nya tillhåll på internet?

Först: Bloggar med finaste Maria istället för helt själv här. Vi är din skenande puls!

Främst: tumblr, för där dyker även instagrambilder upp då och då. Och massa reblogs om Harry Potter, och vem vill inte ha det?

Sedan: Deviantart. Eftersom jag ritar konstant nuförtiden var det inte mer än lämpligt att trycka upp dem i nyllet på internet. Typ.

/ toss.

NaNoWriMo '14

De säger att november är national novel writing month, men jag tycker det borde kallas åtminstone (inter)national. Under hashtags hittar jag många fler icke-amerikaner i alla fall, men bäst av allt är att det är flera i klassen som skriver med mig. Nio dagar in i utmaningen ligger jag bara lite efter. De trettontusen ord jag faktiskt har producerat, oavsett om jag klarar av målet på 50 000 innan november är slut, skulle inte funnits om jag inte försökte. Dock finns lite jävlar anamma kvar i mig som vill vill vill klara det. Boken känns bra. Jag var rädd för att idéerna var utrotningshotade på området men ju mer jag skriver desto tätare kommer de. Karaktärerna rundas av och bakgrundshistorien blir begriplig. Det är en fin parentes av livet, vår författarbubbla där vi låtsas som om vi är förmer än oss själva och gottar oss i att ägna övermycket tid åt något så pretentiöst som min roman. Det är väldans fint att gå i en skrivarklass. Väldigt mycket himmelrike och andningshål. Nu är det bara 36,662 ord kvar.

grr.

ett antal variationer av att nonchalera samtycke.

Ett av mina favoritobjekt när det kommer till rants är 50 Shades of Grey.

Min omgivning är för det mesta medveten om att jag är feminist, varför jag flera gånger fick frågan vad jag tyckte om boken när den först blev en snackis. Under en lugn och harmonisk tid (innan jag läst den) var mitt svar endast en axelryckning. Sen läste jag Nanna Johanssons recension och bestämde mig för att läsa boken, för att kunna bilda mig en egen åsikt. Enter: rant.

Efter att ha lånat ljudboken av internet (tänkte fan heller lägga tid, odelad uppmärksamhet, på den) och lyssnat igenom ungefär hälften började jag känna mig rejält uttråkad. Då (jag minns inte hur) hittade jag världens bästa bokrecension. Med hjälp av två fenomenala hjälpmedel (ilska och gifs) sågar skribenten boken, punkt för punkt, sönder och samman. Vissa av de uttryck och konstateranden hen använder sig av kan jag inte ställa mig bakom, men den genomgående premissen står jag bakom, fullt ut. Av någon outgrundlig anledning har hen tagit på sig att läsa igenom hela trilogin (vilka självfallet också recenseras) vilket är beundransvärt i sig. Sedan har hen även skrivit ett separat blogginlägg om varför böckerna är av mindre fantastisk kvalitet, och framför allt går in på språkets brister. Detta är texter som gjorde att jag kunde lyssna klart på boken (bara första, tack och lov!) och lyssna efter saker hen poängterat och veta att jag hade medhåll och sympati någonstans i etern. Jag har dessutom läst om dem många gånger sedan dess, om enbart för deras komiska kvaliteter.

På andra sidan boken (läs: bajsmackan) kunde jag konstatera att nej, jag tyckte inte om den. Den är sexistisk, rasistisk, misogyn, dåligt skriven med underutvecklad handling och karaktärer samt visar överdrivet tydligt sina rötter som Twilight-fanfic. Budskapet är lätt tolkat som att det som kvinna är värt att stanna hos en emotionellt och fysiskt misshandlande man eftersom hon kan förändra honom. Den kvinnliga huvudrollen har ingen sexualitet innan den manliga huvudrollen dyker upp i handlingen, och när det väl skett är hennes sexualitet till fullo beroende av honom. Onani existerar inte i hennes värld och hon kan inte säga nej till honom eftersom hon ger med sig så fort han rör henne. När de diskuterar något är hon ständigt orolig för att han ska röra, förföra henne. Ett nej är sällan ett nej här, och inte bara när det gäller den manliga huvudrollen utan även en av birollerna. Möjliga sexuella övergrepp och trakasserier tonas ned till missförstånd. Historien som berättas är inte mysig och fin ur en enda synvinkel. Så varför läser jag nu (förvisso långsamt) om boken? Av samma anledning som jag läser recensionerna jag nämnde ovan. Komedi.

En vän tipsade om en snubbe på youtube, som vanligtvis gör videor om rollspel, som allt eftersom laddar upp videor där han läser högt ur boken. Tydligen är det på grund av ett förlorat vad som han gör det, men vilken anledningen än är gör han det fantastiskt. Ju fler avsnitt han laddar upp, desto mer förekommande är styrkande alkohol, att stycken snabbläses och frustrerade utläggningar om innehållet. Det är tydliga skillnader mellan hans läsning och den officiella ljudboken på så många punkter, men främst i hur karaktärerna framställs. Jag föredrar en version där den manliga huvudrollen inte låter som ett sammetstäcke fyllt av choklad och romantisk poesi eftersom det inte på något sätt reflekterar hans karaktär i övrigt.

Eftersom jag och min vän både följer publiceringen av denna inläsning har vi nu som hobby att skicka MMS av 50 Shades-relaterade dumheter när vi träffar på dem. Och de är många. Vilket är varför jag över huvud taget tar upp ämnet så här långt efter att surret kring boken lagt sig. Det har släppts en trailer till den kommande filmen. Är ni redo?

Inte nog med att det görs en film av denna överskattade bok (är den inte mer lämpad för porrindustrin?), vilket är illa nog, men den har dessutom premiär på alla hjärtans dag. Allt för att marknadsföra den som så ofantligt romantisk får en anta.

När jag söker efter reaktioner på trailern möter jag en flock videor där (unga) kvinnor gör squee-ljud och är sooo excited!!!! över filmen. Av ren slump visar trailern en ung kvinna ur fågelperspektiv som tittar under lugg och en ung man (ibland) i grodperspektiv och ofta syns hela hans kropp i bildrutan. Hon är alltid avkortad någonstans, får aldrig synas till fullo om inte han är med i samma bild. Slump. Bara slumpen. Inga samhällsstrukturer eller någonting. Bara individer som agerar. För visst är det fint hur han är trasig på grund av sitt mörka förflutna och att hennes oskuldsfullhet och tillåtelse att domineras är vad som kan läka honom? Jupp. 

när uppsatsoppositioner, temakurs

kandidattermin
saktar in med post-
kolonialism

årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)

rapport över känslor och insikter mellan 11 PM och 5 AM:

1. Welcome to Night Vale är genialiskt. Varför listas den under komedi på iTunes? Det är ju verkligen inte en komedi, eller? Jag kanske dansar balett på svag is nu, men jag uppfattar det mycket mer som ett skönlitterärt verk, ett konstprojekt, en dikt utan slut, SJUKT BRA PROSA etc. än komedi. Komedi kan verkligen inte användas för att beskriva den här podcasten fullt ut. Den är mycket mer knasig än den är rolig. 

2. Okej, fantastisk och underbar, men fan vad creepy grejer jag drömmer om jag lyssnar på den när jag ska somna.

3. Uppenbarligen har jag kommit till fasen i förkylningen när min kropp försöker bli av med lungorna, medelst hostande. Tårarna rinner och för varje andetag dras ett rivjärn över slemhinnorna nedanför svalget. 

4. Tack gode gud för morfinladdad hostmedicin. Och för att sambon uppenbarligen har förmågan att sova sig igenom vad som helst.

5. Halstabletterna som bedövar halsen tar ett tag att smälta i munnen. Det är nog bäst att stanna uppe och lyssna om det där sista avsnittet, det som jag somnade till, för att verkligen förstå innehållet.

6. Jag ska aldrig radera avsnittet om Bronys av PopStuff från telefonen. Det är exakt den pick-me-up som behövs, jämt.

internet < 3

Webbserier, eller webbisodes som Richard hånar det, är verkligen ett intressant format! Jag gillar det bara mer och mer, ju fler jag snubblar över. Senast är det Squaresville. Den är jättegullig, väldigt vuxen approach på tonåringar. Eller, är jag för nära i ålder för att avgöra det? Avsnitten är ganska olika långa, det längsta strax över fem minuter, och de flesta centrerar runt ett (och ibland en kort plot-utveckling) ämne. Som det första nedan, som helt fokuserar på fantasier om olika bok- och filmroller. Mary-Kate Wiles känns nästan som obligatory black guy för mig just nu eftersom hon figurerat i samtliga serier jag blivit hooked på, AV EN SLUMP! Hon måste finnas i alla webbserier för att den ska godkännas, vara legitim och okej, eller? And speaking of, det är väldigt vitt och medelklassigt här. Igen. Jag kan relatera till det, men så hör jag förvånansvärt nog till just den samhällsgruppen. Care to mix it up a bit Hollywood?

Om någon fin person som läser det här just nu har tips på bra webbisodes blir jag superglad om du lämnar ett tips i kommentarerna!

jag har bara gjort en sak den här veckan.

Vad är egentligen universitetsstudier värt när det finns Buffy i världen? De senaste fyra dygnen har jag suttit uppe till närmare tre-fyra på natten och läst fanfiction. Jag borde kanske aldrig kikat in i just det oändliga rummet av internet. Vissa av skribenterna lyckas fånga tonen av serien så bra att det nästan går att inbilla sig att det är kanon, helt i linje med handlingarna i serien. Alltså har jag läst igenom en många hundra sidor lång berättelse de senaste dagarna istället för Machiavellis Fursten och Thomas Mores Utopia. Då får en gå upp snortidigt dagen för seminariet och skumma skiten ur texterna. Nu är jag åtminstone inte distraherad av ASBRA text längre. (!!)

Fanfiction + Steven Wilsons musik = ett litet nirvana som känns helt okej att aldrig lämna.

tumblrigt.

En av dagarna insåg jag att tumblr-bloggar utgör säkert en tredjedel av alla flöden jag prenumererar på. Jag kan lika gärna skapa ett eget konto, en egen (till) blogg som alla andra coola kids. Med den första titeln som kom upp i huvudet har jag nu någonstans att enkelt lägga upp alla stycken jag fastnar vid i läsningen och fotar, och reblogga allt fantastiskt som gömmer sig på tumblr. Så blir det.

amanda palmer. fantastisk kvinna.

den där benstubben. igen.

Jenna Marbles är helt galen, vilket är varför jag fortsätter titta på hennes videor. Här tänker hon dock på något som ständigt återkommer för mig, hur jävla mycket tid som lagts ner på att raka mig som kunde använts till genuint nyttiga grejer. Som att se alla avsnitt av The Lizzie Bennet Diaries för fjärde gången eller läst mer feministisk litteratur. Som att pilla mig själv i naveln och experimentera med paj. Eller ja, just rakning kommer hon aldrig till konstigt nog, men nog räknas en hel del annat konstigt upp. Jag kunde nästan känna hur ekvationen började krypa fram i min hjärna...

Tidpunkt när beteende inleddes: Runt maj månad när jag gick i åttan. Killarna viskade om tjejerna som inte gjort det än och jag funderade så mycket på om jag var äcklig att det till slut bara var enklare att bli av med det.

Frekvens: Kanske en gång i veckan under sommaren? Om vi slår ut det till 6 månader per år borde det täcka anomalier över åren. 

Tid per tillfälle: Jag vill säga 15 min, minst. Jag är förbluffande seg i badrummet, vilket mina närstående fått erfara. Skulle det mot förmodan vara kortare vill jag påkalla den mentala uppladdningen.

Tidpunkt när beteende upphörde: Någon gång under 2011. Antagligen hjälpte mina nya antidepressiva mig att dra ner en massa kroppsångest på nolltid. Låt säga att de första sommarmånaderna var rakade och de senare slapp.

6,5 år*26 veckor*15 min= 2535 minuter. 

Det är drygt 42 timmar. Nästan två dygn. Jag hade kunnat dra ett helt Harry Potter-maraton istället! Efter hade jag hunnit med att se Lord of the Rings i extended edition, alla delarna. Och jag vill att ni noterar att jag är konsekvent lat när det kommer till allt som kräver att du går in i duschen, ty det är bland det tråkigaste som finns. Alltså räknar jag med att mina medsystrar förlorat mer tid. Snälla världen, sluta uppmuntra oss till att slösa bort vår tid!

jag saknar handgranat. :(

Åh, denna svunna tid då vi hängde på hgr, jag och Ida lyssnade på Zeromancer och VNV Nation, Albin hade århundradets coolaste bakgrundsbild och gymnasiet psykade oss gula och blå. Handgranat var den lilla oasen på internet med ett fåtal användare med en lagom skogstokig (läs: helt rimlig) inställning till omvärlden. Jag hoppas verkligen att minnena grävs fram igen.

det finns inga fejkade nördar.

Vid markering 11:45 ungefär börjar hon tala om fake geek girl-konceptet. Jag hade visserligen uppskattat en fullständig outrage, men hennes sätt att hantera det var helt okej. Hela grejen att ifrågasätta tjejers intressen, huruvida de är legit eller inte, är fruktansvärt irriterande. Jag blir tillräckligt arg för att helt ignorera min eventuella skam över allt jag inte kan om nördiga grejer. Vem bryr sig ifall jag läste A Song Of Ice and Fire EFTER att jag sett TV-serien? Nej, jag har inte nördat Buffy sen det gick på TV. Hur kan det vara mitt fel att jag inte hade någon aning om att den/det existerade innan? 

Och jag håller med om att sport är exakt så tråkigt.

topp fem flest visningar av mina flickrbilder.

1. Tre tomma Coronaflaskor. De står på Daniels altan, dagen efter hans 20-årsdag. De står uppställda som vore de bowlingkäglor. Den främsta är i fokus och bilden skärs av precis när deras hals börjat.

2. Jag badar i en swimmingpool. Vi hade köpt en undervattenskamera och Daniel, exet som följde med till Grekland, fotade mig under poolytan. Jag sitter på botten, lemmar utsträckta och ser in i kameran.

3. Går ut ur bilden på en sandstrand. Är på västkusten, ska snart bada och har fortfarande rosetten i håret, svart bikini. Håret blåser iväg och jag är glad.

4. Naken svartvit rygg. Flera månader hade jag tänkt på en sådan bild, och från midjan uppåt var en bra representation.

5. Syster Miriam i Skåne. Jeansjacka. Vackra vågor i håret och allvarlig lyssnarmin. Bilden är komponerad med analog kamera, är lagom kornig och lyser av färg. 

3 av 5 innehåller semi-nakenhet. Utvidgar vi undersökningen blir det 4 av 10. Det förvånar mig mindre än att urdrucken öl skulle vara så förbaskat intressant. Listan över mina egna favoriter ser dramatiskt annorlunda ut. Bara syrran skulle ha en chans att stanna.

karaktärsdragen.

Halvvägs genom Buffys alla säsonger står det klart att Spike är en underhållande karaktär. I fjärde blir det bara bättre och sedan satt åtminstone jag på stolskanten och höll tummarna för att han inte skulle skrivas ut. Han är inte en svartvit karaktär, om det någonsin fanns en sådan. Han är mer komplex än de flesta och fandomen är inte ett dugg överens om ifall han är avskyvärd eller det coolaste som någonsin vandrat på jorden. 

Bilden ovan kommer från en tumblr där fans anonymt skickar in bekännelser, vad de egentligen tycker om serien men kanske inte säger högt. Bilden säger en del om min känsla för honom. I verkligheten vore han fruktansvärd, för i verkligheten är risken stor att hans personlighetsutveckling skulle vara lika med noll. Det är risken med karaktären, att han visar på något som oftast inte har någon motsvarighet i verkligheten. Du ska inte stanna hos en våldsam man för troligen kommer han inte förändras. Det är inte ditt jobb att förändra honom och hans bakgrund ursäktar inte våld. Aldrig någonsin. Vi måste komma ihåg det, genom hela serien. Särskilt efter att en har sett säsong sju. 

När jag hittade en post som i kronologisk ordning diskuterar hans agerande och person utifrån ett genus- och maskulinitetsperspektiv kände jag mitt hjärta lätta. För jag gillar Spike, kanske lite väl mycket. För mycket för att som feminist låta honom gå förbi obehindrat, utan att diskutera och problematisera. Jag vet inte om jag håller med om exakt alla åsikter i artiklarna, men det kändes bra att genom att läsa den vara en del av debatten, aktivt reflektera. Jag kan gilla honom för hans goda sidor samtidigt som jag inte ignorerar de dåliga. 

Det som är så bra i just Buffy är ju att ingen av karaktärerna är helt svart eller vit. Alla har brister och sina mörka sidor. Tio år efter seriens slut debatteras dessa fortfarande, troligen mer än drastiskt yngre seriers karaktärer. Överlag är det något vi borde bli bättre på, att diskutera och ifrågasätta fiktionen omkring oss. Känns det inte som om vi allt som oftast bara gapar och sväljer?

oh the irony.

First #GoogleReader died and now #theOldReader. What to do? #panic
— Emmy Earthshine (@delfyaner) July 29, 2013

Vill mer och mer joina #tumblr men är rädd för ökade mängden info att scanna. Befintliga känns redan övermäktigt. Är det värt det?
— toss. (@meisgreece) July 29, 2013

att skapa långa bildinlägg på blogger känns emotionellt ungefär så här:

var oförberedd på hur obehagligt jag skulle uppleva sommarens "jag har dödat en till fisk!"-uppdateringar. känslan:

det är inte djurplågeri, det är normalt beteende i industrin.

Just det. Det är vårt problem. Eller ja, att någon skulle påstå att det inte är djurplågeri som sker i den industriella uppfödningen är förvisso ett ganska allvarligt problem. Att behandling som plågar djuren ses som helt normalt bara för att de är vanligt förekommande är vårt problem. Att det dessutom skulle agera som någon typ av logisk ursäkt och bortförklaring är rent av löjligt.

Inslaget måste ju utöver det sjuka i nyheten behålla sin komiska edge, och reportern hålla fast vid sin carnistiska världsbild (alltså äta kyckling medan hen tittar på videor av plågade djur). Även om jag aldrig kan gå med på att det är okej att äta djur tycker jag ändå att det är bra att de tar upp frågan. Slaktindustrin skulle alltså mena att djurrättsaktivister agerar av ekonomiska intressen? Vi behöver endast konsultera siffrorna för att se att så inte är fallet. Särskilt med tanke på att industrin har några gånger större anledning att fortsätta med vad de pysslar med och hålla kameror borta enligt samma logik. Detta är extrem lobby at its best: ett skämt

Jag orkar inte ens gå igenom slutet. You're the guy running around saying there's pee in the pool. I know there's pee in the pool... Folk vill inte undersöka bevisen för djurplågeri eftersom de vet att vad de kommer finna är hemskt och att de kommer behöva ifrågasätta sitt beteende. Det är ungefär samma sak jag får höra när jag förklarar varför jag är vegan.

PS. The Colbert Report gästades av Paul McCartney igår och spelade på jordens coolaste piano, omnomnom!