Om du är typen som inte vill veta för mycket, skip it.
Jag kan påstå att jag är van vid att må dåligt. Det är inte en väl bevarad hemlighet. Jag har aldrig kunnat vara den person som stänger in saker från omvärlden, därför vet de flesta jag känner att mitt liv inte alltid är hundra procent vattentätt. Jag har känt på många roliga variationer av ångest, självhat och smärta. För det gör ont, fysiskt, att ha ångest. Jag lovar. Det sitter en stor gorilla på min bröstkorg och det springer tusen myror genom mina blodådror. Det är tungt att andas och jag vågar inte somna utan att lyssna på musik. Dock är sommarens version ganska ny för mig. Någon gång förut har den tittat förbi, men då utan att kombineras av den övriga livskrisen (den att vara 20 år, inte ha kapacitet att jobba heltid och med ett trängande behov att flytta hemifrån). Den stora skillnaden är att jag de senaste fem åren har lärt mig att hantera ångest som i princip enbart kommer från min situation med mig själv. Sommaren 2010 bjuder dock bara på problem med omgivningen, och inte endast med en person utan lyckligtvis med flera för att riktigt gosa till soppan.
Att hålla koll på alla trådar, processa i huvudet och givetvis älta en hel del (jag älskar verkligen GAD, vad skulle jag göra utan det?!) är utmattande. Jag försöker ständigt komma på vad som är rätt och fel, vad jag ska ta mig till och hur det ska sluta. Det är så frustrerande att jag inte ens tänker ge mig på att försöka beskriva exakt hur mycket. Jag är trött på det. I want out. Nu. Idag. Ikväll. Jag vill inte mer. Lugn, detta är inte ett självmordsbrev även om det för vissa kanske ser ut som om det tar den vändningen nu. Jag är bara så ofantligt trött. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill inte mer!! Jag vill ta semester från mitt liv, trycka på pause och kanske aldrig återvända. Det är vad jag vill. Att det är en omöjlighet har jag helt klart för mig. Det är bara några ton för jobbigt att vara jag just nu. Aldrig någonsin har jag hatat en situation lika mycket som denna. Att jag inte har klätt ut mig till zebra (vilket är första reaktionen till problemet, tyvärr) kan ni som bryr er tacka det kommande lägret för. Det går inte för sig att springa omkring på det viset då.
Slutligen, om ni oväntat springer på mig någonstans så snälla ge mig en extra stor kram. Jag kommer antagligen le, skratta och säga att allting är bra men det är det verkligen inte och en kram är precis vad jag behöver.
BEUNDRANSVÄRT MODIGT!
SvaraRadera