Kärnan är placerad mellan lungorna och trycket strålar ut till halsen, nyckelbenen, axlarna, maggropen. Jag kan inte göra något åt det förutom att vänta. Egentligen är det inte helt sant. Jag skulle kunna se till att aktivera mig och äta ordentligt. Jag är lite halvdålig på det. Trycket säger åt mig att inte bry mig, att det är jobbigt nog ändå utan ansträngningen att ta hand om mig själv ordentligt, så det är exakt vad jag tänker göra. Får jag för mig att jag ska göra något förutom att se på TV, som att laga middag eller sy vidare på något projekt, ökar trycket i intensitet. Det gör en volt, bränner till, gör mig knäsvag, outhärdligt trött. Det är så många tusen gånger enklare att ge efter, vara feg och inte möta mina känslor genom att göra något. Vad jag än tänker att jag skulle kunna ta mig för följer en ivrig tankeström som konsekvent slutar i att det ändå inte skulle göra mig ett dugg lyckligare. Vad jag än gör kommer känslan inte släppa. Livet kommer vara meningslöst för alltid.
Jag kan läsa en bok, se en film eller påbörja ett livsbejakande och stimulerande projekt, men det spelar ingen roll för barnen i Afrika svälter ändå. Jag skulle kunna gå till affären och köpa massor av frukt som har säsong just nu, men det kommer inte hindra gigantiska företag från att exploatera och utnyttja livsformer som inte kan göra motstånd. Djurtransporter, barnarbete, krig, förtryck, flickor som får brösten brända för att vara för fula för att våldtas, hemlösa som inte har någonstans att sova i tio minusgrader, miljökatastrofer, isbjörnarna och tigrarna som snart har dött ut, diktaturen i Kina och kapitalismen som håller hela världen i schack. Weltschmertz.
Hur skulle jag kunna förklara för någon hur jag känner? Det går inte att uttrycka på något enkelt sätt. Det är så inrotat och förutbestämt och komplicerat. Om jag försöker måla upp det i mitt huvud har det två axlar. Först den om livets mening, vad allt ska leda till och vad som verkligen är värt något. Livet är bara en rad ögonblick, tiden fortsätter i all evighet och ännu har mänskligheten inte hittat pause-knappen. Faktum är att jag inte kan ligga på Richards bröstkorg varje sekund för resten av min existens (nutidens all time high). Det kommer alltid komma en ny, sämre sekund. En sekund när jag ligger vaken mitt i natten och inte kan somna. En sekund när jag vaknar uppstressad som inför en tenta eftersom mardrömmarna jagat mig hela natten. En sekund när jag får för mig att alla jag älskar hatar mig. En sekund när jag är djupt fångad i livets hamsterhjul och spenderar mer tid på ett jobb där jag vantrivs än att vara ledig och ha kul. Det kommer alltid värre tider igen. Det enda jag kan hitta i virrvarret av uttryck för mänsklighet i världen som är värt något är kultur. Här någonstans i tankegångarna kommer jag till slutsatsen att jag måste skriva, att det är det enda som kan rädda mig från en 40 timmars arbetsvecka tråkigare än cellbiologi, och vad vore då syftet med att leva vidare? Det är bara ett problem. Jag vet inte vad jag ska skriva om och det är en aptuff marknad som jag antagligen aldrig kommer lyckas i. Underbart.
Den andra axeln är en luddig teori som långsamt formats i min hjärna allt eftersom jag läst och bearbetat intrycken av biografier av olika typer av missbrukare. Jag finner att deras beteende och känslor inför sitt missbruk i mångt och mycket följer samma mönster som jag i förhållande till min ångest. Där de flyr från ångest eller andra starka känslor med hjälp av alkohol, droger eller sex har jag mina awesome säkerhetsbeteenden. Jag tål inte mina egna känslor. Vilken den än är blir den obehaglig när den är stark nog. Självfallet toppar ångest listan. Blir jag ledsen eller känner mig ensam tar jag till olika metoder för att undkomma den. Det kan vara att jag frågar någon närvarande om jag verkligen är jobbig och outhärdlig, att jag attackerar kroppens naturliga försvarssystem som i första hand tar hand om fysiska skador för att lura uppmärksamheten dit, eller att jag istället för att försöka och misslyckas lägger mig på sängen och stirrar in i väggen. Detta gör självklart att ångesten i längden blir värre. Skulle jag möta den skulle känslan på lång sikt klinga av. Det är psykologins teori och jag tror på den. Jag har upplevt det tidigare. Det är bara så svårt. Det är så mycket lättare att bara följa känslan, drunkna i den. Alternativet är att ständigt balansera på en tunn lina. När missbrukaren väl har identifierat drogen, beroendet och självdestruktiviteten börjar kampen. Kampen mot sig själv. Bara en gång till. Jag kan om jag vill. Tänk om det inte fungerar? Jag vill inte vara helt naken och ensam med ångesten. Bara en gång till.
Istället för att enbart följa reglerna måste jag börja skapa min egen mening. Sy, läsa och skriva, lyssna på P3 och studera allt viktigt och intressant. Gå på konsert, krama på mina vänner och klia Kelso under hakan. Men hur ska jag göra för att rädda världen?
Jag kan läsa en bok, se en film eller påbörja ett livsbejakande och stimulerande projekt, men det spelar ingen roll för barnen i Afrika svälter ändå. Jag skulle kunna gå till affären och köpa massor av frukt som har säsong just nu, men det kommer inte hindra gigantiska företag från att exploatera och utnyttja livsformer som inte kan göra motstånd. Djurtransporter, barnarbete, krig, förtryck, flickor som får brösten brända för att vara för fula för att våldtas, hemlösa som inte har någonstans att sova i tio minusgrader, miljökatastrofer, isbjörnarna och tigrarna som snart har dött ut, diktaturen i Kina och kapitalismen som håller hela världen i schack. Weltschmertz.
Hur skulle jag kunna förklara för någon hur jag känner? Det går inte att uttrycka på något enkelt sätt. Det är så inrotat och förutbestämt och komplicerat. Om jag försöker måla upp det i mitt huvud har det två axlar. Först den om livets mening, vad allt ska leda till och vad som verkligen är värt något. Livet är bara en rad ögonblick, tiden fortsätter i all evighet och ännu har mänskligheten inte hittat pause-knappen. Faktum är att jag inte kan ligga på Richards bröstkorg varje sekund för resten av min existens (nutidens all time high). Det kommer alltid komma en ny, sämre sekund. En sekund när jag ligger vaken mitt i natten och inte kan somna. En sekund när jag vaknar uppstressad som inför en tenta eftersom mardrömmarna jagat mig hela natten. En sekund när jag får för mig att alla jag älskar hatar mig. En sekund när jag är djupt fångad i livets hamsterhjul och spenderar mer tid på ett jobb där jag vantrivs än att vara ledig och ha kul. Det kommer alltid värre tider igen. Det enda jag kan hitta i virrvarret av uttryck för mänsklighet i världen som är värt något är kultur. Här någonstans i tankegångarna kommer jag till slutsatsen att jag måste skriva, att det är det enda som kan rädda mig från en 40 timmars arbetsvecka tråkigare än cellbiologi, och vad vore då syftet med att leva vidare? Det är bara ett problem. Jag vet inte vad jag ska skriva om och det är en aptuff marknad som jag antagligen aldrig kommer lyckas i. Underbart.
Den andra axeln är en luddig teori som långsamt formats i min hjärna allt eftersom jag läst och bearbetat intrycken av biografier av olika typer av missbrukare. Jag finner att deras beteende och känslor inför sitt missbruk i mångt och mycket följer samma mönster som jag i förhållande till min ångest. Där de flyr från ångest eller andra starka känslor med hjälp av alkohol, droger eller sex har jag mina awesome säkerhetsbeteenden. Jag tål inte mina egna känslor. Vilken den än är blir den obehaglig när den är stark nog. Självfallet toppar ångest listan. Blir jag ledsen eller känner mig ensam tar jag till olika metoder för att undkomma den. Det kan vara att jag frågar någon närvarande om jag verkligen är jobbig och outhärdlig, att jag attackerar kroppens naturliga försvarssystem som i första hand tar hand om fysiska skador för att lura uppmärksamheten dit, eller att jag istället för att försöka och misslyckas lägger mig på sängen och stirrar in i väggen. Detta gör självklart att ångesten i längden blir värre. Skulle jag möta den skulle känslan på lång sikt klinga av. Det är psykologins teori och jag tror på den. Jag har upplevt det tidigare. Det är bara så svårt. Det är så mycket lättare att bara följa känslan, drunkna i den. Alternativet är att ständigt balansera på en tunn lina. När missbrukaren väl har identifierat drogen, beroendet och självdestruktiviteten börjar kampen. Kampen mot sig själv. Bara en gång till. Jag kan om jag vill. Tänk om det inte fungerar? Jag vill inte vara helt naken och ensam med ångesten. Bara en gång till.
Istället för att enbart följa reglerna måste jag börja skapa min egen mening. Sy, läsa och skriva, lyssna på P3 och studera allt viktigt och intressant. Gå på konsert, krama på mina vänner och klia Kelso under hakan. Men hur ska jag göra för att rädda världen?
Bra och tänkvärt inlägg Toss. Du skriver bra, trots att man kanske aldrig kommer förstå exakt hur det känns. Men som en likasinnad själ som ändå någorlunda lyckas hålla sig ovanför ytan för det mesta så har jag under alla år av ångest lärt mig att man alltid har ett val. Jag kom till en slutpunkt när jag kände att nu fan räcker det. Jag har ett liv, ett enda liv, och antingen gräver jag ner mig för att jag inte kan rädda världen och ägnar timmar av tankeverksamhet till alla hemskheter som finns och till att begrunda mitt eget misslyckande. Eller så bestämmer jag mig för att ge fan i all ångest och tänka att den inte ska förstöra mitt liv. Jag lever MED ångest, men inte GENOM den. Den försvinner inte genom att tänka så, inte på kort sikt, men den styr inte mitt liv längre. Det är JAG som bestämmer över mitt liv och jag vill vara en positiv förändringskraft, som, även om det bara är en liten ynnka pyttegrej, kan förändra världen till det bättre. Så nu gör jag allt jag vill göra, följer mina drömmar. Ångesten är fortfarande där, men jag försöker varje dag att skita i den. Och det tar tid, mitt mål förut var att bli ångestfri på en vecka, nu har jag perspektivet att må bättre om 10 år. Men under dom 10 åren tänker jag ha gjort vad jag vill göra och inte ligga och vänta på att livet ska kännas bättre. Jag menar, om det känns meningslöst så kan du lika gärna göra något konstruktivt och testa och se om det blir bättre.
SvaraRaderaJag säger inte att det är lätt. Man får påminna sig om det här varje dag flera gånger om. Och det krävs ganska mycket jävlar anamma. Men det vet jag att du har Toss!
Stor kram på dig!
Åh, Sanna. Dina kloka ord är verkligen en tillgång för världen! Jag förstår precis hur du menar, och tanken har väl slagit mig också, men inte lika klart och tydligt som du formulerar dig. Jag vill verkligen försöka. Nu lever jag efter devisen att jag ska överleva. Det är mitt mål. Just nu har jag en deppigare period, då är fokus mest att lyckas äta och sova. Får jag ångest tar jag speciell medicin. När jag är stabilare försöker jag vara positiv och härda. Jag är ganska pepp inför höstterminen, att plugga genus, det lär bli så sjukt kul och intressant! Det är det kortsiktiga målet, att klara det. Då har jag verkligen åstadkommit något och tagit ett steg framåt.
SvaraRaderaKul att du fortfarande tittar in här och läser, det var lite oväntat :) Kram kram kram!
Ja men såklart, vi måste ju peppa varandra vi paniksjälar! Sen jag hittade den där bloggen som jag tipsade om så är jag helt bombsäker på att det går att bli helt frisk. Har skrivit lite med flera där som har det likadant och det gör så himla mycket att veta att man inte är ensam! Jättebra att du ska plugga genus, då skiter du ju i ångesten och gör vad du vill ändå! Jag ska plugga miljövetare i Göteborg och känner också att det verkligen är det jag vill göra. Då kan jag kanske rädda världen litegrann och dessutom umgås med folk som tänker som jag! Det är det bästa med att plugga ju :)
SvaraRaderaFick förresten rådet av några att släppa ut alla känslor, att bara dra ut i skogen och skrika och att köpa en boxningskudde och slå ut all skit. Att bara tänka positivt hjälper inte ett skit när det är något i bröstet som vill ut. Bättre att agera ut det än att vända det inåt.
Och det där med att tänka att världen bara är skit. Varje gång jag hamnar där så tänker jag att vem tusan hjälper det att jag tänker så? Tänk om alla bara satt och klagade och mådde dåligt över andras elände. Då skulle ju ingenting nånsin bli bättre. Men om man vänder de tankarna till produktiv ilska, det är då man kan förändra! Och jag tror att vi kloka själar som förstått att något inte står rätt till med världen har något viktigt att ge den. Det är vi som tillsammans kan göra allt bättre.
Kram och hoppas det vänder snart! Men det gör det ju alltid. Det har ju vänt förut, eller hur? :)
... det har å andra sidan alltid alltid alltid alltid alltid alltid alltid vänt ner igen. Jag har alltid räknat med en viss tid i mitt liv som den absolut sämsta. Den var lång tid fixerad och fast vid en specifik tidpunkt, men det senaste året har det blivit så mycket värre flera gånger så att jag mentalt fått flytta den markeringen. Det är knäckande.
SvaraRaderaDet är ju det som gör skillnaden mellan att vara i en deppig period eller inte - att tro. När det är deppigt så spelar det verkligen inte roll hur mycket man än gör, även om man kunde göra oändligt, för det är ändå för sent. Eller meningslöst. Vem bryr sig om hundra år?