ett antal variationer av att nonchalera samtycke.

Ett av mina favoritobjekt när det kommer till rants är 50 Shades of Grey.

Min omgivning är för det mesta medveten om att jag är feminist, varför jag flera gånger fick frågan vad jag tyckte om boken när den först blev en snackis. Under en lugn och harmonisk tid (innan jag läst den) var mitt svar endast en axelryckning. Sen läste jag Nanna Johanssons recension och bestämde mig för att läsa boken, för att kunna bilda mig en egen åsikt. Enter: rant.

Efter att ha lånat ljudboken av internet (tänkte fan heller lägga tid, odelad uppmärksamhet, på den) och lyssnat igenom ungefär hälften började jag känna mig rejält uttråkad. Då (jag minns inte hur) hittade jag världens bästa bokrecension. Med hjälp av två fenomenala hjälpmedel (ilska och gifs) sågar skribenten boken, punkt för punkt, sönder och samman. Vissa av de uttryck och konstateranden hen använder sig av kan jag inte ställa mig bakom, men den genomgående premissen står jag bakom, fullt ut. Av någon outgrundlig anledning har hen tagit på sig att läsa igenom hela trilogin (vilka självfallet också recenseras) vilket är beundransvärt i sig. Sedan har hen även skrivit ett separat blogginlägg om varför böckerna är av mindre fantastisk kvalitet, och framför allt går in på språkets brister. Detta är texter som gjorde att jag kunde lyssna klart på boken (bara första, tack och lov!) och lyssna efter saker hen poängterat och veta att jag hade medhåll och sympati någonstans i etern. Jag har dessutom läst om dem många gånger sedan dess, om enbart för deras komiska kvaliteter.

På andra sidan boken (läs: bajsmackan) kunde jag konstatera att nej, jag tyckte inte om den. Den är sexistisk, rasistisk, misogyn, dåligt skriven med underutvecklad handling och karaktärer samt visar överdrivet tydligt sina rötter som Twilight-fanfic. Budskapet är lätt tolkat som att det som kvinna är värt att stanna hos en emotionellt och fysiskt misshandlande man eftersom hon kan förändra honom. Den kvinnliga huvudrollen har ingen sexualitet innan den manliga huvudrollen dyker upp i handlingen, och när det väl skett är hennes sexualitet till fullo beroende av honom. Onani existerar inte i hennes värld och hon kan inte säga nej till honom eftersom hon ger med sig så fort han rör henne. När de diskuterar något är hon ständigt orolig för att han ska röra, förföra henne. Ett nej är sällan ett nej här, och inte bara när det gäller den manliga huvudrollen utan även en av birollerna. Möjliga sexuella övergrepp och trakasserier tonas ned till missförstånd. Historien som berättas är inte mysig och fin ur en enda synvinkel. Så varför läser jag nu (förvisso långsamt) om boken? Av samma anledning som jag läser recensionerna jag nämnde ovan. Komedi.

En vän tipsade om en snubbe på youtube, som vanligtvis gör videor om rollspel, som allt eftersom laddar upp videor där han läser högt ur boken. Tydligen är det på grund av ett förlorat vad som han gör det, men vilken anledningen än är gör han det fantastiskt. Ju fler avsnitt han laddar upp, desto mer förekommande är styrkande alkohol, att stycken snabbläses och frustrerade utläggningar om innehållet. Det är tydliga skillnader mellan hans läsning och den officiella ljudboken på så många punkter, men främst i hur karaktärerna framställs. Jag föredrar en version där den manliga huvudrollen inte låter som ett sammetstäcke fyllt av choklad och romantisk poesi eftersom det inte på något sätt reflekterar hans karaktär i övrigt.

Eftersom jag och min vän både följer publiceringen av denna inläsning har vi nu som hobby att skicka MMS av 50 Shades-relaterade dumheter när vi träffar på dem. Och de är många. Vilket är varför jag över huvud taget tar upp ämnet så här långt efter att surret kring boken lagt sig. Det har släppts en trailer till den kommande filmen. Är ni redo?

Inte nog med att det görs en film av denna överskattade bok (är den inte mer lämpad för porrindustrin?), vilket är illa nog, men den har dessutom premiär på alla hjärtans dag. Allt för att marknadsföra den som så ofantligt romantisk får en anta.

När jag söker efter reaktioner på trailern möter jag en flock videor där (unga) kvinnor gör squee-ljud och är sooo excited!!!! över filmen. Av ren slump visar trailern en ung kvinna ur fågelperspektiv som tittar under lugg och en ung man (ibland) i grodperspektiv och ofta syns hela hans kropp i bildrutan. Hon är alltid avkortad någonstans, får aldrig synas till fullo om inte han är med i samma bild. Slump. Bara slumpen. Inga samhällsstrukturer eller någonting. Bara individer som agerar. För visst är det fint hur han är trasig på grund av sitt mörka förflutna och att hennes oskuldsfullhet och tillåtelse att domineras är vad som kan läka honom? Jupp. 

årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

bortsett från tak över huvudet, mat i magen, pojkvän och vänner etc. är detta den ihållande känslan:

jag har bara gjort en sak den här veckan.

Vad är egentligen universitetsstudier värt när det finns Buffy i världen? De senaste fyra dygnen har jag suttit uppe till närmare tre-fyra på natten och läst fanfiction. Jag borde kanske aldrig kikat in i just det oändliga rummet av internet. Vissa av skribenterna lyckas fånga tonen av serien så bra att det nästan går att inbilla sig att det är kanon, helt i linje med handlingarna i serien. Alltså har jag läst igenom en många hundra sidor lång berättelse de senaste dagarna istället för Machiavellis Fursten och Thomas Mores Utopia. Då får en gå upp snortidigt dagen för seminariet och skumma skiten ur texterna. Nu är jag åtminstone inte distraherad av ASBRA text längre. (!!)

Fanfiction + Steven Wilsons musik = ett litet nirvana som känns helt okej att aldrig lämna.

veckan är ett rabalder:

1. Läsa cirkus 500 sidor av herr Aristoteles och herr Platon innan måndag. 

2. Underhålla ankommande släktingar från Israel.

3. Nämnde jag att de anländer samtidigt som Obama och att detta kommer gå helt smärtfritt? Eller inte.

vad har jag lust att göra idag? få omtentan avklarad? absolut. *släpar mig iväg*

lördag, in a nutshell:

Förväntningar: Sovmorgon (läs: vakna utvilad), mysa med partner, hitta en godispåse i skåpet, se några filmer med en vän (alternativt mig själv), orka duscha och ha på mig ordentliga kläder. Ligga i en soffa som är så mjuk att den kramar om mig och ha allt jag behöver inom räckhåll. Inga bekymmer i världen. Lite fucking lugn och ro (från mig själv).

Verkligheten: Får ingen lugn sömn i sängen efter kl. åtta. Jag måste lura kroppen att jag har gått upp, eftersom den då somnar hur lätt som helst på soffan då det finns en risk att jag kan vilja göra något vettigt. Peaken av interaktion med partner är när han frågar om jag vill ha kaffe, och kakburken är tom. Samtidigt som besvikelsen ekar runt i burken inser jag att filmer kan gå upp och hänga sig i ett träd eftersom jag har tenta på tisdag. Så jag börjar naturligtvis pyssla. Städa. Och när jag stannar upp framför spegeln har jag en fettig tofs mitt på huvudet, mysbyxor och en av Richards Springsteen-tröjor på mig, MEN också med en stor rosett runt tofsen och ett armband med bjällror på. Ett ögonblick känner jag mig så bisarr, nästan så det roar mig, innan trycket över bröstet gör sig påmint och jag söker upp den sista chokladreserven. 

Bara för formens skull, tillåt mig erbjuda ett stycke text av Kierkegaard på fenomenet ångest. Ångest ångest ångest. Vi knullar runt just nu.

"Och ingen storinkvisitor har så förfärliga plågor i beredskap som ångesten, och ingen spion vet att så slugt angripa den misstänkte just i det ögonblick då han är svagast, eller göra snaran vari han skall fångas så snärjande som ångesten; och ingen skarpsinnig domare förstår att på samma sätt förhöra, ja just förhöra den anklagade som ångesten, som aldrig släpper honom, inte då han förströr sig, inte i larmet, inte under arbetet, inte på dagen, inte på natten."

skolstart.

Idag släpade jag mig till universitetet för första gången denna termin. Mission 1: hitta kurslitteratur i 2nd hand-bokhandeln. Hittade inga. Mission 2: Hämta ut min failade tenta inför nästa veckas omtenta. Det var mer intressant. Den speglade mina skolresultat över lag. Två frågor hade fått högsta betyg på och två antingen precis över gränsen för godkänt, alternativt precis under. Eftersom en fråga underkändes måste jag skriva om hela kalaset. Fastän två av fyra frågor uppenbarligen var apbra. Det värsta är ändå inte att behöva skriva om allt, utan att det ska göras för hand. Kanske är det inte likadant för alla, men jag får kramp i handleden efter en halvtimma och lärare tenderar att föredra att läsa vad som helst som inte är handskrivet.

Att institutionen bestämt misstycker till kompletteringar, där endast de delar vi misslyckats med tidigare skrivs om, fuckar så mycket med mitt huvud. Det gick ju för sig på den salstenta vi hade innan? Och just det, det bästa med hela grejen: frågan som jag varit övertygad om hade gett mig underkänt var en av de som fått ett A.

nyan koi~

Att sälja in mig på den här anime-serien var sjukt lätt. You had me at "katt" liksom. Det är en av få saker jag och kära sambon kunnat enas om att se tillsammans, och den var helt fantastisk. Konceptet är att en snubbe råkar göra kattanden (-guden?) upprörd och därför måste utföra uppdrag åt katter, annars kommer han själv förvandlas till en katt. Det låter kanske inte så farligt, men han är allergisk, ergo stora problem med att få päls. I paketet ingår förmågan att kommunicera med kissarna och beslutsångest vad som ska prioriteras, katterna eller tjejen han gillar.

Som i de flesta animer jag sett (måste kanske få rekommendationer från andra håll än snubbar som tenderar att gilla de som fokuserar på tjejer) är huvudpersonen en kille som bara råkar röra sig med ett gäng excentriska tjejer. Någon snubbe till skymtar då och då, som en brasklapp för att påminna oss om att historien inte utspelar sig i ett kvinnoseparatistiskt matriarkat. Omständigheterna kring tjejerna (kvinnorna? flickorna?) varierar och missförstånd är vardag. Eftersom hela grunden för den här serien är galen är det också helt okej för mig att vissa av tjejerna är lika tokiga. Jag gillar tvillingarna, den påflugna tomboyen och kanske det bästa av allt är när ena följeslagarkatten vill imponera på en kattflicka. En macho katt är för gulligt! En katt som försöker vara macho och fegar ur och börjar tvätta sig är precis vad jag kommer behöva i höst. Är jag kanske ovanligt förlåtande med sexistiska stereotyper på sista tiden? Eller så var introt så överdrivet sexistiskt i det här fallet att själva avsnitten kändes hyfsat normala. I vilket fall kommer jag behöva se om denna, SNART!

PS. Nyamses lär vara bästa kattnamnet någonsin.

allt ont kommer från kapitalismen: del tre.

Galago publicerade tidigare i år en bild som tydligt presenterar en av de mest irriterande delarna av kapitalismen. Individualismen. Vi skulle lika gärna kunna kalla det egoismen rakt av. Individualismen går ut på att kultivera individens tro på individens rättigheter och individuella val och individuella uttryck tills människorna bortom nästippen suddas ut. Du spelar huvudrollen i ditt eget liv, ja, men det tillåter oss inte att glömma bort de miljarders andra liven, samtliga med skiftande huvudrollsinnehavare, soundtrack och perspektiv.

Jag har absolut inget emot individuellt uttryck. I så fall skulle jag inte skriva det här med en halv turban på huvudet och en ponny på tröjan. Det är när vår jakt på det egna sättet att vara går ut över andras behov och rättigheter jag blir förgrymmad.

Exempel: En stor klädkedja med butiker världen över och miljarders i vinst varje år säljer en snygg tröja. Om vi bortser från att den går att knycka har vi två alternativ här. Antingen köper vi tröjan. Eller så spankulerar vi hem, slår upp garderobsdörren (alternativt sliter ut byrålådan) och studerar hög efter hög av tröjor. Varför behöver du en ny? Du har inte redan en tröja som är turkos med glitter och enhörningar på? I feel your pain, men du behöver den inte. (Note to self:skapa ovan nämnda tröja)

Antagligen behöver du inte tröjan, och särskilt inte för 49:90 (seriously, sluta ta betalt i ören!!), eftersom det är ungefär vad arbetaren fick i lön. I årslön. Antar jag. Det är inte alls länge sedan det var stora rubriker om en fabrik som rasat över hundratals sömmerskor i Sydostasien, och just den olyckan var inte alls unik. Det händer lite hela tiden, och vi blir så arga. Sedan händer ingenting eftersom vi fortsätter köpa kläder för glatta livet.

Jag berättade nyligen för mamma om en mängd strumpbyxor jag köpt från Kina via eBay. Hon påpekade att de som gjort dem antagligen inte fick bra betalt. Mitt svar var att de som säljs i köpcentret intill antagligen inte kom någon annanstans ifrån, att enda skillnaden var mellanhanden som plockats bort. Jag tänker i kontexten av den här texten inte medge att det är försvarbart att köpa någonting från andra sidan jordklotet, apropå ingenting sådär, men det är intressant att diskutera vad skillnaden skulle bestå i. 

Jag vill hävda att väldigt mycket av det som vi medelklass, vita, privilegierade människor i Europas överkant tar för givet inte är vår rättighet. Vi är så väldigt arroganta, tycker att ingen ska säga åt oss vad vi får och inte får. Det är outhärdligt att genomlida vintern, varför det är självklart att åka till Thailand varje år. Det är okontroversiellt att unna sig en ny klänning då och då. Det går snabbare och är ofta billigare att flyga än att åka tåg, vilket gör det till ett självklart val. Likaså är ekologisk mat dyrare, dvs. obekväm. Det är absurt trots de följder och konsekvenser våra val har på omvärlden att mänskligheten fortsätter på samma bana. Lyssna exempelvis på när Ola pratar i Tankesmedjan om indiandödarmat på coop.

Allt vi lagligen kan göra verkar vi se som saker vi har fullständigt rätt att göra. Ibland upplever jag det som om folk bara inte orkar tänka själva, fundera över moralen i vissa val. Om jag köper en tröja är jag delaktig i att återskapa det slavlika som kallas arbete. Och nej, det går inte att se på sin omvärld utifrån förutsättningen att du eller jag bara är en person av många. Om vi inte levde efter våra ideal, hur vi vill att samhället ska fungera, hur vore världen då? Om jag bara dödar en enda liten person, eftersom det ju inte märks så mycket om jag bara tar en, och jag behöver det ju eftersom... ni fattar, långt draget och barnsligt resonemang. Så länge vi tänker att det inte gör så mycket att tar bilen till jobbet eftersom en bara är en i mängden kommer vi fortsätta leva detta låtsasliv på andras bekostnad. 

Individualismen har tusen uttryckssätt bortom det som har med konsumtion att göra vilka jag mer än gärna vill hoppa på. Det är dock vad jag gett exempel på ovan som kastar grus i ögonen på mig mest hela tiden. Människor omkring mig som jag gillar, tycker är smarta och empatiska, pratar som om ingenting om saker de köper och grejer de gjort. Varför förstås det inte att vi inte har råd med det här sättet att leva på? Det kostar ju människoliv. 

PS. Detta innebär inte alls att jag tycker att det bara är individers ansvar att hålla världen i schack. Med ett uns politisk vilja skulle vi vara mycket längre på vägen. Att sätta allt hopp till konsumenten är att göra ingenting. 

PS2. Yes, jag begränsar mitt leverne ganska mycket, what's your point? Min psykiatriker tycker jag ska chilla lite, inte ta på mig så mycket ansvar, men poängen är ju att så himla få tar sitt ansvar. Hen tycker dock att det är positivt att jag bestämt mig för att resa till (aka. flyga till) Japan nästa år. Den resan är skuldkänslor jag ständigt bearbetar.

anledning till varför jag idag bara hann två sidor i boken.

totorototoro. totorototoro. ~

Innan torsdagen (då Emmy kom över utan att egentligen bestämma tid osv. eftersom jag ändå är så seg, vilket uppskattades) hade jag endast sett små stycken av Min Granne Totoro, och från studio Ghibli bara Spirited Away tidigare. Den gillade jag inte riktigt, men är i efterhand osäker på om det berodde på filmen eller det faktum att jag såg den ståendes. Jag ville ge Totoro en ordentlig chans, ty vem kan inte älska ett stort lurvigt djur? Min Ems godtog förslaget.

Som hon sa, det här är verkligen en lågintensiv film. Det är inga snabba klipp eller uppskruvad musik. Bara ett realistiskt barnperspektiv, om än något övernaturligt. Allt är ett äventyr och 75 % av filmen känns som en upptäcksfärd. Vackert som tusan är det också. Att barnen är sådär jobbigt högljudda är okej bara för att det är hur riktiga barn skulle vara. Hattarna är söta, grannpojken charmigt blyg och grannsämjan mysig. Pappan tror på barnen när de säger att de träffat en Totoro, och som tittare är det inte uppenbart att han ljuger. Jag gillar det lågintensiva, en seg å att flyta med i. Kawaii <3