jag är uppenbarligen inte ensam feminist i farsta.

lättare.

Ungefär vartannat inlägg på min blogg hyllar min man, men är det så konstigt? När jag själv vacklar, vilket inte är sällan, är det han som är där och kramar ihop bitarna av mig igen. Han är tokigast i hela världen, det största trollet du någonsin kommer träffa och pragmatiker ut i fingertopparna. På en sekund vänder han, är allvarlig, och fiskar upp mig. Varje gång fascineras jag, är tacksam och förundrad. Jag tänker inte helt förlägga min överlevnad till denna varelse, men nog gör han det lättare. Idag var det mensvärk, tentaångest, bråkig soyghurt och weltschmerz i största allmänhet som gjorde ont. Det är konstigt hur människan är konstruerad, varför vi är programmerade till varandra. Av all hud i hela världen är det bara en persons som gör mig lugnare, som behöver finnas inom räckhåll, som får ögonblicken att sluta klia. Av alla människor i hela världen råkar det vara han. Tack, för att han inte gömde sig i Nya Zeeland.

det snöar igen.

Igår var jag barnvakt igen, hängde med mina finaste små sysslingar. Topp fem aktiviteterna var följande... ETT: Dansspel som fick mamma att skratta högt. TVÅ: Gosa i oskyldiga barnnackar. TRE: "Ska du ha barn med Richard?" FYRA: Se på Sunes Sommar och förklara konstiga uttryck från förra århundradet. FEM: Laga mat tillsammans och diskutera hur stor en femkrona egentligen är.

Nu är jag hemma igen, ovan nämnda make är på jobbet och jag häller i mig öl för att lättare ignorera snön som yr. Resten av veckan tänker jag rulla mig i tentaångest, så ikväll passar jag på med pannkakor, att krama min soffa och sjunga högt till musiken.

Tänker,

jag kom upp den tiden jag tänkt mig. Gick en promenad inom en timma efter det. Började plugga direkt efter att jag ätit frukost. Skulle bara ta en tupplur. Två timmar senare vaknade jag, besviken på mig själv (det var ju till och med kräldjursmardrömmar i den där sömnen!). Jag och en timer som går att starta om med ett enda knapptryck är ett katastrofalt partnerskap. Te och kakor med Doctor Who, men fortfarande för besviken för att återuppta pluggandet. Tre timmar senare lockar samtliga flaskor öl i kylskåpet och jag har endast processat youtube-videor sen dess. Det började så bra, jag försökte verkligen. Gör jag mitt bästa för att plugga till tentan i den mest tråkiga kursen någonsin? Besviken, skamsen, ledsen, uppgiven.

konsertrapport.

Vi får inte glömma Steven. Det är förvisso inte lätt gjort, men jag noterade att jag förra året också bara nämnt spelningen i förbifarten, en brasklapp. Jag tenderar i och för sig att skrika hallelujah när Steven Wilson kommer på tal, när det än är, så en utläggning över hans fullkomlighet in person är kanske överflödig. Det struntar jag i. Ovan syns skruttig instagram-bild på öppningsprojektionen. Sedan struntade jag i allt vad dokumentation heter och bara njöt.

Det kändes (ett) underligt att vara på rockkonsert i en kyrka och (två) att hela publiken hade sittplatser. Hur är det meningen att en ska kunna vara stilla? Jag svängde så gott jag kunde på min plats. Det där med att vara stilla när musiken sliter i mig har jag aldrig lyckats mästra. Kvällens huvudperson kommenterade tack och lov på valet av lokal, vilket ärligt talat kändes som en elefant i rummet tills dess. "I think Sweden is the least religious country. You should be proud of that." Eller att vi skulle vara glada över det. Hur som. Tydligen använde bandet ett antal biblar för att stabilisera upp utrustning, vilket publiken fann förtjusande. Det där med sittplatser var i övrigt rätt trevligt eftersom tjusningen med att stå längst fram på konserter liksom tappar sin glans när ryggen börjar värka, vilket oundvikligen inträffar förr eller senare (om en har riktigt otur är det innan bandet ens hunnit gå på scenen). Vad jag aldrig trodde skulle inträffa var dock att jag skulle få ont i baken av alla jävla ställen. Jag har aldrig upplevt den som benig innan, men där kändes det som om någon sugit ut allt fett från den och lät mig balansera på skelettet. Jag försökte kompensera genom att sitta på diverse vantar och prylar, vilket hjälpte lite. Bara lite. Äsch, jag är inte bitter.

Musiken i sig. Fruktansvärt bra. Exakt som jag tänkt mig att det skulle bli, kännas. Portkeyes i Harry Potter-böckerna (flyttnycklar på svenska kanske?), teleporteringshjälpmedel, beskrivs som om något hakar i under ens navel och drar iväg med en. Det är den närmsta förklaringen till hur hans konserter känns för mig. De drar i mig. Efteråt kunde jag bara släpa benen efter mig och uttrycka mig i enstaviga ljud. Allt kändes harmoniskt och kroppen var fullkomligt rofylld. Eller, de hundra minusgraderna gjorde fortfarande ont, men ni förstår vad jag menar. Att han fick in Radioactive Toy på slutet (vilket egentligen är en Porcupine Tree-låt) blev bara för mycket. Jag orkar inte att det går knappt ett år mellan spelningarna. Jag vill ha mer, nu nu nu!

mars är ingen vårmånad.

Även fast jag längtar till våren så att det gör ont i kroppen kan jag inte bli arg på nysnön när den faller så luftigt och ligger lätt som florsocker på marken. Den senaste tidens kyla och smhi:s prognoser ger åtminstone inga falska löften. Sverige är kallt. Våren kommer inte förrän vi nästan slutat hoppas på den, när vi blivit besvikna så många gånger att vi förlikat oss med tanken på tjocka vantar och tung jacka långt framöver. När jag var liten fick jag lära mig att mars var en vårmånad, och när vi åkte hem från fjällen där vi var ganska många sportlov tittade jag ut genom fönstret och tyckte mig se hur snön krympte allt eftersom vi rullade österut, söderut. Väl hemma var det nästan barmark, nästan. Antagligen får jag förlika mig med att det är ett minne blott, något jag får se tillbaka på med varm nyponsoppa i magen och blöta sommarfötter.

mest efterlängtade säsongspremiär 2013.

I am so friggin' excited! Ge mig mer trailers, fler fler fler så jag inte spricker av förväntan de sista två veckorna!

pre konsert-pepp

Ikväll är det dags! Både jag och Emmy har lyssnat oss galna på det nya albumet som släpptes för några veckor sedan, och gillar det. Det är mindre än ett år sedan han spelade här senast. Då hade jag tenta dagen efter, det regnade och jag var allmänt grumpy när vi kom. Efteråt kändes allt, vad som helst, så mycket bättre. Jag kunde inte ens det som då var det nya albumet speciellt bra. Hans musik har den effekten på mig. Den lever i en parallell värld där alla människor är lätta som luft och suget i magen inte gör ont utan är något annat, något lugnt och stormande om vartannat. En bra kväll väntar oss.

"sociologisk analys" verkar vara en variant på vetenskapsmetod.

Jag gick igenom schemat för nästföljande kurs kvällen innan inlämning för hemtentan. Kvalitativ metod, kvantitativ metod, undersökningsdesign, intervjuteknik, statistiska verktyg och kan vi snarka lite högre tack? 

När vi gick igenom detta förra terminen ansåg jag det vara onödigt att ha redan i andra terminen av ett ämne, eftersom alla som läser en fördjupningskurs antagligen inte strävar efter att bli forskare. Är det jag eller universitetet som helt har förlorat greppet om verkligheten? I slutet av höstterminen blev jag sugen på att stanna på ekonomisk-historiska institutionen och skriva en C-uppsats om köttindustrins utveckling kontra välfärdsstaten. Det är ett ämne jag är intresserad av och gruppen var så himla mysig att jobba i. Till slut bestämde jag mig ändå för att byta inriktning till sociologi eftersom jag kände att jag ville lära mig något nytt, något som jag upplevde gav mig något. Fördjupningen i fördjupningskursen hade inte känts så fördjupande. Jag ville ha nya insikter att pussla ihop med gamla. Var har det gett mig? En inledning totalt anpassad för elever som tog studenten i förrgår, en månad grundläggande sociologi som var helt okej, och nu en ny månad med vetenskaplig metod. I en A-kurs. På första terminen av ämnet. 

Är det jag som är nästa Einstein eller är allt de säger på metodkurserna så otroligt självklart? Uppenbarligen har de ett ämnesövergripande problem med att studenterna varken kan skriva eller göra något ordentligt. Jag förstår verkligen inte vad de har gjort under gymnasiet (om de nu inte kan skriva) och varför de inte kan få bli introducerade i vetenskapens ädla vägar NÄR DE BESTÄMT SIG FÖR ATT BLI VETENSKAPSMÄNNISKOR?!?!?!?!?!?!? Allvarligt talat. Vad är problemet? Är det så illa ställt med våra kunskaper att institutioner medvetet satt i system att ha en del metod nästan varje termin så att vi ska vara ordentligt manglade när det väl är dags för kandidatuppsats? Eller doktorsavhandling. Det är ju en sådan vi möter i exemplen hela tiden, så det verkar vara det som åsyftas. Att vi ska tänka på de här reglerna nästa gång vi bestämmer oss för att doktorera.

Av någon anledning hatar jag vetenskapsmetod. Det har ingenting med min anledning till att vara på universitetet att göra. Till skillnad från de flesta andra närvarande är jag inte student för att få en utbildning. Jag är där för att lära mig. Sådan är i alla fall min uppfattning, kanske har jag fel. Att jag  samlar ihop till en kandidatexamen och försöker styra mot ett masterprogram har inte med det att göra. Det är omvärldens förväntningar. I slutändan ska det vara något konkret för det har CSN sagt, och Björklund såklart. Jag är en bortskämd vit (ish) medelklassunge som bor i bostadsrätt, lever på studiebidrag och klagar över att någon gång behöva jobba. So sue me! 

Hur som helst bestämde jag mig där och då, när jag läste schemat, att det fick räcka med att vara arg och cynisk. Den här månaden skulle inte bli bättre med en negativ attityd (såhär i efterhand undrar jag om min hjärna inte blev övertagen av arbetslinjens evil overlord, för det låter helt personlighetsfrånvänt). Jag klagade som fan den kvällen, och sen stopp. Alla uttalanden om kursen görs nu genom ett Guy Fawkes-leende och hopbitna tänder på klingande tvärtomspråk. Det gick helt okej de första dagarna efter att föreläsaren använt en xkcd-bild, lättköpt good will. Sedan kom arbetskompendiet.

Jag är inte säker på om det kan bli sämre bättre. Beslutsamhetsförmågan sätts på prov och jag behöver uppenbarligen ett akutsamtal hos studievägledaren. Om det här är en del av "sociologisk analys" måste jag raskt tänka om hela mitt koncept för nästa termin. Jag har inte läst matematik sedan andra ring (dvs. sex år sedan) av en anledning. Lögn. Flera anledningar. Det jag trodde var samhällsvetenskap är en av dem.

NÄR SKA JAG FÅ LÄRA MIG NÅGOT VIKTIGT OM VÄRLDEN SOM JAG FAKTISKT KAN ANVÄNDA?

PS. Tydligen är jag rätt bitter. 

PS2. Du som är gammal och vis: jag orkar inte höra att jag säkert kommer behöva den här kunskapen längre fram. Jag tänker mig att allt som dödar min lust att studera inte är nyttigt.

PS3. Bostadsrätten skulle passa ännu bättre tillsammans med en ny mobiltelefon, mamma! Alla skulle vi må bättre av högre bildkvalitet, inte sant? (OBS! SKÄMT!)

post-bashing.

Det går upp för mig att texten den senaste tiden kretsat runt hur mycket världen suger. Eftersom jag faktiskt har varma känslor mot delar av den är det hög tid att börja påpeka det då och då.

Jag är tacksam för att vara född i Sverige, i en välmående familj vilken kunnat ge mig ett hem där jag kan slappna av och må bra. Att bo i bostadsrätt kommer tillsammans med vetskapen och det dåliga samvetet över alla som inte har råd att köpa och inte kan hyra eftersom världen älskar att äga individuellt. Det hela blir ännu bättre av att få ha världens bästa sambo, galnaste Richard. När jag kom hem efter att ha lämnat in hemtenta i onsdags ramlade jag ner i soffan och han agerade DJ via youtube. 

Snart kommer våren. Jag läser om Questionable Content och älskar det. Galagos Flumskolan knocked my socks off! De senaste dagarna har jag kastat mig in i nästa bok av A Song of Ice and Fire, och snart börjar säsong tre sändas. Jag har ingen aning om hur många gånger jag sett trailern hittills. Peppen ökar exponentiellt!

Det här året har jag lyckats spara pengar för första gången någonsin och snart finns det tillräckligt med kapital för att boka en resa till Japan, vilket har varit målet. Det är en resa jag verkligen ser fram emot, visserligen halvt skräckslagen, men ändå. Dessutom längtar jag ännu mer till sommaren än någonsin, inte bara för vädret, utan med tre månaders intensivt skrivande i bakhuvudet. Målet för 2013 är att prova på min idé, se om det kan växa till något. Det kliar i fingrarna.

Världen må vara skit, men ibland går det bra att vända andra kinden till och värma ansiktet i solen.

det kan väl ändå inte vara vetenskapskritik?

Back in the day när jag fortfarande njöt av att bara gå halvfartskurser (vilka ändå stressade skiten ur mig) och läste idéhistoria började studierna vid försokratikerna, naturfilosoferna. Dessa var en hög gubbar som alla hade namn som var omöjliga att skilja från varandra och turades om att den ena efter den andre propagera för vilket som var naturens minsta beståndsdel. De gick igenom luft, vatten, jord, eld och ett femte, mystiskt kraftfält-ish och sen kom Sokrates och gjorde slut på tramset. Att läsa idéhistoria handlar mycket om att göra en vandring från galenskapens djupaste brunn upp mot ytan. 

Nu sitter jag och filar på en hemtenta i sociologi och slås av hur mycket det liknar den inledande exercisen i idéhistoria. I begynnelsen kom en hög gubbar som försökte förklara vilket som var samhällets minsta beståndsdel. Eftersom dessa kom några tusen år senare och därför väldigt mycket högre upp i den där brunnen är det inte lika smärtsamt att läsa om, men likheterna får mig fortfarande att rynka på ögonbrynen. När någon försöker förminska något så stort som all mänsklig verksamhet eller universums funktion till en liten grej är det något som inte står rätt till. I det tjugoförsta århundradet har vi väl nått konsensus om att världen är komplicerad. Punkt. Eller?

