Är det inte lustigt, det där med att låta sjuka människor vara sjuka och stenhårt hålla tummarna för att de ska ligga på samma nivå av sjuklighet när man väl har tid och råd att ge dem hjälp? Vilka sjukdomar som man vanligtvis söker hjälp för bli inte värre med tiden?
Vi bortser från tiden mellan september 2006 till samma månad 2010 som kortfattat kan kallas ett hoppande mellan olika vårdinstanser med hjälp av varierande kvalitet för diverse ångestproblem. Där fanns också perioder av väntetider, bedömningar och liknande, men då var jag aldrig akut sjuk. Understrykas bör också att jag är fruktansvärt medveten om hur frisk jag är för att vara sjuk. Jag klarar av att plugga halvtid (om inte mer), tar mig upp ur sängen på morgonen och skadar mig faktiskt inte varje dag. Ändå är jag sjuk. Om det har gått fem år eller mer är både svårt att avgöra och oviktigt, dock kan jag säga att jag varit under i princip kontinuerlig psykhjälp i fem år och har skadat mig för att hantera ångest i nästan sju år.
I höstas blev jag dock akut sjuk. Sjukare än jag någon gång under dessa sju år varit. Höstlovet 2006 satt jag inlåst på mitt rum med neddragen rullgardin och vägrade äta. Värre än så hade jag aldrig mått varken förr eller efter. Första gången jag formulerade tanken att jag nog allt måste gå och dö blev jag ironiskt nog livrädd. Hur kunde jag ens våga formulera tanken? Jag måste dö. Det är den enda utvägen. Det var efter ännu ett småttigt och onödigt gräl med familjen där jag i vredesmod och förtvivlan skrikit och smällt i dörren efter mig. De kastades antagligen mellan känslan av total oförståelse för vad jag reagerade på och ilska över att jag inte kunde bete mig som folk. Jag marscherade iväg, lika delar förbannad som förtvivlad. Var skulle jag ta vägen? Hemma skulle jag inte vara välkommen längre, det var min fasta övertygelse. I alla fall inte välkommen utan att först bli serverad en redig utskällning. Jag träffade människor jag halvt kände, agerade normalt och såg till att inte komma hem förrän sent när alla sov.
När tanken väl dykt upp gick den snabbt från att vara skrämmande till att bli alltmer bekant. Plats, tidpunkt, tillvägagångssätt, avskedsbred, upptäckt. Alla praktiska detaljer utom själva formuleringen av mitt avsked fanns mer eller mindre formulerade i min hjärna. Att jag skulle kunna leva vidare tedde sig absurt. 2011 skymtade som ett stort svart hål i fjärran. Ändå tedde sig akten av självmord överväldigande omöjlig. Jag kunde bli paniskt förtvivlad över faktumet att jag inte kunde fast jag verkligen verkligen borde. Överlevnadsinstinkten fick mig till slut att ringa min psykolog som jag då bara hade ett planerat möte kvar med. Aldrig tidigare hade jag så tydligt krävt något. Jag ville sjukskrivas. Jag ville, trots åratal av tidigare vägran, få antidepressiv medicin utskriven. Jag ville ha en spark i baken som kanske kanske kunde få mig att orka leva vidare, om jag nu var så tvungen. Som pricken över i konstaterade här min psykolog också att jag hade borderline. När jag mådde så dåligt som jag gjorde då syntes det som tidigare inte varit helt uppenbart. Jag hade aldrig tidigare gråtit hos en behandlare och nu kunde jag inte sluta.
Lyckopillren gjorde ett storartat intåg i mitt liv. Muntorrhet, ingen matlust, skakningar, hjärtklappning, sömnsvårigheter, huvudvärk, seghet och faktumet att jag en gång gick ut i gatan, hörde att det kom en bil emot mig och stannade och tittade på den utan att veta vad jag skulle göra. Jag fick träffa en psykiater på kommunens (privatiserade) öppna psykmottagning som skulle göra en bedömning av mig och avgöra vad för behandling jag skulle få. Borderline-diagnosen förkastades, men jag fick ingen annan förklaring. Medicindosen höjdes. Och höjdes. Och höjdes. Du är inte uppe i max-dosen än. Jag fick tre bedömningssamtal i december och januari där psykiatern var så pass försenad att jag sammanlagt förlorade säkert en tredjedel av min tilldelade tid. Därefter konstaterade hen att jag behövde psykologhjälp. Oj så oväntat. Jag blev ställd i kö, för inte är det möjligt att ha såna resurser att i princip självmordsbenägna 21-åringar kan få hjälp på en gång. Nej nej. Under tiden fick jag förlita mig på medicinen och då och då träffa min gamla psykolog, antagligen bara för att se till att jag fortfarande var vid liv.
Sertralin, min nya vän, var efter den fruktansvärda invänjningsperioden faktiskt till hjälp. En svag rullgardin drogs ner mellan mig och de mest extrema känslorna. Någon praktisk kemikalie hade klippt av nervsynapserna mellan känslan och förmågan att ta till sig den, uppleva den. Jag blev ett kort tag pladdrig på ett ärligt sätt. Pladdrig för att jag var optimistisk, för att jag kunde vara glad, inte för att jag var tvungen att ta på mig min cocktailpersonlighet som Albin skulle uttryckt det. Jag kunde planera för framtiden. Jag ville börja plugga ett program till hösten. Jag skulle komma hemifrån. Jag kunde tänka mig ett 2012. Jag kunde bli kär! Sen försvann det. Känslan av möjlighet som lyfte upp tiden i slutet av december och början på januari dog ut. Tillbaka smög sig omöjligheten. Tyngden. Gråheten. Orättvisan. Den förruttnade framtidstron. Övertygelsen att jag aldrig aldrig aldrig kommer bli frisk.
Ungefär två månader efter psykiaterns bedömning och nästan fem månader efter att jag fått borderline-diagnosen och börjat med medicinen hade jag en ny psykolog. Plötsligt tog allt en väldig fart! Kontakten ökades snabbt upp till två gånger i veckan och de gånger jag behöver träffa psykiatern för att klaga över medicinen och justera den nya (den rosa!!) springer jag på psykmottagningen tre gånger i veckan. Jag är tjenis med människorna i receptionen och är löjligt bekväm i fåtöljen, sparkar av mig skorna och drar in fötterna under mig, har med mig te i en termos. Någon bryr sig nu. Någon försöker komma på en strategi för att rädda mig. Någon annan än jag själv gräver i min hjärna, och den personen är hoppfull.
Är det inte lustigt att det ska behöva gå så lång tid och bli några grader sämre innan behandling sätts in? Skola, vård, omsorg. Vad kan vara viktigare? Mer pengar i plånboken? På riktigt? Jag bara undrar.
PS. Nya idéer och tankeuppslag (obs! inte fastställda diagnoser) om vad som kan vara felet är tvångstankar och ADHD. Annars är vi nog tillbaka vid GAD och möjligen drag av borderline. Tralala!
Vi bortser från tiden mellan september 2006 till samma månad 2010 som kortfattat kan kallas ett hoppande mellan olika vårdinstanser med hjälp av varierande kvalitet för diverse ångestproblem. Där fanns också perioder av väntetider, bedömningar och liknande, men då var jag aldrig akut sjuk. Understrykas bör också att jag är fruktansvärt medveten om hur frisk jag är för att vara sjuk. Jag klarar av att plugga halvtid (om inte mer), tar mig upp ur sängen på morgonen och skadar mig faktiskt inte varje dag. Ändå är jag sjuk. Om det har gått fem år eller mer är både svårt att avgöra och oviktigt, dock kan jag säga att jag varit under i princip kontinuerlig psykhjälp i fem år och har skadat mig för att hantera ångest i nästan sju år.
I höstas blev jag dock akut sjuk. Sjukare än jag någon gång under dessa sju år varit. Höstlovet 2006 satt jag inlåst på mitt rum med neddragen rullgardin och vägrade äta. Värre än så hade jag aldrig mått varken förr eller efter. Första gången jag formulerade tanken att jag nog allt måste gå och dö blev jag ironiskt nog livrädd. Hur kunde jag ens våga formulera tanken? Jag måste dö. Det är den enda utvägen. Det var efter ännu ett småttigt och onödigt gräl med familjen där jag i vredesmod och förtvivlan skrikit och smällt i dörren efter mig. De kastades antagligen mellan känslan av total oförståelse för vad jag reagerade på och ilska över att jag inte kunde bete mig som folk. Jag marscherade iväg, lika delar förbannad som förtvivlad. Var skulle jag ta vägen? Hemma skulle jag inte vara välkommen längre, det var min fasta övertygelse. I alla fall inte välkommen utan att först bli serverad en redig utskällning. Jag träffade människor jag halvt kände, agerade normalt och såg till att inte komma hem förrän sent när alla sov.
När tanken väl dykt upp gick den snabbt från att vara skrämmande till att bli alltmer bekant. Plats, tidpunkt, tillvägagångssätt, avskedsbred, upptäckt. Alla praktiska detaljer utom själva formuleringen av mitt avsked fanns mer eller mindre formulerade i min hjärna. Att jag skulle kunna leva vidare tedde sig absurt. 2011 skymtade som ett stort svart hål i fjärran. Ändå tedde sig akten av självmord överväldigande omöjlig. Jag kunde bli paniskt förtvivlad över faktumet att jag inte kunde fast jag verkligen verkligen borde. Överlevnadsinstinkten fick mig till slut att ringa min psykolog som jag då bara hade ett planerat möte kvar med. Aldrig tidigare hade jag så tydligt krävt något. Jag ville sjukskrivas. Jag ville, trots åratal av tidigare vägran, få antidepressiv medicin utskriven. Jag ville ha en spark i baken som kanske kanske kunde få mig att orka leva vidare, om jag nu var så tvungen. Som pricken över i konstaterade här min psykolog också att jag hade borderline. När jag mådde så dåligt som jag gjorde då syntes det som tidigare inte varit helt uppenbart. Jag hade aldrig tidigare gråtit hos en behandlare och nu kunde jag inte sluta.
Lyckopillren gjorde ett storartat intåg i mitt liv. Muntorrhet, ingen matlust, skakningar, hjärtklappning, sömnsvårigheter, huvudvärk, seghet och faktumet att jag en gång gick ut i gatan, hörde att det kom en bil emot mig och stannade och tittade på den utan att veta vad jag skulle göra. Jag fick träffa en psykiater på kommunens (privatiserade) öppna psykmottagning som skulle göra en bedömning av mig och avgöra vad för behandling jag skulle få. Borderline-diagnosen förkastades, men jag fick ingen annan förklaring. Medicindosen höjdes. Och höjdes. Och höjdes. Du är inte uppe i max-dosen än. Jag fick tre bedömningssamtal i december och januari där psykiatern var så pass försenad att jag sammanlagt förlorade säkert en tredjedel av min tilldelade tid. Därefter konstaterade hen att jag behövde psykologhjälp. Oj så oväntat. Jag blev ställd i kö, för inte är det möjligt att ha såna resurser att i princip självmordsbenägna 21-åringar kan få hjälp på en gång. Nej nej. Under tiden fick jag förlita mig på medicinen och då och då träffa min gamla psykolog, antagligen bara för att se till att jag fortfarande var vid liv.
Sertralin, min nya vän, var efter den fruktansvärda invänjningsperioden faktiskt till hjälp. En svag rullgardin drogs ner mellan mig och de mest extrema känslorna. Någon praktisk kemikalie hade klippt av nervsynapserna mellan känslan och förmågan att ta till sig den, uppleva den. Jag blev ett kort tag pladdrig på ett ärligt sätt. Pladdrig för att jag var optimistisk, för att jag kunde vara glad, inte för att jag var tvungen att ta på mig min cocktailpersonlighet som Albin skulle uttryckt det. Jag kunde planera för framtiden. Jag ville börja plugga ett program till hösten. Jag skulle komma hemifrån. Jag kunde tänka mig ett 2012. Jag kunde bli kär! Sen försvann det. Känslan av möjlighet som lyfte upp tiden i slutet av december och början på januari dog ut. Tillbaka smög sig omöjligheten. Tyngden. Gråheten. Orättvisan. Den förruttnade framtidstron. Övertygelsen att jag aldrig aldrig aldrig kommer bli frisk.
Ungefär två månader efter psykiaterns bedömning och nästan fem månader efter att jag fått borderline-diagnosen och börjat med medicinen hade jag en ny psykolog. Plötsligt tog allt en väldig fart! Kontakten ökades snabbt upp till två gånger i veckan och de gånger jag behöver träffa psykiatern för att klaga över medicinen och justera den nya (den rosa!!) springer jag på psykmottagningen tre gånger i veckan. Jag är tjenis med människorna i receptionen och är löjligt bekväm i fåtöljen, sparkar av mig skorna och drar in fötterna under mig, har med mig te i en termos. Någon bryr sig nu. Någon försöker komma på en strategi för att rädda mig. Någon annan än jag själv gräver i min hjärna, och den personen är hoppfull.
Är det inte lustigt att det ska behöva gå så lång tid och bli några grader sämre innan behandling sätts in? Skola, vård, omsorg. Vad kan vara viktigare? Mer pengar i plånboken? På riktigt? Jag bara undrar.
PS. Nya idéer och tankeuppslag (obs! inte fastställda diagnoser) om vad som kan vara felet är tvångstankar och ADHD. Annars är vi nog tillbaka vid GAD och möjligen drag av borderline. Tralala!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar