diktpass avslutat. noveller påbörjat. miniredovisning:

//ETT//
importerad sperma över haven över
harem över flockar in med stålpåle
bara in in in så
maler maler och juver skaver mot metall
mot mun och stycken alla munstycken som
river livet river varet river varat river
trycker lirkar slår till alla stycken
som slås in och in innanför kammarens
kamratens kamrerens karavanens alla portar
där haven är slut och saken är slut
och farten är slut och skriken är slut
och slutet är slut till slut
och juvret pumpar pumpar modershjärta
pumpar pumpa-latte pumpar upp
piskornas behov

//TVÅ//
kretsloppet kränger
under lugnets innanhav
i maskroskosmos

//TRE//
Det talades inte i högstadiet
om överflödet av akademiker
Det påpekades upprepades inpräntades
att betyg till nästa instans är Vägen
De lärde sig
förundran vördnad tacksamhet
inför plan och karta, att göras om till
tänkande kritiska frågande
Därför struntade hon i hur
andning hjärta tålamod
sällade sig till en hamrande parad
Den som regnade koksaltlösning över
påpekanden förundran tänkande
och förklarade att
Det är så här tonåringar är

Och när formulären frågade
'hur länge har du känt så?'
Och hon svarade att 'alltid'
Och myndighetspersonen gäspade
Och bakhuvudet alfabetiserade samhällsproblem
Och hon vägrade när föräldrar sa
'är kemin ur balans?'
Och vuxenpsyk låg i en annan galax än BUP
Och hon ville inte vara ett experiment som gått fel
Och vägrade pillerkvitter

Eftersom det bara behövdes ynnest och
minimal ansträngning
Eftersom hon inte hade det trots att
studenten var över och sjukskrivning var över och
tilldelade terapitimmar var över
Eftersom det var enklare att ge upp
än att underhålla överlevnadsinstinkten
Eftersom hon insåg krasch! bom! bang!
Eftersom det var sju år senare
och tonårstiden förbi

Så uppfann de dosen
höjde den igen
och igen.

//FYRA//
Jag är klätterträdet
Hade jag varit anglo-saxisk
(inte för att jag känner till mitt frös ursprung)
kallades jag för the klätterträd
Nej Astrid, jag har aldrig sett tanter klättra i träd (förut)
För jag frekventeras av förskolebarn (inga dagisbarn)
För jag är källan till ständig utmaning och förtjusning
Jag är beviset på att vara
en nivå av stor större störst
för min lägsta gren är fyraåringshög men femochetthalvtårsmöjlig
Jag har  en bred krona med lummiga barr och en utsikt
som får barnen, de som vågar höjden de som vågar lärarna, att kisa
Deras iver skaver mig, nöter mitt skal
Men jag är hellre en rot till barnasinne än nedsågade reklamblad.

jag har aldrig lyssnat på the smiths. det förvånar mig ändå att jag aldrig snubblat över denna.

(hälso)fördelarna med veganism.

Jag tycker det är ironiskt att jag har statistiskt bra chanser att leva länge pga. veganismen samtidigt som jag är deprimerad och bitter på hela livet. Om det är någon av alla anledningar till att vara vegan som jag aldrig lutat mig på är det de eventuella hälsofördelarna. De är roliga att slänga i köttätares ansikte, som grädde på moset, även om de sällan tror mig. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Att det är hälsosammare med vegansk kost är jag ganska säker på, däremot inte hur den skulle vara bättre mer specifikt.

Maja skrev bra om kopplingen mellan veganism och andra dieter. Inlägget i kombination med att nyligen sett denna video påminner mig om de frågor jag fick när jag blivit vegetarian och senare blev vegan. Känner du något i kroppen då, känns det bra? och Gör du det som en fasta, eller? Vegetarisk mat paras ihop med "lätt mat" eller "nyttig mat" på restauranger både en och miljoner gånger (var i helvete är min hamburgare?!). Det är provocerande för mig att jag skulle vara vegan för min egen skull. Varje gång någon påpekar att det jag äter skulle kunna vara onyttigt (pga. vägrandet av animalier, ej min kärlek till glass!) får jag bita mig i tungan för att inte börja häva ur mig hårda ord. Vad är det som är så svårt att förstå med konceptet att sätta andras välmående och rättigheter på samma nivå som ens egna?

För mig var det miljöaspekten som gjorde att bägaren rann över, att jag tog steget till vegetarianism. När jag väl var inne i tänket att utesluta animalier var det lättare att ta in mer och mer information och med tiden fick den djurrättsliga aspekten allt större tyngd till dess jag inte kunde stå ut med att inte vara vegan. Det betyder inte att djurrätten blivit viktigare än miljöaspekten av animalier för mig. Lika mycket som jag ser djuren som individer som inte ska utsättas för lidande ser jag de miljoner människor som lider och kommer att lida av klimatförändringarna. Klimatet och vädret blir mer extremt. Översvämningar med förstörda skördar, torka med vattenbrist och svält. Hur många stödgalor kommer behövas? Att leva med respekt för andra människor, för djur och vår natur går hand i hand. Miljöfrågan och djurrättsaspekten är anledning nog för att var för sig motivera veganism.

Jag är aldrig vegan för att bli smalare eller leva till mitt hundraårskalas. Jag är vegan för att vara så respektfull jag kan mot alla varelser där ute och skulle vara det även om det innebar nackdelar för min egen hälsa. Något annat vore absurt.

vegan power!

var oförberedd på hur obehagligt jag skulle uppleva sommarens "jag har dödat en till fisk!"-uppdateringar. känslan:

när små glädjeämnen blir stora.

Dagens projekt var att fika och flanera på södermalm med Emmy. Vi släpade oss förbi Goodstore och jag köpte mer bejkon, betalade och slängde ett öga i frysen. Alltså, flera olika sorters glasspinnar! Veganska! Med choklad på! Och strut! Flera! Att välja på! Jag minns inte när jag senast gjorde såna glädjeskutt. Tänk att jag fick sitta i solen och lapa glass som alla andra femåringar och komma ihåg varför en brukade tycka att det var underbart. Vegansk glass i kioskerna borde bli moderaternas nästa vallöfte för då kommer ju alla andra partier ta efter == riksdagsmajoritet jao!

avel vs. sexuellt övergrepp.

Ola Söderholm är på ett ungefär mitt ljus i tunneln. Han säger inte det jag ska tänka, utan det jag redan har tänkt. Fast bättre (och knasigare). Hans åsikter går så att säga ovanligt bra ihop med mina. Jag har länge fruktat att han också ska lasas ut från SR (som Sara Hansson och Nanna Johansson) och för några veckor sedan nämnde han i ett program att så är fallet. Vem ska bry sig om miljön i Tankesmedjan nu? Vem blir ny hovreporter?

Hur som helst är det helt rimligt att jämföra sexuella övergrepp på djur med avel, att tvångsbefrukta kossor. Vi kommer förbjuda tidelag, att sexa sig med djur, men det kommer fortfarande vara helt okej att äta dem och använda dem som kläder. Det är en logik som inte går ihop för mig. Jag hoppas att djurrättsorganisationer började massanmäla mjölkindustrin, anklaga dem för sexuella övergrepp på djur. Det skulle sätta fingret på om det är djurskydd politikerna verkligen strävar efter. Det kan ju inte vara den eventuella förövarens upplevelse av situationen som sexuell eller inte som ska få avgöra om det är ett brottsligt handlande. Den diskussionen behövs. Det är för många som tror att kon inte behöver kalva för att producera mjölk. Det är för många som inte räknar in de ensamma bebisarna och desperata mammorna i sina val.

det är inte djurplågeri, det är normalt beteende i industrin.

Just det. Det är vårt problem. Eller ja, att någon skulle påstå att det inte är djurplågeri som sker i den industriella uppfödningen är förvisso ett ganska allvarligt problem. Att behandling som plågar djuren ses som helt normalt bara för att de är vanligt förekommande är vårt problem. Att det dessutom skulle agera som någon typ av logisk ursäkt och bortförklaring är rent av löjligt.

Inslaget måste ju utöver det sjuka i nyheten behålla sin komiska edge, och reportern hålla fast vid sin carnistiska världsbild (alltså äta kyckling medan hen tittar på videor av plågade djur). Även om jag aldrig kan gå med på att det är okej att äta djur tycker jag ändå att det är bra att de tar upp frågan. Slaktindustrin skulle alltså mena att djurrättsaktivister agerar av ekonomiska intressen? Vi behöver endast konsultera siffrorna för att se att så inte är fallet. Särskilt med tanke på att industrin har några gånger större anledning att fortsätta med vad de pysslar med och hålla kameror borta enligt samma logik. Detta är extrem lobby at its best: ett skämt

Jag orkar inte ens gå igenom slutet. You're the guy running around saying there's pee in the pool. I know there's pee in the pool... Folk vill inte undersöka bevisen för djurplågeri eftersom de vet att vad de kommer finna är hemskt och att de kommer behöva ifrågasätta sitt beteende. Det är ungefär samma sak jag får höra när jag förklarar varför jag är vegan.

PS. The Colbert Report gästades av Paul McCartney igår och spelade på jordens coolaste piano, omnomnom!

vad jag ångestar över cirkus 1000ggr/dag.

podden jag saknat.

Veganprat har släppt blott två avsnitt hittills, men redan efter första var jag helt redo att omfamna den helt. Innan den dök upp i flödet från Djurens Rätt hade jag ingen aning om att jag saknat det. När jag rabblar över det senaste intressanta från poddarna jag lyssnat på för Emmy svarar hon ofta med nyheterna från matpodden hon lyssnar på. Jag lyssnar för att jag älskar henne, det som är viktigt för henne är viktigt för mig osv, men orka lyssna på prat om mat, timma ut och timma in. Egentligen är det inte fel på ämnet, utan att mitt huvud placerar det under så mycket mer intressanta ämnen. Feminism, kultur, historia, filosofi, komik, nutidsbabblet... och veganismen! Varför har jag inte reflekterat över det hål ämnet utgjort bland mina prenumerationer?

Upplägget att två stycken relativt nyblivna veganer sitter och pratar djurrätt, veganmat, köttnormen osv. tilltalar mig. Jag är själv relativt nybliven vegan, har inte ens klockat ett och ett halvt år. Det är intressant att höra dem prata om saker jag själv funderat över och om insikterna jag också fick när jag slutade dricka mjölk. Att angripa ämnet från en nybörjares perspektiv gör att podden öppnas för lyssnare som inte är fullfjädrade i ämnet.

Apropå att vara nybörjare måste jag säga att jag uppskattar deras entusiastiska användande av ljudillustrationer. Det påminner mig lite om ett barn som först öppnar ett nytt program på datorn och måste använda alla funktioner, nu! Det som på något sätt kan sammankopplas till ett ljud i ljudarkivet (som jag antar kommer med programmet de använder för att klippa programmet) följs av ett ljudklipp. Det är bedårande, vilket här har enbart positiv innebörd från min sida. Det är något med den bakomliggande ivern som gör mig så glad. Det är som ett extra stänk glitter över... vad som helst. Vi kan inte få för mycket glitter i livet!

Jag rekommenderar samtliga att gå in på deras hemsida. Där länkar de till ungefär alla bra vegan-videos youtube har att erbjuda, vilket var ett mycket tilltalande medium för information och inspirerande tänk när jag blev vegan.

länkbonanza.

Jag vaknade idag upp till ett flöde proppat av intressanta länkar, varpå jag delade vidare ungefär samtliga. För er som inte hänger på facebook eller inte har den stora äran att vara BÄSTA KOMPIS med mig där följer här ovan nämnda nätta lavin:

Grattis på Mors Dag! om mjölkindustrins utnyttjande av tusentals mammor.

8 sätt att döda myten om ekologiskt är Naturskyddsföreningens uppmaning att tänka mer på tillverkning istället för att enbart fokusera på transporten av livsmedel.

söndagsmiddag.

Mamma och pappa kom på att det är ju mycket enklare att bara göra vegansk mat istället för att komponera extremiteter åt den udda ungen. <3

Kelso verkade glad att se mig. Det blev jättemycket gos, jag kunde inte få nog.

Morfar hade filmer av oss som barn som ingen av oss någonsin sett. Långa sekvenser när mormor läser sagor, sjunger med oss, och morfar som uppmuntrar oss till att hoppa då! Nu när de båda är döda kramar det verkligen mitt hjärta att se dem med så mycket hull och livsglädje, hur de smög till sig pussar från varandra.

Efter mat åkte far min till orkester-rep. Kvinnfolket gick en promenad.

Väl hemma igen, mer paj och te! Så fin söndag.

(men nu är jag jättetentastressad!!)

vi äter med ögonen.

Simon kom hem till mig i lördags. Att umgås med honom innebär alltid god mat. Även om jag inte får ett migränanfall och spenderar lika mycket tid på golvet som vid spisen. Vi gjorde wook av tusen sorters grönsaker med nötter, tofu och risnudlar. Det här med att vara vegan är inte så pjåkigt som folk tror. Jag är så nöjd med min färgglada mat. Köttbit, ris och bearnaise är en deprimerande gråskala i jämförelse. Nämnde jag också att Emmy kom hit igår och bakade citronpaj? Den var också helt okej. Poignant. Jag vet inte vad ordet betyder, men som det låter smakade pajen. Slutsatser? Mat är en sällskapsresa.

nu kom frustrationen igen.

Den senaste tiden är det Findus som stått vid skampålen för sin dåliga koll på köttet i deras produkter. Kött eller ko, I couldn't care less. Att äta ett eller annat däggdjur är enbart kulturellt och irrationellt att bli upprörd över, men så är ju inte människor rationella varelser heller. För mig som för länge sedan slutade äta delar av dött djur for shits and giggles är det verkligen en irrelevant poäng att det är söta ponnys i lasagnen. Snarare är det upprörande hur produktionen och förpackning gått till. 

Att skicka en (blivande) måltid fram och tillbaka över Europas kontinent är inte okej, precis som det inte är okej att ljuga på innehållsförteckningen. Som vegan är jag ofta beroende av att innehållsförteckningen stämmer (exempelvis innehåller Mildas mjölkfria animalier även fast det inte syns skymten av sådana i förteckningen) och kan förstå att detta är störande för många. Att hästarna dessutom misstänkts innehålla preparat som är cancerframkallande för människor spär på en redan kvalmig soppa. För att summera, Findus står vid skampålen. 

Från sidolinjen är det vanligtvis ganska underhållande att se befolkningen förfäras över ommärkt kött, fläskfilé som färgats röd för att likna oxfilé, glassplitter i kyckling eller vad det gäller under rådande vecka. Once in a blue moon gäller det vegetabilier, exempelvis ehec-smittan härom året. Annars handlar explosiva matrapporter om älsklingsköttet. Folk blir upprörda varje gång. Samma sak händer när det kommer uppgifter om att en svensk bondgård låtit kalvar drunkna i avföring, att grisar ligger döda i spiltorna och minkar jagar runt, runt i sina pytte-burar. Vi som var så nöjda när samma rapport kom ett halvår tidigare, men från Danmark. "Så är det ändå inte i Sverige!" Gång på gång verkar människor glömma att det är så här det ser ut. Lagar och regler överträds gång på gång eftersom det finns en efterfrågan på det.

Denna ständiga förvåning gör mig förbluffad. Människans förträngningsmekanism funkar bättre än jag trott. Känner inte svenska medborgare till hur det kapitalistiska systemet fungerar? Nyttomaximering är ledordet här. Går det att klämma fram mer stålar är det vad en tvättäkta kapitalist/entreprenör gör. Så länge vi lever med detta ekonomiska system kommer jag antagligen inte förvånas över de grymheter som begås in the name of bacon. Min hjärna har länge sedan kopplat bort medlidande som ekvation inom djuruppfödningens struktur. Det är inte så det funkar. Pengar är vad som funkar. 

Nu kommer jag snart till vad som gjorde mig upprörd från början. Det är det här med djurälskare. De flesta människor älskar djur, älskar att mysa med dem, älskar att se dem på TV, älskar att de sjunger i Disney-filmer och hur de ibland tar på sig ett i våra ögon humant beteende. Vi har dem som husdjur, som familjemedlemmar vi älskar och sörjer långt efter de är döda. Samtidigt har vi inga problem med att äta andra sorters djur. 

Jag hatar ormar. Det är det absolut värsta djuret jag vet. Bara jag tänker på dem ryser jag och börjar instinktivt dra ihop tårna, fötterna från golvet. Jag skulle inte ha något emot om de alla gick och självdog en vacker dag (minus det scenariots effekt på ekosystemet, men det går vi inte ut på nu), men jag anser verkligen inte att de är värda att äta upp för det. Varje levande varelse existerar i sin egen rätt, och jag anser det helt sjukt att vi ställer oss över den rätten. Min njutning är mer värd än din rätt att leva. Hur kan människor inte göra den kopplingen? Eller är det jag som knarkat in mig för mycket på moralfilosofi? Knappast. I min värld är detta bara sunt förnuft. Tänkande och kännande varelser har rätt till sitt liv, ett bra liv. Inte en ormjävel ska dödas för att en människa ska få en smarrig middag!

Därför får det mig att knyta näven i fickan extra mycket när människor framställer sig som såna otroliga djurvänner samtidigt som de upprätthåller en livsstil som inkluderar kött på tallriken, läderbälten i midjan och extra gelatin i godiset. De har husdjur som de älskar och de är fantastiska människor i övrigt. Är det inte lika logiskt som att mörda en människa och krama en annan, samtidigt som en framställer sig som humanist? Detta tankesystem som kallas carnism, det som får folk att tycka att det är helt normalt och vettigt att äta kött, det är så jobbigt att leva i. 

Jag är så fruktansvärt trött på att vara den onormala. Den som hela tiden måste förklara och motivera mitt val. Personen som måste ordna specialmat, stå ut med de mest icke-originella skämten, bli rätt ut hånad och behandlad som om en bara åt bark till middag. Det ska inte vara så svårt att föreställa sig varför en inte vill äta djur. Det bör inte vara så svårt. Jag orkar inte höra på eländet mer. 

Kaninmat och glada kultingar forever.

årssummering 2012.

Årets uppgift: Inte sjunka igen. Leva veganskt.

Årets depression: Hösten har varit tyngre.

Årets räddning: Att ingenting gigantiskt gått åt helvete.

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Jag kan inte komma på några materiella, men Pinkie Pie är ju rätt schysst. Och Buffy Summers. Det är safe to say att jag utvidgat min immateriella vänkrets.

Årets konsert: Är kluven mellan Steven Wilson och Opeth. Kan inte heller komma på om jag hann med någon annan, men så har jag också svårt att höja musikupplevelser över varandra. Steven tog mig i handen och Opeth spelade på Grönan, vilken alltid är färgglad och sprakande. Bådadera gör dem speciella och minnesvärda. Får jag räkna in alla hundra gånger jag såg De Tre Musketörerna på Stadsteatern också?

Årets kommer-aldrig-glömma: När morfar dog. Att gästa ett judiskt bröllop.

Årets dricka: Hallonsoda och earl grey-te.

Årets maträtt: Snabbnudlar.

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone + hörlurar.

Årets resa: Israel var underbart, spännande och ombytligt. Kommer dessutom aldrig glömma min korta visit på Rivieran.
Cannes. Antibes. Dolcedo. Israel.

Årets bråk: I don't do bråk? eller så händer det just nu. Jag är inte säker.

Årets film: The Hunger Games är antagligen den som påverkade mig mest. Jag och Emmy drog och såg Berättelsen om Pi i mellandagarna. Är helt tagen och ännu kärare i tigrar nu.

Årets bok: Det är svårt att bortse från att jag läst A Song of Ice and Fire nästan konstant sen i juni. The Hunger Games-trilogin har också varit en konstant sen dess, men som ljudbok.

Årets hjälpande hand: Richard som pussar på mig när jag blir ångestig.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte tog något av de få tillfällen som gavs att nattbada. Men så var det ju en crappy sommar också.

Årets befrielse: Jag kan göra vad jag vill med min kropp. Ingenting är rätt och fel. Det är ditt problem om du anser att jag ska följa speciella regler bara för att jag har en viss kropp. Hej då rakhyveln! (och oj vad det har stirrats, men vem bryr sig?)

Årets upptäckt: Buffyverse.

Årets lyckligaste dag: De absolut bästa dagarna jag har är i detta sällskap

 

Årets chock: Goodstore har fortfarande inte kunnat återinföra sojabitar i sitt sortiment? Inget känns särskilt chockerande i vår skandalmarinerade värld. Lite överraskande var det att finna blond snubbe het.

Årets årstid: Sommaren, även om den inte var så somrig av sig.

Årets fest: Jag inser nu att mängden fest i mitt liv kanske bör åtgärdas. Det har festats, men de flyter ihop för mig. Ingen sticker ut som extraordinär.

Årets garv: Nu är jag inte säker på huruvida detta hände innan tolvslaget eller ej, men jultomten/påskharen. (kanske garvades det mer över något annat, men detta låg nära i minnet + askul)

Årets skämt: Whatever Ola Söderholm said.  

Årets ord: Brony. Hen. 
 
Årets mest frivilligt välbesökta plats: Frescati.

Årets mest uppskattade plats: Sunnydale. Jag gömde mig där allt som oftast. Och strandpromenaden där jag promenerade fram och tillbaka många sommarkvällar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone, hörlurar, dator. Som vanligt.

Årets drog: "If you like tears, pain and doomed ships, watch Buffy the Vampire Slayer, show that will ruin your life." (Random citat från någon av alla tusen Buffy-tumblrs jag följer.)

Årets låt: Enligt last.fm är det denna som spelats mest. Den är så väldigt bra. Synd bara att den är så kort.

Årets lögn: Om jag ser klart sista säsongen av Buffy nu kan jag äntligen gå vidare med mitt liv sen.

Årets sanning: Det är svårt att avgöra. En tolkning av det är att jag trots 60 hp ekonomisk historia fortfarande är övertygad vänstermänniska. Den röda vägen ter sig trots allt jag lärt mig under två terminer (vilket jag misstänkte skulle vara väldigt liberal-/marknadsekonomiskt vurmande) fortfarande som den bästa.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Jag avlägger sällan löften riktigt på allvar eftersom jag tar det så hårt att inte uppfylla dem. Kan inte komma på något jag svikit i år. Jag räknar inte de gånger jag bestämt mig för att diskat men struntat i det osv.

Årets mest skrämmande händelse: Morfars döda kropp. Döden. Alla cancerbesked.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att morfar inte gjorde mer uppståndelse innan han drog.

Årets komplimang: Richard. Jag är inte lite jobbig ibland och nu har vi varit tillsammans två år och bott ihop i ett år utan att han verkar tröttna. Det är den största komplimang jag kan få.

Årets jag-hatar-dig: Migränjäveln.

Årets citat: Inget.

Årets förlåt: Inget.
 
Årets kallaste händelse: Many a day without summer.

Årets hetaste händelse: Mellanösterns öken.

Årets läskigaste mojäng: Inte många läskiga mojänger i år. Den superavancerade borren som påstås kunna borra i våra betongväggar?

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Sen denna spelades på Stinas begravning har jag inte kunnat höra den utan att rysa, bli ledsam.
 

Årets pigga-upp-låt: 
 

Årets café: Mineur. I min värld byter de aldrig namn. Har heller inte hittat någon värdig utmanare.

Årets te: Nu på sluttampen köpte jag hem ett äpple och kanel-te som jag blivit helt kär i.

Årets se-upp-till-artist: Steven Wilson, Mikael Åkerfeldt.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: En TV. Vad ska jag nu säga när försäljarna ringer? Kommer dock antagligen använda morfars gamla TV mest till att se film, via datorn. Större skärm är alltid trevligt :)

Årets tv-program: Game of Thrones, Girls, Buffy the Vampire Slayer, My Little Pony - Friendship is Magic, Historieätarna, New Girl, Project Runway.

Årets tråkigaste högtid: Jag har ingen aning? Kyndelsmäss?

Årets lyckligaste stund: Sekunder i bra sällskap. Ögonblick när jag lyckats fokusera all koncentration på bra musik, stänga in mig i en bok. När jag fick ta Steven Wilson i hand. Det var så coolt!

kulturdagbok v.49

1. Läste ut A Clash of Kings och gick raskt vidare till A Storm of Swords. Är totalt insnöad på A Song of Ice And Fire just nu. Andra böcker lockar visserligen, men kan inte släppa de här ännu.

2. Genom migrändimman lyssnade jag på P3 Dokumentär om dioxinfisken i Östersjön, ett ämne jag inte hade den minsta kunskap om. Det förvånar mig föga att politikerna ser till ekonomiska intressen över hälsoaspekter. Känns skönt att jag inte äter fisk. Känns synd att alla andra gör det.

3. Historieätarna i SVT är awesome! Jag har visserligen svårt att förlåta Lotta Lundgren för att sitta i Morgonpasset och inbilla ~500 000 lyssnare att det är helt okej att äta kött. Men ja. Kvinnan är ju mer än så. Här är både hon och Erik Haag svinbra i det här programmet. Mat är huvudtemat men på en hel timma hinner de även med en rejäl dos övrig kulturhistoria. Så jävla mysigt!

4. Slutfört projekt:Lord of the Rings supermegaawesome extended edition. Jag fick veta i somras att det var "helt sjukt" att jag inte sett de förlängda versionerna av trilogin, så det har varit ett projekt under hösten. Eftersom de då är ca 4 timmar styck har det tagit ett tag. Särskilt eftersom de inte är Buffy, och jag har haft en intensiv affär med henne i höst. Måste dock säga att de ändå är värda tiden. Som alltid när en episk berättelse får ta den tid den behöver och ordentligt redogöra för detaljer blir upplevelsen desto mer fulländad. Rekommenderar er att se om i förlängd version, om ni inte gjort det och diggar fantasy/Tolkien. Och snart blir det Hobbiten på bio också!!

blogs make the world go around.

Är glad att jag kikade över axeln på Emmy och noterade hennes rss-läsare och bestämde mig för att börja använda den eftersom jag nu kan följa tusen bloggar utan att känna mig ihjälstressad av det. Halleluja! Härmed följer fem eminenta bloggtips:

Bokhora. Så himla trevligt att ha några som diskuterar böcker, på så många olika sätt, i flödet. Även om jag själv inte hinner läsa varje dag (vecka) känns det skönt att ha omkring mig. Deras podcast är dessutom rätt mysig, finns dock bara två avsnitt ute än.

Advanced Style. Snubbe i New York springer runt med kameran i högsta hugg och fångar äldre, välklädda personer på bild. Om en har problem med åldersnoja är detta bästa medicinen! Själv är jag mer fascinerad av färgerna och mängden halsband. Blir otroligt inspirerad att också gå bananas!

PostSecret. Varje söndag postar Frank en hög bilder av vykort han fått under veckan där människor anonymt avslöjat en hemlighet på valfritt konstnärligt sätt. Fruktansvärt bra!

Love is a letter sent thousands of times. Whenever in a bad mood, visit. Stilla och rörliga bilder av allt ullegull och hjärtekramande du kan tänka dig.

Vegan problems. Jag är verkligen ett fan av att hantera ett problem genom att skratta åt det. Det här är vegancommunitys svar på Vita Kränkta Män, på ett ungefär. På senare tid har det blandats upp med en del (mer eller mindre) seriösa frågeställningar med kringliggande diskussion, men mest serveras punchlines.

Sen finns det dessutom två underbara tumblrs tillägnade åt två av mina nuvarande obsessions, Buffy och Game of Thrones. Behöver jag säga att du inte bör besöka om du vill undvika spoilers? (ja, jag tittar på dig Emmy)

söndagspizza.

Om några timmar är det dags för årets fjärde föreställning av De Tre Musketörerna på Stadsteatern (andra gången med syrran för i år och femte gången totalt). Antagligen den sista gången också. That is super sad. Jag blir så otroligt glad av att se vuxna människor helt hänge sig åt färg och fjoll, särskilt till rock. Tyvärr har huvudvärken börjat krypa sig på. Det är ännu mer sad för jag har inte bara en teater/musikalföreställning som jag vill kunna njuta av ikväll, jag vill också vara i form att förvandla en veckas slitsamt (läs misslyckat) läsande till ett PM. Anyhows, pizza och My Little Pony gör mig åtminstone på humör att försöka kämpa. 

PS. Tycker det är så ironiskt att jag inte gillade pizza innan jag blev vegan. Who'd know att pizza utan ost är så gott?! Det är ju osten alla andra hypar!

tre bilder, två dagar.

 Fredag förmiddag: Emmy och jag inleder höstens träningssatsning (aka simmar) och lunchar på Kafé 44.

Fredag eftermiddag: Blir så jävla fucked up av kurslitteratur och världen i övrigt (typ). 

Fredag kväll: Naturligtvis deprimerad, vilket blir värre när jag häller vatten över grenkontakten som strömför dator etc, vilket innebar att jag inte kunde kolla mer på Buffy.

Lördag förmiddag: Dop på Lidingö för söt unge från Richards släkt. De hade fixat vegansk mat till mig inför mottagningen. Det gjorde mig väldigt glad. Fick dock huvudvärk ändå. Planen för lördag kväll är m a o flyttad från att titta på Buffy och dricka hallonsoda till att titta på Buffy och dricka vatten. Over and out.

the vegan lifestyle.

Att ta steget och bli vegan var svårare än det att bli vegetarian för ett antal år sedan. Att bli vegetarian krävde ingen vägledning eller kunskap. Det var bara att göra. Veganismen kräver ett ständigt studerande av innehållsförteckningar och sökningar efter lämpliga baknings-substitut (till exempel ägg).

Vad som verkligen särskiljer veganism från vegetarianism i mitt liv är främst bemötandet från omvärlden. När jag blev vegetarian frågade folk varför, mest av nyfikenhet, men hade oftast en grundläggande förståelse för beslutet. De flesta människor (läs: alla utom killar som verkar ha ett behov av att vara macho) vet med sig att det inte är oproblematiskt att äta djur. Veganism får däremot människor att reagera och ifrågasätta. Ibland ställs frågorna på ett sätt som gör att det låter som om jag har gett upp meningen med livet. Den absolut vanligaste frågan är 'men vad äter du då?' Jag svarar 'allt'. Jag tänker inte vara något annat än normen inför mig själv. Jag äter allt som en människa borde äta och kött ingår inte i den kategorin. Det är jag fullkomligt övertygad om.

Det värsta med att vara vegan är samma som när jag var vegetarian. Mänskligheten är det värsta. Att samhället inte förändras. Att liberaler blir förbannade enbart inför tanken att införa EN dag i veckan då det inte serveras kött. Deras valfrihet skulle nämligen kränkas. Det är så sjukt att de med näbbar och klor kämpar för sin rättighet att välja kött till sin måltid utan att en gång reflektera över djurens val och rättigheter. Att familj och vänner fortsätter sin gamla vana, gör något jag hatar men måste leva med. Jag blir inte arg, frustrerad eller ledsen över det. Känslan ligger långt förbi alla de benämningarna. Faktumet att tortyr och mord begås i namnet av människors höga nöje (för det är vad smaken är) ger mig en hård klump i magen som aldrig kommer försvinna. Världen är verkligen ett ruttet, äckligt ställe där jag inte vill leva. Tyvärr verkar det inte som om jag har något val.

Sluta ryck på axlarna och ta dig tid att titta på videorna och klicka runt lite på några hemsidor! 

www.vegankit.com

http://www.djurensratt.se/vara-fragor/djurvanlig-konsument