1. Welcome to Night Vale är genialiskt. Varför listas den under komedi på iTunes? Det är ju verkligen inte en komedi, eller? Jag kanske dansar balett på svag is nu, men jag uppfattar det mycket mer som ett skönlitterärt verk, ett konstprojekt, en dikt utan slut, SJUKT BRA PROSA etc. än komedi. Komedi kan verkligen inte användas för att beskriva den här podcasten fullt ut. Den är mycket mer knasig än den är rolig.
2. Okej, fantastisk och underbar, men fan vad creepy grejer jag drömmer om jag lyssnar på den när jag ska somna.
3. Uppenbarligen har jag kommit till fasen i förkylningen när min kropp försöker bli av med lungorna, medelst hostande. Tårarna rinner och för varje andetag dras ett rivjärn över slemhinnorna nedanför svalget.
4. Tack gode gud för morfinladdad hostmedicin. Och för att sambon uppenbarligen har förmågan att sova sig igenom vad som helst.
5. Halstabletterna som bedövar halsen tar ett tag att smälta i munnen. Det är nog bäst att stanna uppe och lyssna om det där sista avsnittet, det som jag somnade till, för att verkligen förstå innehållet.
6. Jag ska aldrig radera avsnittet om Bronys av PopStuff från telefonen. Det är exakt den pick-me-up som behövs, jämt.
Halvvägs genom Buffys alla säsonger står det klart att Spike är en underhållande karaktär. I fjärde blir det bara bättre och sedan satt åtminstone jag på stolskanten och höll tummarna för att han inte skulle skrivas ut. Han är inte en svartvit karaktär, om det någonsin fanns en sådan. Han är mer komplex än de flesta och fandomen är inte ett dugg överens om ifall han är avskyvärd eller det coolaste som någonsin vandrat på jorden.
Bilden ovan kommer från en tumblr där fans anonymt skickar in bekännelser, vad de egentligen tycker om serien men kanske inte säger högt. Bilden säger en del om min känsla för honom. I verkligheten vore han fruktansvärd, för i verkligheten är risken stor att hans personlighetsutveckling skulle vara lika med noll. Det är risken med karaktären, att han visar på något som oftast inte har någon motsvarighet i verkligheten. Du ska inte stanna hos en våldsam man för troligen kommer han inte förändras. Det är inte ditt jobb att förändra honom och hans bakgrund ursäktar inte våld. Aldrig någonsin. Vi måste komma ihåg det, genom hela serien. Särskilt efter att en har sett säsong sju.
När jag hittade en post som i kronologisk ordning diskuterar hans agerande och person utifrån ett genus- och maskulinitetsperspektiv kände jag mitt hjärta lätta. För jag gillar Spike, kanske lite väl mycket. För mycket för att som feminist låta honom gå förbi obehindrat, utan att diskutera och problematisera. Jag vet inte om jag håller med om exakt alla åsikter i artiklarna, men det kändes bra att genom att läsa den vara en del av debatten, aktivt reflektera. Jag kan gilla honom för hans goda sidor samtidigt som jag inte ignorerar de dåliga.
Det som är så bra i just Buffy är ju att ingen av karaktärerna är helt svart eller vit. Alla har brister och sina mörka sidor. Tio år efter seriens slut debatteras dessa fortfarande, troligen mer än drastiskt yngre seriers karaktärer. Överlag är det något vi borde bli bättre på, att diskutera och ifrågasätta fiktionen omkring oss. Känns det inte som om vi allt som oftast bara gapar och sväljer?
Bulldogg (?) utklädd till enhörning. Smått paralyserad av rädsla för att en egentligen kanske är löjlig. Ungefär så känner jag mig. Mitt sommarprojekt paralyserar mig. Jag tänker inte på mycket annat än boken. Den är i mitt huvud och surrar runt. Jag vill ha fairydust i en seriös bok och tänker att jag ska tas på allvar och det gör mig galen.
Sedan jag var jag vet inte hur gammal, 12 kanske?, har jag vetat att jag vill skriva en bok. Att författare är det coolaste som går att vara. Sedan dess har också rädslan för att aldrig lyckas skriva en bok följt mig, och som en bonus har delen av min ångest som förr i tiden var så mycket värre och kallades social fobi präntat in i mig att nästan lika hemskt vore det att säga att jag ska skriva en bok och sen inte lyckas. Även om det var länge sedan jag undvek busstrafiken och gömde mig längst bak i klassrummet sitter just den lilla biten kvar. Dock har jag ju utvecklats till att leva efter Ta ingen Skit! à la Grynet. Därför har jag talat hela våren om vad jag ska göra den här sommaren, att skriva på min bok. Äntligen hade jag fått en idé, efter många års sökande. Jag hade äntligen en idé om en bok jag ville skriva, och någon gång måste det ju göras, att ta det första steget. Att sätta sig vid datorn och committa till texten. Det är det läskigaste jag gjort på länge. Jag tror att ingen förutom Richard som är med mig i ångestattackerna förstår hur rädd jag faktiskt är.
Det spelar ingen roll att jag är rädd. Skrämd boll under täcket skriver ingen bok. Största rädslan 1: Att inte skriva färdigt. Att inte färdigställa mitt manus. Att inte lyckas göra något jag drömt om så länge. Största rädslan 2: Att den ska vara dålig. Att promillefå debutmanuskript ges ut varje år är jag smärtsamt medveten om. Ändå är det enda yrket jag kunnat föreställa mig i hela mitt liv där jag inte vantrivs just författare. Jag vet fortfarande inte vad annars jag skulle göra utan att vara olycklig eller meningslös. Därför finns rädslan över att inte bli utgiven. Trots att jag antagligen inte kommer bli utgiven. Verkligheten ser inte ut så. Och nej, jag vill verkligen inte bli journalist. Jag har fått det förslaget ungefär FEM MILJARDER TUSEN GÅNGER när jag pratat med alla jävlar i hela världen som fått för sig att folk i min ålder älskar att svara på "och vad vill du bli för något?" Snälla. Nej. Jag vill inte bli journalist. Jag vill bli författare. Skriva böcker. Prosa. Text. Skapa nya världar att gömma sig i.
Jag har berättat för alla som orkat lyssna om boken jag skriver, för det värsta som kan hända är att jag inte skriver den. Att det är en möjlighet kan inte hindra mig från att försöka. Om jag aldrig försöker kommer jag vara ännu argare på mig själv senare, när jag dör ekorrhjulsdöden. Om jag misslyckas har jag i alla fall försökt, hur rädd den möjligheten än gör mig. Igår hade halva sommaren officiellt passerat. Jag har klottrat och pusslat, gjort diagram och mind maps, spånat, bollat fram och tillbaka. Det går oändligt långsamt. Jag gör mitt bästa för att släppa prestationsångesten och leka mig fram, eftersom enhörningsglitter är mitt önskade resultat, och det är en ständig utmaning.
Därför är jag osocial. Därför jag är sen till allt. Därför är jag gråtfärdig. Därför är jag negativ till alla aktiviteter. Därför orkar jag ingenting. Därför äter jag inte ordentligt. Därför är köket täckt av disk. Därför är jag livrädd. Därför får den här sommaren aldrig ta slut.
Föräldrarna har hamnar i den åldern att folk omkring börjar få cancerdiagnoser. Beskeden trillar in, ett efter ett. De flesta klarar sig rätt bra. Lite magrare och har tappat ett år till sjukhusen, men lever. Min familj har alltid umgåtts tätt med andra familjer i ett stort gäng. Mina föräldrars vänner är jag uppväxt med, är mina vänner också. Jag står på lite större avstånd men ingalunda oberörd.
De senaste åren har uppvaknandet varit kraftigt. Cancer är inget nytt begrepp för mig, men att följa förloppet och inse hur snabbt någon försvinner var chockerande. Förra våren var det Stina. Hon hade kämpat så många år, varit så positiv och hunnit mycket under sin sista tid. Två veckor innan hon dog förnyade hon sitt körkort. En vecka innan kunde hon sitta med ute på restaurang. På fredagen spelade hon fortfarande wordfeud med mamma. När hon inte gjort ett nytt drag på söndagen började mamma bli orolig. Vi pratade om att Stina antagligen inte hade mer än några månader kvar att leva. Mamma skulle hälsa på dagen efter, måndag, men det ställdes in eftersom Stina var så trött. På tisdagen var hon död, 59 år gammal. Mitt kök badade i solljus och P3 började precis spela Utan dina Andetag när pappa ringde. Varje gång jag hör den tänker jag på den där förmiddagen.
För några helger sedan var det Sten, pappas kompis. Behandlingarna hade inte hjälpt och läkarna tvingats ge upp. Han hade flyttats till ett hospice, var svag och trött men ännu vid liv. Pappa hade varit där några dagar tidigare, pratade med honom i telefon ofta ofta ofta. Ett av alla band Sten trumpetat i hade samlats på gräsmattan utanför och spelat för honom. Vi sa att Sten försvinner den här sommaren. En vecka tog det. Vi överskattar alltid tiden det ska ta, hur lång tid som finns kvar. Det går alltid för fort. Sten blev 54 år. Relativt gammal. Relativt ung.
Den enda kursaren jag träffade under hela våren hade en cancersjuk pappa. I februari hade han ramlat och gick på sjukgymnastik för att klara av att gå igen. Min bekant sa att det var fokus just nu, men jag tänkte på hur cancern hade spridit sig till de inre organen. Nästa gång jag träffade henom i maj var han död. Det var därför jag inte sett hen på ett tag.
Jag HATAR cancer så sjukt mycket! Det lär inte finnas någon som inte håller med, men jag har bara börjat lära känna mitt hat. Det har legat och slumrat hela mitt liv, en prick på mitt medvetande. Cancer dåligt, ponnys bra. Det är inte förrän oron, väntan och hur sjukt snabbt det går har varit i och runt mig som bitar av dess brutala faktum gått upp för mig. Det är en mardröm jag inte vill ha någon av mina fina människor i.
Och varför i helsike börjar jag då lyssna på en radiodokumentär om en tjej i min ålder som får cancer? Det var inget medvetet beslut. Spellistan gick automatiskt vidare och jag brukar inte gråta, brukar inte kunna gråta. Den rekommenderas. Ta hand om er <3
Försök att jobba hemma möter hinder i gosekatten. Jag erkänner villigt att det finns värre saker än en kattunge med enormt mysbehov (nästan större än mitt, men bara nästan!) men hon hindrar mig effektivt från att skriva. Förvisso involverar mitt skrivande mycket tänkande där jag annars skulle dra i mitt imaginära skägg, så där gör hon nytta. Jag behöver ta mig hemifrån mer. Det är vad jag är sämst på. Mitt hem är min trygghet. Utanför är läskigt... men bara nästan lika läskigt som att aldrig få den där boken skriven.
Inte vakna av alarmet på flera minuter och kröp upp till katten och gjorde en kopp te eftersom kaffe är så äckligt och jag drack det igår så jag orkade inte och satt vid datorn och vaknade till vid alla nyhetsflöden och piggnade till och föll tillbaka i tröttheten så ställde klocka på en halvtimma och somnade i soffan och vaknar en timma senare och då måste jag ju äta lunch för klockan var så mycket och laga lunch tar tid så när jag har ätit färdigt min mat till Doctor Who går jag till duschen och var efter det färdig att börja med dagens pyssel och klockan är redan sex och ett andetag senare åtta och jag som behövde handla idag drog raskt skiten ur kattlådan och sprang fram och tillbaka till affären och kan väl hemma rosta mackor så det går att låtsas som om jag ätit två måltider idag och innan klockan blir midnatt kanske jag hinner skriva liiite till?
Jag kan inte räkna antalet gånger jag i upprörd frenesi försökt få vänner att inse att deras åsikter är feministiska trots att de vägrar kalla sig för just feminister. Det är ju det där med att ordet skrämmer bort folk, att det hintar till ett matriarkat (enligt vissa debattmotståndare). Att femininum är inbakat i beteckningen betyder för dessa mer än vad som står bakom den. Diskussionen slutar oftast i uppgivenhet, att om en inte kan ta att ordet härstammar från en beteckning av kvinnlighet (whatever the hell that is) så är personen trots allt inte feminist. Bitterhet följer.
Enligt Wikipedia är gemensamt för de flesta feminister "[...] att de anser: 1. Att kvinnor generellt sett är underordnade män. 2. Att detta förhållande ska förändras." Samtliga personer jag debatterat med skulle antagligen skriva under på detta. Ändå är de inte feminister. Vad är problemet?
Detta är arketypen för den sortens frågor jag kan diskutera i all oändlighet. Jag tröttnar aldrig, för jag har ännu inte förstått varför en inte skulle kalla sig feminist. Argumentet om extremisterna, de som kallar män för djur, som dyker upp från manliga vänner låter förståeligt först, men inte när en inser den stora bredd av feminister som finns i världen. Det finns liberalfeminism, särartsfeminism, radikalfeminism, queerfeminism, marxistisk feminism o s v i all oändlighet. Att inte kalla sig feminist för att det finns några högljudda personer som uttalar sig kontroversiellt är som att hata alla muslimer eftersom vissa av dem utför terrordåd.
Att känna sig utpekad som man funkar likadant, är förståeligt till en början, men vid närmare eftertanke borde det inte vara svårt att processa vad generalisering innebär. Vi delar mänskligheten på hälften vid födseln (inte riktigt, men for arguments sake påstår vi det ändå) och mäter hur de båda delarna behandlas av samhället. Den ena halvan får mer pengar, makt och frihet. Generellt sett. Alla män som grupp är överordnade alla kvinnor som grupp. Blondinbella, Angela Merkel och Beyonce har mer pengar och makt än flertalet män, men det innebär inte att kvinnor generellt sett har en situation som är likadan eller bättre än mäns.
Ojämställdheten i världens mest jämställda land (typ) gör mig så frustrerad. Vi har kommit långt historiskt sett, vilket verkar få stora delar av samhället att slappna av, mena att vi är framme när verkligheten är långt härifrån. Detta är exakt vad som gör mig rädd inför framtiden. Jag inser att detta inte är några nyheter, inte är ett nytt ämne eller en död debatt, men lik förbannat måste jag skriva om det. Skriva av mig. Processa. Förstå?
Att vara konsekvent gentemot sin ideologi är ett tankearbete utan stopp, jag kan aldrig bli den kompletta eller perfekta feminismen. Jag är född i en patriarkal kultur, det kommer jag alltid behöva bära med mig. Mina talangfulla medsystrar ute i etern gör det lättare, svårare. Den eviga debatten ser till att jag fortsätter ifrågasätta mitt beteende och satiren tillåter mig att skratta åt situationen.
Om inte minnet sviker har jag alltid varit intresserad av politik. Det har aldrig gått att koppla från verkligheten, någonsin. När jag fyllde 18 såg jag mer fram emot att få rösta än att gå på krogen. Jag växte upp med vetskapen om att världen är orättvis, men att det är på bättringsvägen. Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag hur långsamt det gick, och frustrationen växte.
Det var ändå inte förrän jag bekantade mig med politisk satir som jag upplevde den ordentliga slagkraften i ett politiskt budskap. Debatter, artiklar och nyhetsrapporteringar existerade i ett rökigt glas varifrån satiren plockade upp sakfrågornas grundpremisser och höll upp dem mot ljuset. Ibland är nyansering skitsnack, ett sätt att frånsäga sin ansvar eller fördröja samhällsförändring. Saker kan mycket väl vara rätt eller fel.
Att satir också är just humor gör att åtminstone jag ständigt har en nypa salt i bakfickan redo att strössla över argumenten, deras källor. Det innebär inte att ett ideologiskt förankrat resonemang behöver gå förlorat.
Min poäng är att om jag, intresserad från första början, upplever mig tagen av satirens sätt att fånga in politiska ståndpunkter och göra dem enkelt begripliga, engagerande!, borde dess potential att sprida idéer hos övriga befolkningen vara ljusår bättre än Aktuellt eller Agendas. Vi behöver den seriösa idédebatten, men kanske ännu mer satirens debatt om debatten.
Eftersom jag inte hittat (läs: lyckats undvika) argument för att jag ska skriva uppsats i höst kommer jag fortsätta åtminstone en termin till med att plugga just for shits and giggles. Idéhistoria II kommer bli intressant. Mina förfrågningar om stressen av ett tillfälligt trångt hem i kombination med uppsatsskrivande möttes med tips om stresshantering och upplysningen om att bibliotek är trevliga att studera på (men vad kan jag egentligen begära av facebook?) när jag egentligen sökte åsikter från uppsatsmakare och deras erfarenheter om helvetets graderingar. Men vad hade de egentligen att sätta emot det faktum att delar av Bibeln står med som kurslitteratur till idéhistorian? Det är ju helt fantastiskt! Men ett optimalt val är det knappast. Frustrationen mot världen består.
Den enda anledningen till att jag började studera på universitetet var eftersom jag inte hade något jobb, och nu sitter jag här och måste avgöra hur min kandidatexamen ska se ut, som om det var intressant för någon. Varför skulle jag vilja specialisera mig på något? Jag är inte säker på om det höjer utsikterna att bli anställd till ett jobb som inte malen sönder hjärnan totalt. Fördjupningskurserna innebär ju också några ton metodik, vilket jag kommit att hata. Just nu leder min utbildning mot ett masterprogram i historia, vilket skulle innebära så mycket forskningsförberedande kursen att de skulle spruta ur alla kroppsöppningar lagom till examen.
Jag vände mig aldrig till högskolan för att utbilda mig för arbetsmarknaden, utan ville bilda mig för världen. Det är min romantiska syn på studier, ömt vårdad av min far och hans hyllmetrar böcker om historiens stora tänkare och litteratur i hundratalet ämnen. Det verkar inte finnas i universitetets verklighetsbild att en skulle studera för att lära sig saker. Målet är uteslutande att vi enbart är där för att i slutändan få ett bra jobb.
Jag vill inte läsa mer historia för att drillas i den ädla konsten att gräva i arkiv. Jag vill lära mig mer om historia. Inte ens hälften av kurserna verkar behandla ämnet över huvudtaget, om vi bortser från examensarbetet. När jag gnällde för Emmy om detta påpekade hon att jag kunde bli den nästa bibliotekarien (huvudpersonen i The Librarian, den bästa b-filmen som någonsin skådats) och fortsätta samla kandidater until there's no tomorrow. Det låter rätt fett. Jag har ju inte hunnit till filosofi eller stadsvetenskap än.
Läget nu är att jag behöver bestämma vilket ämne jag ska ta en kandidat i. Om jag väljer ekonomisk historia har jag en examen till jul. Tydligen har jag tillräckligt mycket andra fluffpoäng för att fylla ut en examen. Alternativet är att läsa en termin idéhistoria för att sedan nästa vår skriva uppsats i antingen idé- eller ekonomisk historia. Kruxet är att nästa vår ska huset jag bor i stambytas. Vill jag jobba på en gigantisk uppsats då? Beslutsångesten är enorm. Det slutar som vanligt med att jag vänder mig till te och choklad. Det är ju inte deadline på anmälningar förrän om ett helt dygn.
Ungefär vartannat inlägg på min blogg hyllar min man, men är det så konstigt? När jag själv vacklar, vilket inte är sällan, är det han som är där och kramar ihop bitarna av mig igen. Han är tokigast i hela världen, det största trollet du någonsin kommer träffa och pragmatiker ut i fingertopparna. På en sekund vänder han, är allvarlig, och fiskar upp mig. Varje gång fascineras jag, är tacksam och förundrad. Jag tänker inte helt förlägga min överlevnad till denna varelse, men nog gör han det lättare. Idag var det mensvärk, tentaångest, bråkig soyghurt och weltschmerz i största allmänhet som gjorde ont. Det är konstigt hur människan är konstruerad, varför vi är programmerade till varandra. Av all hud i hela världen är det bara en persons som gör mig lugnare, som behöver finnas inom räckhåll, som får ögonblicken att sluta klia. Av alla människor i hela världen råkar det vara han. Tack, för att han inte gömde sig i Nya Zeeland.
Även fast jag längtar till våren så att det gör ont i kroppen kan jag inte bli arg på nysnön när den faller så luftigt och ligger lätt som florsocker på marken. Den senaste tidens kyla och smhi:s prognoser ger åtminstone inga falska löften. Sverige är kallt. Våren kommer inte förrän vi nästan slutat hoppas på den, när vi blivit besvikna så många gånger att vi förlikat oss med tanken på tjocka vantar och tung jacka långt framöver. När jag var liten fick jag lära mig att mars var en vårmånad, och när vi åkte hem från fjällen där vi var ganska många sportlov tittade jag ut genom fönstret och tyckte mig se hur snön krympte allt eftersom vi rullade österut, söderut. Väl hemma var det nästan barmark, nästan. Antagligen får jag förlika mig med att det är ett minne blott, något jag får se tillbaka på med varm nyponsoppa i magen och blöta sommarfötter.
Back in the day när jag fortfarande njöt av att bara gå halvfartskurser (vilka ändå stressade skiten ur mig) och läste idéhistoria började studierna vid försokratikerna, naturfilosoferna. Dessa var en hög gubbar som alla hade namn som var omöjliga att skilja från varandra och turades om att den ena efter den andre propagera för vilket som var naturens minsta beståndsdel. De gick igenom luft, vatten, jord, eld och ett femte, mystiskt kraftfält-ish och sen kom Sokrates och gjorde slut på tramset. Att läsa idéhistoria handlar mycket om att göra en vandring från galenskapens djupaste brunn upp mot ytan.
Nu sitter jag och filar på en hemtenta i sociologi och slås av hur mycket det liknar den inledande exercisen i idéhistoria. I begynnelsen kom en hög gubbar som försökte förklara vilket som var samhällets minsta beståndsdel. Eftersom dessa kom några tusen år senare och därför väldigt mycket högre upp i den där brunnen är det inte lika smärtsamt att läsa om, men likheterna får mig fortfarande att rynka på ögonbrynen. När någon försöker förminska något så stort som all mänsklig verksamhet eller universums funktion till en liten grej är det något som inte står rätt till. I det tjugoförsta århundradet har vi väl nått konsensus om att världen är komplicerad. Punkt. Eller?
Det är lockande med enkla svar, men är det inte just det som så många gånger om visat sig vara en strategi för misslyckande, att lägga alla ägg i samma korg. Världen är sjuk i huvudet. Allt beror på. Det finns alltid en andra sida till fenomen. Tusen och en annan grej som påverkar minsta lilla pryl. Påminn mig om det när jag går igång på en mirakelkur för mänskligheten, tigrarna och jordklotet. Okej?
När jag säger att jag är trött som person så menar jag verkligen det. På mitt konfirmationsläger menade de att jag var den enda som sov mer än var vaken. Jag kan somna var som helst, när som helst förutom i sängen på kvällen när jag verkligen behöver. Berghällar, inuti akterlucka i hård kryss, med huvudet på toften eller skolbänken, i en korridor på Finlandsfärja, med den hoprullade förtampen som huvudkudde, i Richards knä på diverse caféer och en miljon andra konstiga ställen. Hur som helst... det kan ha gått lite överstyr igår.
Jag är fortfarande aningen chockad. Tanken var att jag skulle möta upp Emmy och Rasmus vid fem för att sitta i publiken på inspelningen av Galagos podcast på Kulturhuset. Jag vaknade när klockan ringde kl nio, satte på radion och halvsov till den ett tag tills jag satte mig upp och gick igenom mail och andra prylar på telefonen som jag behövde veta inför hemtentan jag fått dagen innan. Det gjorde mig inte piggare så jag slängde av mig glasögonen och ställde en timer på 15 minuter vilken jag sen startade om sjuttiplutton gånger tills jag i ett antagligen svagt ögonblick stängde av det. När jag väl vaknade var klockan halv fem och jag kunde inte riktigt förstå hur det hela hade gått till. Det var ungefär då Richard gick av sitt arbetspass vilket han stigit upp för tolv timmar innan. Sett ur det perspektivet känns det ännu sjukare att det bara råkar bli så att jag en hemtentavardag sover till halv fem på eftermiddagen. Det är förresten inte meningen att en ska ligga och sova i ~15 timmar över huvud taget.
Det lilla förtroende jag hade till min förmåga att komma ur sängen utan dragkraften av en föreläsning, eller något annat bundet i tid och rum, hoppade precis ut genom köksfönstret. Jag känner mig verkligen hopplös.
Mitt första inträde i samhället post-förkylning var egentligen inte en föreläsning, utan en kväll ute med tjejkompisar för att fira Johannas födelsedag. Indisk mat är sjukt god, och det är klart underskattat att dricka öl från en flaska med elefanter på. Djur gör saker automagiskt roligare, finare, bättre!
Av någon anledning kunde vi dock inte sluta prata om hemska saker i stil med världens undergång, cancer och död. Någonstans i den här situationen pratade jag och Johanna om ångest runt sin egen oduglighet, vad en (inte) hinner göra och hur vi borde sluta äta vissa saker och ersätta med tusen former av motion. Jag konstaterade uppgivet att jag gett upp allt det där, att jag inte orkar bry mig längre. Det var länge sedan jag hade ångest över att jag inte tränade eller åt något gott, eftersom det känns så otroligt kontraproduktivt att piska sig över de saker som går att njuta av i ett liv som i övrigt har tendenser till dåligheter. Jag menar inte att allt förutom godis och ponnys är dåligt, men ja, livet är på det stora hela meningslöst. Vintern är lång och kapitalismen dansar vidare. Däremot vill jag fortfarande äta nyttigt och träna, men mest för att jag vet att jag mår bra av det.
När jag hur som helst vräkt ur mig att jag inte orkar oroa mig för den här kategori trams längre följde en knorr med. Jag orkar inte med att oroa mig över sånt längre, och då har jag ändå en ångestsjukdom. Johannas reaktion på det var att min medicin antagligen fungerar i så fall, och dra på trissor om hon inte har rätt. Det hade inte slagit mig att det kanske är the wonders of SSRI som gör att jag inte bara kan gå upp (förr eller senare) på morgonen, utan också ignorera huruvida magen putar eller inte. Ska vi medicinera bort inverkan av sjuka ideal på dagens ungdom? Pills for everybody!
Inte allt för länge sedan lyssnade jag på Värvets intervju med Jonas Hassen-Khemiri. Han har ganska nyligen släppt sin tredje roman (visst känns det som om det borde finnas fler?) och de diskuterade en hel del om skrivande och kreativa processer. Jag har bara läst en av hans böcker (den enda av de tre jag inte har i hyllan), Ett öga rött, vilken var obligatorisk i min klass på högstadiet. Jag kan i efterhand inte minnas om jag gillade den eller inte, bara att den gjorde ett stort intryck både innehållsmässigt och stilistiskt. Den visade verkligen på ett nytt sätt att använda bokformen, hur det går att skriva exakt som en vill bara du får det att fungera.
Det som fångade mig mest med intervjun var dock diskussionen om Jonas uppväxt och bakgrund. Denna del inleddes med frågan "Hur började allt?" varpå han börjar med sin födelse och fortsätter därifrån. Direkt kommer han in på hur han i o m frågan startar mytologiseringen om sig själv när han etablerar en berättelse om sin bakgrund. Jag gillar när det börjar pratas meta, kanon och sånt. Här börjar jag dock undermedvetet tänka på mig själv och mitt eget liv. Var började jag? Möjligen är jag färgad av ett års studier i ekonomisk historia, men jag finner ingen tydligare startpunkt än Versaillesfreden.
Om det är någon del av min bakgrund som används flitigt i "mytologiseringen" är det farmor och flykten från Berlin. Att en del av mitt ursprung kommer direkt ur en av 1900-talets största konflikter har alltid fascinerat och tyngt mig. Det var svårt att diskutera hur judar hanterades av nazismen i skolan eftersom det alltid indirekt inkluderade mina släktingar. Fick de gå i enskild skola? Gå i rännstenen? Inte praktisera sina yrken? Ha en gul stjärna på kappan? Det gick inte att undvika att tänka på att det innebar att farmor varit med om allt det, att hon varit tvungen att fly med ett av de få tåg med barn som Sverige släppte in, att hennes pappa slutade skicka brev samtidigt som Berlins judar deporterades till Auschwitz.
Särskilt när jag var yngre kunde jag diskutera runt faktumet att jag troligen inte skulle finnas till om det inte vore för Hitler. Det är ju en stor no-no. Ändå gick det liksom inte att komma runt att om den karismatiske skitstöveln hållit sig på konstskola hade farmor inte behövt fly. Därför gick mina tankar till Versaillesfreden. Hitler är en komponent, men utan Versaillesfreden som gav Tyskland skuldnotan från helvetet hade han antagligen inte haft den ekonomiska situationen som liksom nu gjorde alla typer av politisk extremism framgångsrik. Det menas att vi ska lära oss av historien, men tydligen fick SD runt tio procent i nyliga opinionsmätningar. Det känns så jävla jobbigt.
När familjen var i Berlin hösten 2010 promenerade vi på gatan där farmor bodde.
Någon gång i somras mellan termin och jobb (ungefär när alla andra jobbade och jag var ensammast i världen) fick jag ett infall och haffade mig ett konto på twitter. Det tog inte lång tid att fatta charmen med det hela. Folk skrev vettiga, intressanta, roliga saker. Nyheter kom och gick och gick igenom en helt annan tumlare än den på facebook. Någonstans hade jag förutsatt att deras informationsflöde skulle vara mer lika varandra. Tvärtom är twitter omöjligt i förhållande till facebook. I alla fall om en är som jag och kräver att kunna gå igenom all information vid vilken tidpunkt som helst. Det tog inte många dagar innan jag insåg att jag hade ett val. Antingen kunde jag släppa den här nya prylen, eller så skulle jag behöva prioritera om hela mitt liv. Att gå igenom hela nyhetsflödet för exempelvis en dag tar så fruktansvärt lång tid. Hur gör de människor som är aktiva twittrare? Eller kanske bör jag omformulera mig: gör aktiva twittrare något annat än att twittra? Är tricket att endast skriva ut tweets och strunta i att läsa andras, eller har de utvecklat skumläsarkrafter värdiga Wonder woman? I NEED TO KNOW!!
Det här gänget hängde i morfars lägenhet igår kväll. Mycket var som vanligt. Jag, mamma och pappa drack te, satt i soffan och pratade. Morfar låg i sängen och vilade. Andra saker stämde inte med tidigare gånger. Morfar var nyrakad, vattenkammad och hade en ren vit skjorta på sig. Han snarkade inte. Det låg ingen Expressen på hans mage. Han andades inte.
Med tanke på antalet lunginflammationer, KOL, hjärtsvikt och tusen andra anledningar som fört honom in och ut från sjukhus det senaste decenniet blev vi nästan förvånade över hur spontant han somnade in. Helt utan förvarning, som vilken dag som helst. Han gick och la sig för att vila under eftermiddagen och vaknade aldrig. Han fick dö på sin 70 år gamla madrass i sängen han krigat för att få ha kvar under hela tiden han bott på servicehem, samma säng han sov i när mormor levde och när hon dog. Ingen ambulansfärd, ingen okänd sjukhuspersonal, förhoppningsvis ingen ångest. Han verkade lugn.
Min morfar var en av de mest originella personerna jag någonsin kommer träffa. Han är också den av mina mor- och farföräldrar som jag känt allra bäst. Ändå har jag väntat på att han ska försvinna i flera år nu, hoppats för hans skull. Jag ser själv inte fram emot att bli över 90 år gammal, se vännerna dö och sitta ensam i smärtorna från en trött kropp. Ingenting är ändå så konstigt som att han är borta, min söta fina morfar. Jag kommer sakna honom.
Jag råkade hugga av halva fingret för någon vecka sen (trodde jag först). Min relation till brödkniven är för evigt förändrad. Den har min djupaste respekt. Nu har det slutat blöda, såret har växt ihop och jag kan sträcka ut fingret utan att skrika högt av smärta. Dock har jag ingen känsel precis ovanför såret. Det känns som om fingertoppen just där är avdomnad, och runt själva såret känns det bara allmänt udda. Om jag träffade en nerv? Vem vet. Jag kan bara anta. Jag är ju trots allt bruden som gick dubbelvikt i tre dagar innan jag gick med på att kolla upp det på akuten (när blindtarmen redan börjat gå sönder).
Bulldogg (?) utklädd till enhörning. Smått paralyserad av rädsla för att en egentligen kanske är löjlig. Ungefär så känner jag mig. Mitt sommarprojekt paralyserar mig. Jag tänker inte på mycket annat än boken. Den är i mitt huvud och surrar runt. Jag vill ha fairydust i en seriös bok och tänker att jag ska tas på allvar och det gör mig galen.
Ungefär vartannat inlägg på min blogg hyllar min man, men är det så konstigt? När jag själv vacklar, vilket inte är sällan, är det han som är där och kramar ihop bitarna av mig igen. Han är tokigast i hela världen, det största trollet du någonsin kommer träffa och pragmatiker ut i fingertopparna. På en sekund vänder han, är allvarlig, och fiskar upp mig. Varje gång fascineras jag, är tacksam och förundrad. Jag tänker inte helt förlägga min överlevnad till denna varelse, men nog gör han det lättare. Idag var det mensvärk, tentaångest, bråkig soyghurt och weltschmerz i största allmänhet som gjorde ont. Det är konstigt hur människan är konstruerad, varför vi är programmerade till varandra. Av all hud i hela världen är det bara en persons som gör mig lugnare, som behöver finnas inom räckhåll, som får ögonblicken att sluta klia. Av alla människor i hela världen råkar det vara han. Tack, för att han inte gömde sig i Nya Zeeland.
Även fast jag längtar till våren så att det gör ont i kroppen kan jag inte bli arg på nysnön när den faller så luftigt och ligger lätt som florsocker på marken. Den senaste tidens kyla och smhi:s prognoser ger åtminstone inga falska löften. Sverige är kallt. Våren kommer inte förrän vi nästan slutat hoppas på den, när vi blivit besvikna så många gånger att vi förlikat oss med tanken på tjocka vantar och tung jacka långt framöver. När jag var liten fick jag lära mig att mars var en vårmånad, och när vi åkte hem från fjällen där vi var ganska många sportlov tittade jag ut genom fönstret och tyckte mig se hur snön krympte allt eftersom vi rullade österut, söderut. Väl hemma var det nästan barmark, nästan. Antagligen får jag förlika mig med att det är ett minne blott, något jag får se tillbaka på med varm nyponsoppa i magen och blöta sommarfötter. 
