ett av april månads topp tre bästa händelser var något jag bortprioriterade för en konsert. tur då att den filmades!

Det är saker som denna som ger mig en gnutta hopp. Att tongivande personer säger som det faktiskt är. Dock så deprimerande eftersom sanningarna som uttalas har apokalyptisk potential. En kämpaglöd väcks inom mig som faller ner i krämpor efter sina första, bestämda steg. Kan jag verkligen göra något mer än jag redan gör? Och vem skulle lyssna?