grr.

vi går in i andra andningen av vårt nationella 1930-talslajv.

Det spelar ingen roll att alliansregeringen äntligen är borta, och det spelar ingen roll att F! ökade sitt väljarstöd tio gånger om, och det spelar ingen roll att 87 % av befolkningen inte är uppenbara rasister för när landets tredje största parti är historielösa misogyna fascister idioter är glaset solklart halvfullt. 

Efter valvaka satt jag uppe halva natten, skrev dikter som skulle redovisas i skolan, tryckte ut frustration men aldrig tillräckligt för att inte vakna upp och tillbaka in i mardrömmen som vårt valresultat var, och är, tidigt imorse.

Upp iväg till skolan och stirra blint på övervintrade valaffischer som försöker peppa kollektivtrafikanter och i klassen på folkis är vi upprörda tillsammans, kan inte släppa rubrikerna och får värk i handleden av indignation som rinner genom pennan.

Och hela dagen har la belle epoque surrat över mitt bakhuvud och fastän varje rad inte leker parallellt med verkligheten sjunger uppgivenheten i samma färgskala som oss. Hade jag haft mer än tre timmar sömn balanserat mellan mina hjärnhalvor hade jag skanderat på sergels torg, tillsammans alla medmänniskor, och kan inte vara nöjd med min frånvaro ikväll.

När drömlandet tidsmaskinat mig fram till tisdagen, till imorgon, är det dags att damma av en gnutta framtidstro och jag hoppas att dess gömställe är tillfälligt för jag måste orka leva när jag vaknar upp igen. För jag vet att det gömmer sig i kvarteret kring hjärttrakten, torkar tårarna och räknar långsamt till tio.

ett antal variationer av att nonchalera samtycke.

Ett av mina favoritobjekt när det kommer till rants är 50 Shades of Grey.

Min omgivning är för det mesta medveten om att jag är feminist, varför jag flera gånger fick frågan vad jag tyckte om boken när den först blev en snackis. Under en lugn och harmonisk tid (innan jag läst den) var mitt svar endast en axelryckning. Sen läste jag Nanna Johanssons recension och bestämde mig för att läsa boken, för att kunna bilda mig en egen åsikt. Enter: rant.

Efter att ha lånat ljudboken av internet (tänkte fan heller lägga tid, odelad uppmärksamhet, på den) och lyssnat igenom ungefär hälften började jag känna mig rejält uttråkad. Då (jag minns inte hur) hittade jag världens bästa bokrecension. Med hjälp av två fenomenala hjälpmedel (ilska och gifs) sågar skribenten boken, punkt för punkt, sönder och samman. Vissa av de uttryck och konstateranden hen använder sig av kan jag inte ställa mig bakom, men den genomgående premissen står jag bakom, fullt ut. Av någon outgrundlig anledning har hen tagit på sig att läsa igenom hela trilogin (vilka självfallet också recenseras) vilket är beundransvärt i sig. Sedan har hen även skrivit ett separat blogginlägg om varför böckerna är av mindre fantastisk kvalitet, och framför allt går in på språkets brister. Detta är texter som gjorde att jag kunde lyssna klart på boken (bara första, tack och lov!) och lyssna efter saker hen poängterat och veta att jag hade medhåll och sympati någonstans i etern. Jag har dessutom läst om dem många gånger sedan dess, om enbart för deras komiska kvaliteter.

På andra sidan boken (läs: bajsmackan) kunde jag konstatera att nej, jag tyckte inte om den. Den är sexistisk, rasistisk, misogyn, dåligt skriven med underutvecklad handling och karaktärer samt visar överdrivet tydligt sina rötter som Twilight-fanfic. Budskapet är lätt tolkat som att det som kvinna är värt att stanna hos en emotionellt och fysiskt misshandlande man eftersom hon kan förändra honom. Den kvinnliga huvudrollen har ingen sexualitet innan den manliga huvudrollen dyker upp i handlingen, och när det väl skett är hennes sexualitet till fullo beroende av honom. Onani existerar inte i hennes värld och hon kan inte säga nej till honom eftersom hon ger med sig så fort han rör henne. När de diskuterar något är hon ständigt orolig för att han ska röra, förföra henne. Ett nej är sällan ett nej här, och inte bara när det gäller den manliga huvudrollen utan även en av birollerna. Möjliga sexuella övergrepp och trakasserier tonas ned till missförstånd. Historien som berättas är inte mysig och fin ur en enda synvinkel. Så varför läser jag nu (förvisso långsamt) om boken? Av samma anledning som jag läser recensionerna jag nämnde ovan. Komedi.

En vän tipsade om en snubbe på youtube, som vanligtvis gör videor om rollspel, som allt eftersom laddar upp videor där han läser högt ur boken. Tydligen är det på grund av ett förlorat vad som han gör det, men vilken anledningen än är gör han det fantastiskt. Ju fler avsnitt han laddar upp, desto mer förekommande är styrkande alkohol, att stycken snabbläses och frustrerade utläggningar om innehållet. Det är tydliga skillnader mellan hans läsning och den officiella ljudboken på så många punkter, men främst i hur karaktärerna framställs. Jag föredrar en version där den manliga huvudrollen inte låter som ett sammetstäcke fyllt av choklad och romantisk poesi eftersom det inte på något sätt reflekterar hans karaktär i övrigt.

Eftersom jag och min vän både följer publiceringen av denna inläsning har vi nu som hobby att skicka MMS av 50 Shades-relaterade dumheter när vi träffar på dem. Och de är många. Vilket är varför jag över huvud taget tar upp ämnet så här långt efter att surret kring boken lagt sig. Det har släppts en trailer till den kommande filmen. Är ni redo?

Inte nog med att det görs en film av denna överskattade bok (är den inte mer lämpad för porrindustrin?), vilket är illa nog, men den har dessutom premiär på alla hjärtans dag. Allt för att marknadsföra den som så ofantligt romantisk får en anta.

När jag söker efter reaktioner på trailern möter jag en flock videor där (unga) kvinnor gör squee-ljud och är sooo excited!!!! över filmen. Av ren slump visar trailern en ung kvinna ur fågelperspektiv som tittar under lugg och en ung man (ibland) i grodperspektiv och ofta syns hela hans kropp i bildrutan. Hon är alltid avkortad någonstans, får aldrig synas till fullo om inte han är med i samma bild. Slump. Bara slumpen. Inga samhällsstrukturer eller någonting. Bara individer som agerar. För visst är det fint hur han är trasig på grund av sitt mörka förflutna och att hennes oskuldsfullhet och tillåtelse att domineras är vad som kan läka honom? Jupp. 

när uppsatsoppositioner, temakurs

kandidattermin
saktar in med post-
kolonialism

årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

get your lines under control, man.

Sexistisk video. (Varning för skämskudde/våldsimpulser/illamående/depressionsutbrott.) Sexistisk video med en poäng.

Att vända på rollerna (som om det någonsin skulle gå helt klockrent) för att visa originalets absurditet och samtidigt förklara att beteendet är misogynt och dåligt kanske inte är den bästa battle plan jag någonsin sett. Gör som jag säger men inte som jag gör-retorik. Dock föredrar jag det framför att låta Blurred Lines dansa ostört i etern. Är inte kritik av kritik också ett väldigt bra sätt att utveckla rörelsen och hur motståndet ska formuleras?

(hälso)fördelarna med veganism.

Jag tycker det är ironiskt att jag har statistiskt bra chanser att leva länge pga. veganismen samtidigt som jag är deprimerad och bitter på hela livet. Om det är någon av alla anledningar till att vara vegan som jag aldrig lutat mig på är det de eventuella hälsofördelarna. De är roliga att slänga i köttätares ansikte, som grädde på moset, även om de sällan tror mig. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Att det är hälsosammare med vegansk kost är jag ganska säker på, däremot inte hur den skulle vara bättre mer specifikt.

Maja skrev bra om kopplingen mellan veganism och andra dieter. Inlägget i kombination med att nyligen sett denna video påminner mig om de frågor jag fick när jag blivit vegetarian och senare blev vegan. Känner du något i kroppen då, känns det bra? och Gör du det som en fasta, eller? Vegetarisk mat paras ihop med "lätt mat" eller "nyttig mat" på restauranger både en och miljoner gånger (var i helvete är min hamburgare?!). Det är provocerande för mig att jag skulle vara vegan för min egen skull. Varje gång någon påpekar att det jag äter skulle kunna vara onyttigt (pga. vägrandet av animalier, ej min kärlek till glass!) får jag bita mig i tungan för att inte börja häva ur mig hårda ord. Vad är det som är så svårt att förstå med konceptet att sätta andras välmående och rättigheter på samma nivå som ens egna?

För mig var det miljöaspekten som gjorde att bägaren rann över, att jag tog steget till vegetarianism. När jag väl var inne i tänket att utesluta animalier var det lättare att ta in mer och mer information och med tiden fick den djurrättsliga aspekten allt större tyngd till dess jag inte kunde stå ut med att inte vara vegan. Det betyder inte att djurrätten blivit viktigare än miljöaspekten av animalier för mig. Lika mycket som jag ser djuren som individer som inte ska utsättas för lidande ser jag de miljoner människor som lider och kommer att lida av klimatförändringarna. Klimatet och vädret blir mer extremt. Översvämningar med förstörda skördar, torka med vattenbrist och svält. Hur många stödgalor kommer behövas? Att leva med respekt för andra människor, för djur och vår natur går hand i hand. Miljöfrågan och djurrättsaspekten är anledning nog för att var för sig motivera veganism.

Jag är aldrig vegan för att bli smalare eller leva till mitt hundraårskalas. Jag är vegan för att vara så respektfull jag kan mot alla varelser där ute och skulle vara det även om det innebar nackdelar för min egen hälsa. Något annat vore absurt.

den där benstubben. igen.

Jenna Marbles är helt galen, vilket är varför jag fortsätter titta på hennes videor. Här tänker hon dock på något som ständigt återkommer för mig, hur jävla mycket tid som lagts ner på att raka mig som kunde använts till genuint nyttiga grejer. Som att se alla avsnitt av The Lizzie Bennet Diaries för fjärde gången eller läst mer feministisk litteratur. Som att pilla mig själv i naveln och experimentera med paj. Eller ja, just rakning kommer hon aldrig till konstigt nog, men nog räknas en hel del annat konstigt upp. Jag kunde nästan känna hur ekvationen började krypa fram i min hjärna...

Tidpunkt när beteende inleddes: Runt maj månad när jag gick i åttan. Killarna viskade om tjejerna som inte gjort det än och jag funderade så mycket på om jag var äcklig att det till slut bara var enklare att bli av med det.

Frekvens: Kanske en gång i veckan under sommaren? Om vi slår ut det till 6 månader per år borde det täcka anomalier över åren. 

Tid per tillfälle: Jag vill säga 15 min, minst. Jag är förbluffande seg i badrummet, vilket mina närstående fått erfara. Skulle det mot förmodan vara kortare vill jag påkalla den mentala uppladdningen.

Tidpunkt när beteende upphörde: Någon gång under 2011. Antagligen hjälpte mina nya antidepressiva mig att dra ner en massa kroppsångest på nolltid. Låt säga att de första sommarmånaderna var rakade och de senare slapp.

6,5 år*26 veckor*15 min= 2535 minuter. 

Det är drygt 42 timmar. Nästan två dygn. Jag hade kunnat dra ett helt Harry Potter-maraton istället! Efter hade jag hunnit med att se Lord of the Rings i extended edition, alla delarna. Och jag vill att ni noterar att jag är konsekvent lat när det kommer till allt som kräver att du går in i duschen, ty det är bland det tråkigaste som finns. Alltså räknar jag med att mina medsystrar förlorat mer tid. Snälla världen, sluta uppmuntra oss till att slösa bort vår tid!

allt ont kommer från kapitalismen: del tre.

Galago publicerade tidigare i år en bild som tydligt presenterar en av de mest irriterande delarna av kapitalismen. Individualismen. Vi skulle lika gärna kunna kalla det egoismen rakt av. Individualismen går ut på att kultivera individens tro på individens rättigheter och individuella val och individuella uttryck tills människorna bortom nästippen suddas ut. Du spelar huvudrollen i ditt eget liv, ja, men det tillåter oss inte att glömma bort de miljarders andra liven, samtliga med skiftande huvudrollsinnehavare, soundtrack och perspektiv.

Jag har absolut inget emot individuellt uttryck. I så fall skulle jag inte skriva det här med en halv turban på huvudet och en ponny på tröjan. Det är när vår jakt på det egna sättet att vara går ut över andras behov och rättigheter jag blir förgrymmad.

Exempel: En stor klädkedja med butiker världen över och miljarders i vinst varje år säljer en snygg tröja. Om vi bortser från att den går att knycka har vi två alternativ här. Antingen köper vi tröjan. Eller så spankulerar vi hem, slår upp garderobsdörren (alternativt sliter ut byrålådan) och studerar hög efter hög av tröjor. Varför behöver du en ny? Du har inte redan en tröja som är turkos med glitter och enhörningar på? I feel your pain, men du behöver den inte. (Note to self:skapa ovan nämnda tröja)

Antagligen behöver du inte tröjan, och särskilt inte för 49:90 (seriously, sluta ta betalt i ören!!), eftersom det är ungefär vad arbetaren fick i lön. I årslön. Antar jag. Det är inte alls länge sedan det var stora rubriker om en fabrik som rasat över hundratals sömmerskor i Sydostasien, och just den olyckan var inte alls unik. Det händer lite hela tiden, och vi blir så arga. Sedan händer ingenting eftersom vi fortsätter köpa kläder för glatta livet.

Jag berättade nyligen för mamma om en mängd strumpbyxor jag köpt från Kina via eBay. Hon påpekade att de som gjort dem antagligen inte fick bra betalt. Mitt svar var att de som säljs i köpcentret intill antagligen inte kom någon annanstans ifrån, att enda skillnaden var mellanhanden som plockats bort. Jag tänker i kontexten av den här texten inte medge att det är försvarbart att köpa någonting från andra sidan jordklotet, apropå ingenting sådär, men det är intressant att diskutera vad skillnaden skulle bestå i. 

Jag vill hävda att väldigt mycket av det som vi medelklass, vita, privilegierade människor i Europas överkant tar för givet inte är vår rättighet. Vi är så väldigt arroganta, tycker att ingen ska säga åt oss vad vi får och inte får. Det är outhärdligt att genomlida vintern, varför det är självklart att åka till Thailand varje år. Det är okontroversiellt att unna sig en ny klänning då och då. Det går snabbare och är ofta billigare att flyga än att åka tåg, vilket gör det till ett självklart val. Likaså är ekologisk mat dyrare, dvs. obekväm. Det är absurt trots de följder och konsekvenser våra val har på omvärlden att mänskligheten fortsätter på samma bana. Lyssna exempelvis på när Ola pratar i Tankesmedjan om indiandödarmat på coop.

Allt vi lagligen kan göra verkar vi se som saker vi har fullständigt rätt att göra. Ibland upplever jag det som om folk bara inte orkar tänka själva, fundera över moralen i vissa val. Om jag köper en tröja är jag delaktig i att återskapa det slavlika som kallas arbete. Och nej, det går inte att se på sin omvärld utifrån förutsättningen att du eller jag bara är en person av många. Om vi inte levde efter våra ideal, hur vi vill att samhället ska fungera, hur vore världen då? Om jag bara dödar en enda liten person, eftersom det ju inte märks så mycket om jag bara tar en, och jag behöver det ju eftersom... ni fattar, långt draget och barnsligt resonemang. Så länge vi tänker att det inte gör så mycket att tar bilen till jobbet eftersom en bara är en i mängden kommer vi fortsätta leva detta låtsasliv på andras bekostnad. 

Individualismen har tusen uttryckssätt bortom det som har med konsumtion att göra vilka jag mer än gärna vill hoppa på. Det är dock vad jag gett exempel på ovan som kastar grus i ögonen på mig mest hela tiden. Människor omkring mig som jag gillar, tycker är smarta och empatiska, pratar som om ingenting om saker de köper och grejer de gjort. Varför förstås det inte att vi inte har råd med det här sättet att leva på? Det kostar ju människoliv. 

PS. Detta innebär inte alls att jag tycker att det bara är individers ansvar att hålla världen i schack. Med ett uns politisk vilja skulle vi vara mycket längre på vägen. Att sätta allt hopp till konsumenten är att göra ingenting. 

PS2. Yes, jag begränsar mitt leverne ganska mycket, what's your point? Min psykiatriker tycker jag ska chilla lite, inte ta på mig så mycket ansvar, men poängen är ju att så himla få tar sitt ansvar. Hen tycker dock att det är positivt att jag bestämt mig för att resa till (aka. flyga till) Japan nästa år. Den resan är skuldkänslor jag ständigt bearbetar.

det finns inga fejkade nördar.

Vid markering 11:45 ungefär börjar hon tala om fake geek girl-konceptet. Jag hade visserligen uppskattat en fullständig outrage, men hennes sätt att hantera det var helt okej. Hela grejen att ifrågasätta tjejers intressen, huruvida de är legit eller inte, är fruktansvärt irriterande. Jag blir tillräckligt arg för att helt ignorera min eventuella skam över allt jag inte kan om nördiga grejer. Vem bryr sig ifall jag läste A Song Of Ice and Fire EFTER att jag sett TV-serien? Nej, jag har inte nördat Buffy sen det gick på TV. Hur kan det vara mitt fel att jag inte hade någon aning om att den/det existerade innan? 

Och jag håller med om att sport är exakt så tråkigt.

allt ont kommer från kapitalismen: del 2.

What's up med mängden miljardärer i världen kontra situationen för barnen i Afrika?

Uppenbarligen försvinner stora resurser iväg på privata konton istället för att användas till något vettigt. Det är stor arbetslöshet i Sverige, Europa, världen efter den senaste finanskrisen, men det är knappast för att det råder brist på saker som behöver göras. I Sverige känner vi alla till bristen på personal i skolan som gör att barngrupper blir större, sjuksköterskor hinner inte sätta sig ner på en hel arbetsdag och bostadsbristen i storstäderna är skyhög. Behöver jag verkligen räkna upp dåligheterna detta leder till?

Vi har alltså jobb som behöver utföras för att befolkningen ska må så bra som möjligt, för att utbildningen och vården ska kunna fungera bra, och samtidigt ett stort antal människor som driver omkring i arbetslösheten. Det känns som en logisk lösning att utnyttja arbetskraften för att uppfylla de behov som vårt samhälle faktiskt har. Synd bara att det inte går, för enligt kapitalismens logik måste pengarna flyga till Schweiz och Caymanöarna. Där ska de föröka sig som kaniner på några snubbars konton, för deras eget höga nöje. Varför? För det är ju jävligt nice med egen swimmingpool, en villa på några hundra kvadrat som du slipper städa själv, och att vaska flaskor med bubbel för tusenlappar styck. Till er som har just detta scenario som er högsta dröm, ursäkta mig men jag tycker inte att det är varken konstruktivt eller produktivt.

Personligen kan det irritera sönder mig hur folk spenderar sina pengar, och då talar jag antagligen om alla jag känner som tjänar mer än jag själv (studieinkomster på ~7000 i månaden och lever med de ekonomiska fördelarna som ges en deltidsanställd inom handeln, aka sambons välvillighet). Uppenbarligen har vårt hushåll väldigt låga utgifter utan bil, sommarstuga, årliga mångliga resor, barn eller husdjur. Vi lever på hyfsat lite pengar. Ibland undrar jag vad jag skulle med en större inkomst till. Röda korset? Vi har det väldigt bra. Globalt sett KOLOSSALT bra! Alla kan dra ner på konsumtion och särskilt de extremt rika. För när det kommer till kritan är deras överflöd totalt onödigt. Vad kan de pengarna användas till på annat håll? Jag baxnar av tanken! Hur står de ut med sig själva? (obs, är medveten om att det finns snälla rika som delar med sig också!)

Vårt omhuldade ekonomiska system tillåter denna fördelning av tillgångar. Att det inte finns några bromsar, en röd lampa som tänds och signalerar att något gått snett är underligt. Individer äger egna flygplan. Individer äger yachter. I plural. Som de lämnar med full besättning runt jordklotet i väntan på att hen känner för att ta sig en tur just där och inte på någon av sina andra lyxbåtar. Individer bär omkring på väskor som kostat sexsiffriga belopp, apropå ingenting. På samma klot sitter barn i fabriker majoriteten av dygnets timmar, ensamstående föräldrar har flera heltidsjobb samtidigt och lyckas ändå inte få ihop pengar till mat och hyra, och för många människor har inte råd att skicka sina barn till skolan. Hur går det ihop? Hur kan vi gemensamt sanktionera detta? Vi har (de flesta av oss) de lagliga rättigheter som gör det möjligt för oss att bli en av dem, en av miljonärerna.

Grejen med pengar är att de inte ökar när de används för att reproducera arbetskraften. Vi är arbetskraften. Vi ska reproduceras genom att hållas vid liv, genom att hållas varma och mätta. Du kanske tänker nu att utbildning och en god näring visst kan ge vinster i framtiden, och absolut. På lång sikt är det absolut en vinst, men inte på kort sikt. Kapitalismens tempo är för snabbt för lång sikt, att gå jämnt ut. Kortsiktigt innebär det att ditt värde sjunker och att få är intresserade av att investera i dig, hur många lovande bebisar du än har. Ungefär. Väldigt grovt sett. Ni förstår min poäng? (märks det att jag lämnade mitt tillmötesgående, nyanserade språk tillsammans med vårterminen?) Kapitalet behöver hålla arbetarna vid liv så att de kan utföra arbetet, men tillgångar utöver det som krävs för överlevnad är krasst sett en förlust. Det var ungefär i detta historiska skede som staten gjorde entré och började formulera en välfärdsstat enligt skilda recept på olika ställen i världen. Det har följaktligen fungerat olika bra. Se även den amerikanska sjukvårdskarusellen och Vårdval Stockholm. 

Folk har överskott av pengar. Fler folk har underskott av pengar. Folk som folk? I så fall kan det inte vara endast jag som ser den logiska lösningen på det problemet.

allt ont kommer från kapitalismen: del 1.

I många månader har jag knåpat på ett gigantiskt inlägg på temat jag hatar kapitalismen. Till slut insåg jag att det är för såna situationer böcker och avhandlingar existerar. Det är inte ett lämpligt format att knöla in så mycket tankar helt utan att dela upp dem. Helhetsbilder hittar vi någon annanstans, här tänker jag nu basha kapitalismen en anledning åt gången!

Jag har antagligen nämnt i ett tidigare inlägg att det mest intressanta jag lärde mig under första terminen av Ekonomisk Historia är att kapitalism och marknadsekonomi inte är samma sak. En marknadsekonomi styrs av tillgång och efterfrågan och inom ett kapitalistiskt system agerar inflytelserika aktörer för att manipulera dessa mekanismer, förmodligen till sin egen fördel. 

Reklam är ett övertydligt exempel på skapad efterfrågan. Vi hade ingen aning om att vi behövde en smartphone eller surfplatta förrän marknadsföring petade oss i ögat med dem. Vad vi lägger våra resurser på utgår då inte från vårt behov utan det behov som kapitalisten skapat. Följaktligen behöver det inte heller vara den "bästa" produkten som gynnas i kapitalismen, så som det påstås att marknadsekonomier ska fungera, eftersom det vi köper inte bara är en funktion utan ett koncept, en social markör, något som visar vem vi är och hur vi ser oss själva. Som Naomi Klein återkommer till gång på gång i No Logo har vi gått från att konsumera produkter till att konsumera varumärken.

Att liberaler använder sig av marknaden som ett exempel på varför kapitalismen är överlägsen känns därför lätt ironiskt. I en diskussion om ekonomiska system hamnar vi ofta i kapitalism vs. planekonomi, viket jag kan tycka är väldigt onödigt. De är två extremer och ingen av dem är perfekt. Vi behöver inte kapitalister som skor sig på andras arbete för att ha en marknadsekonomi. Det är den idén och kompromissen mellan kapitalism och planekonomi som socialdemokratin byggt på, till mer eller mindre lyckat resultat, beroende på vem du frågar.

Marknadsmässigt. Få ord kan döda en diskussion mer effektivt än detta. Den som misslyckas med vanliga argument kan alltid hänvisa till Marknaden. Ett närmast övernaturligt väsen som anses sitta inne med svaret på allt. Särskilt vanligt förekommande är uttrycket när börsdirektörernas löner kommer på tal. SvD Näringsliv avslöjade att Astra Zenecas förre vd David Brennan belönats med 550 miljoner kronor för sina dryga sex år i toppen. I utbyte mot denna nätta summa erhöll ägarna en medioker avkastning. Storägaren Investor var snabb med att försvara den, i förhållande till prestationen, obscena ersättningen med att den var, just det, marknadsmässig. Underförstått: fatta hur illa det hade gått om vi tagit in en sopa för ynka 300 millar.
Hur denna marknad fungerar är dock oklart. Det finns ingen flimrande skärm där årskostnaden för en solbränd säljartyp med väloljat munläder kan följas i realtid. Inte heller var det Astra Zenecas desperata aktieägare som bildade mänsklig kedja på årsstämman och hotade att riva stället om inte ledningen fick fler miljoner. I själva verket var många starkt emot miljardrullningen. I anglosaxiska bolag betraktas emellertid deras åsikter bara som små käcka tips. Styrelsen bestämmer. Även i Sverige sätts topplönerna i många storbolag av en liten klick personer som inte sällan sitter som styrelseledamöter i varandras företag.

Fri marknad? Nja.

Andreas Cervenka, SvD.

dagens sanning osv.

Bildkälla. Från en ny favorittumblr.

avel vs. sexuellt övergrepp.

Ola Söderholm är på ett ungefär mitt ljus i tunneln. Han säger inte det jag ska tänka, utan det jag redan har tänkt. Fast bättre (och knasigare). Hans åsikter går så att säga ovanligt bra ihop med mina. Jag har länge fruktat att han också ska lasas ut från SR (som Sara Hansson och Nanna Johansson) och för några veckor sedan nämnde han i ett program att så är fallet. Vem ska bry sig om miljön i Tankesmedjan nu? Vem blir ny hovreporter?

Hur som helst är det helt rimligt att jämföra sexuella övergrepp på djur med avel, att tvångsbefrukta kossor. Vi kommer förbjuda tidelag, att sexa sig med djur, men det kommer fortfarande vara helt okej att äta dem och använda dem som kläder. Det är en logik som inte går ihop för mig. Jag hoppas att djurrättsorganisationer började massanmäla mjölkindustrin, anklaga dem för sexuella övergrepp på djur. Det skulle sätta fingret på om det är djurskydd politikerna verkligen strävar efter. Det kan ju inte vara den eventuella förövarens upplevelse av situationen som sexuell eller inte som ska få avgöra om det är ett brottsligt handlande. Den diskussionen behövs. Det är för många som tror att kon inte behöver kalva för att producera mjölk. Det är för många som inte räknar in de ensamma bebisarna och desperata mammorna i sina val.

det är inte djurplågeri, det är normalt beteende i industrin.

Just det. Det är vårt problem. Eller ja, att någon skulle påstå att det inte är djurplågeri som sker i den industriella uppfödningen är förvisso ett ganska allvarligt problem. Att behandling som plågar djuren ses som helt normalt bara för att de är vanligt förekommande är vårt problem. Att det dessutom skulle agera som någon typ av logisk ursäkt och bortförklaring är rent av löjligt.

Inslaget måste ju utöver det sjuka i nyheten behålla sin komiska edge, och reportern hålla fast vid sin carnistiska världsbild (alltså äta kyckling medan hen tittar på videor av plågade djur). Även om jag aldrig kan gå med på att det är okej att äta djur tycker jag ändå att det är bra att de tar upp frågan. Slaktindustrin skulle alltså mena att djurrättsaktivister agerar av ekonomiska intressen? Vi behöver endast konsultera siffrorna för att se att så inte är fallet. Särskilt med tanke på att industrin har några gånger större anledning att fortsätta med vad de pysslar med och hålla kameror borta enligt samma logik. Detta är extrem lobby at its best: ett skämt

Jag orkar inte ens gå igenom slutet. You're the guy running around saying there's pee in the pool. I know there's pee in the pool... Folk vill inte undersöka bevisen för djurplågeri eftersom de vet att vad de kommer finna är hemskt och att de kommer behöva ifrågasätta sitt beteende. Det är ungefär samma sak jag får höra när jag förklarar varför jag är vegan.

PS. The Colbert Report gästades av Paul McCartney igår och spelade på jordens coolaste piano, omnomnom!

vad jag ångestar över cirkus 1000ggr/dag.

länkbonanza.

Jag vaknade idag upp till ett flöde proppat av intressanta länkar, varpå jag delade vidare ungefär samtliga. För er som inte hänger på facebook eller inte har den stora äran att vara BÄSTA KOMPIS med mig där följer här ovan nämnda nätta lavin:

Grattis på Mors Dag! om mjölkindustrins utnyttjande av tusentals mammor.

8 sätt att döda myten om ekologiskt är Naturskyddsföreningens uppmaning att tänka mer på tillverkning istället för att enbart fokusera på transporten av livsmedel.

husby-gate.

För mindre än två veckor sedan lämnade jag in en hemtenta i en kurs som institutionen döpt till "Samhällsproblem". Nu brinner Stockholms förorter och ironin jublar. Efter att ha diskuterat alla former av misär i en månads tid har jag dock lätt att säga detta: jag kan förstå bråkstakarna.

Innan ni brusar upp er och tror jag menar att det är helt okej att kasta sten och förstöra annans egendom vill jag flagga för att det självklart inte är så. Enligt min filosofi blir det aldrig okej att låta sina problem gå ut över andra. Det är inte heller okej att skrika rasistiska förolämpningar, använda övervåld och maktmissbruk. 

Det som stört mig mest i rapporteringen och debatten om Husby, förorten och kravallerna är polariseringen. Retoriken som används i media eller min facebook-feed närmar sig å ena sidan ett legitimerande av motståndet (upploppen) med mycket knapp förståelse för polisen, och å andra sidan ett fullständigt fördömande av de involverade ungdomarna. 

Jag förstår inte människors strävan efter att välja sida, välja en sida. Enligt min erfarenhet tenderar människor förvisso att generellt använda sig av antingen individen eller samhället som förklaringsmodell av samhällsfenomen. 99 gånger av 100 tillskriver jag mig till den sociala, strukturella och konstruerande idén, men den här situationen tror jag blir lidande av att deklarera sig för den ena sidan punkt och slut. Det som händer är komplicerat, omvälvande och borde beröra varenda en av oss. Vi borde aldrig sluta prata om det, aldrig sluta lyssna på nya synvinklar, aldrig sluta fråga oss varför?

Självklart är det ändå ingen slump att det är Husby och inte Lidingö som revolterar. Vad har invånarna i Danderyd, Saltsjöbaden eller mitt eget sköna gröna Värmdö att klaga på? Där bor välmående medel- och överklass som inte lider av skattelättnadernas välfärdsbesparingar. Det första resulterar nämligen i det andra vad moderaterna än försökt lura i dig, jag lovar. 

När klassklyftorna ökar, arbetslösheten stiger och segregationen cementeras blir jag modfälld. Jag som bor i en bostadsrätt och är varken rädd för att gå hungrig framöver eller inte kunna betala banklånet. I värsta fall har jag en trygg fallskärm, min mamma och pappa. Hur desperata är då inte de unga i områden där statliga institutioner stänger ner, polisen är onödigt hård och det är oproportionerligt svårt att få ett jobb? 

Efter decennier av social segregation ligger de billigaste lägenheterna klumpvis långt från Östermalm och där samlas den del av befolkningen som socioekonomiskt är mest marginaliserade. När lågkonjunkturens övertydliga statistik inte kan få regeringen att erkänna situationens existens, erkänna medborgarens samma värde och rättigheter som innerstadsborna, vad gör en då?

Jag vill inte spekulera i hur dramat startades eller vem som sagt vad, men det som troligen var politiskt i början har antagligen dragit till sig människor som för länge sedan gett upp om att kunna ta samhället på allvar, de som för en inre strid med dess normer och värderingar, de som är där enbart för att bråka med allt som gått åt helvete för dem. Tyvärr gör de sig så bra på löpsedlar.

Det är individer som utför handlingarna, men att hytta med näven åt dem alla gör ingenting för att hindra framtida skadegörelse. Prevention känns så uppenbart, som en självklar strategi för att hjälpa upp personer som halkar och knuffas runt i samhällets ekorrhjul. Går det att tro på prevention utan att tro på strukturernas bakomliggande faktorer?

Nu lyssnar omvärlden minsann. Är det så konstigt att elden sprider sig när Aftonbladet och Expressen blåser på så mycket de förmår? Sviktande folkhälsa, strukturell arbetslöshet och alla dessa individers misslyckade skolgång var tydligen inte värda tidningsmetrar uppmärksamhet. Vad tjänar de upproriska unga männen på att bränna grannarnas bilar? Ingen verkar förstå det. Jag gör det, för nu lyssnar omvärlden.

Vad tänker ni?

"jag är inte feminist, jag är humanist."

Jag kan inte räkna antalet gånger jag i upprörd frenesi försökt få vänner att inse att deras åsikter är feministiska trots att de vägrar kalla sig för just feminister. Det är ju det där med att ordet skrämmer bort folk, att det hintar till ett matriarkat (enligt vissa debattmotståndare). Att femininum är inbakat i beteckningen betyder för dessa mer än vad som står bakom den. Diskussionen slutar oftast i uppgivenhet, att om en inte kan ta att ordet härstammar från en beteckning av kvinnlighet (whatever the hell that is) så är personen trots allt inte feminist. Bitterhet följer.

Enligt Wikipedia är gemensamt för de flesta feminister  "[...] att de anser: 1. Att kvinnor generellt sett är underordnade män. 2. Att detta förhållande ska förändras." Samtliga personer jag debatterat med skulle antagligen skriva under på detta. Ändå är de inte feminister. Vad är problemet?

Detta är arketypen för den sortens frågor jag kan diskutera i all oändlighet. Jag tröttnar aldrig, för jag har ännu inte förstått varför en inte skulle kalla sig feminist. Argumentet om extremisterna, de som kallar män för djur, som dyker upp från manliga vänner låter förståeligt först, men inte när en inser den stora bredd av feminister som finns i världen. Det finns liberalfeminism, särartsfeminism, radikalfeminism, queerfeminism, marxistisk feminism o s v i all oändlighet. Att inte kalla sig feminist för att det finns några högljudda personer som uttalar sig kontroversiellt är som att hata alla muslimer eftersom vissa av dem utför terrordåd.

Att känna sig utpekad som man funkar likadant, är förståeligt till en början, men vid närmare eftertanke borde det inte vara svårt att processa vad generalisering innebär. Vi delar mänskligheten på hälften vid födseln (inte riktigt, men for arguments sake påstår vi det ändå) och mäter hur de båda delarna behandlas av samhället. Den ena halvan får mer pengar, makt och frihet. Generellt sett. Alla män som grupp är överordnade alla kvinnor som grupp. Blondinbella, Angela Merkel och Beyonce har mer pengar och makt än flertalet män, men det innebär inte att kvinnor generellt sett har en situation som är likadan eller bättre än mäns.

Ojämställdheten i världens mest jämställda land (typ) gör mig så frustrerad. Vi har kommit långt historiskt sett, vilket verkar få stora delar av samhället att slappna av, mena att vi är framme när verkligheten är långt härifrån. Detta är exakt vad som gör mig rädd inför framtiden. Jag inser att detta inte är några nyheter, inte är ett nytt ämne eller en död debatt, men lik förbannat måste jag skriva om det. Skriva av mig. Processa. Förstå?

Att vara konsekvent gentemot sin ideologi är ett tankearbete utan stopp, jag kan aldrig bli den kompletta eller perfekta feminismen. Jag är född i en patriarkal kultur, det kommer jag alltid behöva bära med mig. Mina talangfulla medsystrar ute i etern gör det lättare, svårare. Den eviga debatten ser till att jag fortsätter ifrågasätta mitt beteende och satiren tillåter mig att skratta åt situationen.

Särskilt du som tycker att dagens feminism är överdriven, läs några av dessa bloggar med ett öppet sinne: Genusfotografen, Lady Dahmer, radikalgnu, Sara Hansson och fundera ett varv till.

"rösta rött 2014!" eller min första förstamaj-demo.