årssummering 2014.

Årets uppgift: Kandidatuppsats, att våga fortsätta skriva på min roman.

Årets depression: Att inte bli antagen till skrivarlinjen. 

Årets räddning: Bli antagen som reserv till skrivarlinje. Det känns som att få ett läsårs respit från den hårda verkligheten. En fristad.

Årets vän: I love every pony! Ny skola har dock gett en hel del nya fina vänner jag inte förväntat mig. Det är kärlek!

Årets nykomling(ar): Alla på Sundbybergs Folkhögskola.

Årets konsert: Har bara blivit en. Opeth. De var lika super som alltid.

Årets kommer-aldrig-glömma: Att gå på Folkhögskola. Att uppleva Welcome to Night Vale live. Att se Jonas Hassen Khemiris Ungefär lika med på Dramaten och vad som kändes efteråt. Att skaka hand med Neil Gaiman.

Årets dricka: Svart kaffe. Kungliga biblioteket, där större delen av uppsatsen skrevs, hade ont om sojamjölk, och likaså caféet i nya skolan. Det är nödvändigt, inte gott.

Årets maträtt: Potatismos. Toast med nougatkräm och strössel.

Årets klarar-mig-inte-utan: The bare necessities.

Årets resa: Två veckor i Israel med hur mycket sovmorgon och böcker som helst.

Årets bråk: Vårstädning i förhållandet.

Årets film: Guardians of the Galaxy. Det är svårt att kalla den för ett mästerverk, men jag var tillräckligt underhållen för att se den två gånger på bio, och det har bara hänt mig en gång tidigare i mitt liv (Sagan om de två tornen). Blev väldigt fäst vid Maleficent. Har också sett om Harry Potter-filmerna under året.

Årets bok: Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, på ungefär alla plan den går att älskas. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson kommer jag minnas som ett ångestspäckat mästerverk. Brave New World av Aldous Huxley.

 
Årets hjälpande hand: Azu för att vi fick bo med honom när vårt hus stambyttes. Richard för att han står ut. Emmy för att hon ställer upp. Nya vänner för att de godtagit mig som jag är.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte tog mig i kragen och påbörjade kandidatuppsatsen tidigare. Det hade underlättat fantastiskt mycket i april.

Årets befrielse: Att få skriva fritt igen. När stambytet äntligen var färdigt.

Årets upptäckt: Mitt internaliserade kvinnohat. Och att jag när allt kommer omkring är en kritisk elitist. Och så poesi förstås. Det är bra skit.

Årets lyckligaste dag: En dag i juli när jag vaknade upp i mappas segelbåt, tog mig till sittbrunnen och satt där eller svalkade mig i havet till långt in på eftermiddagen. Denna dagen ett liv.

Årets chock: När jag blev antagen till Folkhögskolan ändå. När polisen red ner demonstranter i Skåne.
 
Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Sommaren. Och vilken sommar vi hade!

Årets fest: Albin och Jobjörns 25-årsjippo i januari. Var det mest fabulösa jag upplevt på länge!

Årets garv: Klassens alla kroppsvätskor.

Årets skämt: Supervalåret.

Årets ord: Relativt. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Skolan. Vilken av dem det än varit.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar. [får stå kvar från förra året]

Årets flitigaste redskap: Smartphone. [se ovan]

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat. [igen]

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. [herregud så statisk jag har blivit]

Årets lögn: Ingen aning.

Årets sanning: 
Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism.

Årets sämst välbehållna löfte: Att gå till läkaren.

Årets mest skrämmande händelse: Supervalåret.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle vinna NaNoWriMo!
Årets komplimang: Att få nya vänner. [får stå kvar]

Årets jag-hatar-dig: Akademisk text. Migrän.


Årets citat: 
Årets förlåt: Ingen aning.

 

Årets kallaste händelse: Hela vintern?

Årets hetaste händelse: 35 grader i öknen.

Årets läskigaste mojäng: Kanske läskig för andra som inte förstår sig på den (mig?), Tigern.

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: 

Årets pigga-upp-låt: Let it Go från Frozen, men helst i fransk variant. Den engelska texten är... sämre än den kunde varit. 

Årets café: Har fikat mindre detta år än tidigare. Hållit mig hemma eller varit för upptagen med skolan.

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist. Jonas Hassen Khemiri.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Att gå ut. Nej, jag antar att det jag insett att jag klarat mig utan är långt hår. Igen. Snagg is the shit!

Årets tv-program: Game of Thrones fjärde säsong var maffig och Agents of Shield blev bara bättre under 2014. Dr Who måste också räknas till det här året då jag och Emmy tog tag i projektet att se klart alla nya säsonger.

Årets tråkigaste högtid: De är generellt överskattade.
 
Årets lyckligaste stund: Inte exakt den lyckligaste stunden, men jag var väldigt tacksam över de veckor som Sam-Sam och Emma bodde hos oss. Särskilt nu när Emma inte finns längre.

Ser fram emot under nya året: Hälsa på Richard i Japan. Att åka tillbaka till Israel i juni, läsa böcker och äta glass i solen. Steven Wilson-turné söderut och hans nya album.

Löften för nya året: Läsa mer böcker än fanfiction.

årssummering 2012.

Årets uppgift: Inte sjunka igen. Leva veganskt.

Årets depression: Hösten har varit tyngre.

Årets räddning: Att ingenting gigantiskt gått åt helvete.

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Jag kan inte komma på några materiella, men Pinkie Pie är ju rätt schysst. Och Buffy Summers. Det är safe to say att jag utvidgat min immateriella vänkrets.

Årets konsert: Är kluven mellan Steven Wilson och Opeth. Kan inte heller komma på om jag hann med någon annan, men så har jag också svårt att höja musikupplevelser över varandra. Steven tog mig i handen och Opeth spelade på Grönan, vilken alltid är färgglad och sprakande. Bådadera gör dem speciella och minnesvärda. Får jag räkna in alla hundra gånger jag såg De Tre Musketörerna på Stadsteatern också?

Årets kommer-aldrig-glömma: När morfar dog. Att gästa ett judiskt bröllop.

Årets dricka: Hallonsoda och earl grey-te.

Årets maträtt: Snabbnudlar.

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone + hörlurar.

Årets resa: Israel var underbart, spännande och ombytligt. Kommer dessutom aldrig glömma min korta visit på Rivieran.
Cannes. Antibes. Dolcedo. Israel.

Årets bråk: I don't do bråk? eller så händer det just nu. Jag är inte säker.

Årets film: The Hunger Games är antagligen den som påverkade mig mest. Jag och Emmy drog och såg Berättelsen om Pi i mellandagarna. Är helt tagen och ännu kärare i tigrar nu.

Årets bok: Det är svårt att bortse från att jag läst A Song of Ice and Fire nästan konstant sen i juni. The Hunger Games-trilogin har också varit en konstant sen dess, men som ljudbok.

Årets hjälpande hand: Richard som pussar på mig när jag blir ångestig.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte tog något av de få tillfällen som gavs att nattbada. Men så var det ju en crappy sommar också.

Årets befrielse: Jag kan göra vad jag vill med min kropp. Ingenting är rätt och fel. Det är ditt problem om du anser att jag ska följa speciella regler bara för att jag har en viss kropp. Hej då rakhyveln! (och oj vad det har stirrats, men vem bryr sig?)

Årets upptäckt: Buffyverse.

Årets lyckligaste dag: De absolut bästa dagarna jag har är i detta sällskap

 

Årets chock: Goodstore har fortfarande inte kunnat återinföra sojabitar i sitt sortiment? Inget känns särskilt chockerande i vår skandalmarinerade värld. Lite överraskande var det att finna blond snubbe het.

Årets årstid: Sommaren, även om den inte var så somrig av sig.

Årets fest: Jag inser nu att mängden fest i mitt liv kanske bör åtgärdas. Det har festats, men de flyter ihop för mig. Ingen sticker ut som extraordinär.

Årets garv: Nu är jag inte säker på huruvida detta hände innan tolvslaget eller ej, men jultomten/påskharen. (kanske garvades det mer över något annat, men detta låg nära i minnet + askul)

Årets skämt: Whatever Ola Söderholm said.  

Årets ord: Brony. Hen. 
 
Årets mest frivilligt välbesökta plats: Frescati.

Årets mest uppskattade plats: Sunnydale. Jag gömde mig där allt som oftast. Och strandpromenaden där jag promenerade fram och tillbaka många sommarkvällar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone, hörlurar, dator. Som vanligt.

Årets drog: "If you like tears, pain and doomed ships, watch Buffy the Vampire Slayer, show that will ruin your life." (Random citat från någon av alla tusen Buffy-tumblrs jag följer.)

Årets låt: Enligt last.fm är det denna som spelats mest. Den är så väldigt bra. Synd bara att den är så kort.

Årets lögn: Om jag ser klart sista säsongen av Buffy nu kan jag äntligen gå vidare med mitt liv sen.

Årets sanning: Det är svårt att avgöra. En tolkning av det är att jag trots 60 hp ekonomisk historia fortfarande är övertygad vänstermänniska. Den röda vägen ter sig trots allt jag lärt mig under två terminer (vilket jag misstänkte skulle vara väldigt liberal-/marknadsekonomiskt vurmande) fortfarande som den bästa.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Jag avlägger sällan löften riktigt på allvar eftersom jag tar det så hårt att inte uppfylla dem. Kan inte komma på något jag svikit i år. Jag räknar inte de gånger jag bestämt mig för att diskat men struntat i det osv.

Årets mest skrämmande händelse: Morfars döda kropp. Döden. Alla cancerbesked.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att morfar inte gjorde mer uppståndelse innan han drog.

Årets komplimang: Richard. Jag är inte lite jobbig ibland och nu har vi varit tillsammans två år och bott ihop i ett år utan att han verkar tröttna. Det är den största komplimang jag kan få.

Årets jag-hatar-dig: Migränjäveln.

Årets citat: Inget.

Årets förlåt: Inget.
 
Årets kallaste händelse: Many a day without summer.

Årets hetaste händelse: Mellanösterns öken.

Årets läskigaste mojäng: Inte många läskiga mojänger i år. Den superavancerade borren som påstås kunna borra i våra betongväggar?

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Sen denna spelades på Stinas begravning har jag inte kunnat höra den utan att rysa, bli ledsam.
 

Årets pigga-upp-låt: 
 

Årets café: Mineur. I min värld byter de aldrig namn. Har heller inte hittat någon värdig utmanare.

Årets te: Nu på sluttampen köpte jag hem ett äpple och kanel-te som jag blivit helt kär i.

Årets se-upp-till-artist: Steven Wilson, Mikael Åkerfeldt.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: En TV. Vad ska jag nu säga när försäljarna ringer? Kommer dock antagligen använda morfars gamla TV mest till att se film, via datorn. Större skärm är alltid trevligt :)

Årets tv-program: Game of Thrones, Girls, Buffy the Vampire Slayer, My Little Pony - Friendship is Magic, Historieätarna, New Girl, Project Runway.

Årets tråkigaste högtid: Jag har ingen aning? Kyndelsmäss?

Årets lyckligaste stund: Sekunder i bra sällskap. Ögonblick när jag lyckats fokusera all koncentration på bra musik, stänga in mig i en bok. När jag fick ta Steven Wilson i hand. Det var så coolt!

söndagspizza.

Om några timmar är det dags för årets fjärde föreställning av De Tre Musketörerna på Stadsteatern (andra gången med syrran för i år och femte gången totalt). Antagligen den sista gången också. That is super sad. Jag blir så otroligt glad av att se vuxna människor helt hänge sig åt färg och fjoll, särskilt till rock. Tyvärr har huvudvärken börjat krypa sig på. Det är ännu mer sad för jag har inte bara en teater/musikalföreställning som jag vill kunna njuta av ikväll, jag vill också vara i form att förvandla en veckas slitsamt (läs misslyckat) läsande till ett PM. Anyhows, pizza och My Little Pony gör mig åtminstone på humör att försöka kämpa. 

PS. Tycker det är så ironiskt att jag inte gillade pizza innan jag blev vegan. Who'd know att pizza utan ost är så gott?! Det är ju osten alla andra hypar!

nattliga tankar (skjuter upp mardrömmarna).

För det första kom jag nyligen hem från (tentauppehållet) Operan. Jag, syrran och mamma såg Carmen. Åh, som jag längtat! Tror jag var 13 år senast jag såg den. Jag kan varenda melodi, varje ton och ofta större delen av texten. Jag tror att en anledning till varför jag var bra på franska i högstadiet (?) är för att jag ständigt lyssnade på mappas LP-version av operan och jämförde de franska texterna med den engelska översättningen i dess booklet. Oh, happy times! Kvällens uppsättning var musikaliskt helt strålande. Det kändes i hela kroppen och hjärtat. Tyvärr var scenografin sämst. Många av sångarna verkade härma pappdockor och ibland såg de knappt åt varandra, fastän de skulle föreställa älskande. Dessutom drog de ner ridån var och varannan minut för att göra drastiska ändringar på scen. Typ flytta en glödlampa eller så. (Obs! Sant.)

För det andra gjorde jag en kopp grönt lime-te när jag kom hem. Om nom nom. Det passade sig fint till lite tentautfyllnadsflummidum. Förklaring är inspirationen vilken jag hämtade av videon nedan. Jag önskar att jag fick skriva en sån här uppsats istället. Hur mycket jag än älskar Simone de Beauvoir kommer jag aldrig sluta uppskatta kreativiteten i nedanstående verk.

De Tre Musketörerna

Efter att någon random skådis blev sjuk när vi egentligen skulle på teatern blev det hela framskjutet till idag. Stackars hela ensemblen som blev tvungen att jobba annandagen, och stackars min familj som var tvungen att slita sig från soffan efter världens mest ansträngande dag med morfar, famor och farfar. Eller nej, det var nog inte så synd om någon (förutom Daniel som inte hade någon biljett och fick stanna hemma), för föreställningen var hur bra som helst, och skådisarna verkade ha störtkul! Visst, jag hade hört innan att den var bra och medryckande, men den överträffade ändå mina förväntningar många gånger om. Efteråt blir jag lite småförbannad över att de inte får fortsätta spela den pga de bråkiga skivbolagen. De kommenterade det till och med i pjäsen. "Vad det är stökigt här! De har ju inte ens rätt att spela musiken!! Gå på Dramaten istället!" eller något i den stilen. Det ska vara kapitalismen som stoppar människor från att uppleva något så upplyftande och underhållande. Jag är tacksam för skratten jag fick. Underbart!

några killingar och en katt

Om jag kunde slita mig från bokhelvetet skulle jag ju kanske kunna få något gjort också. Järnspikar! Jag älskar att fastna i böcker, men kanske inte såhär grovt. Jag gör ju knappt något annat these days och det är minst lika irriterande som... ja, den där grejen med att uppskatta boken.

Ikväll är det jag och Daniel som går på Dramaten och ser Killinggänget. Ser fram emot det, men hoppas verkligen att jag hinner stoppa ner tårna i ett varmt bad innan dess. Det ser inte så ljust ut, särskilt som mamma lämnade en lapp på köksbordet åt mig imorse. "Kelso har mask, kan du ge honom piller?" Någon som minns hur det gick sist? Jag tycket synd om kissen, men väntar tills jag har backup (alltså någon som brottar ner honom åt mig) innan jag försöker trycka i honom något piller.