Jag har ingen aning om varför Piff dök upp i min dröm. Piff? Jag är inte ens säker på att det var vad han hette. Glömska och stumhet var stora delar av mardrömmen där Piff var med. Det var svårt att kalla på honom utan röst, utan namn, men när han väl kom var han fantastisk. Liten, kolabrun med lurvig päls och en rund liten mage. Att han inte var vad Richard skulle kalla "en hel hund" hindrade mig inte från att rida på honom. Kanske för att jag tidigare bytt till mig honom mot en ponny. Snabbt red vi i alla fall. Han lyssnade till alla kommandon, flög fram och när vi stannat var det oerhört viktigt att ge honom mat och vatten. Antagligen hade jag Kelso i bakhuvudet och hoppades på att det jag lagt upp till honom där hemma räckte till. Vi har gått om varandra hela veckan och jag har saknat hans mjuka päls. Den andra biten av drömmen kommer antagligen från Ida och Qarat. Jag har aldrig tidigare träffat en hund så kär i sin ägare att den inte kan vänta utanför medan den går på toaletten utan måste följa med in. Det är fint. När drömmens mörka gud kom och hämtade mig gick tankarna till folket i rummet, de som hejade på mig och sa att jag nog skulle klara mitt boot camp med döden, och Piff som inte skulle kunna överleva utan mig. Det tog mig en lång stund efter att jag vaknat tills jag helt kommit över faktumet att han inte existerar i verkligheten. Jag saknar honom lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar