00:09 Spontan gråtattack. Längd ca 30 sek.
01:00 Ligger i skarven mellan mamma och pappas säng. Jag är officiellt fem år gammal igen.
01:25 Pappa hittar mig. Vi utbyter några ord. Han somnar.
01:40 Mamma lägger sig på andra sidan. Om jag inte koncentrerar mig på att andas lugnt får jag panik över den ihållande smärtan i bröstet som aldrig går över.
02:00 Mamma börjar snarka. Jag är trött på att stirra rätt ut i luften.
02:05 Flyr till mitt rum och ringer Kassploj.
02:10 Öppnar ett block och skriver tills jag får kramp i handleden.
-- "Prozac, min generations tröst" av Elizabeth Wurtzel
04:40 Släcker och försöker sova.
06:00 Första uppvaknandet.
10:00 Frukost.
Nästa natt blir det piller. It's gotta be. Måste be läkaren om fler. Jag kan inte ta nätter som denna.
01:00 Ligger i skarven mellan mamma och pappas säng. Jag är officiellt fem år gammal igen.
01:25 Pappa hittar mig. Vi utbyter några ord. Han somnar.
01:40 Mamma lägger sig på andra sidan. Om jag inte koncentrerar mig på att andas lugnt får jag panik över den ihållande smärtan i bröstet som aldrig går över.
02:00 Mamma börjar snarka. Jag är trött på att stirra rätt ut i luften.
02:05 Flyr till mitt rum och ringer Kassploj.
02:10 Öppnar ett block och skriver tills jag får kramp i handleden.
03:00 Lägger mig min egen säng. Försöker få sällskap av katten, men efter två minuter springer han iväg. Ny gråtattack.
03:05 Tänker att jag läser tills ögonen håller på att falla ihop för jag står inte ut med att vara ensam med mina egna tankar längre. Envis som jag är vägrar jag ta min sömnmedicin. Jag läser en självbiografi av och om en deprimerad, amerikansk tjej i 20-årsåldern i slutet av 80-talet. Finner detta:
Vi är så irriterande, kan se det mörka i allting, och vårt ständiga missnöje förstör på nåt sätt allting för andra. Det är som att se en film som man tycker är kanonbra, spirituellt upplyftande, väldigt kul trots sina brister, och så är du med nån som går på filmskola eller arbetar som filmkritiker, som tenderar att analysera varje sekund av filmen tills den rena glädjen som du känner därför att du gör det - det finns ingen anledning att förklara varför - utplånas av alla pedanterier och hårklyverier. Det slutar med att denna surkart förstör din kväll, kväver känslan, sabbar nöjet. Ja, så är det att vara med någon som är deprimerad. Bara det att det inte är bara en film eller en kväll. Det är hela tiden.
Endast jag kände till sanningen om livet, visste att det hela var en fruktansvärd nedåtgående spiral som man antingen kunde erkänna eller förneka, men förr eller senare skulle vi alla dö.
Vi är så irriterande, kan se det mörka i allting, och vårt ständiga missnöje förstör på nåt sätt allting för andra. Det är som att se en film som man tycker är kanonbra, spirituellt upplyftande, väldigt kul trots sina brister, och så är du med nån som går på filmskola eller arbetar som filmkritiker, som tenderar att analysera varje sekund av filmen tills den rena glädjen som du känner därför att du gör det - det finns ingen anledning att förklara varför - utplånas av alla pedanterier och hårklyverier. Det slutar med att denna surkart förstör din kväll, kväver känslan, sabbar nöjet. Ja, så är det att vara med någon som är deprimerad. Bara det att det inte är bara en film eller en kväll. Det är hela tiden.
Endast jag kände till sanningen om livet, visste att det hela var en fruktansvärd nedåtgående spiral som man antingen kunde erkänna eller förneka, men förr eller senare skulle vi alla dö.
-- "Prozac, min generations tröst" av Elizabeth Wurtzel
04:40 Släcker och försöker sova.
06:00 Första uppvaknandet.
10:00 Frukost.
Nästa natt blir det piller. It's gotta be. Måste be läkaren om fler. Jag kan inte ta nätter som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar