glassfreak, eh?

Min (smått maniska) kärlek till Morgonpasset ledde mig till att skriva in och önska en låt (ungefär femton gånger). Det var kul att äntligen få prata med människorna jag hänger med varje dag och jag kan ju inte direkt påstå att jag motsäger mig deras idé på hur jag ska tackla framtiden. Vid 3h 1min någonstans kommer jag in. Woo~  

091220

Jag vet inte hur många gånger jag sagt detta den här veckan och helgen, men... fy fan vad coolt med snö i december! Och till jul! När hände det sist? Vanligtvis har jag bra koll på år och när saker och ting hände, men en sak jag inte kan minnas är när det sist var en vit jul i Stockholm. Det trodde jag aldrig att jag skulle få se igen.

Igår var det traditionellt julpyssel hemma hos mig med glögg, kransbindning och tillverkning av diverse julgodis. Jag och Daniel åkte tidigare för att gå julmiddag/fest med hans jobbarkompisar. Det var ett intressant gäng, kan jag meddela. Trevligt var det hur som helst. Det var skönt att få skratta så mycket.

När vi skulle åka hem snöade det om möjligt ännu mer, och på värmdöleden var det svårt att skilja filerna från varandra. I förorten till förorten till förorten höll vi på att köra på en moped (!) som vi knappt kunde urskilja för allt vitt, och när vi kom ut till världens ände insåg vi att vi var den första bilen att köra där på större delen av kvällen. Daniels bil är en trevlig grön sak som någon tidigare ägare dock pysslat lite för mycket med. Den är sänkt. Den är skitlåg. Vi fick ploga oss fram. Snön yrde upp över motorhuven och upp på vindrutan och vindrutetorkarna kunde knappt få bort allt. Två gånger var vi tvungna att stanna för att borsta bort snö från lyktorna eftersom vi knappt såg vägen framför oss. Livsfarligt och helt hysteriskt, men skitkul på sitt egna galna sätt.

Idag har vi tagit winter wonderland-promenad och snart ska jag rulla ihop mig i soffan och läsa Ivanhoe. När jag lyckas tränga undan hjärnspökena känns livet rätt gott idag.

lugn tillvaro? kelso?

En ledig stund för mig själv. Åh, så mysigt. Vad gör jag? Hum. Tvätta sig är alltid trevligt...

Huh? Men vad är det där?

Ett stort svart monster!!

Och det säger KLICK KLICK KLICK!

Go Away!

så tröttsamt

Jag har ett jättefint helt gratis antivirusprogram som jag tycker mycket om. Det fyller sin funktion... och lite till. Vid installation la programmet upp en s k toolbar i min webbläsare. Jag täntke "nej tack" och klickade bort den. För några veckor sedan dyker den upp igen, snart följd av ett pop up-meddelande som löd något i den här stilen: Vi har lagt in din toolbar igen eftersom du kanske råkade trycka bort den, och det vore ju synd om du missade alla fantastiska möjligheter med denna underbara funktion.

Jag tänkte något i stil med "haha" och "fuck you" och tryckte bort skiten igen, för andra gången. För hur fan kan man "råka" gå igenom tre menysteg? Och hur kan man om man "råkade" trycka fel inte förstå att gå tillbaka och rätta till? Hur som helst. Detta upprörde mig inte så väldans. Första gången. Nu hände det igen. Med ett falskt, artigt leende ser den där rutan mig i ögonen och undrar, "är du möjligtvis dum i huvudet?" Jag svarar med kryss kryss kryss, som den windows-användare jag är. Dö dö dö!

alla snubbar vill ju vara katt...

Katter, och Kelso i synnerhet, är helt underbara. Jag älskar dem! Mjuka, ulliga och gosiga. De har integritet och stil. Men... varför ska fästingar också tycka så satans mycket om dem? Ovan nämnda gullegris låg nyss i mitt knä och kelade. Fint. Jag kände efter ett tag något under hans haka och försökte undersöka. Det gick han inte med på och jag vet fortfarande inte om det är en fästing eller något i stil med en sårskorpa. Anyhow så fortsätter jag läsa bloggen jag höll på med (läser bloggar hela tiden, älskar dem) och klappar katten tills jag känner något på hans rygg. Det kändes som ett litet dammkorn, men visade sig vara en livs levande fästing, modell större. Välkommen till min enkla boning! Var vill du ta vägen? Inte sitta stilla på mitt finger tills jag rusat till närmsta toalett är i alla fall säkert, för jäveln kastade sig ner mot golvet. Jag kan inte hitta honom och Kelso sitter och tvättar sig i ett hörn och ser oskyldig ut. Suck.

Bilder på en katt i världens mest udda viloposition förra veckan.

votre passeport, s'il vous plait?

Jag hämtade ut mitt nya pass i onsdags. Det gick på två röda. Sedan ställde jag mig vid ett avsides bord för att stoppa ner det i handväskan och det nya ID-kortet i plånboken. Nuförtiden tar de ju bilderna på polisstationen istället för att man i förväg ska bege sig till en fotoautomat. Det känns ganska praktiskt. Jag minns exakt hur det var när jag tog den förra bilden för fem år sen i en automat som inte tog en enda bra bild och jag i sista sekund hann kasta mig fram och välja denna innan den automatiskt skulle välja bild nummer ett, vilken var fruktansvärd. Jag ser ut som jag gjorde då på den bilden. Den vart hyfsad. Jag tror till och med att mitt ex fick ett ex.

Nutidens bild är inte i närheten. För det första måste de fixa bättre bildredigerare på polisen, för det är på tok för mycket kontrast och svärta. Eller, skämt åsido, så är jag väl snarare jävligt missnöjd med personen framför linsen. Misslyckad, utsliten och med fett hår. Jag frågade polisen om jag fick le. Det fick jag inte. Så det här är mitt officiella utseende tills jag är 24. Jippie.

i fucking hate this.

Jag trodde att jag skulle få hjälp, att jag skulle få metoder att bygga upp den skithög som är mitt psyke, så att jag kunde lära mig att sluta noja och analysera och kanske sluta stressa så förbannat. Jag trodde att jag skulle få hjälp så att jag kunde komma ut ur denna parentes i mitt liv där jag inte åstadkommer något utan snarare är i regression. Jag trodde att jag skulle få hjälp.

Jag har efter ett antal år lärt mig att stänga av alla spärrar vad gäller vad som är privat och inte när det gäller psykologer och läkare. Det är ingen idé att inte berätta hela historien eller utelämna något, för det kommer ändå fram förr eller senare, och utan helhetsbilden är det svårt att hjälpa någon att må bättre. Antalet okända personer jag rabblat de mest intima och förkrossande detaljerna om mig själv för är minst åtta. Och jag har självklart inte haft så många behandlare, utan det har alltid funnits folk i mellanhanden. De som svarar i telefon och de som ska bedöma om man är tillräckligt sjuk för att få vård. Jag har egentligen inga problem med det. Även om det är jättekonstigt att börja räkna upp alla sina tillkortakommanden under de första minuterna av kontakt med en annan människa har jag vant mig. Tagit ett djupt andetag och bara rabblat upp panikångest, depression, självskadebeteende och så vidare. De flesta människorna kommer jag aldrig träffa igen och de har total tystnadsplikt, men idag... Det var en annan femma.

Jag trodde att jag skulle få hjälp. Det var vad jag hade fått veta, att nu skulle jag få träffa en psykolog så att vi skulle bygga upp en kontakt för att få läget under kontroll. Hen verkade okej till en början. Mötet började som jag hade väntat mig från mina tidigare erfarenheter inom psykiatrin: hen ställde ett antal frågor för att se hur min livssituation och mina problematik ser ut. Det var inget konstigt med det. Det största problemet för tillfället är ju att jag inte kan jobba, det är aningen klämmande, och alltså kom samtalet till stor del att handla om det. Efter kanske en halvtimma avbryter hen plötsligt sitt frågeställande och mitt berättande och konstaterar att jag borde remitteras till någon specialenhet som håller på specifikt med arbetsrelaterad stress och psykisk ohälsa. Om jag uppfattade saken rätt.

När jag insåg att jag inte skulle få hjälp, att jag skulle tvingas gå hemma och kämpa för att hålla mig flytande i kanske en månad till, blev jag så stressad att jag slutade plocka upp information. Jag har minnesluckor från de resterande minutrarna jag befann mig i rummet. Jag minns inte ens vart jag ska hamna, vad det kallades. Jag försökte ifrågasätta så mycket jag kunde och försöka få fram fördelarna med att bli slussad vidare, men lyckades inte uppfatta några. "Det är inte din sak att avgöra/bestämma" fick jag i ansiktet när jag försökte förklara vad jag ansåg. Jag är ingen inkompetent idiot, men hen hade bara bestämt sig att det var såhär det skulle bli. Punkt och slut. Jag får vänta en månad till.

Alltså, jag sitter och berättar om allt jobbigt och skitigt och privat och helt plötsligt blir jag avbruten med ett: "Okay, let's do like this! Bye now!" Jag började förklara om nojan, om att jag har ont i tänderna, rabblade upp exempel på surret i huvudet och kände hur jag kunde börja gråta när som helst. Hen tittade knappt på mig utan fortsatte anteckna. Att berätta om mina problem för någon som visar mig respekt är helt okej, det är deras jobb, men när jag får ett så nonchalant beteende slängt som en hink isvatten över mig känner jag mest för att gå hem och dra täcket över huvudet. Till slut frågade hen "blir det bra så?" och jag svarade "ja, jag vill ju ha hjälp över huvud taget, så visst" och gick därifrån. Ringde Daniel och grät och grät. Jag är så jävla besviken. Jag trodde att jag skulle få hjälp. Att jag skulle få hjälp att ta mig härifrån nu. Visst, det kommer hjälp, men när då? När jag remitterats fram och tillbaka hela våren?

those were the days my friend

Jag ägnade delar av gårkvällen åt att flytta all möjlig bråte från datorn, som börjar bli smått full, till en av mina externa hårddiskar. Det är då man hittar gamla klenoder, gömda i en mapp någonstans i en labyrint av mappar. Jag var ju så logisk när jag var yngre.

Hur som helst. Det mest intressanta jag hittade var bilder från min scouttid, årgång 2003 och där omkring. Jag har sett bilderna tusen gånger förut, ändå blir jag lika glad och överraskad varje gång. De är ovärderliga! De där scoutåren var de när jag hade det som roligast i mitt liv. Kanske var det nyhetens behag, eftersom jag som trettonåring upptäckte att scoutgruppen var den enda där jag kunde slappna av och våga ta fram bitar av mitt jag. Det var en omöjlighet inom skolans benhårda väggar. Det fanns en anledning till varför jag och Elin räknade ner timmarna till klockan sex nästan varje måndag i skolan. Så tack och lov för scouterna och allt jag fått uppleva där. Förhoppningsvis kommer det mer, även om det inte ser sådär fruktansvärt ljust ut just nu.

Eskadersegling 2003! Jag, Elin och Tecla hade en avanti för oss själva och hade the time of our lives. Och det var verkligen sådär, som på bilden. Jag satt på akterluckan och var pajas, hopp-i-land-kalle och allt-i-allo. Tecla styrde och Elin var superwoman i mitten som bredde mackor och vanligtvis fick skota om jag inte minns helt fel... Någon gång varje dag lämnade jag akterluckan för att använda förtampen som huvudkudde och ta mig en lur. Det spelade ingen roll om det var läns eller hård kryss - jag sov.

På bilden nedan kan man faktiskt skymta Tuss. Och utan sin vanliga uniform. Vi polade med Lizzie, den gröna lilla skutan, där Tuss, Teclas bror Johan och SoS var besättning.

Bilden nedan måste också vara från denna eskader. Trädet jag sitter på är en död makapär som går långt ut från land. Ledarna hade en idé om att vi alla skulle tränga oss ut på trädet så att de kunde ta en cool gruppbild. Sagt och gjort. Vi var en hel del folk, så i slutändan var det rätt många kilo som vilade på de grenar som höll stammen uppe. Jag bestämmer mig för att hasa ner lite på en gren och lämna plats uppe på stammen och lyckas självfallet med konststycket att halvt rasa i vattnet. Jag blir doppad till midjan eller bröstkorgen innan jag häver mig upp på grenen, och då, precis då hörs ett högt KNAK! Jag, som satt i säkerhet och redan var blöt, och ledarna på strandkanten kunde inte sluta skratta åt jag vet inte hur många (men många) panikslagna scouter som kämpade för att komma iland. Det var kul.

Lite senare samma sommar, SerieStrip, distriktsläger och det största vi varit på. Vi slogs med näbbar och klor för att få åka med, eftersom patrullscouterna från början hade tänkt uteslutas, eller jag nu ska uttrycka det. Vi var åtta stycken som skrev upp oss och åkte iväg som en liten patrull. Sen fick vi diska hela veckan, men hade superkul ändå. Vi busade jättemycket (och fick skäll när vi inte gjorde det) och fick en ledare att tillbringa varje natt med sin cykel i tältet. Bland annat. Fast egentligen var vi nog rätt beskedliga. Ovan tycker jag att jag och Elin är jävligt lika. En snubbe sa till mig en gång att hen trodde att vi var systrar.

Ovan: jag vet att jag fyllde år på det här mötet, men hur mycket? Fjorton tror jag. Jag vågade inte befinna mig i närheten av vattnet i rädsla för att bli ikastad (den traditionella födelsedagspresenten). Under veckan hade det varit någon utmaning eller tävling som bara jag, Elin och Ida varit med på, och alltså var det bara vi som fick tårta. Bra tajming!

Senare på hösten, paddlingshajk. Här Emmy är beviset på att jag faktiskt har paddlat långa sträckor ;) Jag och Tecla var vårt vanliga radarpar. Vi var åtta scouter 13-14 år och en ledare som höll sig på ytterkanten och mest hade handlat maten och bestämt färdrutt. Annars klarade vi oss helt själva, och det var en coolt känsla då.

Sommaravslutning 2004, jag och Ida badar med kläderna på. Vi fick ett ryck efter brännbollsmatchen, sprang iväg och skrek och hoppade i. Det är i alla fall vad jag minns, att det var väldigt galet. Jag gillar galet.

Den här bilden togs när jag inte var med, men jag älskar den ändå. Go Elin!

Israel, dag ett - resa resa resa

Bild: pappsilapsi

Vi startade vår resa den 29 december förra året någon gång vid tretiden på eftermiddagen. Alltså, vi lämnade Kelso hos morfar och styrde mot Arlanda. Vi kom dit i så pass bra tid att vi fick stå lite extra länge i kö, ungefär en och en halv timma. Det kanske var det jobbigaste på hela ditresan. Eftersom jag alltid får resfeber när det ska beges ut i vida världen hade jag inte ätit något på hela dagen och började bli ordentligt svinhungrig, plus få ont i ryggen av att bara stå och stå. Det som var ännu lite irriterande var att när incheckningen väl öppnade visade det sig att vi ställt oss i helt fel kö - människan i vår lucka var den långsammaste människa jag någonsin skådat. När vi äntligen var incheckade och röntgade hade vi en kvart på oss att trycka i oss varsin baguette innan planet skulle bordas. Självklart blev planet lite sent, och vi som redan innan bara hade 45 min på oss att springa mellan terminalerna i Zürich blev lite småstressade. I alla fall jag, som vanligt.

Vi landade i Zürich 22:28. Planet till Tel-aviv gick 22:45 och skulle bordas 22:35. Så vi hade alltså sju minuter på oss att springa mellan planen som befann sig på helt olika terminaler. Med fem kilo kameraväska var det sådär lagom kul. Flämtande satte vi oss på våra platser och beställde in det ena glaset vatten efter det andra. För att göra lite smygreklam: om du någon gång är nödgad att flyga gör det inget om du får flyga med Swiss. De ger en hur mycket dricka som helst (I'd like some water, tea and a coke please!), man får choklad och de är jättetrevliga ombord. På flyget till Tel-aviv serverades det middag omkring midnatt. Det kändes underligt. Väl ätna och allt sånt försökte vi vila lite, men jag fick ingen sömn.

Halv tre lokal tid landade vi och möts av passkontrollen. Den första personen man träffar på sitter där, ser stint på en och frågar "why are you here?" Jag kom lätt undan med att förklara att jag skulle hälsa på min morbror och att vi skulle befinna oss i trakten runt Tiberias (en stad i norra Israel). Mamma och Mirre blev däremot grundligt utfrågade: är han israelisk medborgare? är han gift? är hon israel? etc. Nästa anhalt är bagagebandet. Vi stod där ett bra tag, hjälpte några snubbar i stora hattar och korkskruvslockar med deras väskor och väntade tills någon knagglig röst försökte uttala Daniels väldigt svenska efternamn i högtalarna. Våra väskor var kvar i Zürich. Inte alls konstigt med tanke på att de hade haft cirkus tio minuter på sig att bli fraktade mellan planen. Vi stod ett bra tag och fyllde i formulär för att få de uppskickade till kibbutzen när de behagade anlända.

Vid fyratiden var vi klara och gick ut och träffade Birre, min morbror och anledning nummer ett till varför vi var där över huvud taget. För att snabbt klargöra en sak: Birre är född i Sverige och flyttade ner till Israel på 70-talet. Anledning till varför jag har lite judiskt blod i mig och eventuellt kanske ser lite utländsk ut är för att min farmor var judinna (numera ateist skulle jag tro) men flydde ifrån Berlin 1939 till Sverige. Okej?

Vi gick till biluthyrningen där en stor koloss stod och väntade på oss. Vid första anblicken såg den rätt fräsch och ny ut, men om man tittade närmare såg man ett antal repor på de flesta sidor av bilen. Sagt och gjort var vi vid halv fem på väg från flygplatsen och mot Tiberias. På väg ut märker vi att något låter konstigt, och lagom till att vi är ute på motorvägen (och jag har tagit av mig bilbältet för att klä av mig några lager kläder) börjar höger bakdäck låta väldigt högt. Det är svårt att beskriva ljudet, för dunk dunk dunk lät det inte fastän det verkligen lät dunk dunk dunk. Mamma började skrika på pappa att köra in till vägkanten och väl där kunde det ganska snabbt konstateras att vi hade punktering. Ett trasigt däck. Lukten av bränt gummi. Jag visste inte att ett däck kunde se så trasigt ut.

Bild: pappsilapsi

Alltså börjar vi med mission:reservdäck. Birre ringer hyrfirman som förklarar att vi får ta oss till deras kontor i Tiberias senare på dagen för att byta däck. När vi börjar är läget som bilden ovan: klockan är strax innan fem på morgonen och solen har ännu inte gått upp.

Ovan: läget när vi var färdiga, kanske 40 min senare. Soluppgång och rusningstrafik in mot Tel-Aviv. Nedan: stackars lilla pappa som inte hade sovit på hela natten, hade en två timmars körning framför sig, i färd att byta däck halv sex på morgonen visar hur rolig han tycker att situationen är. Tack och lov var alla på otroligt bra humör och kunde skratta åt situationen. Vi var där för första gången på nästan tio år, och istället för bra vinterväder med ca 20 grader var det strax över tio och regn. Det hade brutit ut krig. Vårt bagage var i en annan världsdel och däcket sprack. Tack världen, härligt härligt!

Med reservdäcket väl på plats, och efter ett besök till närmsta mack för att fylla det med luft (!!), var vi äntligen på väg norrut. Solen gick upp och fastän jag satt obekvämt som i en låda lyckades jag somna.

Väl framme på kibbutzen var klockan nästan nio. Rosa, Birres fru, serverade te och kakor. Det var härligt att träffa henne igen. Sist var sommaren 2006. Det var evigheter sen, och Rosa är världens mest underbara. Henne vill man träffa oftare än så. Strax därpå kravlade vi i säng för några få timmars sömn innan vi officiellt kunde öppna upp den 30 december som en egen dag. Resan dit tog 18 timmar.

åtta timmar zürich

Bild: Syrris-pyrris med min D40.

Nu är vi äntligen hemma igen. Inte äntligen därför att Israel inte var trevligt, utan för att det är lite småjobbigt att resa i cirkus 22 timmar i sträck. Igår kväll gick vi och la oss i min morbror Birres frus Rosas mamma Saras lägenhet i Tel-aviv. De andra satt i en släktings lägenhet något kvarter bort och spelade kort. Vi fick i oss några få timmars slummer innan vi gick upp för att åka till flygplatsen - klockan ett på natten. Strax efter tre hade vi tagit oss igenom ett antal säkerhetskontroller. Eftersom Daniel inte är en ingift del av familjen var de extra nyfikna. Bor ni tillsammans? Hur ofta träffas ni? Lite konsultation med en annan flygplatsnisse med våra pass i högsta hugg och vi fick komma vidare.

På ingen annan flygplats jag har besökt röntgar de bagaget innan man ens fått checka in. Alltså, bagaget-bagaget skulle röntgas, inte handbagaget. Tre av fem väskor klarade sig, men mor och Daniel fick gå bort till en disk där de blev ombedda att "wait just a minute". Vi antog att de bootade om datorerna och förberedde något avancerat datorprogram då personalen ledigt stod och pratade med varandra utan att ha någon synbar brådis. Efter några minuter vände sig vår snubbe till oss. Is this your bag? How old is it? Who packed it? Okay, have a nice flight. Förutom att de aldrig skulle säga "have a nice flight" på det här stadiet. Vi fick streckkoden vi behövde och fick vandra till incheckningen. Vad var grejen med att låta oss stå och vänta medan de gjorde... ingenting?! Grr. Sedan flöt allt fint. Lite tråkigt var det bara att sitta och vänta i över två timmar på att få gå ombord på planet som skulle gå halv sex. Jag och syrran shoppade superbilliga skor halv fem på morgonen. Det är ju normalt?

Jag sov massor på det stora planet mellan Tel-Aviv och Zürich, vilket var det stora kruxet på hemresan. Zürich alltså. Vi kom dit kl nio och planet till Stockholm gick halv fem. Vad gör man på världens tråkigaste flygplats i nästan åtta timmar? Den enda maten man hade råd med var en hamburgerrestaurang som mot alla odds serverade vegetariska burgare och det fanns ingen bra stans att fördriva tid. Se bilden ovan. Det var vad vi gjorde sista halvtimman, efter att ha spelat kort, tittat på Svensson Svensson på min minililla mediaspelares skärm och spelat minröjaren på Daniels ipod. När vi äntligen fick kliva ombord planet till Stockholm och lyft och fått käk och blaha blaha slocknade jag igen. Det är vad jag sovit det senaste dygnet. Det senaste väldigt hektiska dygnet. Nu är vi äntligen hemma igen. Kelso luktar som morfars lägenhet och det finns tusentals bilder att kolla igenom och redigera (yay). Och en väska att packa upp. Blä. Men nu ska jag sova... efter att ha varit på resande fot i nästan ett dygn. Godnatt.

22 december

För tio år sedan innebar den 22a december antingen att jag missade ett kalas eller att jag slapp träffa släkten. Både Ida och farmor fyller år den 22a december, och det har alltid först till kvarn på att dra mig till bjudningar och tillställningar. Idag blev jag väckt strax innan tio och släpade mig, halv vid medvetande, ner till köket för att starta dagen med pappagröt och hallonsylt. Det gick mindre bra, och jag lämnade köksstolen för kökssoffan innan Daniel fick med mig därifrån. Från soffan till sängen där vi "bara skulle vila lite" innan det var dags att bege oss. Vi la oss på sängen och fann oss sedan med väldigt mycket att göra och för lite tid att göra det på. En nypa stress senare satt vi i bilen på väg till stan.

Planen var att besöka något köpcentrum innan vi åkte till farmor för att hitta presenter till släktingarna i Israel, köpa minneskort, lampor och annat tjafs. Vi sökte igenom två parkeringgarage efter en ledig plats utan att lyckas. Till slut hamnade vi på en vanlig parkering ändå och lyckades peta oss in i en galleria enbart för att konstatera att vi där inte kunde hitta något av det vi letade efter. Men jag kom ut därifrån med en ny klänning. Det är också helt okej.

Jag hade inte ätit någon vidare frukost och var hungrig lagom till fikat hos farmor: bullar, tårta och fyra sorters kakor och en chokladask på det. Näringsexperterna jublar, men gott var det! Efter besöket hos farmor styrde vi åter hemåt, men jag och Daniel blev avputtade hemma hos Ida för att även hen skulle få lite personliga gratulationer. Jag hade, med Simons eminenta hjälp, valt ut en t-shirt med texten "Cute but scary". Lite skinande blod och ett meddelande jag tyckte passade bra in på min söta, men något läskiga, bästa vän. Hen öppnade, inga stora reaktioner, och bad mig öppna min julklapp (som jag smidigt nog fick samtidigt). Great minds think alike, eller hur är det man säger? Jag säger såhär: just nu har jag på mig en svart t-shirt med texten "Cute but scary". Den är lite blodig, väldigt skön och så. Vi är helt otroliga. Punkt.

dröm sött

Natten till igår drömde jag två mardrömmar. Den första utspelade sig på en festival, ett läger eller något liknande. Jag sprang på en stig med ett barn på ryggen. Nej, förresten, jag gick. Det var höga, täta granar på båda sidor av stigen som ledde till målet där alla andra människor befann sig. Det var mitt på dagen och lagom ljust. Jag såg ner på stigen framför mig och upptäckte en orm, kanske en och en halv meter lång, som låg utslingrad och spärrade min väg. I panik hoppade jag över den och förbannade det faktum att detta inte var en dröm. Så fort jag upptäckt den ormen och kommit förbi insåg jag att hela stigen framför mig var täckt av ormar, alla i samma storlek och några prydda av snickerslogotypen, ungefär som huggormar har en sicksackrand, på ryggen. Jag sprang, hoppade och försökte ta mig förbi så fort jag kunde. Hela tiden dök fler och fler slingrande odjur upp. Några höjde sitt huvud och väste åt mig och genast zoomades min blick in på just de exemplaren. Jag höll hårt om barnet och hoppade vidare med hjärtat i halsgropen tills jag äntligen kom fram efter alltför lång tid.

Här vaknade jag, låg blick stilla i ungefär fem minuter innan jag vågade ställa ner benen på golvet och ta mig till toaletten. Väl tillbaka kröp jag upp brevid Daniels varma, trygga gestalt. Han vaknade till, jag viskade något om ormmardrömmar och han höll om mig tills jag vågade somna om.

Väl tillbaka i sömnen befann jag mig i ett kök, eller ett vardagsrum. Min fot skulle eventuellt amputeras, men läkaren hade bett mig äta några piller och avvakta ifall sjukdomen skulle dra sig tillbaka. Jag gissar på antibiotika och blodförgiftning. Personen framför mig, stor och muskulös, skulle ta en spruta på sig själv. Hen lyckades på något sätt bryta sönder den när hen tryckte in den i armen. Jag blickade bort men kunde inte få synen ur mitt huvud. Handen, sprutan och nålen som trycks mot biceps på en helt okänd människa. Sedan ligger jag på sidan med höften mot en ny spruta. Det är inte nålen som pekar mot mig, utan hela den avlånga, slanka sidan, men det spelar ingen roll. Jag känner smärta och obehag ändå, och vaknar upp.

För andra gången på samma natt väcker jag Daniel, denna gång aningen mer desperat. Sist jag drömde om sprutor svimmade jag efter uppvaknandet, och det var inte trevligt. Jag väser ut att jag drömt en ny mardröm och ber honom distrahera mig, komma på andra tankar. Inget ont om min älskade pojkvän, men nyvaken kan han inte göra så mycket mer än att kramas och mumla. Särskilt när uppvaknandet är abrupt. Jag hasade ner på golvet där jag låg och frös tills jag bedömde att illamåendet var tillräckligt under kontroll för att kunna ligga i sängen och få lite vikt på magen (läs: Daniels arm) igen.

Tack och lov var det den sista mardrömmen för den natten. Dock tycker jag inte riktigt att det känns helt rättvist att få två helt delikata supermardrömmar samma natt. Vanliga mardrömmar där folk jagar och skjuter mig kan jag hantera. Inte ormar och sprutor. Det är det jag får panik av.

analoga semesterbilder

Jag gjorde en search and rescue efter gamla bilder på min mors burk. Jag hittade jättemånga bilder jag inte alls kände igen, framför allt från vår förra resa till Israel för nio år sedan. De fick mig att längta ännu lite mer tills vi åker. Och jag älskar kornigheten hos analoga bilder.

Min morbror, pappa, morfar, syrran och jag på en bananplantage. Notera att jag håller i min allra första kamera ;)

Finns det kameler tillgängliga ska man väl ta sig en svängom med dem? Jag sitter först med pappa, Mirre och mamma är på den andra kamelen. Det var rätt skumpigt vill jag minnas.

Utsikten från Birres hus. Ja, det ser bara ut sådär. Och så finns det citronträd i trädgården.

Syrran, Birres Rosa och jag.

Jag vill tänka mig att det här är i Jerusalem, men jag är inte helt säker på att Rosa följde med oss dit. Alltså kan det vara vart som helst i hela Israel. Kanske Tel-aviv?

Jag och Birre vid ruinerna av en gammal synagoga.

Vi var bara där en dag, men jag vill påstå att det är från Jerusalem jag har flest minnen. Det är ett riktigt häftigt ställe.

Vid en loppis eller liknande i närheten av Tel-aviv, kanske Jaffa.

Tel-aviv.

16MAJ08

Jag hittade nyss min anteckningsbok från tredje ring. Den är fylld av sketcher på änglar, annat klotter och ett stort antal låttexter. Och detta. Det blev säkert ett bloginlägg då också. Jag är så glad att jag har tagit studenten och slipper må sådär (för det gör jag väl inte?).

16 maj 08

Melodin från bussen till skolan heter "Way out of here", "Trains" och "Cheating the Polygraph". Allt Porcupine Tree. Allt för att andas. Allt för att glömma. Allt för att överleva.

Det går inte att resa sig ur sängen längre. Överlevnadsinstinkten flammar upp och ser till att jag trycker på snooze istället för att spola antisktet med kallt vatten. När jag sedan efter en evighet av halvslummer och hamburgerdrömmar kan vakna sitter jag på sängkanten i många minuterr. Jag vet att jag redan är ruskigt försenas, men det känns inte relevant att bry sig. Huvudsaken är väl att jag kom upp, att jag kommer iväg? Jag lutar mig över badkaret och lyckas tvätta håret. Av någon anledning är det svårare att tvätta på det viset nu när det är kort. Håret står åt alla håll vilket får vattnet att rinna och stänka över vartenda hörn av mitt ansikte.

Sedan sitter jag på sängen igen, iförd handduksturban, morgonrock och tofflor. Sedan lyckas jag klä på mig, packa ihop väskan utan att glömma alla fotoprylar jag kanske behöver ikväll. På nedervåningen har Birre också vaknat och jag tvingas agera pigg, glad och trevlig, samtidigt. Jag dricker några munnar te och äter minimalt med yoghurt, leker med Kelso och stiger i mina svarta färgglada skor. Jag får vänta länge på bussen men somnar nästan så fort jag slagit mig ner.

Jag vaknar upp i slussen och åker till skolan. Sväljer något för att få bort sömnsmaken ur munnen. Det fastnar i halsen och det ekar i tunnelbanan ackompangerat till rinnande ögon. Jag trummar med fingrarna till musiken, höjer volymen, och ger mig in i texten. Allt förutom att tänka på vart jag är. Vad jag gör. Vart jag är på väg. 20 dagar kvar nu. Väl i skolan hittar jag klassen och sätter mig en bit ifrån, lutad mot ett glasskåp. Jag skriver, skriver frenetiskt för att slippa se upp och se de olösta problemen i ögonen. Läraren säger några ord som gör situationen lite lättare, jag skriver vidare. Sedan upptäcker jag att skåpet jag lutar mig mot är fyllt av uppstoppade fåglar. Döda fåglar som jag tycker är obehagliga nog när de är vid liv. Tack och lov är det en tallgoxe som befinner sig precis bakom mitt huvud och inte en större fågel. Då hade min morgon varit komplett.

hej, jag heter toss och är missbrukare

Ja, diskussionen som jag och min andra äkta hälft förde denna eftermiddag lät ungefär så. Hej, jag heter toss och är missbrukare, min drog kallas godis. Jag satt på bussen på väg från jobbet och vi språkades i telefon. Jag försökte förklara att jag inte hade motivationen att sluta äta godis (som jag gör nästan varje vardag) riktigt än, men att jag planerade att göra det. Snart. Typ nästa vecka. Jag kan sluta när jag vill. You know the drill. Hen försökte förklara att om jag inte gjorde något åt saken så fort som möjligt, helst idag, så var jag förlorad. Okej, ta den förklaringen med en nypa salt.

Bakgrunden till hela mitt missbruk vill jag påstå inte alls är mitt eget fel. Jag åkte nämligen som fjortonåring på konfirmationsläger, glad i hågen och lyckligen ovetandes om vart den närmsta månaden skulle ta mig - sockernivåmässigt. Det var absolut ingen som stod och tvångsmatade mig med mars-stänger, men tempot på hela vistelsen var hög. Som exempel: på en månad var det två dagar där vi fick sova längre än till samlingen klockan åtta. Och det är ingen som kan påstå att fyrtio fjortonåringar utsatta på en liten ö i skärgården skulle gå och lägga sig tidigt. It just aint gonna happen.

Det som utmärkte mig på det här lägret var hur mycket jag sov. Det kanske låter underligt, med tanke på att jag just förklarade att vi blev uppschasade varje morgon. Saken är den att man inte bara behöver sova på natten. Det finns ju dagar också! Ni som gick i samma klass med mig på gymnasiet, typ Emmy, vet vad jag pratar om. Jag tog alltså tillfället i akt när det fanns ett litet hål på dagen, la mig rakt upp och ner och somnade. Det finns bildbevis. Poängen är alltså denna: jag var jävligt trött och hade inte mycket energi.

Problemet är ju att socker är the way att få i sig lite energi fort. Det fanns en liten godiskiosk på den där ön. Jag vill inte tänka på hur många hundralappar jag spenderade på godis där. En kväll när jag stod och räknade upp allt jag ville ha för personen i luckan stod en av mina konfirmationskamrater bakom mig. Hen reagerade på slutsumman, stirrade på högen med godis, mätte mig runt midjan och sa "men du är ju inte tjock?" Alltså, jag åt obscena mängder sött. När jag åkte hem var min kropp van vid en viss mängd socker. Och på den vägen är det.

Många gånger har jag varit i totalcelibat. Jag hade ett berömt år tillsammans med Albin och Ida där vi endast åt godis på skolloven (och däremellan ibland bakade tårtor för att ha ett litet kryphål). Det har dock haft sina ups and downs. Och nu är det väldigt mycket down. Utlösande faktor: att jobba heltid som barnskötare. Första dagen tänkte jag att när jag klarat det här och får åka hem ska jag köpa lite godis. Det var mitt lockbete. Och nästa dag också. Och nästa. För även om jag lärde känna arbetsplatsen och dess rutiner slutade det aldrig att vara ett förbaskat ansträngande jobb, i alla fall för mig. Nu befinner sig mina sockerkrav på en höjd jag själv lyft dem till. Nu sitter jag här som godismissbrukare på heltid. I'm so busted. Och vad gör jag nu?

yellow submarine är temat på ebay

Så kom den dagen (igår) då jag insåg att jag var trött på faktumet att den enda versionen av The Beatles Yellow Submarine (filmen alltså) som jag äger är en liten fil av skitdålig kvalitet på min älskade stationära laptop. Something had to be done! Alltså rannsakade jag de flesta internetbutiker jag kunde komma ihåg men kom ganska snabbt fram till att den var slut-slut. Alltså att hela upplagan är slutsåld, typ. Alltså såg jag bara en enda utväg. Jag visste att det skulle innebära en hel del extra problem, inklusive stor risk för distraktionsmoment, men jag kastade mig med huvud före in i det - den eviga härvan som är ebay.

Och mycket riktigt så sitter jag här nu och har vunnit två auktioner (för självklart blev jag distraherad). Först en supercool kortlek med Yellow Submarine-motiv för lite under fyra pund som just nu befinner sig England. Och sedan själva filmen (för även om jag blev distraherad glömde jag inte bort mitt main purpose med utflykten). Den fick jag för knappt en dollar. Och den är i Thailand just nu. Härligt, härligt.

Jag var nöjd och belåten ett bra tag, tills vi (jag och Daniel alltså) tänkte till lite. En dvd för under en dollar. I Thailand. Tänk, tänk, tänk. "Eh, det lär ju vara en piratkopia." kläcker hen ur sig, lagom till att datorn är avstängd och vi ligger i sängen med mission: att somna. Tack och lov var jag på så pass gott humör at the moment att jag fortfarande inte bryr mig om ifall hen har rätt. Jag bryr mig bara om ifall den fungerar eller inte. Och oroar mig för hur jag ska betala för skiten.

ge mig arsenik!

Kort sagt: den här dagen har varit skit. Visste jag det redan när jag vaknade? När jag kom ihåg att jag drömt om att hålla reda på ett stort antal barn hela natten? När jag väl anlänt till min arbetsplats slog det mig rätt fort. Först som en sammanbiten inneslutenhet då jag bara gjorde det som skulle göras och inget mer. Ingen kommunikation, inget långsiktigt. Bara det som måste göras just nu. Sedan en kamp för att inte börja gråta. Sedan tårar och insikten att hur lite jag än har råd och hur mycket jag än vill klara av det måste jag åka hem. Nu. För jag kan inte ta hand om ledsna och gråtande barn när jag själv sitter mitt i röran och går upp i sömmarna.

Det tog ett tag att ta sig hem. Jag har ätit, sett lite på film, somnat till filmen och läst. Jag lyssnar på Håkan Hellström och skriker med i texterna. Och jag har sjukanmält mig till i morgon. För jag skakar fortfarande i hela kroppen. Och jag hoppas att ingen underbar familjemedlem kommer hem och skäller ut mig för att jag inte städat efter mig i köket. För då kommer jag börja gråta på stört igen.

söndag söndag söndag

Idag, någon gång efter att vi vaknat, bestämde vi oss för att ta en promenix. Då gick vi till hallen och klädde på oss.

Ute var hösten på sitt mindre trevliga humör: det var mörkt, rått och disigt.

Dock kommer det med fina, mättade färger!

Daniel hade med sig sin nya baby, ett 50/1,4. Jag tycker att den är väldans fin.

Vi stannade och busade lite med kamerorna. Det är viktigt att leka! Detta blev resultatet (också den bästa bilden jag tog av henom på hela dagen).

Sedan gick vi hem igen. När vi var nästan framme såg vi något mystiskt, så vi stannade inne hela kvällen.

Detta är en lång, self pitying rant. Du behöver inte läsa.

Jag minns min första panikattack, ångestattack, whatever man vill kalla det. Det är inte svårt. En sådan händelse glömmer man inte. Det var en torsdag. September. 2006. Jag hade suttit större delen av eftermiddagen och diskuterat relationsdrama. Kompis A hade varit tillsammans med Kompis B i några månader men hade nu gjort slut. Några månader senare uppdagades det att Kompis B sedan uppbrottet haft ihop det, rent vänskapligt men relativt intimt, med Kompis C som umgicks dagligen med Kompis A. Helt plötsligt ville Kompis A inte veta av Kompis C och tyckte att hen betett sig dumt. Kompis C tyckte att det inte var en så stor grej. Jag var Kompis X. Stod i mitten.

Just denna eftermiddag dunkade mitt hjärta konstigt. Det gick alldeles för snabbt. Det var tungt. Det kändes konstigt att andas. Jag var orolig. Sista lektionen, den på två timmar i litterär gestaltning, gick ut på att vi skulle sitta vid skanstullsbron och göra miljöbeskrivningar. Jag polade med Kompis B och C. Det enda vi diskuterade var ovanstående röra. Jag fick agera språkrör för kompis A. Jag reste mig, gick fram och tillbaka för att försöka få hjärtat att slå normalt, föröska få bort gorillan som satt på min bröstkorg. Diskussionen gjorde ingenting bättre. När vi skiljdes åt var vi fortfarande vänner, finfint. Jag satte mig på bussen hem. Placebo i lurarna. Frenetiskt letandes efter den där säkerhetsnålen jag alltid hade i väskan för säkerhets skull. Jag satt alldeles för långt fram i bussen, alldeles för långt ut, alldeles för synligt. Skickade iväg sms efter sms, ringde Ida som sa att självklart kunde jag komma hem till henom.

Jag minns hur panikslagen jag var när jag klev av bussen. Jag hade inte hittat den där säkerhetsnålen. Det gjorde mig panikslagen och jag tryckte istället in naglarna någonstans i handleden. Det blev ett fint litet jack och jag kunde sätta mig på marken och vänta ut och in på väskan tills jag hittade nålen. En nål. Det är så ironiskt eftersom jag alltid haft en grav fobi för nålar och blod. Jag började vandra bort mot Ida. Det gick långsamt för tårarna sprutade och jag hade inte så mycket kraft att gå med. Jag minns att jag passerade kanske två eller tre personer på gångvägen. Jag minns hur de tittade på mig, måste ha sett att jag var ett öppet sår, och gick förbi. Till slut låg jag på marken, kunde inte gå längre. Jag låg på marken och kippade efter luft och hade ingen aning om varför jag inte kunde gå längre. Jag vet inte hur jag tog mig därifrån hem till Ida, men faktum är att jag gjorde det. Jag bokstavligt talat ramlade in genom henoms ytterdörr, med en småblodig, vit skjorta. Jag låg på henoms köksgolv och skakade av alla tårar som måste ut när henoms föräldrar kom hem.

Jag är så tacksam över att de är så fina människor. De freakade inte ut. Ida sa att vi nog skulle gå upp på henoms rum, och de var helt lugna. När middagen var färdig låg jag kvar på Idas säng och vilade ett tag tills jag kände att jag var hungrig. Då gick jag ner och fick lite soppa. De ifrågasatte ingenting eller uttryckte att jag var ett störande moment i deras lugna vardag. Det var så skönt.

Jag tror att jag aldrig har varit räddare, någon gång i hela mitt liv, än jag var den dagen. Att inte veta vad som hände med mig, att känna att det inte fanns någon botten på hur dåligt jag kunde må, det var skrämmande. Allt gick väldigt fort nedåt. Nästa vecka satt jag i ett samtalsrum på BUP och fick veta att det var en panikattack, det som hänt. Det som skulle hända igen, så många gånger, både publikt och i mitt nedsläckta rum.

Jag minns tiden då jag låg i sängen med rullgardinen ständigt nerdragen och endast något värmeljus tänt. Jag minns när jag inte kunde äta på flera dagar, när jag inte vågade somna, när jag inte hade kraft nog att gå hem från skolan utan var tvungen att få skjuts från bussen. Jag minns att sitta ihopkrupen i hörnet av ett klassrum medan underbara vänner sitter runt omkring och hjälper en att kunna böja ut fingrarna igen, med en klass som sitter runt omkring och (vad jag vet) inte märker någonting. Jag minns hur det känns att få panik över att bussen eller klassrummet är för fullt för att jag ska få plats att sitta längst bak. Jag minns hur det känns att vara ett tomt, ensamt skal när 20 000 personer bokstavligt talat bor inom en meter från dig och känslan att det enda som hjälper är tre ordentliga sår i armen.

Tack och lov. Tack och lov för två år i terapi. Tack och lov för KBT, för terapeuter som orkade lyssna. Tack och lov för Daniel. Tack och lov för Emmy. Tack och lov för Ida. Tack och lov för Albin. Tack och lov för mappa, Helen och Hanna. För nu är livet bara härligt! Jag kan säga nattnakenbad, Kelsopäls och promenader hand i hand. Men det finns också så mycket mer.