Soluppgången petade på mina ögonlock tills jag vaknade imorse. Och då menar jag verkligen soluppgången, inte solljuset kontra nattmörkret. Från huvudänden av sängen där Richard lämnat mig för viktigare saker (jobb, bleh!) såg jag rakt genom lägenheten och fönstret, ut över trädtoppar där himlen glödde i femtontusenmiljarders färger. Att jag vaknade var kanske en överdrift. Jag tittade upp, noterade att det var sjukt snyggt, somnade om. Hade jag vaknat på riktigt hade jag ju invid texten presenterat en visual aid. Är lite sur nu att jag inte kunde dra mig upp och fota det. Antagligen tänkte jag att lägenheten kommer ge mig fler sådana tillfällen. Det var ju trots allt den första morgonen med klar sikt under hela den långa första veckan vi bott här (och nu är dimman tillbaka).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar