årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

(hälso)fördelarna med veganism.

Jag tycker det är ironiskt att jag har statistiskt bra chanser att leva länge pga. veganismen samtidigt som jag är deprimerad och bitter på hela livet. Om det är någon av alla anledningar till att vara vegan som jag aldrig lutat mig på är det de eventuella hälsofördelarna. De är roliga att slänga i köttätares ansikte, som grädde på moset, även om de sällan tror mig. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Att det är hälsosammare med vegansk kost är jag ganska säker på, däremot inte hur den skulle vara bättre mer specifikt.

Maja skrev bra om kopplingen mellan veganism och andra dieter. Inlägget i kombination med att nyligen sett denna video påminner mig om de frågor jag fick när jag blivit vegetarian och senare blev vegan. Känner du något i kroppen då, känns det bra? och Gör du det som en fasta, eller? Vegetarisk mat paras ihop med "lätt mat" eller "nyttig mat" på restauranger både en och miljoner gånger (var i helvete är min hamburgare?!). Det är provocerande för mig att jag skulle vara vegan för min egen skull. Varje gång någon påpekar att det jag äter skulle kunna vara onyttigt (pga. vägrandet av animalier, ej min kärlek till glass!) får jag bita mig i tungan för att inte börja häva ur mig hårda ord. Vad är det som är så svårt att förstå med konceptet att sätta andras välmående och rättigheter på samma nivå som ens egna?

För mig var det miljöaspekten som gjorde att bägaren rann över, att jag tog steget till vegetarianism. När jag väl var inne i tänket att utesluta animalier var det lättare att ta in mer och mer information och med tiden fick den djurrättsliga aspekten allt större tyngd till dess jag inte kunde stå ut med att inte vara vegan. Det betyder inte att djurrätten blivit viktigare än miljöaspekten av animalier för mig. Lika mycket som jag ser djuren som individer som inte ska utsättas för lidande ser jag de miljoner människor som lider och kommer att lida av klimatförändringarna. Klimatet och vädret blir mer extremt. Översvämningar med förstörda skördar, torka med vattenbrist och svält. Hur många stödgalor kommer behövas? Att leva med respekt för andra människor, för djur och vår natur går hand i hand. Miljöfrågan och djurrättsaspekten är anledning nog för att var för sig motivera veganism.

Jag är aldrig vegan för att bli smalare eller leva till mitt hundraårskalas. Jag är vegan för att vara så respektfull jag kan mot alla varelser där ute och skulle vara det även om det innebar nackdelar för min egen hälsa. Något annat vore absurt.

när små glädjeämnen blir stora.

Dagens projekt var att fika och flanera på södermalm med Emmy. Vi släpade oss förbi Goodstore och jag köpte mer bejkon, betalade och slängde ett öga i frysen. Alltså, flera olika sorters glasspinnar! Veganska! Med choklad på! Och strut! Flera! Att välja på! Jag minns inte när jag senast gjorde såna glädjeskutt. Tänk att jag fick sitta i solen och lapa glass som alla andra femåringar och komma ihåg varför en brukade tycka att det var underbart. Vegansk glass i kioskerna borde bli moderaternas nästa vallöfte för då kommer ju alla andra partier ta efter == riksdagsmajoritet jao!

söndagsmiddag.

Mamma och pappa kom på att det är ju mycket enklare att bara göra vegansk mat istället för att komponera extremiteter åt den udda ungen. <3

Kelso verkade glad att se mig. Det blev jättemycket gos, jag kunde inte få nog.

Morfar hade filmer av oss som barn som ingen av oss någonsin sett. Långa sekvenser när mormor läser sagor, sjunger med oss, och morfar som uppmuntrar oss till att hoppa då! Nu när de båda är döda kramar det verkligen mitt hjärta att se dem med så mycket hull och livsglädje, hur de smög till sig pussar från varandra.

Efter mat åkte far min till orkester-rep. Kvinnfolket gick en promenad.

Väl hemma igen, mer paj och te! Så fin söndag.

(men nu är jag jättetentastressad!!)

vi äter med ögonen.

Simon kom hem till mig i lördags. Att umgås med honom innebär alltid god mat. Även om jag inte får ett migränanfall och spenderar lika mycket tid på golvet som vid spisen. Vi gjorde wook av tusen sorters grönsaker med nötter, tofu och risnudlar. Det här med att vara vegan är inte så pjåkigt som folk tror. Jag är så nöjd med min färgglada mat. Köttbit, ris och bearnaise är en deprimerande gråskala i jämförelse. Nämnde jag också att Emmy kom hit igår och bakade citronpaj? Den var också helt okej. Poignant. Jag vet inte vad ordet betyder, men som det låter smakade pajen. Slutsatser? Mat är en sällskapsresa.

nu kom frustrationen igen.

Den senaste tiden är det Findus som stått vid skampålen för sin dåliga koll på köttet i deras produkter. Kött eller ko, I couldn't care less. Att äta ett eller annat däggdjur är enbart kulturellt och irrationellt att bli upprörd över, men så är ju inte människor rationella varelser heller. För mig som för länge sedan slutade äta delar av dött djur for shits and giggles är det verkligen en irrelevant poäng att det är söta ponnys i lasagnen. Snarare är det upprörande hur produktionen och förpackning gått till. 

Att skicka en (blivande) måltid fram och tillbaka över Europas kontinent är inte okej, precis som det inte är okej att ljuga på innehållsförteckningen. Som vegan är jag ofta beroende av att innehållsförteckningen stämmer (exempelvis innehåller Mildas mjölkfria animalier även fast det inte syns skymten av sådana i förteckningen) och kan förstå att detta är störande för många. Att hästarna dessutom misstänkts innehålla preparat som är cancerframkallande för människor spär på en redan kvalmig soppa. För att summera, Findus står vid skampålen. 

Från sidolinjen är det vanligtvis ganska underhållande att se befolkningen förfäras över ommärkt kött, fläskfilé som färgats röd för att likna oxfilé, glassplitter i kyckling eller vad det gäller under rådande vecka. Once in a blue moon gäller det vegetabilier, exempelvis ehec-smittan härom året. Annars handlar explosiva matrapporter om älsklingsköttet. Folk blir upprörda varje gång. Samma sak händer när det kommer uppgifter om att en svensk bondgård låtit kalvar drunkna i avföring, att grisar ligger döda i spiltorna och minkar jagar runt, runt i sina pytte-burar. Vi som var så nöjda när samma rapport kom ett halvår tidigare, men från Danmark. "Så är det ändå inte i Sverige!" Gång på gång verkar människor glömma att det är så här det ser ut. Lagar och regler överträds gång på gång eftersom det finns en efterfrågan på det.

Denna ständiga förvåning gör mig förbluffad. Människans förträngningsmekanism funkar bättre än jag trott. Känner inte svenska medborgare till hur det kapitalistiska systemet fungerar? Nyttomaximering är ledordet här. Går det att klämma fram mer stålar är det vad en tvättäkta kapitalist/entreprenör gör. Så länge vi lever med detta ekonomiska system kommer jag antagligen inte förvånas över de grymheter som begås in the name of bacon. Min hjärna har länge sedan kopplat bort medlidande som ekvation inom djuruppfödningens struktur. Det är inte så det funkar. Pengar är vad som funkar. 

Nu kommer jag snart till vad som gjorde mig upprörd från början. Det är det här med djurälskare. De flesta människor älskar djur, älskar att mysa med dem, älskar att se dem på TV, älskar att de sjunger i Disney-filmer och hur de ibland tar på sig ett i våra ögon humant beteende. Vi har dem som husdjur, som familjemedlemmar vi älskar och sörjer långt efter de är döda. Samtidigt har vi inga problem med att äta andra sorters djur. 

Jag hatar ormar. Det är det absolut värsta djuret jag vet. Bara jag tänker på dem ryser jag och börjar instinktivt dra ihop tårna, fötterna från golvet. Jag skulle inte ha något emot om de alla gick och självdog en vacker dag (minus det scenariots effekt på ekosystemet, men det går vi inte ut på nu), men jag anser verkligen inte att de är värda att äta upp för det. Varje levande varelse existerar i sin egen rätt, och jag anser det helt sjukt att vi ställer oss över den rätten. Min njutning är mer värd än din rätt att leva. Hur kan människor inte göra den kopplingen? Eller är det jag som knarkat in mig för mycket på moralfilosofi? Knappast. I min värld är detta bara sunt förnuft. Tänkande och kännande varelser har rätt till sitt liv, ett bra liv. Inte en ormjävel ska dödas för att en människa ska få en smarrig middag!

Därför får det mig att knyta näven i fickan extra mycket när människor framställer sig som såna otroliga djurvänner samtidigt som de upprätthåller en livsstil som inkluderar kött på tallriken, läderbälten i midjan och extra gelatin i godiset. De har husdjur som de älskar och de är fantastiska människor i övrigt. Är det inte lika logiskt som att mörda en människa och krama en annan, samtidigt som en framställer sig som humanist? Detta tankesystem som kallas carnism, det som får folk att tycka att det är helt normalt och vettigt att äta kött, det är så jobbigt att leva i. 

Jag är så fruktansvärt trött på att vara den onormala. Den som hela tiden måste förklara och motivera mitt val. Personen som måste ordna specialmat, stå ut med de mest icke-originella skämten, bli rätt ut hånad och behandlad som om en bara åt bark till middag. Det ska inte vara så svårt att föreställa sig varför en inte vill äta djur. Det bör inte vara så svårt. Jag orkar inte höra på eländet mer. 

Kaninmat och glada kultingar forever.

kulturdagbok v.49

1. Läste ut A Clash of Kings och gick raskt vidare till A Storm of Swords. Är totalt insnöad på A Song of Ice And Fire just nu. Andra böcker lockar visserligen, men kan inte släppa de här ännu.

2. Genom migrändimman lyssnade jag på P3 Dokumentär om dioxinfisken i Östersjön, ett ämne jag inte hade den minsta kunskap om. Det förvånar mig föga att politikerna ser till ekonomiska intressen över hälsoaspekter. Känns skönt att jag inte äter fisk. Känns synd att alla andra gör det.

3. Historieätarna i SVT är awesome! Jag har visserligen svårt att förlåta Lotta Lundgren för att sitta i Morgonpasset och inbilla ~500 000 lyssnare att det är helt okej att äta kött. Men ja. Kvinnan är ju mer än så. Här är både hon och Erik Haag svinbra i det här programmet. Mat är huvudtemat men på en hel timma hinner de även med en rejäl dos övrig kulturhistoria. Så jävla mysigt!

4. Slutfört projekt:Lord of the Rings supermegaawesome extended edition. Jag fick veta i somras att det var "helt sjukt" att jag inte sett de förlängda versionerna av trilogin, så det har varit ett projekt under hösten. Eftersom de då är ca 4 timmar styck har det tagit ett tag. Särskilt eftersom de inte är Buffy, och jag har haft en intensiv affär med henne i höst. Måste dock säga att de ändå är värda tiden. Som alltid när en episk berättelse får ta den tid den behöver och ordentligt redogöra för detaljer blir upplevelsen desto mer fulländad. Rekommenderar er att se om i förlängd version, om ni inte gjort det och diggar fantasy/Tolkien. Och snart blir det Hobbiten på bio också!!

söndagspizza.

Om några timmar är det dags för årets fjärde föreställning av De Tre Musketörerna på Stadsteatern (andra gången med syrran för i år och femte gången totalt). Antagligen den sista gången också. That is super sad. Jag blir så otroligt glad av att se vuxna människor helt hänge sig åt färg och fjoll, särskilt till rock. Tyvärr har huvudvärken börjat krypa sig på. Det är ännu mer sad för jag har inte bara en teater/musikalföreställning som jag vill kunna njuta av ikväll, jag vill också vara i form att förvandla en veckas slitsamt (läs misslyckat) läsande till ett PM. Anyhows, pizza och My Little Pony gör mig åtminstone på humör att försöka kämpa. 

PS. Tycker det är så ironiskt att jag inte gillade pizza innan jag blev vegan. Who'd know att pizza utan ost är så gott?! Det är ju osten alla andra hypar!

epic vegan waffle weekend. (och grymt matchy-matchy!)

soja ftw.

På grund av stor förfrågan (Emmy) får jag dela med mig någon slags grundrecept till sojafärsbollarna vi tillagade för några veckor sen. Alla mått är cirka och jag rekommenderar att det höftas och provas rejält vid tillagning.

2 dl sojafärs (i torrt tillstånd)
0,5-1 dl ströbröd
1 dl vatten + 1 msk potatismjöl (men vi använde inte allt, möjligtvis hälften)
Finhackade oliver, efter behag.
Valfri kryddning. Typ paprikapulver, salt och peppar, oregano etc.

Jag är mästaren av avancerad matlagning! Not. Ovan syns kvällens mästerverk. Ugnsrostade rotfrukter med sojakött och tsatsiki. Vi provade tsatsiki gjord på sojabaserad yoghurt för första gången. Jag hade blivit tipsad att överanvända övriga ingredienser för att undvika bismak av soja. Sagt och gjort använde vi tre rejäla vitlöksklyftor. Alltså har jag lite svårt att utvärdera resultatet eftersom det mest smakade vitlök. I vilket fall var det ändå väldigt gott :)

vi gör veganska sojabullar med oliver i. kassploj ger 5 poäng av X möjliga.

min nya bästa vän.

Nu kan jag inte minnas om min nya bästa vän heter Jonas eller Joakim, men vilket som är den röd och har +10 skill i blåbärsplockning. Det senaste halvåret har jag prioriterat överlevnad framför motionsträning och plötsligt är jag lika andfådd som alla amerikanska turister jag och morsan passerade i trapporna på väg upp i Eiffeltornet. Det är inte helt okej. Motivationen att börja träna igen verkar dock inte komma fram av att man upprepar "jag måste verkligen börja träna!", för det har jag provat hela sommaren. Jag har ännu inte börjat (gör det typ, imorn) men jag kan tänka mig att slå två flugor i en smäll: plocka blåbär. Jag har lila händer och två liter blåbär som väntar på att rensas i köket. Frukostfil deluxe is waiting!

all the good times are on their way.

Första matpeppen på över ett halvår. Då räknar jag självklart inte det sötsug som dyker upp med jämna mellanrum. Cravings efter våfflor, ostkaka och vispgrädde har inte lämnat mig ifred. Det är mat i övrigt jag varit fasligt otänd på. Den här veckan har dock en tanke legat och malt i baksidan av huvudet: rödbetormedchevre rödbetormedchevre rödbetormedchevre!

091009

Jag är så otroligt trött på min kurslitteratur att den tog upp säkert en kvarts diskussion vid middagsbordet. Kanske vore det okej om boken jag läser i nu var den enda tegelstenen av just den författaren, men icke sa nicke. Jag har en till som ligger och väntar. Förstår inte hur jag ska lyckas komma igenom allt innan tentan, och jag studerar på halvfart! Hur ska jag någonsin kunna plugga i ett högre tempo?

Förutom att jag försökt läsa så mycket som möjligt (halvt misslyckande) har jag idag hunnit med en promenad och inhandla lite förnödenheter (tjocka strumpbyxor och annat som hör årstiden till), träna och ta ett bad. Kanske hade jag hunnit plugga mer om jag inte somnat i badkaret... Dessutom köpte jag inget godis fastän jag var superduperhungrig och i stort behov av energi när jag var på promenad. Håller min superduperdetox (ifrån den grekiska superduperfetmaten) väldigt bra. Pluspoäng till mig! Sedan blev det fredagskväll och då kom sockret fram, men i oändligt mycket mer kontrollerade former. Helger är till för trevligheter. Förutom för mig. Jag ska fortsätta plugga...

en liten reflektion om mat

Kom precis in från en joggingrunda. Jag har satt mig själv på total detox (eller i alla fall nästan) efter den senaste veckans semester. Att ligga vid poolen och upptäcka att kombinationen pommes frites och vinäger är jävligt gott är i längden inte speciellt trevligt, i alla fall inte för kroppen. Sista dagen var jag så otroligt trött på att äta friterat till friterat. Jag kan inte påminna mig om att pommes skulle varit tillbehör till allt någon av de andra gånger jag varit i Grekland, men så var det några år sedan också.

