NaNoWriMo '14

De säger att november är national novel writing month, men jag tycker det borde kallas åtminstone (inter)national. Under hashtags hittar jag många fler icke-amerikaner i alla fall, men bäst av allt är att det är flera i klassen som skriver med mig. Nio dagar in i utmaningen ligger jag bara lite efter. De trettontusen ord jag faktiskt har producerat, oavsett om jag klarar av målet på 50 000 innan november är slut, skulle inte funnits om jag inte försökte. Dock finns lite jävlar anamma kvar i mig som vill vill vill klara det. Boken känns bra. Jag var rädd för att idéerna var utrotningshotade på området men ju mer jag skriver desto tätare kommer de. Karaktärerna rundas av och bakgrundshistorien blir begriplig. Det är en fin parentes av livet, vår författarbubbla där vi låtsas som om vi är förmer än oss själva och gottar oss i att ägna övermycket tid åt något så pretentiöst som min roman. Det är väldans fint att gå i en skrivarklass. Väldigt mycket himmelrike och andningshål. Nu är det bara 36,662 ord kvar.

diktpass avslutat. noveller påbörjat. miniredovisning:

//ETT//
importerad sperma över haven över
harem över flockar in med stålpåle
bara in in in så
maler maler och juver skaver mot metall
mot mun och stycken alla munstycken som
river livet river varet river varat river
trycker lirkar slår till alla stycken
som slås in och in innanför kammarens
kamratens kamrerens karavanens alla portar
där haven är slut och saken är slut
och farten är slut och skriken är slut
och slutet är slut till slut
och juvret pumpar pumpar modershjärta
pumpar pumpa-latte pumpar upp
piskornas behov

//TVÅ//
kretsloppet kränger
under lugnets innanhav
i maskroskosmos

//TRE//
Det talades inte i högstadiet
om överflödet av akademiker
Det påpekades upprepades inpräntades
att betyg till nästa instans är Vägen
De lärde sig
förundran vördnad tacksamhet
inför plan och karta, att göras om till
tänkande kritiska frågande
Därför struntade hon i hur
andning hjärta tålamod
sällade sig till en hamrande parad
Den som regnade koksaltlösning över
påpekanden förundran tänkande
och förklarade att
Det är så här tonåringar är

Och när formulären frågade
'hur länge har du känt så?'
Och hon svarade att 'alltid'
Och myndighetspersonen gäspade
Och bakhuvudet alfabetiserade samhällsproblem
Och hon vägrade när föräldrar sa
'är kemin ur balans?'
Och vuxenpsyk låg i en annan galax än BUP
Och hon ville inte vara ett experiment som gått fel
Och vägrade pillerkvitter

Eftersom det bara behövdes ynnest och
minimal ansträngning
Eftersom hon inte hade det trots att
studenten var över och sjukskrivning var över och
tilldelade terapitimmar var över
Eftersom det var enklare att ge upp
än att underhålla överlevnadsinstinkten
Eftersom hon insåg krasch! bom! bang!
Eftersom det var sju år senare
och tonårstiden förbi

Så uppfann de dosen
höjde den igen
och igen.

//FYRA//
Jag är klätterträdet
Hade jag varit anglo-saxisk
(inte för att jag känner till mitt frös ursprung)
kallades jag för the klätterträd
Nej Astrid, jag har aldrig sett tanter klättra i träd (förut)
För jag frekventeras av förskolebarn (inga dagisbarn)
För jag är källan till ständig utmaning och förtjusning
Jag är beviset på att vara
en nivå av stor större störst
för min lägsta gren är fyraåringshög men femochetthalvtårsmöjlig
Jag har  en bred krona med lummiga barr och en utsikt
som får barnen, de som vågar höjden de som vågar lärarna, att kisa
Deras iver skaver mig, nöter mitt skal
Men jag är hellre en rot till barnasinne än nedsågade reklamblad.

vi går in i andra andningen av vårt nationella 1930-talslajv.

Det spelar ingen roll att alliansregeringen äntligen är borta, och det spelar ingen roll att F! ökade sitt väljarstöd tio gånger om, och det spelar ingen roll att 87 % av befolkningen inte är uppenbara rasister för när landets tredje största parti är historielösa misogyna fascister idioter är glaset solklart halvfullt. 

Efter valvaka satt jag uppe halva natten, skrev dikter som skulle redovisas i skolan, tryckte ut frustration men aldrig tillräckligt för att inte vakna upp och tillbaka in i mardrömmen som vårt valresultat var, och är, tidigt imorse.

Upp iväg till skolan och stirra blint på övervintrade valaffischer som försöker peppa kollektivtrafikanter och i klassen på folkis är vi upprörda tillsammans, kan inte släppa rubrikerna och får värk i handleden av indignation som rinner genom pennan.

Och hela dagen har la belle epoque surrat över mitt bakhuvud och fastän varje rad inte leker parallellt med verkligheten sjunger uppgivenheten i samma färgskala som oss. Hade jag haft mer än tre timmar sömn balanserat mellan mina hjärnhalvor hade jag skanderat på sergels torg, tillsammans alla medmänniskor, och kan inte vara nöjd med min frånvaro ikväll.

När drömlandet tidsmaskinat mig fram till tisdagen, till imorgon, är det dags att damma av en gnutta framtidstro och jag hoppas att dess gömställe är tillfälligt för jag måste orka leva när jag vaknar upp igen. För jag vet att det gömmer sig i kvarteret kring hjärttrakten, torkar tårarna och räknar långsamt till tio.

folkhögskolehippie.

Och jag fick äntligen ett godkännande, en fribiljett till stormens mitt, chansen att under ett år marinera tillvaron med min högsta dröm. Vi skriver, läser, diskuterar och det är som att vara tillbaka i grundskolan efter att någon kastat ut mobbarna, bannlyst hackordningar. Klassen är miniliten och trots faktumet att vår honey moon-fas är still going strong är detta människor jag kommer tycka om läsåret med. Alla stöttar, tear, trängs runt ett enda litet bord till lunchen. Ett års syrgastub för att hålla livet i schack. Ja tack.

känslan/nederlaget/riktlösheten

veckan innan kandidat-deadline, medicinschema;

Frukost: Antidepressiva, tvåfärgade kapslar. Två sorters vitaminer. 

Lämnar lägenheten: Ett piller för att vara pigg, mot narkolepsin jag inte har. 

Lunch: Glöm inte att äta, äta.

Middag: Måste tillverka, äta mat jag inte vill ha, inte orkar med.

Sova: En liten tablett, en halv, bara den här veckan, så vilan kan leta sig fram mellan en snurrande hjärna och uppdragna axlar. 

Vakna. Gå vidare. Snart är det klart.

(wish i was old and a little sentimental)

Min ansökan till skrivarlinjen jag föreställer mig på i höst blev inte färdig förrän tiden var närapå färdig och slut. Nu återstår bara väntan. Detta är första gången jag försöker tråckla mig igenom ett nålsöga för att göra en bättre framtid åt mig, min lilla familj. Tanken att jag skulle få vända mig till plan B ligger oroligt i magen. Nervositeten skakar om där inne. Det är så mycket enklare att inte vilja ha någonting, vara någonting, men går det ens att förlora något som aldrig varit mitt?

fabriken (aka. deadline imorgon)

Welcome To Night Vale, Episode 22. Jag relaterar mycket till detta idag.

The Night Vale School District announced that schools will be closed all of next week because: Nothing really matters, and is anything even real?
They cited the ever whitening night sky as the impetus for this decision. “How can we place any importance on something so insignificant as math, or spelling, or history, when the Void has already swallowed our tiny existence? We are ants, crushed daily by the indifferent feet of the universe, and it’s just no good anymore. We can’t carry on like this!”
The School Board said, swigging on a bottle of table wine and bobbing their heads weakly.
The School Board President, an enormous Glow Cloud that drops animals from great heights and casts a looming fog of despair over all it covers, added:
“Grovel mortals. Put your tongues to the soil and beg for your worthless lives. “
Some parents of course are very upset by the decision to close school, saying that we can’t let the vast incomprehensiblity of the unknowable universe stop us in our tracks, we have to keep pushing forward.
Treasurer of the Night Vale PTA Diane Creighton said, “School is a meaningful part of a child’s life, and to just shut it down because you’re scared of your own insignificance is ridiculous. See, I’m looking at the sky right now,” Creighton continued, “And I’m saying, you can’t hold me back sky! I can do any-
I can-
I-ack.”
Creighton then stopped speaking, lowered her loosening fist to her side, and then sighed audibly. She added: “Nothing is real, I don’t think. Whatever. Who cares?”
Then she stared back up at the sky, and a single tear zigzagged down her right cheek as she mumbled something about trees having the right idea.

bortsett från tak över huvudet, mat i magen, pojkvän och vänner etc. är detta den ihållande känslan:

lördag, in a nutshell:

Förväntningar: Sovmorgon (läs: vakna utvilad), mysa med partner, hitta en godispåse i skåpet, se några filmer med en vän (alternativt mig själv), orka duscha och ha på mig ordentliga kläder. Ligga i en soffa som är så mjuk att den kramar om mig och ha allt jag behöver inom räckhåll. Inga bekymmer i världen. Lite fucking lugn och ro (från mig själv).

Verkligheten: Får ingen lugn sömn i sängen efter kl. åtta. Jag måste lura kroppen att jag har gått upp, eftersom den då somnar hur lätt som helst på soffan då det finns en risk att jag kan vilja göra något vettigt. Peaken av interaktion med partner är när han frågar om jag vill ha kaffe, och kakburken är tom. Samtidigt som besvikelsen ekar runt i burken inser jag att filmer kan gå upp och hänga sig i ett träd eftersom jag har tenta på tisdag. Så jag börjar naturligtvis pyssla. Städa. Och när jag stannar upp framför spegeln har jag en fettig tofs mitt på huvudet, mysbyxor och en av Richards Springsteen-tröjor på mig, MEN också med en stor rosett runt tofsen och ett armband med bjällror på. Ett ögonblick känner jag mig så bisarr, nästan så det roar mig, innan trycket över bröstet gör sig påmint och jag söker upp den sista chokladreserven. 

Bara för formens skull, tillåt mig erbjuda ett stycke text av Kierkegaard på fenomenet ångest. Ångest ångest ångest. Vi knullar runt just nu.

"Och ingen storinkvisitor har så förfärliga plågor i beredskap som ångesten, och ingen spion vet att så slugt angripa den misstänkte just i det ögonblick då han är svagast, eller göra snaran vari han skall fångas så snärjande som ångesten; och ingen skarpsinnig domare förstår att på samma sätt förhöra, ja just förhöra den anklagade som ångesten, som aldrig släpper honom, inte då han förströr sig, inte i larmet, inte under arbetet, inte på dagen, inte på natten."

gotlandsresor då och nu.

Den enda gången i mentalt vaken ålder jag besökt Gotland var 2006. Jag hade kort hår, gick fortfarande med på att bära jeans och hade några få månader kvar innan min första panikattack, kunde inte förstå varför det inte gick att andas och ville gömma mig för allt. Det som hänger kvar idag är scarfen. Paniken har försvunnit men ångesten består. Den här gången, idag, skulle jag ha åkt med vänner istället för familjen, vilket jag tror är ett vinnande koncept generellt. Familjen är älskvärd men vi bor inte bra tillsammans. Åtminstone inte isolerade på en ö i Östersjön. Hade jag bara betalat min båtbiljett hade jag varit där nu. Istället väntar jag på att mitt gäng kommer tillbaka som världsmästare i kubb om en vecka. Annars är jag dubbelt besviken.

oh the irony.

First #GoogleReader died and now #theOldReader. What to do? #panic
— Emmy Earthshine (@delfyaner) July 29, 2013

Vill mer och mer joina #tumblr men är rädd för ökade mängden info att scanna. Befintliga känns redan övermäktigt. Är det värt det?
— toss. (@meisgreece) July 29, 2013

att skapa långa bildinlägg på blogger känns emotionellt ungefär så här:

uppdatering.

Bulldogg (?) utklädd till enhörning. Smått paralyserad av rädsla för att en egentligen kanske är löjlig. Ungefär så känner jag mig. Mitt sommarprojekt paralyserar mig. Jag tänker inte på mycket annat än boken. Den är i mitt huvud och surrar runt. Jag vill ha fairydust i en seriös bok och tänker att jag ska tas på allvar och det gör mig galen.

Sedan jag var jag vet inte hur gammal, 12 kanske?, har jag vetat att jag vill skriva en bok. Att författare är det coolaste som går att vara. Sedan dess har också rädslan för att aldrig lyckas skriva en bok följt mig, och som en bonus har delen av min ångest som förr i tiden var så mycket värre och kallades social fobi präntat in i mig att nästan lika hemskt vore det att säga att jag ska skriva en bok och sen inte lyckas. Även om det var länge sedan jag undvek busstrafiken och gömde mig längst bak i klassrummet sitter just den lilla biten kvar. Dock har jag ju utvecklats till att leva efter Ta ingen Skit! à la Grynet. Därför har jag talat hela våren om vad jag ska göra den här sommaren, att skriva på min bok. Äntligen hade jag fått en idé, efter många års sökande. Jag hade äntligen en idé om en bok jag ville skriva, och någon gång måste det ju göras, att ta det första steget. Att sätta sig vid datorn och committa till texten. Det är det läskigaste jag gjort på länge. Jag tror att ingen förutom Richard som är med mig i ångestattackerna förstår hur rädd jag faktiskt är.

Det spelar ingen roll att jag är rädd. Skrämd boll under täcket skriver ingen bok. Största rädslan 1: Att inte skriva färdigt. Att inte färdigställa mitt manus. Att inte lyckas göra något jag drömt om så länge. Största rädslan 2: Att den ska vara dålig. Att promillefå debutmanuskript ges ut varje år är jag smärtsamt medveten om. Ändå är det enda yrket jag kunnat föreställa mig i hela mitt liv där jag inte vantrivs just författare. Jag vet fortfarande inte vad annars jag skulle göra utan att vara olycklig eller meningslös. Därför finns rädslan över att inte bli utgiven. Trots att jag antagligen inte kommer bli utgiven. Verkligheten ser inte ut så. Och nej, jag vill verkligen inte bli journalist. Jag har fått det förslaget ungefär FEM MILJARDER TUSEN GÅNGER när jag pratat med alla jävlar i hela världen som fått för sig att folk i min ålder älskar att svara på "och vad vill du bli för något?" Snälla. Nej. Jag vill inte bli journalist. Jag vill bli författare. Skriva böcker. Prosa. Text. Skapa nya världar att gömma sig i.

Jag har berättat för alla som orkat lyssna om boken jag skriver, för det värsta som kan hända är att jag inte skriver den. Att det är en möjlighet kan inte hindra mig från att försöka. Om jag aldrig försöker kommer jag vara ännu argare på mig själv senare, när jag dör ekorrhjulsdöden. Om jag misslyckas har jag i alla fall försökt, hur rädd den möjligheten än gör mig. Igår hade halva sommaren officiellt passerat. Jag har klottrat och pusslat, gjort diagram och mind maps, spånat, bollat fram och tillbaka. Det går oändligt långsamt. Jag gör mitt bästa för att släppa prestationsångesten och leka mig fram, eftersom enhörningsglitter är mitt önskade resultat, och det är en ständig utmaning. 

Därför är jag osocial. Därför jag är sen till allt. Därför är jag gråtfärdig. Därför är jag negativ till alla aktiviteter. Därför orkar jag ingenting. Därför äter jag inte ordentligt. Därför är köket täckt av disk. Därför är jag livrädd. Därför får den här sommaren aldrig ta slut.

fuck cancer.

Föräldrarna har hamnar i den åldern att folk omkring börjar få cancerdiagnoser. Beskeden trillar in, ett efter ett. De flesta klarar sig rätt bra. Lite magrare och har tappat ett år till sjukhusen, men lever. Min familj har alltid umgåtts tätt med andra familjer i ett stort gäng. Mina föräldrars vänner är jag uppväxt med, är mina vänner också. Jag står på lite större avstånd men ingalunda oberörd.

De senaste åren har uppvaknandet varit kraftigt. Cancer är inget nytt begrepp för mig, men att följa förloppet och inse hur snabbt någon försvinner var chockerande. Förra våren var det Stina. Hon hade kämpat så många år, varit så positiv och hunnit mycket under sin sista tid. Två veckor innan hon dog förnyade hon sitt körkort. En vecka innan kunde hon sitta med ute på restaurang. På fredagen spelade hon fortfarande wordfeud med mamma. När hon inte gjort ett nytt drag på söndagen började mamma bli orolig. Vi pratade om att Stina antagligen inte hade mer än några månader kvar att leva. Mamma skulle hälsa på dagen efter, måndag, men det ställdes in eftersom Stina var så trött. På tisdagen var hon död, 59 år gammal. Mitt kök badade i solljus och P3 började precis spela Utan dina Andetag när pappa ringde. Varje gång jag hör den tänker jag på den där förmiddagen.

För några helger sedan var det Sten, pappas kompis. Behandlingarna hade inte hjälpt och läkarna tvingats ge upp. Han hade flyttats till ett hospice, var svag och trött men ännu vid liv. Pappa hade varit där några dagar tidigare, pratade med honom i telefon ofta ofta ofta. Ett av alla band Sten trumpetat i hade samlats på gräsmattan utanför och spelat för honom. Vi sa att Sten försvinner den här sommaren. En vecka tog det. Vi överskattar alltid tiden det ska ta, hur lång tid som finns kvar. Det går alltid för fort. Sten blev 54 år. Relativt gammal. Relativt ung. 

Den enda kursaren jag träffade under hela våren hade en cancersjuk pappa. I februari hade han ramlat och gick på sjukgymnastik för att klara av att gå igen. Min bekant sa att det var fokus just nu, men jag tänkte på hur cancern  hade spridit sig till de inre organen. Nästa gång jag träffade henom i maj var han död. Det var därför jag inte sett hen på ett tag.

Jag HATAR cancer så sjukt mycket! Det lär inte finnas någon som inte håller med, men jag har bara börjat lära känna mitt hat. Det har legat och slumrat hela mitt liv, en prick på mitt medvetande. Cancer dåligt, ponnys bra. Det är inte förrän oron, väntan och hur sjukt snabbt det går har varit i och runt mig som bitar av dess brutala faktum gått upp för mig. Det är en mardröm jag inte vill ha någon av mina fina människor i. 

Och varför i helsike börjar jag då lyssna på en radiodokumentär om en tjej i min ålder som får cancer? Det var inget medvetet beslut. Spellistan gick automatiskt vidare och jag brukar inte gråta, brukar inte kunna gråta. Den rekommenderas. Ta hand om er <3

arbetsmiljöproblem.

Försök att jobba hemma möter hinder i gosekatten. Jag erkänner villigt att det finns värre saker än en kattunge med enormt mysbehov (nästan större än mitt, men bara nästan!) men hon hindrar mig effektivt från att skriva. Förvisso involverar mitt skrivande mycket tänkande där jag annars skulle dra i mitt imaginära skägg, så där gör hon nytta. Jag behöver ta mig hemifrån mer. Det är vad jag är sämst på. Mitt hem är min trygghet. Utanför är läskigt... men bara nästan lika läskigt som att aldrig få den där boken skriven.

jag förstår inte hur dessa dagar går till:

Inte vakna av alarmet på flera minuter och kröp upp till katten och gjorde en kopp te eftersom kaffe är så äckligt och jag drack det igår så jag orkade inte och satt vid datorn och vaknade till vid alla nyhetsflöden och piggnade till och föll tillbaka i tröttheten så ställde klocka på en halvtimma och somnade i soffan och vaknar en timma senare och då måste jag ju äta lunch för klockan var så mycket och laga lunch tar tid så när jag har ätit färdigt min mat till Doctor Who går jag till duschen och var efter det färdig att börja med dagens pyssel och klockan är redan sex och ett andetag senare åtta och jag som behövde handla idag drog raskt skiten ur kattlådan och sprang fram och tillbaka till affären och kan väl hemma rosta mackor så det går att låtsas som om jag ätit två måltider idag och innan klockan blir midnatt kanske jag hinner skriva liiite till?

PostTentaSyndrom?

OMG det är äntligen sommarlov-känslan skjuts upp på obestämd framtid. Jag är glad över ljuset och värmen, att jag inte behöver tänka på tenta (förrän omtentan jag lär bli tvungen att skriva i augusti) och att terminen är över. Ändå. Ångesten går aldrig över, och just nu är jag ledsen. De senaste två dygnen har jag haft huvudvärk som pendlar fram och tillbaka över gränsen till migrän och illamåendet ruvar ständigt i bakgrunden. Motståndskraften räcker inte till för alla åkommor. Det är en sån där dag då jag lyssnar på Trains, om och om igen. Jag vill inte vara med just nu, kan jag få sova en tid?

vad jag ångestar över cirkus 1000ggr/dag.