Utan min medicin skulle jag inte klara av att plugga heltid. Utan den skulle jag inte orka ha en vardag som sträcker sig utanför lägenheten. Utan den ligger jag i fosterställning på golvet och tänker ut sätt att döda mig själv på. Ändå vill jag bara bli kvitt den. I alla fall idag.
Jag känner ingenting. Något driver mig till att gå omkring halvnaken, inte äta ordentligt och att titta på dålig film i takt till en olustig förnimmelse. Jag känner inte att jag mår dåligt. Jag bara vet det. Medicinen hugger av ångesttopparna och den når aldrig högre än mina inälvor kan hoppa. När känslan stiger allt högre upp i min kropp, förbi bröstkorgen och upp mot halsen, då blir det värre. Nu kommer det aldrig högre än buken. Det är inte nära nog för att få mig att gråta ut det. Känslan i magen är inget jag kan brottas med och därför stannar den.
Please don't spoil my day I'm miles away and after all I'm only sleeping.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar