årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

nyan koi~

Att sälja in mig på den här anime-serien var sjukt lätt. You had me at "katt" liksom. Det är en av få saker jag och kära sambon kunnat enas om att se tillsammans, och den var helt fantastisk. Konceptet är att en snubbe råkar göra kattanden (-guden?) upprörd och därför måste utföra uppdrag åt katter, annars kommer han själv förvandlas till en katt. Det låter kanske inte så farligt, men han är allergisk, ergo stora problem med att få päls. I paketet ingår förmågan att kommunicera med kissarna och beslutsångest vad som ska prioriteras, katterna eller tjejen han gillar.

Som i de flesta animer jag sett (måste kanske få rekommendationer från andra håll än snubbar som tenderar att gilla de som fokuserar på tjejer) är huvudpersonen en kille som bara råkar röra sig med ett gäng excentriska tjejer. Någon snubbe till skymtar då och då, som en brasklapp för att påminna oss om att historien inte utspelar sig i ett kvinnoseparatistiskt matriarkat. Omständigheterna kring tjejerna (kvinnorna? flickorna?) varierar och missförstånd är vardag. Eftersom hela grunden för den här serien är galen är det också helt okej för mig att vissa av tjejerna är lika tokiga. Jag gillar tvillingarna, den påflugna tomboyen och kanske det bästa av allt är när ena följeslagarkatten vill imponera på en kattflicka. En macho katt är för gulligt! En katt som försöker vara macho och fegar ur och börjar tvätta sig är precis vad jag kommer behöva i höst. Är jag kanske ovanligt förlåtande med sexistiska stereotyper på sista tiden? Eller så var introt så överdrivet sexistiskt i det här fallet att själva avsnitten kändes hyfsat normala. I vilket fall kommer jag behöva se om denna, SNART!

PS. Nyamses lär vara bästa kattnamnet någonsin.

arbetsmiljöproblem.

Försök att jobba hemma möter hinder i gosekatten. Jag erkänner villigt att det finns värre saker än en kattunge med enormt mysbehov (nästan större än mitt, men bara nästan!) men hon hindrar mig effektivt från att skriva. Förvisso involverar mitt skrivande mycket tänkande där jag annars skulle dra i mitt imaginära skägg, så där gör hon nytta. Jag behöver ta mig hemifrån mer. Det är vad jag är sämst på. Mitt hem är min trygghet. Utanför är läskigt... men bara nästan lika läskigt som att aldrig få den där boken skriven.

den begynnande demensen.

Diskussionen den här våren har gått ungefär så här:

Mamma: Therese, kan ni ta hand om Kelso några veckor i sommar?

Jag: Eh, nej, är du galen?

Mamma: Men vadå råååååå?

Jag: Kelso är en utekatt som knappt står ut med att vara instängd i vår etta EN vecka på VINTERN!

Mamma: Men han kan ju inte vara själv vår lilla snuttepluttegubbesötis!

Jag: Om grannarna ser till att han har mat kan jag åka ut några gånger och hälsa på honom.

Mamma: Okej!

Mängd tid går.

Mamma: Men Tessan, kan du ta katten i sommar?

Jag: NEJ!

Mamma: Men vem ska ta hand om honom då?

Jag: Jag har ju sagt att jag kommer och tittar till honom!

Mängd tid går.

Mamma: Snälla Therese, kaaaaaan du inte ta Kelso när vi seglar?

Jag: Men NEJ!

Mamma: Katter ska inte vara ensamma i två veckor, det är för lång tid!

Vän till familjen: Nej, det är ganska lång tid för en katt...

Jag: Men jag har redan sagt till mamma typ femton gånger att jag kan åka och hälsa på honom.

Vän till familjen: Ja, men då så!

Mamma: *mutter*

Mängd tid går.

Denna bild dyker upp på mammas instagramkonto med bildtexten "Nu är Kelso redo för sjön. Kanske inte mentalt men ändå!"

Alltså, herre-jävla-gud! För det första är Kelso sjukt söt i flytväst. För det andra ser han inte ett dugg glad ut. Inte det minsta. Han kommer hata dem och mig för all framtid! Det vill säga om han inte smiter när de landat på första bästa ö. Katter går att ha med på båt, jag har sett det flera gånger, men Kelso är verkligen inte en sådan katt. Han är det fegaste på fyra ben som någonsin skådats (näst efter Astor som knappt vågar titta på en).

Jag pratade med pappa i telefon.

Jag: Hur gick du med på det här?!?

Pappa: Det var inte så att jag gick med på det, det mer bara hände...

Jag: Du inser att han kommer hata er?

Pappa: Heh, ja?

Jag: ... men jag sa ju att jag ska hålla honom sällskap!

Pappa: En gång i veckan räcker inte.

Jag: Eh, okej?

Pappa: Ja, som jag förstått det har du sagt att du ska komma ut en gång i veckan, och det är ju lite lite.

Jag: Jag kan inte minnas att jag sagt att jag ska vara ute en gång i veckan. Jag kan tänka mig att vara där flera gånger i veckan, typ var tredje dag.

Pappa: Ja, men då så! Jag vidarebefordrar det.

Nu väntar jag med spänning på att absolut inget av detta ska gå upp för mamma utan att jag igen ska behöva kriga för att rädda katten från det helvete som ~5 kvadratmeter lounging space och oändligt mycket vatten omkring utgör för en kisse.

kattvakt, 2.

Här rollspelar Freja nuvarande status mellan henne och resten av lägenhetens invånare. Natten till igår lät hon så mycket att Richard orkade bry sig (aka. gå ur sängen och prata allvar med henne) och igår kväll välte hon ner båda våra orkidéer på golvet. Den som jag räddade från morfars lägenhet när han dog var helt skild från från krukan och jorden låg utspridd över hela golvet. Vi är aldrig mer kattvakt säger Richard och jag vill hävda att jag fortfarande älskar det lilla livet och att om vi inte ska skaffa katt vill jag åtminstone få ta hand om vänners pälsbollar då och då. Det var sura miner igår men nu är det bra. Hon fick några godisbitar och känslan av den lilla nosen och munnen i handen när hon ivrar i sig är så mysig att jag kan gå sönder.

kattvakt.

Det här är Freja, en kompis jag längtat efter hela våren. Hennes människor är i USA och hälsar på släkt en månad, så hon hänger hos oss under tiden.

Jag är inte van vid att bo med en katt som 1) vill mysa, 2) dricker av vattnet i sin skål och 3) äter fler än en sorts kattmat. Hon är helt enkelt super!

Det syns inte här, men Freja är sjukt sällskaplig. Hon snackar hela tiden. Ibland när vi sover också, vilket kanske är att vara översocial. Eller bara irriterande, beroende på vem av människorna i hushållet du frågar.

Jag är första kattvakt och kan inte gosa nog mycket med henne. Richard jamar tillbaka och rufsar henne i pälsen, vilket verkar räcka för honom (hur en kan stå emot att nuffa den mjuka magen fattar jag inte). Jag gillar verkligen vår nya kompis!

söndagsmiddag.

Mamma och pappa kom på att det är ju mycket enklare att bara göra vegansk mat istället för att komponera extremiteter åt den udda ungen. <3

Kelso verkade glad att se mig. Det blev jättemycket gos, jag kunde inte få nog.

Morfar hade filmer av oss som barn som ingen av oss någonsin sett. Långa sekvenser när mormor läser sagor, sjunger med oss, och morfar som uppmuntrar oss till att hoppa då! Nu när de båda är döda kramar det verkligen mitt hjärta att se dem med så mycket hull och livsglädje, hur de smög till sig pussar från varandra.

Efter mat åkte far min till orkester-rep. Kvinnfolket gick en promenad.

Väl hemma igen, mer paj och te! Så fin söndag.

(men nu är jag jättetentastressad!!)

jag är inte lika deppig den här veckan.

Den här veckan bor Kelso med oss. Kombinerat med mycket fritid och ett behov att avsluta en tegelsten fantasy blir det extremt mycket mys. Förra årets kattbesök lärde oss att han vill åka hem hellre förr än senare, då han blir rastlös och förbannad. Än så länge är allt bara fint. Vi kelar mest hela tiden, när han inte försöker utforska utrymmet under diskbänken utan att bli upptäckt. Han är ett sött litet knas min kissemiss. Jag måste se till att krama och lukta så in i bängen mycket nu för att kompensera de 51 kattlösa veckorna.