påminnelse om/intersektionalitet/och alla vi är

allt ont kommer från kapitalismen: del tre.

Galago publicerade tidigare i år en bild som tydligt presenterar en av de mest irriterande delarna av kapitalismen. Individualismen. Vi skulle lika gärna kunna kalla det egoismen rakt av. Individualismen går ut på att kultivera individens tro på individens rättigheter och individuella val och individuella uttryck tills människorna bortom nästippen suddas ut. Du spelar huvudrollen i ditt eget liv, ja, men det tillåter oss inte att glömma bort de miljarders andra liven, samtliga med skiftande huvudrollsinnehavare, soundtrack och perspektiv.

Jag har absolut inget emot individuellt uttryck. I så fall skulle jag inte skriva det här med en halv turban på huvudet och en ponny på tröjan. Det är när vår jakt på det egna sättet att vara går ut över andras behov och rättigheter jag blir förgrymmad.

Exempel: En stor klädkedja med butiker världen över och miljarders i vinst varje år säljer en snygg tröja. Om vi bortser från att den går att knycka har vi två alternativ här. Antingen köper vi tröjan. Eller så spankulerar vi hem, slår upp garderobsdörren (alternativt sliter ut byrålådan) och studerar hög efter hög av tröjor. Varför behöver du en ny? Du har inte redan en tröja som är turkos med glitter och enhörningar på? I feel your pain, men du behöver den inte. (Note to self:skapa ovan nämnda tröja)

Antagligen behöver du inte tröjan, och särskilt inte för 49:90 (seriously, sluta ta betalt i ören!!), eftersom det är ungefär vad arbetaren fick i lön. I årslön. Antar jag. Det är inte alls länge sedan det var stora rubriker om en fabrik som rasat över hundratals sömmerskor i Sydostasien, och just den olyckan var inte alls unik. Det händer lite hela tiden, och vi blir så arga. Sedan händer ingenting eftersom vi fortsätter köpa kläder för glatta livet.

Jag berättade nyligen för mamma om en mängd strumpbyxor jag köpt från Kina via eBay. Hon påpekade att de som gjort dem antagligen inte fick bra betalt. Mitt svar var att de som säljs i köpcentret intill antagligen inte kom någon annanstans ifrån, att enda skillnaden var mellanhanden som plockats bort. Jag tänker i kontexten av den här texten inte medge att det är försvarbart att köpa någonting från andra sidan jordklotet, apropå ingenting sådär, men det är intressant att diskutera vad skillnaden skulle bestå i. 

Jag vill hävda att väldigt mycket av det som vi medelklass, vita, privilegierade människor i Europas överkant tar för givet inte är vår rättighet. Vi är så väldigt arroganta, tycker att ingen ska säga åt oss vad vi får och inte får. Det är outhärdligt att genomlida vintern, varför det är självklart att åka till Thailand varje år. Det är okontroversiellt att unna sig en ny klänning då och då. Det går snabbare och är ofta billigare att flyga än att åka tåg, vilket gör det till ett självklart val. Likaså är ekologisk mat dyrare, dvs. obekväm. Det är absurt trots de följder och konsekvenser våra val har på omvärlden att mänskligheten fortsätter på samma bana. Lyssna exempelvis på när Ola pratar i Tankesmedjan om indiandödarmat på coop.

Allt vi lagligen kan göra verkar vi se som saker vi har fullständigt rätt att göra. Ibland upplever jag det som om folk bara inte orkar tänka själva, fundera över moralen i vissa val. Om jag köper en tröja är jag delaktig i att återskapa det slavlika som kallas arbete. Och nej, det går inte att se på sin omvärld utifrån förutsättningen att du eller jag bara är en person av många. Om vi inte levde efter våra ideal, hur vi vill att samhället ska fungera, hur vore världen då? Om jag bara dödar en enda liten person, eftersom det ju inte märks så mycket om jag bara tar en, och jag behöver det ju eftersom... ni fattar, långt draget och barnsligt resonemang. Så länge vi tänker att det inte gör så mycket att tar bilen till jobbet eftersom en bara är en i mängden kommer vi fortsätta leva detta låtsasliv på andras bekostnad. 

Individualismen har tusen uttryckssätt bortom det som har med konsumtion att göra vilka jag mer än gärna vill hoppa på. Det är dock vad jag gett exempel på ovan som kastar grus i ögonen på mig mest hela tiden. Människor omkring mig som jag gillar, tycker är smarta och empatiska, pratar som om ingenting om saker de köper och grejer de gjort. Varför förstås det inte att vi inte har råd med det här sättet att leva på? Det kostar ju människoliv. 

PS. Detta innebär inte alls att jag tycker att det bara är individers ansvar att hålla världen i schack. Med ett uns politisk vilja skulle vi vara mycket längre på vägen. Att sätta allt hopp till konsumenten är att göra ingenting. 

PS2. Yes, jag begränsar mitt leverne ganska mycket, what's your point? Min psykiatriker tycker jag ska chilla lite, inte ta på mig så mycket ansvar, men poängen är ju att så himla få tar sitt ansvar. Hen tycker dock att det är positivt att jag bestämt mig för att resa till (aka. flyga till) Japan nästa år. Den resan är skuldkänslor jag ständigt bearbetar.

allt ont kommer från kapitalismen: del 2.

What's up med mängden miljardärer i världen kontra situationen för barnen i Afrika?

Uppenbarligen försvinner stora resurser iväg på privata konton istället för att användas till något vettigt. Det är stor arbetslöshet i Sverige, Europa, världen efter den senaste finanskrisen, men det är knappast för att det råder brist på saker som behöver göras. I Sverige känner vi alla till bristen på personal i skolan som gör att barngrupper blir större, sjuksköterskor hinner inte sätta sig ner på en hel arbetsdag och bostadsbristen i storstäderna är skyhög. Behöver jag verkligen räkna upp dåligheterna detta leder till?

Vi har alltså jobb som behöver utföras för att befolkningen ska må så bra som möjligt, för att utbildningen och vården ska kunna fungera bra, och samtidigt ett stort antal människor som driver omkring i arbetslösheten. Det känns som en logisk lösning att utnyttja arbetskraften för att uppfylla de behov som vårt samhälle faktiskt har. Synd bara att det inte går, för enligt kapitalismens logik måste pengarna flyga till Schweiz och Caymanöarna. Där ska de föröka sig som kaniner på några snubbars konton, för deras eget höga nöje. Varför? För det är ju jävligt nice med egen swimmingpool, en villa på några hundra kvadrat som du slipper städa själv, och att vaska flaskor med bubbel för tusenlappar styck. Till er som har just detta scenario som er högsta dröm, ursäkta mig men jag tycker inte att det är varken konstruktivt eller produktivt.

Personligen kan det irritera sönder mig hur folk spenderar sina pengar, och då talar jag antagligen om alla jag känner som tjänar mer än jag själv (studieinkomster på ~7000 i månaden och lever med de ekonomiska fördelarna som ges en deltidsanställd inom handeln, aka sambons välvillighet). Uppenbarligen har vårt hushåll väldigt låga utgifter utan bil, sommarstuga, årliga mångliga resor, barn eller husdjur. Vi lever på hyfsat lite pengar. Ibland undrar jag vad jag skulle med en större inkomst till. Röda korset? Vi har det väldigt bra. Globalt sett KOLOSSALT bra! Alla kan dra ner på konsumtion och särskilt de extremt rika. För när det kommer till kritan är deras överflöd totalt onödigt. Vad kan de pengarna användas till på annat håll? Jag baxnar av tanken! Hur står de ut med sig själva? (obs, är medveten om att det finns snälla rika som delar med sig också!)

Vårt omhuldade ekonomiska system tillåter denna fördelning av tillgångar. Att det inte finns några bromsar, en röd lampa som tänds och signalerar att något gått snett är underligt. Individer äger egna flygplan. Individer äger yachter. I plural. Som de lämnar med full besättning runt jordklotet i väntan på att hen känner för att ta sig en tur just där och inte på någon av sina andra lyxbåtar. Individer bär omkring på väskor som kostat sexsiffriga belopp, apropå ingenting. På samma klot sitter barn i fabriker majoriteten av dygnets timmar, ensamstående föräldrar har flera heltidsjobb samtidigt och lyckas ändå inte få ihop pengar till mat och hyra, och för många människor har inte råd att skicka sina barn till skolan. Hur går det ihop? Hur kan vi gemensamt sanktionera detta? Vi har (de flesta av oss) de lagliga rättigheter som gör det möjligt för oss att bli en av dem, en av miljonärerna.

Grejen med pengar är att de inte ökar när de används för att reproducera arbetskraften. Vi är arbetskraften. Vi ska reproduceras genom att hållas vid liv, genom att hållas varma och mätta. Du kanske tänker nu att utbildning och en god näring visst kan ge vinster i framtiden, och absolut. På lång sikt är det absolut en vinst, men inte på kort sikt. Kapitalismens tempo är för snabbt för lång sikt, att gå jämnt ut. Kortsiktigt innebär det att ditt värde sjunker och att få är intresserade av att investera i dig, hur många lovande bebisar du än har. Ungefär. Väldigt grovt sett. Ni förstår min poäng? (märks det att jag lämnade mitt tillmötesgående, nyanserade språk tillsammans med vårterminen?) Kapitalet behöver hålla arbetarna vid liv så att de kan utföra arbetet, men tillgångar utöver det som krävs för överlevnad är krasst sett en förlust. Det var ungefär i detta historiska skede som staten gjorde entré och började formulera en välfärdsstat enligt skilda recept på olika ställen i världen. Det har följaktligen fungerat olika bra. Se även den amerikanska sjukvårdskarusellen och Vårdval Stockholm. 

Folk har överskott av pengar. Fler folk har underskott av pengar. Folk som folk? I så fall kan det inte vara endast jag som ser den logiska lösningen på det problemet.

allt ont kommer från kapitalismen: del 1.

I många månader har jag knåpat på ett gigantiskt inlägg på temat jag hatar kapitalismen. Till slut insåg jag att det är för såna situationer böcker och avhandlingar existerar. Det är inte ett lämpligt format att knöla in så mycket tankar helt utan att dela upp dem. Helhetsbilder hittar vi någon annanstans, här tänker jag nu basha kapitalismen en anledning åt gången!

Jag har antagligen nämnt i ett tidigare inlägg att det mest intressanta jag lärde mig under första terminen av Ekonomisk Historia är att kapitalism och marknadsekonomi inte är samma sak. En marknadsekonomi styrs av tillgång och efterfrågan och inom ett kapitalistiskt system agerar inflytelserika aktörer för att manipulera dessa mekanismer, förmodligen till sin egen fördel. 

Reklam är ett övertydligt exempel på skapad efterfrågan. Vi hade ingen aning om att vi behövde en smartphone eller surfplatta förrän marknadsföring petade oss i ögat med dem. Vad vi lägger våra resurser på utgår då inte från vårt behov utan det behov som kapitalisten skapat. Följaktligen behöver det inte heller vara den "bästa" produkten som gynnas i kapitalismen, så som det påstås att marknadsekonomier ska fungera, eftersom det vi köper inte bara är en funktion utan ett koncept, en social markör, något som visar vem vi är och hur vi ser oss själva. Som Naomi Klein återkommer till gång på gång i No Logo har vi gått från att konsumera produkter till att konsumera varumärken.

Att liberaler använder sig av marknaden som ett exempel på varför kapitalismen är överlägsen känns därför lätt ironiskt. I en diskussion om ekonomiska system hamnar vi ofta i kapitalism vs. planekonomi, viket jag kan tycka är väldigt onödigt. De är två extremer och ingen av dem är perfekt. Vi behöver inte kapitalister som skor sig på andras arbete för att ha en marknadsekonomi. Det är den idén och kompromissen mellan kapitalism och planekonomi som socialdemokratin byggt på, till mer eller mindre lyckat resultat, beroende på vem du frågar.

Marknadsmässigt. Få ord kan döda en diskussion mer effektivt än detta. Den som misslyckas med vanliga argument kan alltid hänvisa till Marknaden. Ett närmast övernaturligt väsen som anses sitta inne med svaret på allt. Särskilt vanligt förekommande är uttrycket när börsdirektörernas löner kommer på tal. SvD Näringsliv avslöjade att Astra Zenecas förre vd David Brennan belönats med 550 miljoner kronor för sina dryga sex år i toppen. I utbyte mot denna nätta summa erhöll ägarna en medioker avkastning. Storägaren Investor var snabb med att försvara den, i förhållande till prestationen, obscena ersättningen med att den var, just det, marknadsmässig. Underförstått: fatta hur illa det hade gått om vi tagit in en sopa för ynka 300 millar.
Hur denna marknad fungerar är dock oklart. Det finns ingen flimrande skärm där årskostnaden för en solbränd säljartyp med väloljat munläder kan följas i realtid. Inte heller var det Astra Zenecas desperata aktieägare som bildade mänsklig kedja på årsstämman och hotade att riva stället om inte ledningen fick fler miljoner. I själva verket var många starkt emot miljardrullningen. I anglosaxiska bolag betraktas emellertid deras åsikter bara som små käcka tips. Styrelsen bestämmer. Även i Sverige sätts topplönerna i många storbolag av en liten klick personer som inte sällan sitter som styrelseledamöter i varandras företag.

Fri marknad? Nja.

Andreas Cervenka, SvD.