årssummering 2014.

Årets uppgift: Kandidatuppsats, att våga fortsätta skriva på min roman.

Årets depression: Att inte bli antagen till skrivarlinjen. 

Årets räddning: Bli antagen som reserv till skrivarlinje. Det känns som att få ett läsårs respit från den hårda verkligheten. En fristad.

Årets vän: I love every pony! Ny skola har dock gett en hel del nya fina vänner jag inte förväntat mig. Det är kärlek!

Årets nykomling(ar): Alla på Sundbybergs Folkhögskola.

Årets konsert: Har bara blivit en. Opeth. De var lika super som alltid.

Årets kommer-aldrig-glömma: Att gå på Folkhögskola. Att uppleva Welcome to Night Vale live. Att se Jonas Hassen Khemiris Ungefär lika med på Dramaten och vad som kändes efteråt. Att skaka hand med Neil Gaiman.

Årets dricka: Svart kaffe. Kungliga biblioteket, där större delen av uppsatsen skrevs, hade ont om sojamjölk, och likaså caféet i nya skolan. Det är nödvändigt, inte gott.

Årets maträtt: Potatismos. Toast med nougatkräm och strössel.

Årets klarar-mig-inte-utan: The bare necessities.

Årets resa: Två veckor i Israel med hur mycket sovmorgon och böcker som helst.

Årets bråk: Vårstädning i förhållandet.

Årets film: Guardians of the Galaxy. Det är svårt att kalla den för ett mästerverk, men jag var tillräckligt underhållen för att se den två gånger på bio, och det har bara hänt mig en gång tidigare i mitt liv (Sagan om de två tornen). Blev väldigt fäst vid Maleficent. Har också sett om Harry Potter-filmerna under året.

Årets bok: Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, på ungefär alla plan den går att älskas. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson kommer jag minnas som ett ångestspäckat mästerverk. Brave New World av Aldous Huxley.

 
Årets hjälpande hand: Azu för att vi fick bo med honom när vårt hus stambyttes. Richard för att han står ut. Emmy för att hon ställer upp. Nya vänner för att de godtagit mig som jag är.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte tog mig i kragen och påbörjade kandidatuppsatsen tidigare. Det hade underlättat fantastiskt mycket i april.

Årets befrielse: Att få skriva fritt igen. När stambytet äntligen var färdigt.

Årets upptäckt: Mitt internaliserade kvinnohat. Och att jag när allt kommer omkring är en kritisk elitist. Och så poesi förstås. Det är bra skit.

Årets lyckligaste dag: En dag i juli när jag vaknade upp i mappas segelbåt, tog mig till sittbrunnen och satt där eller svalkade mig i havet till långt in på eftermiddagen. Denna dagen ett liv.

Årets chock: När jag blev antagen till Folkhögskolan ändå. När polisen red ner demonstranter i Skåne.
 
Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Sommaren. Och vilken sommar vi hade!

Årets fest: Albin och Jobjörns 25-årsjippo i januari. Var det mest fabulösa jag upplevt på länge!

Årets garv: Klassens alla kroppsvätskor.

Årets skämt: Supervalåret.

Årets ord: Relativt. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Skolan. Vilken av dem det än varit.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar. [får stå kvar från förra året]

Årets flitigaste redskap: Smartphone. [se ovan]

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat. [igen]

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. [herregud så statisk jag har blivit]

Årets lögn: Ingen aning.

Årets sanning: 
Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism.

Årets sämst välbehållna löfte: Att gå till läkaren.

Årets mest skrämmande händelse: Supervalåret.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle vinna NaNoWriMo!
Årets komplimang: Att få nya vänner. [får stå kvar]

Årets jag-hatar-dig: Akademisk text. Migrän.


Årets citat: 
Årets förlåt: Ingen aning.

 

Årets kallaste händelse: Hela vintern?

Årets hetaste händelse: 35 grader i öknen.

Årets läskigaste mojäng: Kanske läskig för andra som inte förstår sig på den (mig?), Tigern.

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: 

Årets pigga-upp-låt: Let it Go från Frozen, men helst i fransk variant. Den engelska texten är... sämre än den kunde varit. 

Årets café: Har fikat mindre detta år än tidigare. Hållit mig hemma eller varit för upptagen med skolan.

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist. Jonas Hassen Khemiri.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Att gå ut. Nej, jag antar att det jag insett att jag klarat mig utan är långt hår. Igen. Snagg is the shit!

Årets tv-program: Game of Thrones fjärde säsong var maffig och Agents of Shield blev bara bättre under 2014. Dr Who måste också räknas till det här året då jag och Emmy tog tag i projektet att se klart alla nya säsonger.

Årets tråkigaste högtid: De är generellt överskattade.
 
Årets lyckligaste stund: Inte exakt den lyckligaste stunden, men jag var väldigt tacksam över de veckor som Sam-Sam och Emma bodde hos oss. Särskilt nu när Emma inte finns längre.

Ser fram emot under nya året: Hälsa på Richard i Japan. Att åka tillbaka till Israel i juni, läsa böcker och äta glass i solen. Steven Wilson-turné söderut och hans nya album.

Löften för nya året: Läsa mer böcker än fanfiction.

NaNoWriMo '14

De säger att november är national novel writing month, men jag tycker det borde kallas åtminstone (inter)national. Under hashtags hittar jag många fler icke-amerikaner i alla fall, men bäst av allt är att det är flera i klassen som skriver med mig. Nio dagar in i utmaningen ligger jag bara lite efter. De trettontusen ord jag faktiskt har producerat, oavsett om jag klarar av målet på 50 000 innan november är slut, skulle inte funnits om jag inte försökte. Dock finns lite jävlar anamma kvar i mig som vill vill vill klara det. Boken känns bra. Jag var rädd för att idéerna var utrotningshotade på området men ju mer jag skriver desto tätare kommer de. Karaktärerna rundas av och bakgrundshistorien blir begriplig. Det är en fin parentes av livet, vår författarbubbla där vi låtsas som om vi är förmer än oss själva och gottar oss i att ägna övermycket tid åt något så pretentiöst som min roman. Det är väldans fint att gå i en skrivarklass. Väldigt mycket himmelrike och andningshål. Nu är det bara 36,662 ord kvar.

vi går in i andra andningen av vårt nationella 1930-talslajv.

Det spelar ingen roll att alliansregeringen äntligen är borta, och det spelar ingen roll att F! ökade sitt väljarstöd tio gånger om, och det spelar ingen roll att 87 % av befolkningen inte är uppenbara rasister för när landets tredje största parti är historielösa misogyna fascister idioter är glaset solklart halvfullt. 

Efter valvaka satt jag uppe halva natten, skrev dikter som skulle redovisas i skolan, tryckte ut frustration men aldrig tillräckligt för att inte vakna upp och tillbaka in i mardrömmen som vårt valresultat var, och är, tidigt imorse.

Upp iväg till skolan och stirra blint på övervintrade valaffischer som försöker peppa kollektivtrafikanter och i klassen på folkis är vi upprörda tillsammans, kan inte släppa rubrikerna och får värk i handleden av indignation som rinner genom pennan.

Och hela dagen har la belle epoque surrat över mitt bakhuvud och fastän varje rad inte leker parallellt med verkligheten sjunger uppgivenheten i samma färgskala som oss. Hade jag haft mer än tre timmar sömn balanserat mellan mina hjärnhalvor hade jag skanderat på sergels torg, tillsammans alla medmänniskor, och kan inte vara nöjd med min frånvaro ikväll.

När drömlandet tidsmaskinat mig fram till tisdagen, till imorgon, är det dags att damma av en gnutta framtidstro och jag hoppas att dess gömställe är tillfälligt för jag måste orka leva när jag vaknar upp igen. För jag vet att det gömmer sig i kvarteret kring hjärttrakten, torkar tårarna och räknar långsamt till tio.

veckan innan kandidat-deadline, medicinschema;

Frukost: Antidepressiva, tvåfärgade kapslar. Två sorters vitaminer. 

Lämnar lägenheten: Ett piller för att vara pigg, mot narkolepsin jag inte har. 

Lunch: Glöm inte att äta, äta.

Middag: Måste tillverka, äta mat jag inte vill ha, inte orkar med.

Sova: En liten tablett, en halv, bara den här veckan, så vilan kan leta sig fram mellan en snurrande hjärna och uppdragna axlar. 

Vakna. Gå vidare. Snart är det klart.

rapport över känslor och insikter mellan 11 PM och 5 AM:

1. Welcome to Night Vale är genialiskt. Varför listas den under komedi på iTunes? Det är ju verkligen inte en komedi, eller? Jag kanske dansar balett på svag is nu, men jag uppfattar det mycket mer som ett skönlitterärt verk, ett konstprojekt, en dikt utan slut, SJUKT BRA PROSA etc. än komedi. Komedi kan verkligen inte användas för att beskriva den här podcasten fullt ut. Den är mycket mer knasig än den är rolig. 

2. Okej, fantastisk och underbar, men fan vad creepy grejer jag drömmer om jag lyssnar på den när jag ska somna.

3. Uppenbarligen har jag kommit till fasen i förkylningen när min kropp försöker bli av med lungorna, medelst hostande. Tårarna rinner och för varje andetag dras ett rivjärn över slemhinnorna nedanför svalget. 

4. Tack gode gud för morfinladdad hostmedicin. Och för att sambon uppenbarligen har förmågan att sova sig igenom vad som helst.

5. Halstabletterna som bedövar halsen tar ett tag att smälta i munnen. Det är nog bäst att stanna uppe och lyssna om det där sista avsnittet, det som jag somnade till, för att verkligen förstå innehållet.

6. Jag ska aldrig radera avsnittet om Bronys av PopStuff från telefonen. Det är exakt den pick-me-up som behövs, jämt.

jag har bara gjort en sak den här veckan.

Vad är egentligen universitetsstudier värt när det finns Buffy i världen? De senaste fyra dygnen har jag suttit uppe till närmare tre-fyra på natten och läst fanfiction. Jag borde kanske aldrig kikat in i just det oändliga rummet av internet. Vissa av skribenterna lyckas fånga tonen av serien så bra att det nästan går att inbilla sig att det är kanon, helt i linje med handlingarna i serien. Alltså har jag läst igenom en många hundra sidor lång berättelse de senaste dagarna istället för Machiavellis Fursten och Thomas Mores Utopia. Då får en gå upp snortidigt dagen för seminariet och skumma skiten ur texterna. Nu är jag åtminstone inte distraherad av ASBRA text längre. (!!)

Fanfiction + Steven Wilsons musik = ett litet nirvana som känns helt okej att aldrig lämna.

veckan är ett rabalder:

1. Läsa cirkus 500 sidor av herr Aristoteles och herr Platon innan måndag. 

2. Underhålla ankommande släktingar från Israel.

3. Nämnde jag att de anländer samtidigt som Obama och att detta kommer gå helt smärtfritt? Eller inte.

vad har jag lust att göra idag? få omtentan avklarad? absolut. *släpar mig iväg*

lördag, in a nutshell:

Förväntningar: Sovmorgon (läs: vakna utvilad), mysa med partner, hitta en godispåse i skåpet, se några filmer med en vän (alternativt mig själv), orka duscha och ha på mig ordentliga kläder. Ligga i en soffa som är så mjuk att den kramar om mig och ha allt jag behöver inom räckhåll. Inga bekymmer i världen. Lite fucking lugn och ro (från mig själv).

Verkligheten: Får ingen lugn sömn i sängen efter kl. åtta. Jag måste lura kroppen att jag har gått upp, eftersom den då somnar hur lätt som helst på soffan då det finns en risk att jag kan vilja göra något vettigt. Peaken av interaktion med partner är när han frågar om jag vill ha kaffe, och kakburken är tom. Samtidigt som besvikelsen ekar runt i burken inser jag att filmer kan gå upp och hänga sig i ett träd eftersom jag har tenta på tisdag. Så jag börjar naturligtvis pyssla. Städa. Och när jag stannar upp framför spegeln har jag en fettig tofs mitt på huvudet, mysbyxor och en av Richards Springsteen-tröjor på mig, MEN också med en stor rosett runt tofsen och ett armband med bjällror på. Ett ögonblick känner jag mig så bisarr, nästan så det roar mig, innan trycket över bröstet gör sig påmint och jag söker upp den sista chokladreserven. 

Bara för formens skull, tillåt mig erbjuda ett stycke text av Kierkegaard på fenomenet ångest. Ångest ångest ångest. Vi knullar runt just nu.

"Och ingen storinkvisitor har så förfärliga plågor i beredskap som ångesten, och ingen spion vet att så slugt angripa den misstänkte just i det ögonblick då han är svagast, eller göra snaran vari han skall fångas så snärjande som ångesten; och ingen skarpsinnig domare förstår att på samma sätt förhöra, ja just förhöra den anklagade som ångesten, som aldrig släpper honom, inte då han förströr sig, inte i larmet, inte under arbetet, inte på dagen, inte på natten."

i'm your stay at home-cheerleader.

Idag börjar mitt lag spela i Kubb VM. Heja Team Alpha Super Awesome Cool Dynamite Wolf Squadron!! Jag förväntar mig tjusig vinst när vi ses igen.

uppdatering.

Bulldogg (?) utklädd till enhörning. Smått paralyserad av rädsla för att en egentligen kanske är löjlig. Ungefär så känner jag mig. Mitt sommarprojekt paralyserar mig. Jag tänker inte på mycket annat än boken. Den är i mitt huvud och surrar runt. Jag vill ha fairydust i en seriös bok och tänker att jag ska tas på allvar och det gör mig galen.

Sedan jag var jag vet inte hur gammal, 12 kanske?, har jag vetat att jag vill skriva en bok. Att författare är det coolaste som går att vara. Sedan dess har också rädslan för att aldrig lyckas skriva en bok följt mig, och som en bonus har delen av min ångest som förr i tiden var så mycket värre och kallades social fobi präntat in i mig att nästan lika hemskt vore det att säga att jag ska skriva en bok och sen inte lyckas. Även om det var länge sedan jag undvek busstrafiken och gömde mig längst bak i klassrummet sitter just den lilla biten kvar. Dock har jag ju utvecklats till att leva efter Ta ingen Skit! à la Grynet. Därför har jag talat hela våren om vad jag ska göra den här sommaren, att skriva på min bok. Äntligen hade jag fått en idé, efter många års sökande. Jag hade äntligen en idé om en bok jag ville skriva, och någon gång måste det ju göras, att ta det första steget. Att sätta sig vid datorn och committa till texten. Det är det läskigaste jag gjort på länge. Jag tror att ingen förutom Richard som är med mig i ångestattackerna förstår hur rädd jag faktiskt är.

Det spelar ingen roll att jag är rädd. Skrämd boll under täcket skriver ingen bok. Största rädslan 1: Att inte skriva färdigt. Att inte färdigställa mitt manus. Att inte lyckas göra något jag drömt om så länge. Största rädslan 2: Att den ska vara dålig. Att promillefå debutmanuskript ges ut varje år är jag smärtsamt medveten om. Ändå är det enda yrket jag kunnat föreställa mig i hela mitt liv där jag inte vantrivs just författare. Jag vet fortfarande inte vad annars jag skulle göra utan att vara olycklig eller meningslös. Därför finns rädslan över att inte bli utgiven. Trots att jag antagligen inte kommer bli utgiven. Verkligheten ser inte ut så. Och nej, jag vill verkligen inte bli journalist. Jag har fått det förslaget ungefär FEM MILJARDER TUSEN GÅNGER när jag pratat med alla jävlar i hela världen som fått för sig att folk i min ålder älskar att svara på "och vad vill du bli för något?" Snälla. Nej. Jag vill inte bli journalist. Jag vill bli författare. Skriva böcker. Prosa. Text. Skapa nya världar att gömma sig i.

Jag har berättat för alla som orkat lyssna om boken jag skriver, för det värsta som kan hända är att jag inte skriver den. Att det är en möjlighet kan inte hindra mig från att försöka. Om jag aldrig försöker kommer jag vara ännu argare på mig själv senare, när jag dör ekorrhjulsdöden. Om jag misslyckas har jag i alla fall försökt, hur rädd den möjligheten än gör mig. Igår hade halva sommaren officiellt passerat. Jag har klottrat och pusslat, gjort diagram och mind maps, spånat, bollat fram och tillbaka. Det går oändligt långsamt. Jag gör mitt bästa för att släppa prestationsångesten och leka mig fram, eftersom enhörningsglitter är mitt önskade resultat, och det är en ständig utmaning. 

Därför är jag osocial. Därför jag är sen till allt. Därför är jag gråtfärdig. Därför är jag negativ till alla aktiviteter. Därför orkar jag ingenting. Därför äter jag inte ordentligt. Därför är köket täckt av disk. Därför är jag livrädd. Därför får den här sommaren aldrig ta slut.

arbetsmiljöproblem.

Försök att jobba hemma möter hinder i gosekatten. Jag erkänner villigt att det finns värre saker än en kattunge med enormt mysbehov (nästan större än mitt, men bara nästan!) men hon hindrar mig effektivt från att skriva. Förvisso involverar mitt skrivande mycket tänkande där jag annars skulle dra i mitt imaginära skägg, så där gör hon nytta. Jag behöver ta mig hemifrån mer. Det är vad jag är sämst på. Mitt hem är min trygghet. Utanför är läskigt... men bara nästan lika läskigt som att aldrig få den där boken skriven.

när små glädjeämnen blir stora.

Dagens projekt var att fika och flanera på södermalm med Emmy. Vi släpade oss förbi Goodstore och jag köpte mer bejkon, betalade och slängde ett öga i frysen. Alltså, flera olika sorters glasspinnar! Veganska! Med choklad på! Och strut! Flera! Att välja på! Jag minns inte när jag senast gjorde såna glädjeskutt. Tänk att jag fick sitta i solen och lapa glass som alla andra femåringar och komma ihåg varför en brukade tycka att det var underbart. Vegansk glass i kioskerna borde bli moderaternas nästa vallöfte för då kommer ju alla andra partier ta efter == riksdagsmajoritet jao!

jag förstår inte hur dessa dagar går till:

Inte vakna av alarmet på flera minuter och kröp upp till katten och gjorde en kopp te eftersom kaffe är så äckligt och jag drack det igår så jag orkade inte och satt vid datorn och vaknade till vid alla nyhetsflöden och piggnade till och föll tillbaka i tröttheten så ställde klocka på en halvtimma och somnade i soffan och vaknar en timma senare och då måste jag ju äta lunch för klockan var så mycket och laga lunch tar tid så när jag har ätit färdigt min mat till Doctor Who går jag till duschen och var efter det färdig att börja med dagens pyssel och klockan är redan sex och ett andetag senare åtta och jag som behövde handla idag drog raskt skiten ur kattlådan och sprang fram och tillbaka till affären och kan väl hemma rosta mackor så det går att låtsas som om jag ätit två måltider idag och innan klockan blir midnatt kanske jag hinner skriva liiite till?

kattvakt, 2.

Här rollspelar Freja nuvarande status mellan henne och resten av lägenhetens invånare. Natten till igår lät hon så mycket att Richard orkade bry sig (aka. gå ur sängen och prata allvar med henne) och igår kväll välte hon ner båda våra orkidéer på golvet. Den som jag räddade från morfars lägenhet när han dog var helt skild från från krukan och jorden låg utspridd över hela golvet. Vi är aldrig mer kattvakt säger Richard och jag vill hävda att jag fortfarande älskar det lilla livet och att om vi inte ska skaffa katt vill jag åtminstone få ta hand om vänners pälsbollar då och då. Det var sura miner igår men nu är det bra. Hon fick några godisbitar och känslan av den lilla nosen och munnen i handen när hon ivrar i sig är så mysig att jag kan gå sönder.

kattvakt.

Det här är Freja, en kompis jag längtat efter hela våren. Hennes människor är i USA och hälsar på släkt en månad, så hon hänger hos oss under tiden.

Jag är inte van vid att bo med en katt som 1) vill mysa, 2) dricker av vattnet i sin skål och 3) äter fler än en sorts kattmat. Hon är helt enkelt super!

Det syns inte här, men Freja är sjukt sällskaplig. Hon snackar hela tiden. Ibland när vi sover också, vilket kanske är att vara översocial. Eller bara irriterande, beroende på vem av människorna i hushållet du frågar.

Jag är första kattvakt och kan inte gosa nog mycket med henne. Richard jamar tillbaka och rufsar henne i pälsen, vilket verkar räcka för honom (hur en kan stå emot att nuffa den mjuka magen fattar jag inte). Jag gillar verkligen vår nya kompis!

PostTentaSyndrom?

OMG det är äntligen sommarlov-känslan skjuts upp på obestämd framtid. Jag är glad över ljuset och värmen, att jag inte behöver tänka på tenta (förrän omtentan jag lär bli tvungen att skriva i augusti) och att terminen är över. Ändå. Ångesten går aldrig över, och just nu är jag ledsen. De senaste två dygnen har jag haft huvudvärk som pendlar fram och tillbaka över gränsen till migrän och illamåendet ruvar ständigt i bakgrunden. Motståndskraften räcker inte till för alla åkommor. Det är en sån där dag då jag lyssnar på Trains, om och om igen. Jag vill inte vara med just nu, kan jag få sova en tid?

underskattad sysselsättning.

Februari månad var hög tid att göra något jag väntat på i mer än tre år, att lägga ett till pussel. Jag fick detta favoritmotiv av min syster i födelsedagspresent eller julklapp för något år sedan och har legat i mitt bakhuvud sen dess. Efter en dryg månads meditativt pysslande hade jag bara det vita fältet kvar. När jag två månader senare inte lagt en enda ny (vit!) bit plockade jag undan det, ofullständigt. Det fick inte ligga och samla damm på golvet längre. Nederlag? Nej. Prioriteringar! När det inte finns en enda skiftning i biten att gå på har hela idén med pusslet försvunnit, för att hitta rätt bit måste du prova dem en efter en, om och om igen. Alltså är jag nöjd ändå. Slutsats: färg > svartvit.