Att äta vegetariskt var rätt tråkigt. Alltså, det funkade (i alla fall eftersom jag är fuskvegetarian och äter fisk), men man fick upprepa sig lite. Restaurangerna var inte så värst varierade heller. Alla hade en turistig standardmeny som tycktes helt omöjlig att undkomma. Gyros. Souvlaki. Moussaka. Kalamares. Fisk (som serverades med huvud och allt - var fruktansvärt!). Pasta. That's about it. Inget rent vegetariskt förutom den grekiska salladen - yay. Nej, det är skönt att vara hemma och ha större kontroll över vad man stoppar i sig. Som grönsaksomelett och ärtsoppa. Totalvegetariskt och alldeles underbart!

middagsmat

Känner mig hopplöst trött och förväntas komma på något kulinariskt till middag OCH tillaga skiten. Ibland är ju det förstnämnda tio gånger jobbigare än det senare. Vad fan ska vi äta? Dessutom vet jag redan i förväg att vad jag än väljer kommer syrran rynka på näsan. Jag har varken inspiration, koncentration eller energi för det här. Vad kommer hända med mig när jag förväntas vara ute i samhället 40h/vecka igen? Det är en fråga jag ofta ställer mig. Jag menar, hur trött är jag inte nu när jag varit hemma och disponerat tiden själv hela dagen? Känns oförskämt att säga att jag inte orkar när alla andra kommer hemstapplande från stan. Hur som helst. Problemet kvarstår: vad ska jag laga för middag? Och borde inte alla bli vegetarianer?

mat i dagarna tre

För att uttrycka sig som Emmy. Current obsession: SILL!! Har ätit det tre gånger de senaste tre dagarna, och köpt två burkar. Har även hittat en gurksallad i närmsta mataffär som i alla fall på bilden var snarlik den svampsallad vi blev så innerligt förälskade i i Finland. Har ännu inte smakat, men lovar att meddela alla inblandade förälskade parter vad utgången blev. Till middag igår lyckades jag och Daniel göra något extraordinärt på en konserv och en kartong: grönsaksbiffar, upphotad vita bönor i tomatsås, sallad med vitlöksdressing och soltorkade tomater samt stekt zucchini. När vi började hade vi ingen lust att laga mat, men när vi väl satt till bords kunde vi inte sluta förundra oss över all färg och form. Man skall icke förakta halvfabrikat ty däri finns mycket gott. I alla fall om man piffar upp det lite själv och lagar ordentligt mat dagen därpå.

Anyhows. Efter besöket hos psykologen inser jag att jag måste planera in en tid när jag registrerar mig på SU nästa vecka. Blä.

mat.

Är jag den enda här i världen som äter varm nyponsoppa med krossade skorpor och lite mjölk i? Med sked. Mitt matliv är en kavalkad av perioder och just nu är nyponsoppa huvudattraktionen, men kanske mest för att det inte har köpts hem filmjölk på ett tag.

Mat jag varit besatt av i perioder:

Skivat, kokt ägg på smörgås. Vita bönor i tomatsås. Keso till det mesta, speciellt till avocado. Snabbnudlar med skivade grönsaker och olivolja/örtsalt. Turkisk yoghurt med banan och honung. Och så den senaste som jag ätit tre gånger den här veckan (till och med som frukost) - couscous och vegröra, vilket i princip är tomatsås med lite allt möjligt i, t ex bönor, paprika och fetaost.

plus minus noll

Det finns bra dagar och så finns det dåliga dagar. Nackdelarna med detta system är lika många som fördelarna, men är inte nackdelarna några ton tyngre? Det känns så idag i alla fall. Kanske mest därför att idag just är en dålig dag. För mig är en bra start på dagen (och då ur ett uppvaknande perspektiv, inte fancy frukostflingor-perspektiv) väldigt viktig. Men jag hade inga som helst problem att komma ur sängen eller att tänja igång kroppen eller äta frukost. Det är det som är så mysko. Varför blev dagen crappy ändå, på ett så tidigt stadie? Jag såg på några avsnitt HippHipp! till frukosten, vilket var trevligt eftersom det alltid är så roligt, men det lyckades ändå inte pigga upp mig.

Efter frukost står promenad på schemat. Jag hade ingen som helst lust i denna värld att resa mig ur soffan och gå ensam runt området, hur mycket jag än kan lyssna på Stieg Larssons fantastiska böcker. Det enda som fick mig att göra det är, som jag nämnde tidigare, att jag är en så oerhört fantastisk kbt-patient. Min framtida (det startar på måndag) psykolog kan skatta sig lycklig över att få just mig. Så duktig är jag! Alltså, det enda som fick mig att pallra mig ut genom dörren är att alltför väl vet vad som händer om jag inte skulle göra det. Been there, done that, got the t-shirt. Jag har haft nog med depressioner och ångest i mitt liv för att jag ska slösa bort ännu mer tid på det när jag har verktyg som faktiskt funkar. Om än inte alltid kortsiktigt. Det blev en sån där avskyvärd promenad som jag bara varit med en gång tidigare, nämligen förra veckan. Aldrig tidigare i mitt liv har jag gått en promenad där jag verkligen släpat fötterna efter mig. Vad händer?! Var är mina awesome walking powers?

När jag kom hem fortsatte jag med albumet av samma anledning som jag gick ut. Så har jag fortsatt sen dess. Klämt in lunch, tvättning och matlagning som genomförts med en smärre dos seghet och trötthet. Jag mår inte bra, har ingen aptit och åt knappt middag. Men hade jag inte kbt:at skiten ur mig hela eftermiddagen hade jag antagligen mått sämre. Egentligen skulle jag sprungit ikväll, men med erfarenhet av mina bens dagsform tror jag att jag gör en sats chokladbollar istället. Blä för dåliga dagar!

However. Bilder från bättre dagar, jättefina dagar:

Söndag!

Fika med Simon och Emmy på muffinsfabriken.

Sedan lite spatserande på söder...

Och slutligen en öl. Och en bild på mig. Coolt. Det händer inte alltför ofta. Ems höll i kameran :)

Och så igår, måndag.

Det var ju så fint väder, så jag vart så glad att jag bestämde mig för att ta mitt kit-objektiv for a spin. Det var ett tag sen sist och var lite trevligt med hyfsat skarp vidvinkel. Dock är inte vidvinkel så otroligt smickrande för porträtt (om än relativt nödvändigt för självporträtt), så snälla, tänk bort min åsnenäsa.

Jag kunde inte låta bli att gunga lite. Och självklart är bilden på mig ovan också tagen i gungan. Hence the min, liksom.

Sedan kom syrran in med posten och berättade att min Yellow Submarine-klocka anlänt från New York. Det var väldigt trevligt! Den väger typ femton ton. Tror jag kommer få träningsvärk och blåmärken på köpet ;) Jag och Daniel förde ungefär denna konversation om klockor igår kväll:

Jag: alltså, tjejklockor är så fula. Det finns inte en enda utan strasstenar, som är rosa eller har Hello Kitty i bakgrunden.

Daniel: så du har en ubåt istället?

Innan fotokursen bjöd Daniel mig på middag på ett av de bästa vegställena i världen (!!) på söder. Fullmånen var underbar och maten var god och Daniel var snäll :)

PS. Jag bokade tid till tandläkaren igår, och nu tycker jag att det småvärker lite i hela munnen. Neeej, jag är inte ett duuuuuugg hypokondrisk. Jävla skit!