Det är lockande med enkla svar, men är det inte just det som så många gånger om visat sig vara en strategi för misslyckande, att lägga alla ägg i samma korg. Världen är sjuk i huvudet. Allt beror på. Det finns alltid en andra sida till fenomen. Tusen och en annan grej som påverkar minsta lilla pryl. Påminn mig om det när jag går igång på en mirakelkur för mänskligheten, tigrarna och jordklotet. Okej?

jag litar inte på mig själv längre.

När jag säger att jag är trött som person så menar jag verkligen det. På mitt konfirmationsläger menade de att jag var den enda som sov mer än var vaken. Jag kan somna var som helst, när som helst förutom i sängen på kvällen när jag verkligen behöver. Berghällar, inuti akterlucka i hård kryss, med huvudet på toften eller skolbänken, i en korridor på Finlandsfärja, med den hoprullade förtampen som huvudkudde, i Richards knä på diverse caféer och en miljon andra konstiga ställen. Hur som helst... det kan ha gått lite överstyr igår. 

Jag är fortfarande aningen chockad. Tanken var att jag skulle möta upp Emmy och Rasmus vid fem för att sitta i publiken på inspelningen av Galagos podcast på Kulturhuset. Jag vaknade när klockan ringde kl nio, satte på radion och halvsov till den ett tag tills jag satte mig upp och gick igenom mail och andra prylar på telefonen som jag behövde veta inför hemtentan jag fått dagen innan. Det gjorde mig inte piggare så jag slängde av mig glasögonen och ställde en timer på 15 minuter vilken jag sen startade om sjuttiplutton gånger tills jag i ett antagligen svagt ögonblick stängde av det. När jag väl vaknade var klockan halv fem och jag kunde inte riktigt förstå hur det hela hade gått till. Det var ungefär då Richard gick av sitt arbetspass vilket han stigit upp för tolv timmar innan. Sett ur det perspektivet känns det ännu sjukare att det bara råkar bli så att jag en hemtentavardag sover till halv fem på eftermiddagen. Det är förresten inte meningen att en ska ligga och sova i ~15 timmar över huvud taget. 

Det lilla förtroende jag hade till min förmåga att komma ur sängen utan dragkraften av en föreläsning, eller något annat bundet i tid och rum, hoppade precis ut genom köksfönstret. Jag känner mig verkligen hopplös.

antibantningskur.

Mitt första inträde i samhället post-förkylning var egentligen inte en föreläsning, utan en kväll ute med tjejkompisar för att fira Johannas födelsedag. Indisk mat är sjukt god, och det är klart underskattat att dricka öl från en flaska med elefanter på. Djur gör saker automagiskt roligare, finare, bättre! 

Av någon anledning kunde vi dock inte sluta prata om hemska saker i stil med världens undergång, cancer och död. Någonstans i den här situationen pratade jag och Johanna om ångest runt sin egen oduglighet, vad en (inte) hinner göra och hur vi borde sluta äta vissa saker och ersätta med tusen former av motion. Jag konstaterade uppgivet att jag gett upp allt det där, att jag inte orkar bry mig längre. Det var länge sedan jag hade ångest över att jag inte tränade eller åt något gott, eftersom det känns så otroligt kontraproduktivt att piska sig över de saker som går att njuta av i ett liv som i övrigt har tendenser till dåligheter. Jag menar inte att allt förutom godis och ponnys är dåligt, men ja, livet är på det stora hela meningslöst. Vintern är lång och kapitalismen dansar vidare. Däremot vill jag fortfarande äta nyttigt och träna, men mest för att jag vet att jag mår bra av det. 

När jag hur som helst vräkt ur mig att jag inte orkar oroa mig för den här kategori trams längre följde en knorr med. Jag orkar inte med att oroa mig över sånt längre, och då har jag ändå en ångestsjukdom. Johannas reaktion på det var att min medicin antagligen fungerar i så fall, och dra på trissor om hon inte har rätt. Det hade inte slagit mig att det kanske är the wonders of SSRI som gör att jag inte bara kan gå upp (förr eller senare) på morgonen, utan också ignorera huruvida magen putar eller inte. Ska vi medicinera bort inverkan av sjuka ideal på dagens ungdom? Pills for everybody!

back to school-ish.

Efter evigheter av halsont och rinnig näsa hade jag äntligen kroppen under tillräckligt stor kontroll för att kunna frakta den till en föreläsning. Jag missade mitt tåg och fick ta det som gör att jag smiter in genom dörren ungefär samtidigt som föreläsaren öppnar munnen. På Frescati älgade jag bort till E-huset. Där var det mörkt. Minnet och verkligheten var osams igen. De andra var i A-huset, så jag sprang bort dit och missade nog bara namnet på läraren. Sedan hittade jag ingen penna, någonstans. Jag har ett gediget pennskrin (med katter på som jag fick av syster i studentpresent!!) fullt av färgpennor, bläckpennor, blyerspennor, överstrykningspennor, pennor i största allmänhet. Var i hela helsike var det när jag är övertygad om att jag la fram det när jag packade väskan? Min bänkgranne hade en bläckpenna i tusen delar som var omöjlig att laga. Hen lutade sig över gapet till nästa student som lånade ut en till trasig penna. Jag kämpade med den ett tag tills min polare bad om en annan. Tre jävla pennor! 

Jag är vanligtvis den som är irriterad på oansvariga människor som inte har med sig egen penna utan jämt ska låna av mig. På gymnasiet vägrade jag till slut låna ut, men så var det ju då också snarare regel än undantag att komma utan skrivdon till lektionen. Jag fick lite skit för det, eller så såg de åtminstone förvånade ut. Vid det laget brydde jag mig inte om vad de tyckte om mig heller, emanerade säkert hur mycket psycho-mood som helst.

Denna utläggning åsido kändes det som om alla småsaker gick fel. Kanske ska jag vara glad över att det inte var de stora sakerna som gick fel, men om jag misslyckas med mina pannkakor ikväll skyller jag på idag. Är verkligen inte på humör för att ta ansvar för min egen glömska eller eventuella brist i köket. Att det fortfarande är vinter är mer än nog att tvingas hantera.

akta sig för vad en önskar.

Jag hade en släng av ont i halsen i torsdags som inte försvann på fredagen heller. Småsur efter två dagar med raspig röst gnällde jag ungefär hela tiden och önskade bara att jag kunde bli sjuk på riktigt så det kunde gå över sen. Nu är jag sjuk på riktigt. Tack. Det var snällt av världen att blidka min önskan. Den behövde dock inte vara fullt så... genomgående? Ordentlig? Kraftfull? En dag eller två av seghet var ungefär det jag räknat med, men nu är jag inne på dag tre utan någon bättring inom synhåll. Jag har till och med fått skicka mannen till apoteket! Tvärtemot folks fördomar mot veganer är jag sällan förkyld, så kanske är jag bara ovan och upplever det som mycket värre än vad det är. Värst är att jag redan låg efter i skolan och hade tänkt mig börja ta igen det ungefär nu. Istället ser jag högvis med film, orkar läsa en sida bok i taget och slumrar på soffan. Uguu~

myten om mannen.

Ta ett djupt andetag. Stålsätt dig för feministisk rant och använd denna video som soundtrack:

Lite irriterande är det att just den här låten är så bra. Ironiskt att det i en film som möjligtvis skulle kunna ha budskapet "kvinnor kan!" ska poängteras hur värdelösa och svaga sådana är. Det var hur som helst varken Mulan eller Disney jag tänkte klaga på. 

Tidigare i vintras läste jag en underhållande recension över storsäljande 50 Shades of Grey. När den också dykt upp i diskussioner ett antal gånger bestämde jag mig för att veta vad jag tyckte i frågan och lyssnade igenom första boken medan jag diskade, vek tvätt osv. När jag läst ungefär hälften kändes det som om jag redan läst hela boken eftersom inget nytt dök upp, historien upprepar sig. Jag började söka mer recensioner på nätet och hittade denna, vilken underhöll mig ett bra tag. Vad var egentligen internet utan gifar? Kort sagt fann jag boken precis lika dålig och misogyn som förutspåtts. 

Det är dock inte själva boken jag vill diskutera, det är myten. Någon gång i en av de chattkanaler jag alltid hänger i använde någon det tidlösa uttrycket "manligt" en gång för mycket och jag fick tuppjuck och skrek något i stil med att MANNEN ÄR EN MYT FÖR I HELVETE!!!11 Eftersom jag antar att > 90% av min bekantskapskrets (och följaktligen de som läser min blogg vartannat halvår) går med på att människan är formad av sin uppfostran och att de egenskaper vi tillskriver personer med penis/vagina är socialt konstruerade hoppas jag att detta inte ska vara omöjligt att förstå. 

Manligt och kvinnligt finns inte utanför vår kollektiva fantasi, därför är jag så trött på att höra hur (o)manligt något är. Det pratas inte lika ofta om eller när något är (o)kvinnligt, men när det väl kommer upp stör det mig precis lika mycket. Poängen är den att eftersom mannen är norm och kvinnan någon sorts bihang används ofta manlighetsnivån (?) till att avgöra hur bra eller legitimt något är.

Jag vägrar mätas efter andra människors föreställningar. Det är deras problem om de tycker att sättet jag beter mig, klär mig och underhåller mig är extremt otrevligt därför att det är okvinnligt. Att mitt liv skulle begränsas av folks livliga fantasi bara för att de är rädda för monstret under sängen är något jag inte går med på. Det där ursinnet hade redan börjat koka ihop till handling innan en random brud hade hår under armarna i TV förra våren. Någonstans där tydliggjordes vad en stor del av befolkningen ansåg om det, vilket var ungefär den enda knuffen jag behövde för att fullkomligt anamma det galna feministhippieidealet som jag föreställer mig att flashbackanvändare drömmer mardrömmar om, det som jag hade önskat mig.

Mammas 60-årsfest i maj. Jag fick så sjukt många komplimanger för min klänning, den jag skämtsamt kallar min gardinklänning som har stora blommor på en grå botten, har en skurning från 90-talet och orienten samtidigt och vinröda kanter. Ingen kommenterade mina grottmänniskoben eller hårtussar. Finkänsliga och uppfostrade är min mammas gamla vänner i alla fall. Ändå är jag övertygad om att ingen av dem brydde sig nämnvärt. Det är ju trots allt ingen större grej, bara vad alla vet egentligen finns bakom ändlösa timmar av rakning. De sa inget, men folk på gatan stirrade hela sommaren. Till slut tänkte jag inte på det längre.

om ursprung.

Inte allt för länge sedan lyssnade jag på Värvets intervju med Jonas Hassen-Khemiri. Han har ganska nyligen släppt sin tredje roman (visst känns det som om det borde finnas fler?) och de diskuterade en hel del om skrivande och kreativa processer. Jag har bara läst en av hans böcker (den enda av de tre jag inte har i hyllan), Ett öga rött, vilken var obligatorisk i min klass på högstadiet. Jag kan i efterhand inte minnas om jag gillade den eller inte, bara att den gjorde ett stort intryck både innehållsmässigt och stilistiskt. Den visade verkligen på ett nytt sätt att använda bokformen, hur det går att skriva exakt som en vill bara du får det att fungera.

Det som fångade mig mest med intervjun var dock diskussionen om Jonas uppväxt och bakgrund. Denna del inleddes med frågan "Hur började allt?" varpå han börjar med sin födelse och fortsätter därifrån. Direkt kommer han in på hur han i o m frågan startar mytologiseringen om sig själv när han etablerar en berättelse om sin bakgrund. Jag gillar när det börjar pratas meta, kanon och sånt. Här börjar jag dock undermedvetet tänka på mig själv och mitt eget liv. Var började jag? Möjligen är jag färgad av ett års studier i ekonomisk historia, men jag finner ingen tydligare startpunkt än Versaillesfreden. 

Om det är någon del av min bakgrund som används flitigt i "mytologiseringen" är det farmor och flykten från Berlin. Att en del av mitt ursprung kommer direkt ur en av 1900-talets största konflikter har alltid fascinerat och tyngt mig. Det var svårt att diskutera hur judar hanterades av nazismen i skolan eftersom det alltid indirekt inkluderade mina släktingar. Fick de gå i enskild skola? Gå i rännstenen? Inte praktisera sina yrken? Ha en gul stjärna på kappan? Det gick inte att undvika att tänka på att det innebar att farmor varit med om allt det, att hon varit tvungen att fly med ett av de få tåg med barn som Sverige släppte in, att hennes pappa slutade skicka brev samtidigt som Berlins judar deporterades till Auschwitz. 

Särskilt när jag var yngre kunde jag diskutera runt faktumet att jag troligen inte skulle finnas till om det inte vore för Hitler. Det är ju en stor no-no. Ändå gick det liksom inte att komma runt att om den karismatiske skitstöveln hållit sig på konstskola hade farmor inte behövt fly. Därför gick mina tankar till Versaillesfreden. Hitler är en komponent, men utan Versaillesfreden som gav Tyskland skuldnotan från helvetet hade han antagligen inte haft den ekonomiska situationen som liksom nu gjorde alla typer av politisk extremism framgångsrik. Det menas att vi ska lära oss av historien, men tydligen fick SD runt tio procent i nyliga opinionsmätningar. Det känns så jävla jobbigt.

När familjen var i Berlin hösten 2010 promenerade vi på gatan där farmor bodde.

Förintelsemonumentet i Berlin.

nu kom frustrationen igen.

Den senaste tiden är det Findus som stått vid skampålen för sin dåliga koll på köttet i deras produkter. Kött eller ko, I couldn't care less. Att äta ett eller annat däggdjur är enbart kulturellt och irrationellt att bli upprörd över, men så är ju inte människor rationella varelser heller. För mig som för länge sedan slutade äta delar av dött djur for shits and giggles är det verkligen en irrelevant poäng att det är söta ponnys i lasagnen. Snarare är det upprörande hur produktionen och förpackning gått till. 

Att skicka en (blivande) måltid fram och tillbaka över Europas kontinent är inte okej, precis som det inte är okej att ljuga på innehållsförteckningen. Som vegan är jag ofta beroende av att innehållsförteckningen stämmer (exempelvis innehåller Mildas mjölkfria animalier även fast det inte syns skymten av sådana i förteckningen) och kan förstå att detta är störande för många. Att hästarna dessutom misstänkts innehålla preparat som är cancerframkallande för människor spär på en redan kvalmig soppa. För att summera, Findus står vid skampålen. 

Från sidolinjen är det vanligtvis ganska underhållande att se befolkningen förfäras över ommärkt kött, fläskfilé som färgats röd för att likna oxfilé, glassplitter i kyckling eller vad det gäller under rådande vecka. Once in a blue moon gäller det vegetabilier, exempelvis ehec-smittan härom året. Annars handlar explosiva matrapporter om älsklingsköttet. Folk blir upprörda varje gång. Samma sak händer när det kommer uppgifter om att en svensk bondgård låtit kalvar drunkna i avföring, att grisar ligger döda i spiltorna och minkar jagar runt, runt i sina pytte-burar. Vi som var så nöjda när samma rapport kom ett halvår tidigare, men från Danmark. "Så är det ändå inte i Sverige!" Gång på gång verkar människor glömma att det är så här det ser ut. Lagar och regler överträds gång på gång eftersom det finns en efterfrågan på det.

Denna ständiga förvåning gör mig förbluffad. Människans förträngningsmekanism funkar bättre än jag trott. Känner inte svenska medborgare till hur det kapitalistiska systemet fungerar? Nyttomaximering är ledordet här. Går det att klämma fram mer stålar är det vad en tvättäkta kapitalist/entreprenör gör. Så länge vi lever med detta ekonomiska system kommer jag antagligen inte förvånas över de grymheter som begås in the name of bacon. Min hjärna har länge sedan kopplat bort medlidande som ekvation inom djuruppfödningens struktur. Det är inte så det funkar. Pengar är vad som funkar. 

Nu kommer jag snart till vad som gjorde mig upprörd från början. Det är det här med djurälskare. De flesta människor älskar djur, älskar att mysa med dem, älskar att se dem på TV, älskar att de sjunger i Disney-filmer och hur de ibland tar på sig ett i våra ögon humant beteende. Vi har dem som husdjur, som familjemedlemmar vi älskar och sörjer långt efter de är döda. Samtidigt har vi inga problem med att äta andra sorters djur. 

Jag hatar ormar. Det är det absolut värsta djuret jag vet. Bara jag tänker på dem ryser jag och börjar instinktivt dra ihop tårna, fötterna från golvet. Jag skulle inte ha något emot om de alla gick och självdog en vacker dag (minus det scenariots effekt på ekosystemet, men det går vi inte ut på nu), men jag anser verkligen inte att de är värda att äta upp för det. Varje levande varelse existerar i sin egen rätt, och jag anser det helt sjukt att vi ställer oss över den rätten. Min njutning är mer värd än din rätt att leva. Hur kan människor inte göra den kopplingen? Eller är det jag som knarkat in mig för mycket på moralfilosofi? Knappast. I min värld är detta bara sunt förnuft. Tänkande och kännande varelser har rätt till sitt liv, ett bra liv. Inte en ormjävel ska dödas för att en människa ska få en smarrig middag!

Därför får det mig att knyta näven i fickan extra mycket när människor framställer sig som såna otroliga djurvänner samtidigt som de upprätthåller en livsstil som inkluderar kött på tallriken, läderbälten i midjan och extra gelatin i godiset. De har husdjur som de älskar och de är fantastiska människor i övrigt. Är det inte lika logiskt som att mörda en människa och krama en annan, samtidigt som en framställer sig som humanist? Detta tankesystem som kallas carnism, det som får folk att tycka att det är helt normalt och vettigt att äta kött, det är så jobbigt att leva i. 

Jag är så fruktansvärt trött på att vara den onormala. Den som hela tiden måste förklara och motivera mitt val. Personen som måste ordna specialmat, stå ut med de mest icke-originella skämten, bli rätt ut hånad och behandlad som om en bara åt bark till middag. Det ska inte vara så svårt att föreställa sig varför en inte vill äta djur. Det bör inte vara så svårt. Jag orkar inte höra på eländet mer. 

Kaninmat och glada kultingar forever.

ögonblicket.

Tidigare när jag bloggat om böcker har jag nämnt Jack och Aliena, mitt första riktiga favoritpar i en bok. Scenen när Aliena har tagit sig från England till Gibraltar och tillbaka norrut till Paristrakten (på 1100-talet, alltså vandrat) och äntligen hittar Jack sitter fast i mig. Sen jag var tretton är det vad jag jämför all fiktiv romantik med i fråga om hur mycket det påverkar mig. Det här ögonblicket mellan Buffy och Spike är good competition så att säga. 

PS. Om det inte märks av detta inlägg kan jag avslöja att Buffy-tumblrs upptar ca 50 % av min aktivitet på internet.

overklighetsbesattheten.

Jag kan inte få nog. Det senaste dygnet har jag konsumerat mer än sex timmar tidigare outforskad superhjältefilm. Den postapokalyptiska vampyrboken jag läser för tillfället håller mig fången samtidigt som jag inte riktigt kan släppa spänningen i A Song of Ice and Fire. Jag får anstränga mig för att inte plocka upp nästa del, ignorera skolan och plöja. Samtidigt har jag och Emmy m fl råkat starta TV-seriecirkel där vi ser Joss Whedons Firefly varje vecka. Har kommit fram till att jag dessutom lyckats se alla säsonger av Buffy en gång till, vilket gör att jag kan släppa henne för tillfället, men ett besök till Science Fiction-bokhandeln ledde till kaotisk shopping spree av serietidnings-versionen. Därefter gick vi på bio, såg Hobbit. Och det jag håller på att skriver just nu är... urban fantasy/fantasy/science fiction/naturromantik-ish. Något säger mig att jag tagit mig an verklighetsflykt deluxe. Om jag inte var tvungen att upprätthålla kontakt med verkligheten, studera för att få CSN-bidrag, utbilda mig så jag kan rädda världen och ha en anledning att duscha åtminstone ibland skulle jag tillbringa alla vakna timmar så här.

 

En del av mig tycker att jag är galen samtidigt som den andra delen känner sig som en spinnande katt. Jag är mer än nöjd med att behöva hantera verkligheten utanför fiktionen. Kan jag på något sätt slippa undan den är jag hjärtligt tacksam. Verkligheten får mig nämligen att känna såhär:

Min initiala reaktion är nämligen hyfsat aggressiv. Det är bara för frustrerande! Det går ju som vi alla vet inte att diskutera med idioter. När ska det gå upp för folk att alla är samhället? Att du inte kan förändra andra, endast dig själv? Att även om din förskolelärare sa att du var unik så betyder det inte att du är mer värd än andra. För att citera en gammal vän, "ät bajs och dö!" hälsar jag alla antifeminister och rasister.

Slutligen, är det så konstigt när en lever i denna korrumperade och missförstådda värld att det blir nödvändigt att se på färgglada ponys som sjunger, löser simpla problem tillsammans och har tillräckligt mycket spunk för att kunna skjuta alla tankar på flashback till månen? Sluta ifrågasätta, börja uppskatta de simpla tingen här i livet. Exempelvis färgglada djur med drivor av kärlek. Och choklad. Glöm aldrig chokladen!

jag uppmärksammades på dessa bilder och insåg att det var för länge sedan jag fotade min bästa vän.

crush of today: girl power!

Lördag i alla ära, men jag har suttit inne själv och pluggat. Av någon anledning bestämdes det att Spice Girls skulle vara mitt soundtrack. Ganska distraherande med videor proppade med tusen ton nostalgi, men kom igen, det är lördag och jag måste plugga! Den jag postat ovan var ett intressant sammanträffande då jag är halvt besatt vid att rita älvor nuförtiden. Jag hade ingen aning om att de haft med dem i en video, men så hade jag ju inte tillgång till MTV under perioden heller. Mitt mål med älvorna jag själv försöker få fram är dock att framställa dem som mindre... galna och anorektiska. Dessa får dock godkänt eftersom de uppträder i en absolut flummig video. Allt som är lite luddigt i kanterna får en andra chans i min värld. (det är jag som gav min pojkvän en rosa jojo med Rainbow Dash på i julklapp!!) Lite hallonsoda och choklad på det så har jag haft en helt okej lördag. Avsluta med Spice World-filmen och måla naglarna till en regnbåge? Ja tack!

noterade att pluggandet följer favoritmusikalens låtar:

Inledningen av tentaskrivandet, när en fortfarande har kontroll över situationen (aka. Everythings's alright):
I slutet när tangentbordet brinner och en är nära trötthetstårarna (aka. men GUUUUUUUD varför dödar du mig för?!):

tentavecka.

Jag är en lyckans ost som får möjligheten att sitta inne och se ut över snötäckta träd med en kopp te bredvid mig, smattra på tangenterna och skriva en helt onödig hemtenta. Det ska bli så skönt med en termin där jag kanske äntligen får lära mig något. Nästa vecka, Sociologi I. Nu ska jag få den här uppsatsen överstökad så fort som möjligt. Jag känner så mycket pepp! Jätte... jättemycket. Som Flyttershy:

"Because everyone knows the crotch-first attack is the most effective"

Jag har ägnat flera timmar både idag och igår åt att kolla igenom samtliga bilder publicerade på The Hawkeye Initiative. Det är uppmuntrande att såna här projekt startar och lever runt. Det är beviset på att det inte bara är jag som är förbannad. Initiativet går ut på att ta valfri bild ur en serietidning som visar en kvinna i en, hur ska jag uttrycka det, extremt sexistisk och omöjlig pose, och sedan rita Hawkeye i samma pose. En del av kvinnoporträtten är skrattretande i sig själva (konstnärerna verkar ofta helt glömt bort att vi också har en ryggrad), men när de byts ut mot en man syns det mer än väl hur överdrivet kvinnor porträtteras. Det är inte bara jag som är arg. Det är den här typen av sidor som är det bästa med internet, när vi samlar våra gemensamma erfarenheter för att se strukturer och mönster i samhället. Det ger mig hopp för framtiden.