På måndagen låg jag och stirrade in i väggen. På tisdagen grät jag i panik. Allt var glasklart i mitt huvud. Jag visste exakt vad som behövde skrivas och jag kände att jag hade koll på fakta och diskussion. Ändå gick det inte. Det var helt omöjligt för mig att skriva en enda begriplig mening. Den kvällen kom min kära moder hem och skrev in den viktigaste strukturen på datorn medan jag berättade för henne hur det skulle se ut. Bara att titta på ordhanteraren ökade pulsen vid det laget.
På onsdag morgon vaknade Richard bredvid mig. Sen har det bara gått bra. När ångesten har flugit som eldsprutande drakar i magen på mig har han pussat mig i nacken och påmint mig att andas. När jag inte ätit ordentlig mat på hela dagen poängterar han försiktigt att vi kanske borde göra middag. Mellan starcraftmatcherna (som gjort min tentabubbla ständigt spräckt av skratt) och det eviga källsökandet har han kilat ner i köket och gjort te. När jag har haft tid på psyket har han följt mig dit och suttit och väntat utanför utan mer än en kaffekopp och musikspelare som sällskap. Det är inte möjligt att ha en bättre pojkvän än mitt mirakel.
PS. Nu ska jag lägga mig i sängen och förhoppningsvis få sova gott för första gången på många månader. Det är första natten med sömntabletter. Undrar om jag kommer skicka roliga sms eller klottra ner hela väggen? Bara några av de roande incidenter som hänt bekanta som ätit sömnpiller. Det blir spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar