gräsänka vs. valborg

Min ungefärliga reaktion när Richard talade om hur länge han tänkt vara bortrest den här veckan:

Åtminstone inbillar jag mig det. Kanske fick jag ett anfall och vägrade sluta kramas på ett tag, vem vet? Sedan insåg jag att det är Valborg snart. Det är ungefär det bästa som händer på hela året och gör mig så här peppad:

Traditionen är att sitta ute i skogen med de bästa människorna i hela världen, grilla och mysa. Vilket sammanhang som helst blir bra med de här människorna, men Valborg har bestämt sig för att bli vårt forte. Jag har sett fram emot det så mycket i flera veckor nu att jag nu är ganska övertygad om min kommande besvikelse. Det kommer dock inte hindra mig från att peppa! Om det blir så bra som tidigare år kanske jag till och med kan ignorera det faktum att jag är dömd till tre ensamma nätter...

om deppigheten.

Min eviga tillfälliga svacka. Ibland tänker jag på åren då jag vägrade äta antidepressiv medicin, då jag var övertygad om att det inte var något fel på mitt huvud, bara sättet jag använde det på, vad det varit med om. Nu är jag övertygad om min kemiska obalans och ser fram emot ett långt liv av pillerkonsumtion. Medicinen gör tider som dessa möjliga att genomleva. Den här veckan har jag tydligt känt det, dragningen till sängen, viljan att göra absolut ingenting och att meningslösheten står mig upp i halsen. Ändå har jag gått upp på morgonen, dragit mig iväg till skolan och gjort vad som förväntats av mig.

Den här veckan finns det till och med saker att glädjas över. Steven Wilson kommer tillbaka till Sverige redan i höst för att göra en spelning i Göteborg. Utan större diskussion köptes biljetter till mig och Emmy. Det är snabbare än jag vågat hoppas på, och att behöva åka till andra sidan landet stör mig knappt. Det finns inget bättre än att vara på hans konserter och ändå känner jag det inte. Jag fick besked om att jag klarade tentan jag skrev för några veckor sedan, den omöjligt äckliga och hatiska analys-tentan. Hurra-ropen var mest for show, maskeraden för omvärlden. Jag känner det inte. 

Hade jag inte ätit medicin hade jag antagligen legat i sängen nu, ansiktet mot väggen, stereon högt på. Skillnaden är att jag planerar att göra det imorn, lite grann ska jag unna mig att ligga och göra absolut ingenting medan poesin dunkar och snurrar i öronen. Shine on you crazy diamond eller en podcast, kanske tomheten själv. Jag ska ligga och känna mig precis så deprimerad som världen är innan jag tar mig i kragen och kastar mig ut i verkligheten där tiden aldrig kan stå stilla och vad du än inte gör får konsekvenser i åratal framöver.

webserier ftw.

Att försöka göra någon typ av parodi på en av de mest hypade TV-serierna just nu känns både modigt och som att sparka in en öppen dörr. Det är inte lika hög kvalitet som The Lizzie Bennet Diaries (som jag älskade), men så gjordes den också i 100 episoder till skillnad mot School of Thrones ynka tre. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att de är så få, men med tanke på cirkusfaktorn i dem är det nog bra att de inte kunde sväva iväg hur långt som helst, försökte sig på att adoptera hela historien. Dessutom är det som berättas och skämtas om i avsnitten gjort på ett kärnfullt sätt, de lyckas kommentera teman från båda första säsongerna av Game of Thrones utan att försöka pressa in för mycket (lättnaden över att de lämnade incest utanför skolmiljön osv.). Likheterna mellan de båda serierna är, förutom att de är webb-baserade, att de bygger på välkänt material och har en del gemensamma skådespelare, i övrigt är de väldigt olika. Jag ser fram emot nya webbserier. Det känns som ett ännu ganska outforskat medium. För this is where the party's at, right?

berättarrösten.

The events that began with Jimmy's visit to Auntie's house were destined to be misremembered, beginning with the name. The Night of Blades and Stars was, in fact, three separate nights, with a pair of days between. But as with all such occurrences-those destined to be recounted not only in the immediate aftermath but for many years to come-time seemed compressed; it is a common error of memory to impose upon such events the coherence of a concentrated narrative, beginning with the assignment of a specific interval of time. That season. That year. The Night of Blades and Stars.
The error was compounded by the fact that the events of the night of the sixty-fifth of summer, from which the rest descended, unfolded in a series of discrete compartments with overlapping chronologies, no single piece being wholly aware of the others. Things were happening everywhere. For instance: while Old Chou was...

The Passage/Justin Cronin

Det är en passage, ett mellanspel som inte säger så väldigt mycket om händelserna i sig, utan enbart finns där för att guida läsaren. Boken kom ut 2010, har redan en uppföljare men är fortfarande ny, särskilt med tanke på titlarna jag vill jämföra med. Jag gillar den här typen av berättande, där vi ibland kliver utanför karaktärernas blick och antar formen av ett allseende öga. Det påminner om sagorna från barndomen, det var en gång, där händelserna berättades från vårt perspektiv av historien istället för karaktärernas. Cronin blandar, vilket jag tycker passar bra eftersom berättande ur tredjeperson, ur en karaktärs synvinkel, lätt bygger upp spänningen när vår känsla för karaktärerna djupnar.

Vi lämnar nu Danglars, som anfäktad av sitt hat försöker inge redaren misstankar mot kamraten, och följer Dantès, vilken efter att ha gått uppför hela La Cannebière fortsatte Noaillesgatan fram, där han gick in i ett litet hus till vänster vid Meilhanallén och hastigt sprang uppför fyra mörka trappor samt slutligen med ena handen på ledstången och den andra på det häftigt bultande hjärtat stannade vid en halvöppen dörr, genom vilken man kunde se in i en liten kammare.

Greven av Monte Cristo/Alexandre Dumas (Svensk översättning från 1963)

Det jag misstänker är att ju längre bak vi kommer, desto vanligare är den här berättartekniken. Detta är från 1845, och jag har förvisso bara ett exempel till, men vilket sträcker sig ännu en bit längre bak i historien. Kan det vara så att ju längre bak i litteraturhistorien vi kommer, desto mer distanserar vi oss från vad som berättas medan vi nuförtiden vill vara nästan inuti karaktärerna och känna allt som de gör?

Here haunted of yore the fabulous Dragon of Wantley; here were fought many of the most desperate battles during the Civil Wars of the Roses, and here also flourished in ancient times those bands of gallant outlaws whose deeds have been rendered so popular in English song.
Such being our chief scene, the date of our story refers to a period towards the end of the reign of Richard I., when his return from his long captivity had become an event rather wished than hoped for by his despairing subjects, who were in the meantime subjected to every species of subordinate oppression.

Ivanhoe/Sir Walter Scott

Här får vi en snabb historielektion innan historien tar vid. Politisk och social bakgrund till scenen redogörs för i tur och ordning, vilket tar några sidor. Jag gillar det. För alla som sett filmen är det inte helt solklart varför Saxare och Normander ogillar varandra så fasligt. Här får läsaren med sig det från inledningen, varpå det genomsyrar resten av handlingen. Möjligen kan det på sina ställen göras smidigare och på ett snyggare sätt, men det försvinner i fascinationen över hur de såg på och framställde sin egen historia år 1819. Det är gulligt, intressant, ... ibland långsamt.

Det är svårt att säga om jag saknar den här typen av inslag i min samtida litteratur. När den används, som i Cronins fall, gillar jag det. Det blir som en återkommande uppsamling, vår guide genom boken tar en kort paus i handlingen och lägger ut texten om vad som hänt, gör oss redo på temperaturen i vattnet under trampolinen. Allt som återkallar känslan av sagan, så som de berättades i barndomen, gör min värld varmare.

vi äter med ögonen.

Simon kom hem till mig i lördags. Att umgås med honom innebär alltid god mat. Även om jag inte får ett migränanfall och spenderar lika mycket tid på golvet som vid spisen. Vi gjorde wook av tusen sorters grönsaker med nötter, tofu och risnudlar. Det här med att vara vegan är inte så pjåkigt som folk tror. Jag är så nöjd med min färgglada mat. Köttbit, ris och bearnaise är en deprimerande gråskala i jämförelse. Nämnde jag också att Emmy kom hit igår och bakade citronpaj? Den var också helt okej. Poignant. Jag vet inte vad ordet betyder, men som det låter smakade pajen. Slutsatser? Mat är en sällskapsresa.

när jag fick ett ord för det där med kjol vs. byxor.

En gäst hos Morgonpasset i förra veckan svängde sig med uttrycket Donald Duck-fashion. Alltså en aversion till att bära byxor. Naturligtvis är jag tacksam över att år av feministiskt arbete gjort att jag kan välja att ha byxor om jag vill, även om jag 99 gånger av 100 tackar nej. Kjol är skönare, alla gånger. 

Jag blev inte helt bekväm med plagget förrän jag var över tjugo år, men långt innan dess hade jag vältrat mig i klagan över alla byxrelaterade problem. De slits och går sönder, alltid i grenen, och det finns inget värre plagg att köpa än ett par jeans. Alla butiker har olika storlekar, och jag försöker förtränga alla gånger jag försökt mig på fel storlek i allt för snäva provrum. Strumpbyxor behöver aldrig provas och är bråkdelen så dyra. De finns till och med med glitter på! Kjolar är (oftast) inte tighta. Du kan böja dig, dra upp benen utan problem och kan fläkta överallt det passar när sommardagen faller på. 

Nej, de enda byxor jag någonsin funnit bekväma har varit så stora att de snarare liknat mjukisbyxor. Så såg jag ut hälften av gymnasietiden. Nu vet jag bättre. Donald Duck-fashion, hell yes!

varför vi älskar daenerys targaryen.

När eftertexterna försökte ta över skärmen gick vi genast tillbaka för att se slutet igen, igen. Jag kan fortfarande inte få fjärilarna i magen att ligga riktigt stilla. Även om jag visste exakt vad som skulle hända kunde jag knappt andas av hur mäktigt de filmat scenen. Det känns löjligt att någon annan serie ens skulle övervägas vara snyggare.

när jag unnar mig en hel natts sömn/en imovane:

Ur svalget stiger den beska dimman sakta över min tunga. Lugnet. Nu kommer lugnet. Det som var och allt jag är kommer försvinna för ett tag, ett tungt ögonblick där jag kramas av dunklet och inte vet att det finns en värld ovanför min sjö av täcken. Snart blir jag tung, orkar inte öppna ögonen och vandra genom en hel tanke. Drömmarna kommer kleta ner mig, dra mig ner i sömnen när kroppen äntligen är tung och varm. Snart kommer lugnet för jag känner beskan, den jag lärt mig älska, den som viskar om sömnen, om lugnet. När mitt lilla piller börjat verka och sprider sin beska vaggvisa, bara då är natten säkrad.

THE LIZZIE BENNET DIARIES.

Jag ignorerade mina sista seminarier inför lördagens tenta och drunknade i Lizzie. Vanligtvis är jag ganska skeptisk inför moderna tolkningar av klassiska verk. Baz Luhrmans Romeo + Juliet är undantaget som bekräftar regeln: Shakespeare på vers kontrasterat till blinkande discoljus och stenansikten som kallar sin pistol för värja. Då är det inte bara en klassiker i modern tappning, utan nyskapande på flera nivåer. I like it! Jag tror att jag i tidiga tonår råkade se för många pjäser som ville ta gamla berättelser in i 2000-talet, och det blev inte alltid lyckat. Kontexten går inte alltid att plocka bort hur som helst, och vem gillar inte ett kostymdrama? 

Filmatiseringen av Pride and Prejudice som kom för några år sedan var tack och lov ett sådant. Jag var inte överförtjust i filmen (Sense and Sensibility är bättre!) som dock hade fantastiskt foto, men det är lättbegripligt varför historien har överlevt. Den är relativt oberoende av kontext, men passar fasligt bra i 1800-talets England. Den går att flytta till 2000-talets Kalifornien utan större problem. The Lizzie Bennet Diaries var dock så mycket mer än bara en webbserie. Den var som ett online-lajv, fast med skådespelare och ett helt kreativt gäng bakom kameran. 

Videorna släpptes två gånger i veckan, i princip alla omnämnda karaktärer hade varsitt twitterkonto där det kvittrades i takt med att historien rullade på. Andra sociala medier användes också, beroende på karaktär och dess personlighet. Denna nästa nivå av interaktion, helhetsgreppet, stärkte bilden av berättelsen som verklig med riktiga personer. I verkligheten skulle en bloggare inte ha ett youtube-konto men vara incognito i övrigt. De personer som var viktiga för berättelsen och inte befann sig på samma plats som Lizzie plockade då och då själva upp videokameran för att dokumentera ur sitt eget perspektiv, och de gånger interaktion mellan karaktärer skulle återberättas blev det charader. Även dessa återkommande scenarion är konsekventa i sin användning av rekvisita, vilket är ett helt underbart inslag! Simglasögon är Wickham, keps och fluga är Darcy, rutig skjorta är Lizzie osv.Vi får en tydlig röst för föräldrarna och Darcy (som inte syns personligen i videorna förrän över hälften av dem passerat!) medan de hålls undan från det faktum att Lizzie Bennet har en videoblogg där hon pratar om deras privatliv inför hela internet. 

Det hela är så fruktansvärt bra! Det är till och med nästan trovärdigt, förutsatt att det finns människor som är exhibitionistiskt lagda. Dramatiken som utspelas, takten det hela berättas i, hur folk glider in och ut ur bild, att bloggen kidnappas av systrarna när de vill visa att Lizzie inte alltid är objektiv, hur de översatt berättelsen till postmodern tid, de inpetade blinkningarna till originalet, och att Lizzie Bennet känns så mycket som en verklig person. Jag blev så fruktansvärt kär i den här historien, den här serien. Det enda jag ångrar är att jag inte grävde upp den tidigare än tre dagar efter sista avsnittet så jag kunde följt med på färden.

Update! Underbart tumblr-inlägg på temat.

lugnande ord från geni.

It’s good to be proud of at least some of your art.

Sure, sure. One of the other things is that by definition, every time you finish a record or a song, it’s a failure. I don’t wish to sound like some Emo kid (laughs), but you can never really capture in any song or album what you heard in your head. You can’t; you can’t do it with writing or painting, either. So everything is kind of a failure the moment you finish it, and so the songs that I kind of feel less that way about are the special ones. --Steven Wilson

omvärldsanalys?

Av misstag såg jag häromdagen, med ett krampaktigt tag om sambons hand, ett program om kvinnor som skulle föda barn. Det var inte den vanliga fittan spricker-ångesten som fick mig att skaka, utan programmet i sig. Den blivande modern som skulle tas om hand av en konsult ville prompt att hennes ofödde son skulle ammas, och eftersom hon haft problem med att amma sitt tidigare barn ville hon nu ha hjälp att hitta en amma. Konsulten, som agerade programledare och någon typ av expert, kommenterade för tittaren att det här med ammor är kontroversiellt eftersom...

1. Det inte går att vara säker på att amman inte röker, dricker alkohol osv.
2. Du missar anknytningen till barnet som kommer med amning.
3. Din unge suger på någon annans bröst!!

Detta är allvarligt talat de anledningar som hon listade som kontroversiella. Det är väl de minst kontroversiella aspekterna det går att föreställa sig i situationen? Här kastade jag mig över Richard och skrek "VAR ÄR KLASSANALYSEN?!" Att människor med den föreställningsvärlden existerar förvånar mig inte, ungefär som att programmet i sig inte var banbrytande. Mest konfunderad är jag över varför det låg bland dokumentärerna på svtplay.

Att du kanske skulle få problem med en ammas påverkan på din unge är inte vad som är mest kontroversiellt i frågan. Frågan hamnar i samma fack som surrogatmödraskap (och prostitution?). Du köper någon annans kropp(sliga funktioner). Den som säljer dem är sällan välbärgade människor i en lägenhetsvåning med panoramautsikt över New York som bara älskar att hjälpa människor. Hon har troligen en ekonomisk piska i ryggen som hjälper henne att komma fram till sitt fria val att dela med sig av sina bröst. Det är en kontroversiell fråga. 

Tack och lov var det tydligen förbjudet med ammor i New York. Eftersom det inte gick att kontrollera ammorna. (!!)

PS. Det enda roliga med avsnittet var att den inköpta bröstmjölken som ungen gillade bäst var den "vegetariska".

PS2. Och bebisar!

(universitets)livet är en fest osv.

Eftersom jag inte hittat (läs: lyckats undvika) argument för att jag ska skriva uppsats i höst kommer jag fortsätta åtminstone en termin till med att plugga just for shits and giggles. Idéhistoria II kommer bli intressant. Mina förfrågningar om stressen av ett tillfälligt trångt hem i kombination med uppsatsskrivande möttes med tips om stresshantering och upplysningen om att bibliotek är trevliga att studera på (men vad kan jag egentligen begära av facebook?) när jag egentligen sökte åsikter från uppsatsmakare och deras erfarenheter om helvetets graderingar. Men vad hade de egentligen att sätta emot det faktum att delar av Bibeln står med som kurslitteratur till idéhistorian? Det är ju helt fantastiskt! Men ett optimalt val är det knappast. Frustrationen mot världen består.

utbildning vs. bildning.

Den enda anledningen till att jag började studera på universitetet var eftersom jag inte hade något jobb, och nu sitter jag här och måste avgöra hur min kandidatexamen ska se ut, som om det var intressant för någon. Varför skulle jag vilja specialisera mig på något? Jag är inte säker på om det höjer utsikterna att bli anställd till ett jobb som inte malen sönder hjärnan totalt. Fördjupningskurserna innebär ju också några ton metodik, vilket jag kommit att hata. Just nu leder min utbildning mot ett masterprogram i historia, vilket skulle innebära så mycket forskningsförberedande kursen att de skulle spruta ur alla kroppsöppningar lagom till examen. 

Jag vände mig aldrig till högskolan för att utbilda mig för arbetsmarknaden, utan ville bilda mig för världen. Det är min romantiska syn på studier, ömt vårdad av min far och hans hyllmetrar böcker om historiens stora tänkare och litteratur i hundratalet ämnen. Det verkar inte finnas i universitetets verklighetsbild att en skulle studera för att lära sig saker. Målet är uteslutande att vi enbart är där för att i slutändan få ett bra jobb.

Jag vill inte läsa mer historia för att drillas i den ädla konsten att gräva i arkiv. Jag vill lära mig mer om historia. Inte ens hälften av kurserna verkar behandla ämnet över huvudtaget, om vi bortser från examensarbetet. När jag gnällde för Emmy om detta påpekade hon att jag kunde bli den nästa bibliotekarien (huvudpersonen i The Librarian, den bästa b-filmen som någonsin skådats) och fortsätta samla kandidater until there's no tomorrow. Det låter rätt fett. Jag har ju inte hunnit till filosofi eller stadsvetenskap än.

Läget nu är att jag behöver bestämma vilket ämne jag ska ta en kandidat i. Om jag väljer ekonomisk historia har jag en examen till jul. Tydligen har jag tillräckligt mycket andra fluffpoäng för att fylla ut en examen. Alternativet är att läsa en termin idéhistoria för att sedan nästa vår skriva uppsats i antingen idé- eller ekonomisk historia. Kruxet är att nästa vår ska huset jag bor i stambytas. Vill jag jobba på en gigantisk uppsats då? Beslutsångesten är enorm. Det slutar som vanligt med att jag vänder mig till te och choklad. Det är ju inte deadline på anmälningar förrän om ett helt dygn.

le comte de monte christo.

Förra veckan läste jag först ut min fysiska kopia av A Feast For Crows och lyssnade på de sista ljudfilerna av Greven av Monte Christo. Den tidigare innebär att jag nu är inne på den sista utgivna boken i A Song of Ice and Fire. När den är slut kan jag för första gången på ungefär ett år fokusera på annan litteratur (vilket är goda nyheter för bokcirkeln jag försöker sparka igång). Det är inte för att jag har brist på böcker som jag plöjt genom (nästan) hela bokserien, snarare för att den har varit svår att slita sig från. Det är dock, tro det eller ej!, inte dessa böcker jag tänkte skriva om nu.

Greven av Monte Christo som fenomen introducerades för mig när jag var hyfsat ung som TV- serie med Gerard Depardieu (en fantastisk skådespelare vilken jag haft mycket respekt för under min uppväxt, vilket dock av naturliga (läs: ideologiska) orsaker har förändrats). Hela familjen satt som klistrad framför TV:n, och sedan dess har jag sett igenom serien säkert mer än tio gånger. Det har ungefär sen dess varit min ambition att läsa boken, vilket inte har hänt förrän nu då jag tagit för vana att lyssna på boken när jag gått och lagt mig på kvällen. Ljudboken tillåter mig att blunda, spola tillbaka, och lyssna på karaktärerna som rösten formar. Att höra det gammaldags språket upplever jag också vara en helt annan sak än att läsa det då betydelsen av konstiga ord eller meningsuppbyggnad flyter på utan att blicken fastnar i ett stycke. Jag blir inte otålig för att komma framåt i läsningen eftersom jag ändå ska somna i resten av mitt liv.

Det var intressant att jämföra boken med TV-serien. Jag har levt i tron om att eftersom det är just en serie och inte en film har de inte behövt komprimera historien. På rak arm kommer jag på ungefär sex personer som är relevanta för berättelsen som klippts bort i serien. Berättelsens anda hålls intakt, men vissa delar av grevens hämnd blir så mycket gruvligare i boken där det finns fler anhöriga att ge sig i kast med. De många lager och nyanser som finns i texten gör historien större, som sig bör, men mycket av mitt positiva omdöme måste också tillskrivas uppläsaren. Danglars släpande röst, Dantés stadig och kalkylerande, och Albert de Morcerf som rapp och optimistisk. De litterära och historiska referenserna släpps också vid filmatisering, vilket jag inte alls förstår. De är typexempel på stycken jag kramar om i huvudet. Att höra en fransk bok uppläst på engelska funkade helt okej. Väl valda begrepp behölls på originalspråk och lät bra. 

Nu när denna mastodont är slut vänder jag mig till Alexandre Dumas andra stora kända roman, De Tre Musketörerna. Här jämför jag omedvetet med Stadsteaterns uppsättning, vilken jag nu sett tillräckligt många gånger för att kunna handlingen utantill. Min mest trogna läsare (dvs. jag själv om 6-12 månader) kan se fram mot kommande rapport.

jag är uppenbarligen inte ensam feminist i farsta.

lättare.

Ungefär vartannat inlägg på min blogg hyllar min man, men är det så konstigt? När jag själv vacklar, vilket inte är sällan, är det han som är där och kramar ihop bitarna av mig igen. Han är tokigast i hela världen, det största trollet du någonsin kommer träffa och pragmatiker ut i fingertopparna. På en sekund vänder han, är allvarlig, och fiskar upp mig. Varje gång fascineras jag, är tacksam och förundrad. Jag tänker inte helt förlägga min överlevnad till denna varelse, men nog gör han det lättare. Idag var det mensvärk, tentaångest, bråkig soyghurt och weltschmerz i största allmänhet som gjorde ont. Det är konstigt hur människan är konstruerad, varför vi är programmerade till varandra. Av all hud i hela världen är det bara en persons som gör mig lugnare, som behöver finnas inom räckhåll, som får ögonblicken att sluta klia. Av alla människor i hela världen råkar det vara han. Tack, för att han inte gömde sig i Nya Zeeland.

det snöar igen.

Igår var jag barnvakt igen, hängde med mina finaste små sysslingar. Topp fem aktiviteterna var följande... ETT: Dansspel som fick mamma att skratta högt. TVÅ: Gosa i oskyldiga barnnackar. TRE: "Ska du ha barn med Richard?" FYRA: Se på Sunes Sommar och förklara konstiga uttryck från förra århundradet. FEM: Laga mat tillsammans och diskutera hur stor en femkrona egentligen är.

Nu är jag hemma igen, ovan nämnda make är på jobbet och jag häller i mig öl för att lättare ignorera snön som yr. Resten av veckan tänker jag rulla mig i tentaångest, så ikväll passar jag på med pannkakor, att krama min soffa och sjunga högt till musiken.

Tänker,

jag kom upp den tiden jag tänkt mig. Gick en promenad inom en timma efter det. Började plugga direkt efter att jag ätit frukost. Skulle bara ta en tupplur. Två timmar senare vaknade jag, besviken på mig själv (det var ju till och med kräldjursmardrömmar i den där sömnen!). Jag och en timer som går att starta om med ett enda knapptryck är ett katastrofalt partnerskap. Te och kakor med Doctor Who, men fortfarande för besviken för att återuppta pluggandet. Tre timmar senare lockar samtliga flaskor öl i kylskåpet och jag har endast processat youtube-videor sen dess. Det började så bra, jag försökte verkligen. Gör jag mitt bästa för att plugga till tentan i den mest tråkiga kursen någonsin? Besviken, skamsen, ledsen, uppgiven.

konsertrapport.

Vi får inte glömma Steven. Det är förvisso inte lätt gjort, men jag noterade att jag förra året också bara nämnt spelningen i förbifarten, en brasklapp. Jag tenderar i och för sig att skrika hallelujah när Steven Wilson kommer på tal, när det än är, så en utläggning över hans fullkomlighet in person är kanske överflödig. Det struntar jag i. Ovan syns skruttig instagram-bild på öppningsprojektionen. Sedan struntade jag i allt vad dokumentation heter och bara njöt.

Det kändes (ett) underligt att vara på rockkonsert i en kyrka och (två) att hela publiken hade sittplatser. Hur är det meningen att en ska kunna vara stilla? Jag svängde så gott jag kunde på min plats. Det där med att vara stilla när musiken sliter i mig har jag aldrig lyckats mästra. Kvällens huvudperson kommenterade tack och lov på valet av lokal, vilket ärligt talat kändes som en elefant i rummet tills dess. "I think Sweden is the least religious country. You should be proud of that." Eller att vi skulle vara glada över det. Hur som. Tydligen använde bandet ett antal biblar för att stabilisera upp utrustning, vilket publiken fann förtjusande. Det där med sittplatser var i övrigt rätt trevligt eftersom tjusningen med att stå längst fram på konserter liksom tappar sin glans när ryggen börjar värka, vilket oundvikligen inträffar förr eller senare (om en har riktigt otur är det innan bandet ens hunnit gå på scenen). Vad jag aldrig trodde skulle inträffa var dock att jag skulle få ont i baken av alla jävla ställen. Jag har aldrig upplevt den som benig innan, men där kändes det som om någon sugit ut allt fett från den och lät mig balansera på skelettet. Jag försökte kompensera genom att sitta på diverse vantar och prylar, vilket hjälpte lite. Bara lite. Äsch, jag är inte bitter.

Musiken i sig. Fruktansvärt bra. Exakt som jag tänkt mig att det skulle bli, kännas. Portkeyes i Harry Potter-böckerna (flyttnycklar på svenska kanske?), teleporteringshjälpmedel, beskrivs som om något hakar i under ens navel och drar iväg med en. Det är den närmsta förklaringen till hur hans konserter känns för mig. De drar i mig. Efteråt kunde jag bara släpa benen efter mig och uttrycka mig i enstaviga ljud. Allt kändes harmoniskt och kroppen var fullkomligt rofylld. Eller, de hundra minusgraderna gjorde fortfarande ont, men ni förstår vad jag menar. Att han fick in Radioactive Toy på slutet (vilket egentligen är en Porcupine Tree-låt) blev bara för mycket. Jag orkar inte att det går knappt ett år mellan spelningarna. Jag vill ha mer, nu nu nu!

mars är ingen vårmånad.

Även fast jag längtar till våren så att det gör ont i kroppen kan jag inte bli arg på nysnön när den faller så luftigt och ligger lätt som florsocker på marken. Den senaste tidens kyla och smhi:s prognoser ger åtminstone inga falska löften. Sverige är kallt. Våren kommer inte förrän vi nästan slutat hoppas på den, när vi blivit besvikna så många gånger att vi förlikat oss med tanken på tjocka vantar och tung jacka långt framöver. När jag var liten fick jag lära mig att mars var en vårmånad, och när vi åkte hem från fjällen där vi var ganska många sportlov tittade jag ut genom fönstret och tyckte mig se hur snön krympte allt eftersom vi rullade österut, söderut. Väl hemma var det nästan barmark, nästan. Antagligen får jag förlika mig med att det är ett minne blott, något jag får se tillbaka på med varm nyponsoppa i magen och blöta sommarfötter.

mest efterlängtade säsongspremiär 2013.

I am so friggin' excited! Ge mig mer trailers, fler fler fler så jag inte spricker av förväntan de sista två veckorna!

pre konsert-pepp

Ikväll är det dags! Både jag och Emmy har lyssnat oss galna på det nya albumet som släpptes för några veckor sedan, och gillar det. Det är mindre än ett år sedan han spelade här senast. Då hade jag tenta dagen efter, det regnade och jag var allmänt grumpy när vi kom. Efteråt kändes allt, vad som helst, så mycket bättre. Jag kunde inte ens det som då var det nya albumet speciellt bra. Hans musik har den effekten på mig. Den lever i en parallell värld där alla människor är lätta som luft och suget i magen inte gör ont utan är något annat, något lugnt och stormande om vartannat. En bra kväll väntar oss.

"sociologisk analys" verkar vara en variant på vetenskapsmetod.

Jag gick igenom schemat för nästföljande kurs kvällen innan inlämning för hemtentan. Kvalitativ metod, kvantitativ metod, undersökningsdesign, intervjuteknik, statistiska verktyg och kan vi snarka lite högre tack? 

När vi gick igenom detta förra terminen ansåg jag det vara onödigt att ha redan i andra terminen av ett ämne, eftersom alla som läser en fördjupningskurs antagligen inte strävar efter att bli forskare. Är det jag eller universitetet som helt har förlorat greppet om verkligheten? I slutet av höstterminen blev jag sugen på att stanna på ekonomisk-historiska institutionen och skriva en C-uppsats om köttindustrins utveckling kontra välfärdsstaten. Det är ett ämne jag är intresserad av och gruppen var så himla mysig att jobba i. Till slut bestämde jag mig ändå för att byta inriktning till sociologi eftersom jag kände att jag ville lära mig något nytt, något som jag upplevde gav mig något. Fördjupningen i fördjupningskursen hade inte känts så fördjupande. Jag ville ha nya insikter att pussla ihop med gamla. Var har det gett mig? En inledning totalt anpassad för elever som tog studenten i förrgår, en månad grundläggande sociologi som var helt okej, och nu en ny månad med vetenskaplig metod. I en A-kurs. På första terminen av ämnet. 

Är det jag som är nästa Einstein eller är allt de säger på metodkurserna så otroligt självklart? Uppenbarligen har de ett ämnesövergripande problem med att studenterna varken kan skriva eller göra något ordentligt. Jag förstår verkligen inte vad de har gjort under gymnasiet (om de nu inte kan skriva) och varför de inte kan få bli introducerade i vetenskapens ädla vägar NÄR DE BESTÄMT SIG FÖR ATT BLI VETENSKAPSMÄNNISKOR?!?!?!?!?!?!? Allvarligt talat. Vad är problemet? Är det så illa ställt med våra kunskaper att institutioner medvetet satt i system att ha en del metod nästan varje termin så att vi ska vara ordentligt manglade när det väl är dags för kandidatuppsats? Eller doktorsavhandling. Det är ju en sådan vi möter i exemplen hela tiden, så det verkar vara det som åsyftas. Att vi ska tänka på de här reglerna nästa gång vi bestämmer oss för att doktorera.

Av någon anledning hatar jag vetenskapsmetod. Det har ingenting med min anledning till att vara på universitetet att göra. Till skillnad från de flesta andra närvarande är jag inte student för att få en utbildning. Jag är där för att lära mig. Sådan är i alla fall min uppfattning, kanske har jag fel. Att jag  samlar ihop till en kandidatexamen och försöker styra mot ett masterprogram har inte med det att göra. Det är omvärldens förväntningar. I slutändan ska det vara något konkret för det har CSN sagt, och Björklund såklart. Jag är en bortskämd vit (ish) medelklassunge som bor i bostadsrätt, lever på studiebidrag och klagar över att någon gång behöva jobba. So sue me! 

Hur som helst bestämde jag mig där och då, när jag läste schemat, att det fick räcka med att vara arg och cynisk. Den här månaden skulle inte bli bättre med en negativ attityd (såhär i efterhand undrar jag om min hjärna inte blev övertagen av arbetslinjens evil overlord, för det låter helt personlighetsfrånvänt). Jag klagade som fan den kvällen, och sen stopp. Alla uttalanden om kursen görs nu genom ett Guy Fawkes-leende och hopbitna tänder på klingande tvärtomspråk. Det gick helt okej de första dagarna efter att föreläsaren använt en xkcd-bild, lättköpt good will. Sedan kom arbetskompendiet.

Jag är inte säker på om det kan bli sämre bättre. Beslutsamhetsförmågan sätts på prov och jag behöver uppenbarligen ett akutsamtal hos studievägledaren. Om det här är en del av "sociologisk analys" måste jag raskt tänka om hela mitt koncept för nästa termin. Jag har inte läst matematik sedan andra ring (dvs. sex år sedan) av en anledning. Lögn. Flera anledningar. Det jag trodde var samhällsvetenskap är en av dem.

NÄR SKA JAG FÅ LÄRA MIG NÅGOT VIKTIGT OM VÄRLDEN SOM JAG FAKTISKT KAN ANVÄNDA?

PS. Tydligen är jag rätt bitter. 

PS2. Du som är gammal och vis: jag orkar inte höra att jag säkert kommer behöva den här kunskapen längre fram. Jag tänker mig att allt som dödar min lust att studera inte är nyttigt.

PS3. Bostadsrätten skulle passa ännu bättre tillsammans med en ny mobiltelefon, mamma! Alla skulle vi må bättre av högre bildkvalitet, inte sant? (OBS! SKÄMT!)

post-bashing.

Det går upp för mig att texten den senaste tiden kretsat runt hur mycket världen suger. Eftersom jag faktiskt har varma känslor mot delar av den är det hög tid att börja påpeka det då och då.

Jag är tacksam för att vara född i Sverige, i en välmående familj vilken kunnat ge mig ett hem där jag kan slappna av och må bra. Att bo i bostadsrätt kommer tillsammans med vetskapen och det dåliga samvetet över alla som inte har råd att köpa och inte kan hyra eftersom världen älskar att äga individuellt. Det hela blir ännu bättre av att få ha världens bästa sambo, galnaste Richard. När jag kom hem efter att ha lämnat in hemtenta i onsdags ramlade jag ner i soffan och han agerade DJ via youtube. 

Snart kommer våren. Jag läser om Questionable Content och älskar det. Galagos Flumskolan knocked my socks off! De senaste dagarna har jag kastat mig in i nästa bok av A Song of Ice and Fire, och snart börjar säsong tre sändas. Jag har ingen aning om hur många gånger jag sett trailern hittills. Peppen ökar exponentiellt!

Det här året har jag lyckats spara pengar för första gången någonsin och snart finns det tillräckligt med kapital för att boka en resa till Japan, vilket har varit målet. Det är en resa jag verkligen ser fram emot, visserligen halvt skräckslagen, men ändå. Dessutom längtar jag ännu mer till sommaren än någonsin, inte bara för vädret, utan med tre månaders intensivt skrivande i bakhuvudet. Målet för 2013 är att prova på min idé, se om det kan växa till något. Det kliar i fingrarna.

Världen må vara skit, men ibland går det bra att vända andra kinden till och värma ansiktet i solen.

det kan väl ändå inte vara vetenskapskritik?

Back in the day när jag fortfarande njöt av att bara gå halvfartskurser (vilka ändå stressade skiten ur mig) och läste idéhistoria började studierna vid försokratikerna, naturfilosoferna. Dessa var en hög gubbar som alla hade namn som var omöjliga att skilja från varandra och turades om att den ena efter den andre propagera för vilket som var naturens minsta beståndsdel. De gick igenom luft, vatten, jord, eld och ett femte, mystiskt kraftfält-ish och sen kom Sokrates och gjorde slut på tramset. Att läsa idéhistoria handlar mycket om att göra en vandring från galenskapens djupaste brunn upp mot ytan. 

Nu sitter jag och filar på en hemtenta i sociologi och slås av hur mycket det liknar den inledande exercisen i idéhistoria. I begynnelsen kom en hög gubbar som försökte förklara vilket som var samhällets minsta beståndsdel. Eftersom dessa kom några tusen år senare och därför väldigt mycket högre upp i den där brunnen är det inte lika smärtsamt att läsa om, men likheterna får mig fortfarande att rynka på ögonbrynen. När någon försöker förminska något så stort som all mänsklig verksamhet eller universums funktion till en liten grej är det något som inte står rätt till. I det tjugoförsta århundradet har vi väl nått konsensus om att världen är komplicerad. Punkt. Eller?

Det är lockande med enkla svar, men är det inte just det som så många gånger om visat sig vara en strategi för misslyckande, att lägga alla ägg i samma korg. Världen är sjuk i huvudet. Allt beror på. Det finns alltid en andra sida till fenomen. Tusen och en annan grej som påverkar minsta lilla pryl. Påminn mig om det när jag går igång på en mirakelkur för mänskligheten, tigrarna och jordklotet. Okej?