Alltså. Okej. Ja. Nu. Såhär är det. Sömn är viktigt. Sömn är min grej. När jag konfirmerades brukade mina kompisar som jag i en månad spenderat dag och natt med påstå att jag tillbringade mer tid sovandes än vaken. Det var lite lusigt och inte helt sant, men det fanns helt klart en poäng i det. Att somna var inga problem. Jag var hela tiden slutkörd och de andra kändes som hormonstinna duracellkaniner. Det var också där någonstans mitt mer extrema sockerberoende tog fart, men det är en helt annan diskussion.
Hur som helst, ryktet är att jag inte har några problem att somna var som helst, när som helst. Detta stämmer i någon mån fortfarande. Skillnaden är att när jag väl somnat så vaknar jag nu hela tiden. Det är sällan någon längre djupsömn jag får. Varje natt är det dessutom någon extraordinär mardröm som stressar och stör. Det som dock gör mig irriterad nog att skriva ett blogginlägg om det är att i natt vaknade jag bara inte. Nej, jag blev tvungen att kliva upp också. Först var det blåsan som inte samarbetade. Inget konstigt med det förutom att det inte hänt på typ hundra år. Sen vaknade jag ungefär var 30 sekund av att jag hostade. När jag blivit så pass medveten att jag insåg att det fanns hostmedicin med morfin i (mm, slöhet) på nedervåningen knallade jag ner. Sen sov jag gott tills alarmet gick. Så, var ska jag få tag på lagom receptfria piller som knockar mig medvetslös? God sure knows I could use one.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar