årssummering 2014.

Årets uppgift: Kandidatuppsats, att våga fortsätta skriva på min roman.

Årets depression: Att inte bli antagen till skrivarlinjen. 

Årets räddning: Bli antagen som reserv till skrivarlinje. Det känns som att få ett läsårs respit från den hårda verkligheten. En fristad.

Årets vän: I love every pony! Ny skola har dock gett en hel del nya fina vänner jag inte förväntat mig. Det är kärlek!

Årets nykomling(ar): Alla på Sundbybergs Folkhögskola.

Årets konsert: Har bara blivit en. Opeth. De var lika super som alltid.

Årets kommer-aldrig-glömma: Att gå på Folkhögskola. Att uppleva Welcome to Night Vale live. Att se Jonas Hassen Khemiris Ungefär lika med på Dramaten och vad som kändes efteråt. Att skaka hand med Neil Gaiman.

Årets dricka: Svart kaffe. Kungliga biblioteket, där större delen av uppsatsen skrevs, hade ont om sojamjölk, och likaså caféet i nya skolan. Det är nödvändigt, inte gott.

Årets maträtt: Potatismos. Toast med nougatkräm och strössel.

Årets klarar-mig-inte-utan: The bare necessities.

Årets resa: Två veckor i Israel med hur mycket sovmorgon och böcker som helst.

Årets bråk: Vårstädning i förhållandet.

Årets film: Guardians of the Galaxy. Det är svårt att kalla den för ett mästerverk, men jag var tillräckligt underhållen för att se den två gånger på bio, och det har bara hänt mig en gång tidigare i mitt liv (Sagan om de två tornen). Blev väldigt fäst vid Maleficent. Har också sett om Harry Potter-filmerna under året.

Årets bok: Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, på ungefär alla plan den går att älskas. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson kommer jag minnas som ett ångestspäckat mästerverk. Brave New World av Aldous Huxley.

 
Årets hjälpande hand: Azu för att vi fick bo med honom när vårt hus stambyttes. Richard för att han står ut. Emmy för att hon ställer upp. Nya vänner för att de godtagit mig som jag är.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte tog mig i kragen och påbörjade kandidatuppsatsen tidigare. Det hade underlättat fantastiskt mycket i april.

Årets befrielse: Att få skriva fritt igen. När stambytet äntligen var färdigt.

Årets upptäckt: Mitt internaliserade kvinnohat. Och att jag när allt kommer omkring är en kritisk elitist. Och så poesi förstås. Det är bra skit.

Årets lyckligaste dag: En dag i juli när jag vaknade upp i mappas segelbåt, tog mig till sittbrunnen och satt där eller svalkade mig i havet till långt in på eftermiddagen. Denna dagen ett liv.

Årets chock: När jag blev antagen till Folkhögskolan ändå. När polisen red ner demonstranter i Skåne.
 
Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Sommaren. Och vilken sommar vi hade!

Årets fest: Albin och Jobjörns 25-årsjippo i januari. Var det mest fabulösa jag upplevt på länge!

Årets garv: Klassens alla kroppsvätskor.

Årets skämt: Supervalåret.

Årets ord: Relativt. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Skolan. Vilken av dem det än varit.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar. [får stå kvar från förra året]

Årets flitigaste redskap: Smartphone. [se ovan]

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat. [igen]

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. [herregud så statisk jag har blivit]

Årets lögn: Ingen aning.

Årets sanning: 
Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism.

Årets sämst välbehållna löfte: Att gå till läkaren.

Årets mest skrämmande händelse: Supervalåret.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle vinna NaNoWriMo!
Årets komplimang: Att få nya vänner. [får stå kvar]

Årets jag-hatar-dig: Akademisk text. Migrän.


Årets citat: 
Årets förlåt: Ingen aning.

 

Årets kallaste händelse: Hela vintern?

Årets hetaste händelse: 35 grader i öknen.

Årets läskigaste mojäng: Kanske läskig för andra som inte förstår sig på den (mig?), Tigern.

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: 

Årets pigga-upp-låt: Let it Go från Frozen, men helst i fransk variant. Den engelska texten är... sämre än den kunde varit. 

Årets café: Har fikat mindre detta år än tidigare. Hållit mig hemma eller varit för upptagen med skolan.

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist. Jonas Hassen Khemiri.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Att gå ut. Nej, jag antar att det jag insett att jag klarat mig utan är långt hår. Igen. Snagg is the shit!

Årets tv-program: Game of Thrones fjärde säsong var maffig och Agents of Shield blev bara bättre under 2014. Dr Who måste också räknas till det här året då jag och Emmy tog tag i projektet att se klart alla nya säsonger.

Årets tråkigaste högtid: De är generellt överskattade.
 
Årets lyckligaste stund: Inte exakt den lyckligaste stunden, men jag var väldigt tacksam över de veckor som Sam-Sam och Emma bodde hos oss. Särskilt nu när Emma inte finns längre.

Ser fram emot under nya året: Hälsa på Richard i Japan. Att åka tillbaka till Israel i juni, läsa böcker och äta glass i solen. Steven Wilson-turné söderut och hans nya album.

Löften för nya året: Läsa mer böcker än fanfiction.

årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

bästa intro/outro av den anime jag processat i år.

Vem var för övrigt geniet som kom på idén att korsa en klassisk roman från 1800-talet med sci-fi? Det gör inte saken värre att Gankutsuou är snyggt gjord också. 

internet < 3

Webbserier, eller webbisodes som Richard hånar det, är verkligen ett intressant format! Jag gillar det bara mer och mer, ju fler jag snubblar över. Senast är det Squaresville. Den är jättegullig, väldigt vuxen approach på tonåringar. Eller, är jag för nära i ålder för att avgöra det? Avsnitten är ganska olika långa, det längsta strax över fem minuter, och de flesta centrerar runt ett (och ibland en kort plot-utveckling) ämne. Som det första nedan, som helt fokuserar på fantasier om olika bok- och filmroller. Mary-Kate Wiles känns nästan som obligatory black guy för mig just nu eftersom hon figurerat i samtliga serier jag blivit hooked på, AV EN SLUMP! Hon måste finnas i alla webbserier för att den ska godkännas, vara legitim och okej, eller? And speaking of, det är väldigt vitt och medelklassigt här. Igen. Jag kan relatera till det, men så hör jag förvånansvärt nog till just den samhällsgruppen. Care to mix it up a bit Hollywood?

Om någon fin person som läser det här just nu har tips på bra webbisodes blir jag superglad om du lämnar ett tips i kommentarerna!

jag har bara gjort en sak den här veckan.

Vad är egentligen universitetsstudier värt när det finns Buffy i världen? De senaste fyra dygnen har jag suttit uppe till närmare tre-fyra på natten och läst fanfiction. Jag borde kanske aldrig kikat in i just det oändliga rummet av internet. Vissa av skribenterna lyckas fånga tonen av serien så bra att det nästan går att inbilla sig att det är kanon, helt i linje med handlingarna i serien. Alltså har jag läst igenom en många hundra sidor lång berättelse de senaste dagarna istället för Machiavellis Fursten och Thomas Mores Utopia. Då får en gå upp snortidigt dagen för seminariet och skumma skiten ur texterna. Nu är jag åtminstone inte distraherad av ASBRA text längre. (!!)

Fanfiction + Steven Wilsons musik = ett litet nirvana som känns helt okej att aldrig lämna.

nyan koi~

Att sälja in mig på den här anime-serien var sjukt lätt. You had me at "katt" liksom. Det är en av få saker jag och kära sambon kunnat enas om att se tillsammans, och den var helt fantastisk. Konceptet är att en snubbe råkar göra kattanden (-guden?) upprörd och därför måste utföra uppdrag åt katter, annars kommer han själv förvandlas till en katt. Det låter kanske inte så farligt, men han är allergisk, ergo stora problem med att få päls. I paketet ingår förmågan att kommunicera med kissarna och beslutsångest vad som ska prioriteras, katterna eller tjejen han gillar.

Som i de flesta animer jag sett (måste kanske få rekommendationer från andra håll än snubbar som tenderar att gilla de som fokuserar på tjejer) är huvudpersonen en kille som bara råkar röra sig med ett gäng excentriska tjejer. Någon snubbe till skymtar då och då, som en brasklapp för att påminna oss om att historien inte utspelar sig i ett kvinnoseparatistiskt matriarkat. Omständigheterna kring tjejerna (kvinnorna? flickorna?) varierar och missförstånd är vardag. Eftersom hela grunden för den här serien är galen är det också helt okej för mig att vissa av tjejerna är lika tokiga. Jag gillar tvillingarna, den påflugna tomboyen och kanske det bästa av allt är när ena följeslagarkatten vill imponera på en kattflicka. En macho katt är för gulligt! En katt som försöker vara macho och fegar ur och börjar tvätta sig är precis vad jag kommer behöva i höst. Är jag kanske ovanligt förlåtande med sexistiska stereotyper på sista tiden? Eller så var introt så överdrivet sexistiskt i det här fallet att själva avsnitten kändes hyfsat normala. I vilket fall kommer jag behöva se om denna, SNART!

PS. Nyamses lär vara bästa kattnamnet någonsin.