nya tillhåll på internet?

Först: Bloggar med finaste Maria istället för helt själv här. Vi är din skenande puls!

Främst: tumblr, för där dyker även instagrambilder upp då och då. Och massa reblogs om Harry Potter, och vem vill inte ha det?

Sedan: Deviantart. Eftersom jag ritar konstant nuförtiden var det inte mer än lämpligt att trycka upp dem i nyllet på internet. Typ.

/ toss.

årssummering 2014.

Årets uppgift: Kandidatuppsats, att våga fortsätta skriva på min roman.

Årets depression: Att inte bli antagen till skrivarlinjen. 

Årets räddning: Bli antagen som reserv till skrivarlinje. Det känns som att få ett läsårs respit från den hårda verkligheten. En fristad.

Årets vän: I love every pony! Ny skola har dock gett en hel del nya fina vänner jag inte förväntat mig. Det är kärlek!

Årets nykomling(ar): Alla på Sundbybergs Folkhögskola.

Årets konsert: Har bara blivit en. Opeth. De var lika super som alltid.

Årets kommer-aldrig-glömma: Att gå på Folkhögskola. Att uppleva Welcome to Night Vale live. Att se Jonas Hassen Khemiris Ungefär lika med på Dramaten och vad som kändes efteråt. Att skaka hand med Neil Gaiman.

Årets dricka: Svart kaffe. Kungliga biblioteket, där större delen av uppsatsen skrevs, hade ont om sojamjölk, och likaså caféet i nya skolan. Det är nödvändigt, inte gott.

Årets maträtt: Potatismos. Toast med nougatkräm och strössel.

Årets klarar-mig-inte-utan: The bare necessities.

Årets resa: Två veckor i Israel med hur mycket sovmorgon och böcker som helst.

Årets bråk: Vårstädning i förhållandet.

Årets film: Guardians of the Galaxy. Det är svårt att kalla den för ett mästerverk, men jag var tillräckligt underhållen för att se den två gånger på bio, och det har bara hänt mig en gång tidigare i mitt liv (Sagan om de två tornen). Blev väldigt fäst vid Maleficent. Har också sett om Harry Potter-filmerna under året.

Årets bok: Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, på ungefär alla plan den går att älskas. Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson kommer jag minnas som ett ångestspäckat mästerverk. Brave New World av Aldous Huxley.

 
Årets hjälpande hand: Azu för att vi fick bo med honom när vårt hus stambyttes. Richard för att han står ut. Emmy för att hon ställer upp. Nya vänner för att de godtagit mig som jag är.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte tog mig i kragen och påbörjade kandidatuppsatsen tidigare. Det hade underlättat fantastiskt mycket i april.

Årets befrielse: Att få skriva fritt igen. När stambytet äntligen var färdigt.

Årets upptäckt: Mitt internaliserade kvinnohat. Och att jag när allt kommer omkring är en kritisk elitist. Och så poesi förstås. Det är bra skit.

Årets lyckligaste dag: En dag i juli när jag vaknade upp i mappas segelbåt, tog mig till sittbrunnen och satt där eller svalkade mig i havet till långt in på eftermiddagen. Denna dagen ett liv.

Årets chock: När jag blev antagen till Folkhögskolan ändå. När polisen red ner demonstranter i Skåne.
 
Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Sommaren. Och vilken sommar vi hade!

Årets fest: Albin och Jobjörns 25-årsjippo i januari. Var det mest fabulösa jag upplevt på länge!

Årets garv: Klassens alla kroppsvätskor.

Årets skämt: Supervalåret.

Årets ord: Relativt. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Skolan. Vilken av dem det än varit.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar. [får stå kvar från förra året]

Årets flitigaste redskap: Smartphone. [se ovan]

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat. [igen]

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. [herregud så statisk jag har blivit]

Årets lögn: Ingen aning.

Årets sanning: 
Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism.

Årets sämst välbehållna löfte: Att gå till läkaren.

Årets mest skrämmande händelse: Supervalåret.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle vinna NaNoWriMo!
Årets komplimang: Att få nya vänner. [får stå kvar]

Årets jag-hatar-dig: Akademisk text. Migrän.


Årets citat: 
Årets förlåt: Ingen aning.

 

Årets kallaste händelse: Hela vintern?

Årets hetaste händelse: 35 grader i öknen.

Årets läskigaste mojäng: Kanske läskig för andra som inte förstår sig på den (mig?), Tigern.

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: 

Årets pigga-upp-låt: Let it Go från Frozen, men helst i fransk variant. Den engelska texten är... sämre än den kunde varit. 

Årets café: Har fikat mindre detta år än tidigare. Hållit mig hemma eller varit för upptagen med skolan.

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist. Jonas Hassen Khemiri.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Att gå ut. Nej, jag antar att det jag insett att jag klarat mig utan är långt hår. Igen. Snagg is the shit!

Årets tv-program: Game of Thrones fjärde säsong var maffig och Agents of Shield blev bara bättre under 2014. Dr Who måste också räknas till det här året då jag och Emmy tog tag i projektet att se klart alla nya säsonger.

Årets tråkigaste högtid: De är generellt överskattade.
 
Årets lyckligaste stund: Inte exakt den lyckligaste stunden, men jag var väldigt tacksam över de veckor som Sam-Sam och Emma bodde hos oss. Särskilt nu när Emma inte finns längre.

Ser fram emot under nya året: Hälsa på Richard i Japan. Att åka tillbaka till Israel i juni, läsa böcker och äta glass i solen. Steven Wilson-turné söderut och hans nya album.

Löften för nya året: Läsa mer böcker än fanfiction.

NaNoWriMo '14

De säger att november är national novel writing month, men jag tycker det borde kallas åtminstone (inter)national. Under hashtags hittar jag många fler icke-amerikaner i alla fall, men bäst av allt är att det är flera i klassen som skriver med mig. Nio dagar in i utmaningen ligger jag bara lite efter. De trettontusen ord jag faktiskt har producerat, oavsett om jag klarar av målet på 50 000 innan november är slut, skulle inte funnits om jag inte försökte. Dock finns lite jävlar anamma kvar i mig som vill vill vill klara det. Boken känns bra. Jag var rädd för att idéerna var utrotningshotade på området men ju mer jag skriver desto tätare kommer de. Karaktärerna rundas av och bakgrundshistorien blir begriplig. Det är en fin parentes av livet, vår författarbubbla där vi låtsas som om vi är förmer än oss själva och gottar oss i att ägna övermycket tid åt något så pretentiöst som min roman. Det är väldans fint att gå i en skrivarklass. Väldigt mycket himmelrike och andningshål. Nu är det bara 36,662 ord kvar.

grr.

diktpass avslutat. noveller påbörjat. miniredovisning:

//ETT//
importerad sperma över haven över
harem över flockar in med stålpåle
bara in in in så
maler maler och juver skaver mot metall
mot mun och stycken alla munstycken som
river livet river varet river varat river
trycker lirkar slår till alla stycken
som slås in och in innanför kammarens
kamratens kamrerens karavanens alla portar
där haven är slut och saken är slut
och farten är slut och skriken är slut
och slutet är slut till slut
och juvret pumpar pumpar modershjärta
pumpar pumpa-latte pumpar upp
piskornas behov

//TVÅ//
kretsloppet kränger
under lugnets innanhav
i maskroskosmos

//TRE//
Det talades inte i högstadiet
om överflödet av akademiker
Det påpekades upprepades inpräntades
att betyg till nästa instans är Vägen
De lärde sig
förundran vördnad tacksamhet
inför plan och karta, att göras om till
tänkande kritiska frågande
Därför struntade hon i hur
andning hjärta tålamod
sällade sig till en hamrande parad
Den som regnade koksaltlösning över
påpekanden förundran tänkande
och förklarade att
Det är så här tonåringar är

Och när formulären frågade
'hur länge har du känt så?'
Och hon svarade att 'alltid'
Och myndighetspersonen gäspade
Och bakhuvudet alfabetiserade samhällsproblem
Och hon vägrade när föräldrar sa
'är kemin ur balans?'
Och vuxenpsyk låg i en annan galax än BUP
Och hon ville inte vara ett experiment som gått fel
Och vägrade pillerkvitter

Eftersom det bara behövdes ynnest och
minimal ansträngning
Eftersom hon inte hade det trots att
studenten var över och sjukskrivning var över och
tilldelade terapitimmar var över
Eftersom det var enklare att ge upp
än att underhålla överlevnadsinstinkten
Eftersom hon insåg krasch! bom! bang!
Eftersom det var sju år senare
och tonårstiden förbi

Så uppfann de dosen
höjde den igen
och igen.

//FYRA//
Jag är klätterträdet
Hade jag varit anglo-saxisk
(inte för att jag känner till mitt frös ursprung)
kallades jag för the klätterträd
Nej Astrid, jag har aldrig sett tanter klättra i träd (förut)
För jag frekventeras av förskolebarn (inga dagisbarn)
För jag är källan till ständig utmaning och förtjusning
Jag är beviset på att vara
en nivå av stor större störst
för min lägsta gren är fyraåringshög men femochetthalvtårsmöjlig
Jag har  en bred krona med lummiga barr och en utsikt
som får barnen, de som vågar höjden de som vågar lärarna, att kisa
Deras iver skaver mig, nöter mitt skal
Men jag är hellre en rot till barnasinne än nedsågade reklamblad.

vi går in i andra andningen av vårt nationella 1930-talslajv.

Det spelar ingen roll att alliansregeringen äntligen är borta, och det spelar ingen roll att F! ökade sitt väljarstöd tio gånger om, och det spelar ingen roll att 87 % av befolkningen inte är uppenbara rasister för när landets tredje största parti är historielösa misogyna fascister idioter är glaset solklart halvfullt. 

Efter valvaka satt jag uppe halva natten, skrev dikter som skulle redovisas i skolan, tryckte ut frustration men aldrig tillräckligt för att inte vakna upp och tillbaka in i mardrömmen som vårt valresultat var, och är, tidigt imorse.

Upp iväg till skolan och stirra blint på övervintrade valaffischer som försöker peppa kollektivtrafikanter och i klassen på folkis är vi upprörda tillsammans, kan inte släppa rubrikerna och får värk i handleden av indignation som rinner genom pennan.

Och hela dagen har la belle epoque surrat över mitt bakhuvud och fastän varje rad inte leker parallellt med verkligheten sjunger uppgivenheten i samma färgskala som oss. Hade jag haft mer än tre timmar sömn balanserat mellan mina hjärnhalvor hade jag skanderat på sergels torg, tillsammans alla medmänniskor, och kan inte vara nöjd med min frånvaro ikväll.

När drömlandet tidsmaskinat mig fram till tisdagen, till imorgon, är det dags att damma av en gnutta framtidstro och jag hoppas att dess gömställe är tillfälligt för jag måste orka leva när jag vaknar upp igen. För jag vet att det gömmer sig i kvarteret kring hjärttrakten, torkar tårarna och räknar långsamt till tio.

folkhögskolehippie.

Och jag fick äntligen ett godkännande, en fribiljett till stormens mitt, chansen att under ett år marinera tillvaron med min högsta dröm. Vi skriver, läser, diskuterar och det är som att vara tillbaka i grundskolan efter att någon kastat ut mobbarna, bannlyst hackordningar. Klassen är miniliten och trots faktumet att vår honey moon-fas är still going strong är detta människor jag kommer tycka om läsåret med. Alla stöttar, tear, trängs runt ett enda litet bord till lunchen. Ett års syrgastub för att hålla livet i schack. Ja tack.

jag har aldrig lyssnat på the smiths. det förvånar mig ändå att jag aldrig snubblat över denna.

ett antal variationer av att nonchalera samtycke.

Ett av mina favoritobjekt när det kommer till rants är 50 Shades of Grey.

Min omgivning är för det mesta medveten om att jag är feminist, varför jag flera gånger fick frågan vad jag tyckte om boken när den först blev en snackis. Under en lugn och harmonisk tid (innan jag läst den) var mitt svar endast en axelryckning. Sen läste jag Nanna Johanssons recension och bestämde mig för att läsa boken, för att kunna bilda mig en egen åsikt. Enter: rant.

Efter att ha lånat ljudboken av internet (tänkte fan heller lägga tid, odelad uppmärksamhet, på den) och lyssnat igenom ungefär hälften började jag känna mig rejält uttråkad. Då (jag minns inte hur) hittade jag världens bästa bokrecension. Med hjälp av två fenomenala hjälpmedel (ilska och gifs) sågar skribenten boken, punkt för punkt, sönder och samman. Vissa av de uttryck och konstateranden hen använder sig av kan jag inte ställa mig bakom, men den genomgående premissen står jag bakom, fullt ut. Av någon outgrundlig anledning har hen tagit på sig att läsa igenom hela trilogin (vilka självfallet också recenseras) vilket är beundransvärt i sig. Sedan har hen även skrivit ett separat blogginlägg om varför böckerna är av mindre fantastisk kvalitet, och framför allt går in på språkets brister. Detta är texter som gjorde att jag kunde lyssna klart på boken (bara första, tack och lov!) och lyssna efter saker hen poängterat och veta att jag hade medhåll och sympati någonstans i etern. Jag har dessutom läst om dem många gånger sedan dess, om enbart för deras komiska kvaliteter.

På andra sidan boken (läs: bajsmackan) kunde jag konstatera att nej, jag tyckte inte om den. Den är sexistisk, rasistisk, misogyn, dåligt skriven med underutvecklad handling och karaktärer samt visar överdrivet tydligt sina rötter som Twilight-fanfic. Budskapet är lätt tolkat som att det som kvinna är värt att stanna hos en emotionellt och fysiskt misshandlande man eftersom hon kan förändra honom. Den kvinnliga huvudrollen har ingen sexualitet innan den manliga huvudrollen dyker upp i handlingen, och när det väl skett är hennes sexualitet till fullo beroende av honom. Onani existerar inte i hennes värld och hon kan inte säga nej till honom eftersom hon ger med sig så fort han rör henne. När de diskuterar något är hon ständigt orolig för att han ska röra, förföra henne. Ett nej är sällan ett nej här, och inte bara när det gäller den manliga huvudrollen utan även en av birollerna. Möjliga sexuella övergrepp och trakasserier tonas ned till missförstånd. Historien som berättas är inte mysig och fin ur en enda synvinkel. Så varför läser jag nu (förvisso långsamt) om boken? Av samma anledning som jag läser recensionerna jag nämnde ovan. Komedi.

En vän tipsade om en snubbe på youtube, som vanligtvis gör videor om rollspel, som allt eftersom laddar upp videor där han läser högt ur boken. Tydligen är det på grund av ett förlorat vad som han gör det, men vilken anledningen än är gör han det fantastiskt. Ju fler avsnitt han laddar upp, desto mer förekommande är styrkande alkohol, att stycken snabbläses och frustrerade utläggningar om innehållet. Det är tydliga skillnader mellan hans läsning och den officiella ljudboken på så många punkter, men främst i hur karaktärerna framställs. Jag föredrar en version där den manliga huvudrollen inte låter som ett sammetstäcke fyllt av choklad och romantisk poesi eftersom det inte på något sätt reflekterar hans karaktär i övrigt.

Eftersom jag och min vän både följer publiceringen av denna inläsning har vi nu som hobby att skicka MMS av 50 Shades-relaterade dumheter när vi träffar på dem. Och de är många. Vilket är varför jag över huvud taget tar upp ämnet så här långt efter att surret kring boken lagt sig. Det har släppts en trailer till den kommande filmen. Är ni redo?

Inte nog med att det görs en film av denna överskattade bok (är den inte mer lämpad för porrindustrin?), vilket är illa nog, men den har dessutom premiär på alla hjärtans dag. Allt för att marknadsföra den som så ofantligt romantisk får en anta.

När jag söker efter reaktioner på trailern möter jag en flock videor där (unga) kvinnor gör squee-ljud och är sooo excited!!!! över filmen. Av ren slump visar trailern en ung kvinna ur fågelperspektiv som tittar under lugg och en ung man (ibland) i grodperspektiv och ofta syns hela hans kropp i bildrutan. Hon är alltid avkortad någonstans, får aldrig synas till fullo om inte han är med i samma bild. Slump. Bara slumpen. Inga samhällsstrukturer eller någonting. Bara individer som agerar. För visst är det fint hur han är trasig på grund av sitt mörka förflutna och att hennes oskuldsfullhet och tillåtelse att domineras är vad som kan läka honom? Jupp. 

lättnaden kommer/i'm leaving on a jet plane/andas ut ut ut

påminnelse om/intersektionalitet/och alla vi är

känslan/nederlaget/riktlösheten

när uppsatsoppositioner, temakurs

kandidattermin
saktar in med post-
kolonialism

veckan innan kandidat-deadline, medicinschema;

Frukost: Antidepressiva, tvåfärgade kapslar. Två sorters vitaminer. 

Lämnar lägenheten: Ett piller för att vara pigg, mot narkolepsin jag inte har. 

Lunch: Glöm inte att äta, äta.

Middag: Måste tillverka, äta mat jag inte vill ha, inte orkar med.

Sova: En liten tablett, en halv, bara den här veckan, så vilan kan leta sig fram mellan en snurrande hjärna och uppdragna axlar. 

Vakna. Gå vidare. Snart är det klart.

söndag;

1. Steven med långt hår och skor.
2. 1996 började jag i skolan.

3. En vecka kvar på uppsatsen. Handledaren började hinta om att det går att göra klart nästa termin och jag blir mest taggad på att fanimejnujävlar! bli färdig. Begreppshistoria, vegetarismen och folkrörelsen < 3

(wish i was old and a little sentimental)

Min ansökan till skrivarlinjen jag föreställer mig på i höst blev inte färdig förrän tiden var närapå färdig och slut. Nu återstår bara väntan. Detta är första gången jag försöker tråckla mig igenom ett nålsöga för att göra en bättre framtid åt mig, min lilla familj. Tanken att jag skulle få vända mig till plan B ligger oroligt i magen. Nervositeten skakar om där inne. Det är så mycket enklare att inte vilja ha någonting, vara någonting, men går det ens att förlora något som aldrig varit mitt?

årssummering 2013.

Årets uppgift: Börja skriva en bok.

Årets depression: Sociologi I. Bara tanken på enkäter och intervjuer får magen att vända sig nu. Det var ungefär vad kursen kom att handla om för mig.

Årets räddning:

Bör inte läsas som att Wolowitz eller The Big Bang Theory skulle hjälpt exeptionellt under året. But magics!

Sen bör vi heller inte glömma att i princip alla mina gamla favoriter som lasats ut från Tankesmedjan startade egen podd. <3

Årets vän: I love every pony!

Årets nykomling(ar): Louie & Chris.

Årets konsert: Steven Wilson. I Stockholm eller Göteborg? Ingen aning. De flyter samman på förstaplaceringen.

Årets kommer-aldrig-glömma: Träffa Steven. Prata med Steven. Krama Steven.

Årets dricka: Lattes med katter i skummet. Tack Lou!

Årets maträtt:Efterrätt(spaj)erna jag och Emmy traditionsenligt gjorde varje måndag inför Game of Thrones i våras. Och så har jag återupptäckt strössel. Fy fasiken vad underskattat det är!

Årets klarar-mig-inte-utan: Smartphone? Hörlurar? Lägenhet, mat, vänner, elektricitet? Buffy?

Årets resa: En liten helg till Göteborg med Emmy. Fy fan. Jag kan inte föreställa mig ett scenario där den kunde blivit bättre.

Årets bråk: Jag verkar inte bråka vidare ofta.

Årets film: Cloud Atlas var som en fantastisk käftsmäll. Så fort den var slut ville jag se den igen, och när det gått ett tag vågade jag inte se den igen med tanke på storheten. Så här på sluttampen kom även bio-favoriterna Catching Fire och The Desolation of Smaug.

Årets bok: Det går inte att välja EN bok. Men herregud så mycket Buffy-fanfiction jag har läst i år. I övrigt, svalt klassiker en masse och debatterat post-apokalyptiska samhällen i bokcirkeln.

Årets hjälpande hand: Mina egna som stickar istället för att bli galna på att göra ingenting.

Årets jag-ångrar-faktiskt-lite: Att jag inte förstod tidigare att jag behövde någon semester från mitt huvud i somras.

Årets befrielse: Färger. Skalan rödrosalila framför allt. 

Årets upptäckt: Welcome to Night Vale. Dr Who. Once Upon A Time. Neil Gaiman. Att läsa klassiker. Tartex. The Lizzie Bennet Diaries. Fan art. Firefly. Så många podcasts! Tumblr.

Årets lyckligaste dag: 24 november.

Årets chock: När Morgonpasset i P3 ringde upp.

Årets årstid: Det här är en så jävla självklar punkt. Inte bara är sommaren per default bäst, jag hade dessutom kattbesök större delen av den.

Årets fest: När Lou&Chris fyllde år, fyllde en lägenhet med vänner från hela världen och spanska var majoritetsspråket. Jag fick äta paella för första gången och kunde inte sluta dansa när vi åkte och bowlade, mums! Den enda festen som kommer i närheten är midsommarfirandet. Finaste vännerna, roliga spel och nakenbad mitt i natten. Underbart!

 Årets garv: Att börja rollspela. Inte att det är skämtet, men det skrattas alltid så himla mycket där. Det är nog få andra tillfällen jag ramlat till golvet och gått sönder under året.

Årets skämt: Det jag kan komma på som återkommit flera gånger och använts som skämt är ansiktsfärgerna.

Årets ord: Älva. Fanfiction. 

 

Årets mest frivilligt välbesökta plats: Är inte alla platser utom fängelser frivilliga att besöka? Så svaret borde vara där jag varit mest? I min lägenhet. Var annars? Hemma hos Emmy&Simon, Lou&Chris, diverse caféer som har en egen punkt i listan, Stockholms Universitet.

Årets mest uppskattade plats: Jag fortsätter min livslånga kärleksrelation till sängen. Där behöver jag minst känna av att min kropp existerar.

Årets flitigaste redskap: Smartphone.

Årets drog: Fanfiction. På riktigt. Jag har svårt att få mig själv att göra något annat.

Årets låt: Enligt last.fm har jag lyssnat flitigast på The Watchmaker. Det är ett rimligt antagande. Den är ju så sjukt bra. (men Richard säger att jag har fel, det är faktiskt Get Back.)

Årets lögn: 

Årets sanning: Historieämnet är min grej. Sociologin lärde mig åtminstone så mycket.

Årets bäst välbehållna löfte: Veganism. Feminism. Antirasism. Att inte klippa av mig håret (och jag var otroligt sugen flera gånger!)

Årets sämst välbehållna löfte: Den här punkten kan ge svaret på varför jag sällan avger löften. Jag tenderar att bara ge löften jag avser hålla.

Årets mest skrämmande händelse: Att oppositionen gång på gång är så svag, och att främlingsfientligheten växer oavbrutet.

Årets det-trodde-jag-aldrig: Att jag skulle gå upp halv sju frivilligt, men så hade jag varit utan Morgonpasset i över två månader också. Ja, jag är galen.

Årets komplimang: Att få nya vänner.

Årets jag-hatar-dig: Regering och riksdag. Honorary mention går till Carl Bildt och Tobias Billström. (nej jag har inte glömt SD men det är en ännu öppnare dörr att sparka in)

Årets citat: How am I supposed to remember?? Jag skulle gissa att det var något bra någon sa någon gång.

Årets förlåt: Hände inte direkt.

 

Årets kallaste händelse: Vintern som aldrig ville ta slut.

Årets hetaste händelse: Sommaren som äntligen var somrig.

Årets läskigaste mojäng: Att leka med henna var ganska läskigt, men kul!

Årets går-ej-att-lyssna-på-utan-tårar-låt: Jag önskar att det fanns en sån låt, då kanske det skulle bli lättare att kunna gråta. Men nej. Om det skulle vara någon är det The Watchmaker.

Årets pigga-upp-låt: 

Årets café: Mineur får konkurrens av Hållbart & Njutbart där Lou jobbar. 

Årets te: Grönt, fläder och någonting. Äpple kanske.

Årets se-upp-till-artist: Liv Strömquist.

Årets jag-klarar-mig-faktiskt-utan: Sommarjobb.

Årets tv-program: The Daily Show. Game of Thrones. 

Årets tråkigaste högtid: Thanksgiving, eftersom den faktiskt skulle firas med vänner, men missades.

Årets lyckligaste stund: 24 november.

Ser fram emot under nya året: Amanda Svensson släpper ny bok och Sandra Beijer romandebuterar. Ett antal bio-filmer. Om allt går som planerat reser jag och Richard dessutom till Japan. (!!)

Löften för nya året: Sluta undvika det för stora antalet läkarbesök jag borde göra. Bli klar med min kandidatexamen. (Börja studera på folkhögskola, hoppas hoppas!)