början av 2010 till sommaren 2011

Under perioden jag levde med min senaste dator (för ja, av någon anledning överensstämmer de perioderna ganska exakt) var nog den tuffaste i mitt liv. Det var upploppet till och att vilja dö. Härliga tider! Slumpvis hade jag en webcam då. Inte lika slumpvis gillar jag kläder. Kanske överraskande är att jag gillar dem tillräckligt mycket för att göra något så generande som att posera framför en webcam. Väl i dåtidens historiska skimmer känns de mer okej. Jag menar, sånt där trams håller jag ju inte på med längre (...för att min nuvarande burk inte har kamera)!!

I början av 2010 hade jag långt hår och lugg.

Sedan rök några cm.

Fy fan för att behöva platta ut (luggen). Snyggt och så kanske, men palla!

Nybliven singel, på väg till valvaka. Inte lika glad som jag ser ut. Så var det en skitig dag också.

Hm. Läppstift. Vill påminna mig att det här var kvällen som några (vill inte peka ut någon särskild, men det var Olof och Simon) tvingade mig att vandra från Kungsholmen till Slussen i svinhöga klackar.

Jag blev med glasögon. Det var riktigt häftigt att kunna se igen.

Långt hår är jobbigt, så det rök igen. Dock ingen page den här gången.

Tenta-dag. Det var dagen efter jag snackat med psykolog om dödslängtan och om att börja med antidepressiva. Jag förstår fortfarande inte hur jag klarade (och gjorde bra ifrån mig!) på den tentan.

Vinter. Trött och sliten. Här någonstans blev jag ihop med Richard.

Vill minnas att detta var vad jag hade på mig sist jag var ute hos Simon. Jag gillar verkligen tryck med katter!

Dagen Emmy skulle snagga mig, peppen!!

Bald chicks digg clothes too.

Någon morgon jag skulle ner till psyk och våren äntligen hade kommit.

Fantastisk men omöjlig klänning jag bara använt den här gången, när vi var bjudna på middag i syrrans tillfälliga lägenhet i Kärrtorp.

Yellow Submarine <3

Här börjar jag bli för bekväm med det här posandet! Studentmottagning misstänker jag.

Så, vad säger ni? Är det inte dags att snagga av eländet igen?

jag gillar henne.

att lyssna.

Det här med podcasts har varit ett huvudbry för mig de senaste veckorna. Så fort jag gör vad som helst som enbart involverar min motoriska förmåga lyssnar jag på poddar. Detta är livsluft. Risken finns att jag dör av tristess annars. Vågar inte prova att stänga av, vem vet vad som kan hända om efter en och en halv timmas tyst diskande?!

Först var det Tankesmedjan och sedan Morgonpasset som började sända efter sitt sommaruppehåll. Ljuvliga tider! Till att börja med i alla fall. Morgonpassets poddar visade sig vara bantade och inte innehålla alla minuter flams och trams om absolut inget speciellt, så som podden såg ut i våras, vilket ju är det innehåll jag älskar. Morgonpasset är kompisgänget jag hänger med varje dag, bara det att de inte är fullkomligt medvetna om min existens. Då gillar jag inte när någon klipper bort delar ur vår envägskommunikation. Usch och fy! Visserligen verkar detta ha bättrats väldigt sedan terminen startade. Jag skulle uppskatta att de blivit ca 30 min längre sen dess.

Anyhow. Sedan kom nästa aber i och med att Sveriges Radio lanserade sin nya app (palla ladda ner från hemsidan och lyssna via valfri spelare när jag ändå vandrar omkring med telefonen hela tiden). Den visade sig vara sämre än ruttet åsnebajs. Det enda fina var att hela skärmen nu lystes upp av grandiosa bilder av ännu mer fantastiska radioprofiler. Men vad gör det när man inte kan hantera sina nedladdade filer till hundra procent utan internetuppkoppling? Den gamla versionen gick fortfarande att använda, men ungefär tre gånger efter att man öppnat upp den (om än bara för att pausa) poppade en ruta upp som uppmanade en att ladda ner den nya appen. Så. Jävla. Jobbigt!

En går på stan och lyssnar på valfri människa just babbling away när man plötsligt ser någon man känner (hatar detta moment btw). Tar upp telefonen, öppnar appen, trycker bort en två tre (!!!) rutor innan man kan pausa flödet. Av med hörlurar. "Heeeeej!" Kram. Bara det att personen redan är förbi kram-stadiet och en framstår som nonchalant idiot. Well, jag och mitt kontrollbehov gillar inte att missa information. Inte ett dugg.

Förra veckan fick jag för mig att jag skulle expandera mitt lyssnande utöver utbudet hos SR. Jag sökte efter funktionsdugliga (gratis!) appar. Podkicker funkade bäst, men var kanske den tredje jag provade under en svordomstät halvtimma. När jag väl gav mig ut för att söka podcasts (inte för att jag var ute efter någon speciell) började den förslå antagligen alla med svenskt ursprung den kunde hitta. Därav även de från SR. Så nu har jag en app som kan ha en spellista (!), som minns var i podden man pausat även om appen stängs ner (!) eller om man börjar lyssna på ett nytt spår emellan (!), och som kan söka efter nya poddar i alla ens prenumererade kanaler samtidigt(!). Detta är antagligen vardagsmat för samtliga civiliserade människor där ute, men jag känner mig så jävla nöjd! Jag hjärta podcasts liksom.

söndagspizza.

Om några timmar är det dags för årets fjärde föreställning av De Tre Musketörerna på Stadsteatern (andra gången med syrran för i år och femte gången totalt). Antagligen den sista gången också. That is super sad. Jag blir så otroligt glad av att se vuxna människor helt hänge sig åt färg och fjoll, särskilt till rock. Tyvärr har huvudvärken börjat krypa sig på. Det är ännu mer sad för jag har inte bara en teater/musikalföreställning som jag vill kunna njuta av ikväll, jag vill också vara i form att förvandla en veckas slitsamt (läs misslyckat) läsande till ett PM. Anyhows, pizza och My Little Pony gör mig åtminstone på humör att försöka kämpa. 

PS. Tycker det är så ironiskt att jag inte gillade pizza innan jag blev vegan. Who'd know att pizza utan ost är så gott?! Det är ju osten alla andra hypar!

tre bilder, två dagar.

 Fredag förmiddag: Emmy och jag inleder höstens träningssatsning (aka simmar) och lunchar på Kafé 44.

Fredag eftermiddag: Blir så jävla fucked up av kurslitteratur och världen i övrigt (typ). 

Fredag kväll: Naturligtvis deprimerad, vilket blir värre när jag häller vatten över grenkontakten som strömför dator etc, vilket innebar att jag inte kunde kolla mer på Buffy.

Lördag förmiddag: Dop på Lidingö för söt unge från Richards släkt. De hade fixat vegansk mat till mig inför mottagningen. Det gjorde mig väldigt glad. Fick dock huvudvärk ändå. Planen för lördag kväll är m a o flyttad från att titta på Buffy och dricka hallonsoda till att titta på Buffy och dricka vatten. Over and out.

eating animals/jonathan safran foer. (riktigt bra, men jag kan inte släppa buffy just nu. ska fortsätta läsa den när som helst!!)

så jävla mycket vardag.

Allt jag gör nuförtiden är sova, plugga och titta på Buffy. Bor på biblioteket och skrattar åt Spike. Ursäkta apdålig videokvalitet, youtube's finest.

genusmässiga funderingar kring snövit.(som egentligen skrevs i juli)

Snow White and the Huntsman. Först några korta ord som inte hör till det jag egentligen vill säga. Drottningens roll var fantastisk. Kristen Stewart var snyggare än jag tänkt mig. Jag kunde inte placera någon av de manliga (anti)hjältarna. Filmen kändes som ett hopkok av klassisk sagobok, Disney, Sagan om Ringen och Bröderna Lejonhjärta. En lyckad blandning. I övrigt fick jag några funderingar jag vill lufta. OBS! Spoilervarning.

1. Dvärgarna var filmens (enda?) comic relief. Självklart är det karaktärerna som kroppsligen avviker från normen som filmmakarna sätter i de lustiga situationerna och låter oss skratta åt. Dessutom var det de som jag uppfattade uttryckte mest skrockfullhet och en... aningen lägre IQ-nivå.

2. Jägaren som inledningsvis hade till uppdrag att döda Snövit men sedan dissade den planen för att hjälpa henne (en twist lika självklar som att jorden är rund) var så trogen sin stereotyp att han närmast var en karikatyr. Han var ovårdad och alkoholiserad utan att för den sakens skull missa med svärdet eller se för jävlig ut. Dessutom drogs han med en sorg som gjorde honom till en mjukis inombords vilket han dolde med en ack så hård yta. Jag är så trött på den här överanvända karaktären.

3. Drottningens motiv till att vilja döda Snövit var ju som vi minns från sagan att hon ville vara vackrast av dem alla. Filmen gav en berättelse om varför hon blev sån, vilken avslöjar att hon blev lärd att skönhet var hennes enda sätt att få makt i kombination med att ryckas från sitt hem under krig. Jag tyckte denna aspekt var väldigt intressant. I Disneyversionen av sagan, vad jag kan minnas, var skönheten som drottningen eftersträvade själva målet, medan det här endast är ett medel för att behålla makten. Det påminner om hur vårt samhälle verkligen ser ut. Kanske säger det inget nytt, men det är ändå en påminnelse om hur utseendet fortfarande görs alltför viktigt i alla möjliga aspekter. I filmen suger drottningen skönheten ur unga flickor, vilket man skulle kunna dra all världens paralleller till hur skönhetsindustrin funkar idag. Var kommer hår till förlängningar ifrån? Mode- och skönhetsindustrin som är ett enda hopkok av självhat och självsvält vilkas produkter (som ju är tänkta att förstärka vårt utseende) kommer från fabriker med slavliknande arbetsförhållanden eller är framställda på ett sådant sätt att det skadat djur och natur. I de flesta fall. Det är dock bevisat att allt detta ger fördelar i samhället, vackra människor premieras ständigt. Ni väljer att tro mig även fast jag inte orkar leta upp en källa, bara för att jag är så jävla snygg.

4. På sin flykt nådde Snövit och jägaren en by vid en sjö där det endast bodde kvinnor. När männen dragit ut i krig (mot drottningen får vi anta) har kvinnorna lämnats kvar. De skar sig i ansiktet för att göra drottningen ointresserad av att kidnappa dem då hon inte hade något intresse av kvinnor som inte ansågs vackra. Ärr kan ju som bekant inte vara vackert. Det som fångade mitt intresse var dock det faktum att byn var den enda i hela filmen vars hus endast bestod av hyddor av lera och vass. All annan bebyggelse som syntes var sten- eller trähus. Dessutom hade rollbesättningen givit befolkningen som levde i den här byn en mörkare hudton. Orientalism är vad det brukar kallas. Dessutom känns det väldigt typiskt att just det samhälle som beskrivs som kvinnodominerat ska vara det där människorna inte bort i "riktiga" hus.

I övrigt var filmen helt okej. Var kul att se på och riktigt mysigt med sagofeeling.

opeth/gröna lund/120914

presenter av olika vikt.

Tack mappa staten för att du tar hand om mig och ger mig en kallelse till läkare för att se till att jag inte håller på att utveckla cancer. Jag har bara ett litet aber med denna plan. Måste det vara en gynundersökning? Inget kort eller någon gratulation följde med, men det är tanken som räknas, och genom min telepatiska überförmåga tycker jag mig höra "Grattis till att du blir statistiskt eligable för att bli sjuk och dö!"

söndagsnöjen.

Jag skulle föredra att min söndag skulle innehålla någon typ av detta:

Istället ska jag skriva en inlämning och klämma i mig kanelbullar. Halleluja!

ny besatthet.

Emmy meddelade att hn skulle framföra denna dans på någon insparksrelaterad aktivitet.

Jag fann det svårt att sluta loopa videon. Började kolla relaterade filmer på youtube.

Vet någon om låten skrevs just i syfte att inspirera olika framträdanden? Det känns troligt. Och så väldigt mycket awesome.

födelsedagsgif.

ungefär såhär känner jag över att sommarjobbet är över och att jag kan sova fritt igen.

300mg venlafaxin/dygn

Utan min medicin skulle jag inte klara av att plugga heltid. Utan den skulle jag inte orka ha en vardag som sträcker sig utanför lägenheten. Utan den ligger jag i fosterställning på golvet och tänker ut sätt att döda mig själv på. Ändå vill jag bara bli kvitt den. I alla fall idag.

Jag känner ingenting. Något driver mig till att gå omkring halvnaken, inte äta ordentligt och att titta på dålig film i takt till en olustig förnimmelse. Jag känner inte att jag mår dåligt. Jag bara vet det. Medicinen hugger av ångesttopparna och den når aldrig högre än mina inälvor kan hoppa. När känslan stiger allt högre upp i min kropp, förbi bröstkorgen och upp mot halsen, då blir det värre. Nu kommer det aldrig högre än buken. Det är inte nära nog för att få mig att gråta ut det. Känslan i magen är inget jag kan brottas med och därför stannar den.

Please don't spoil my day I'm miles away and after all I'm only sleeping.

En sak jag verkligen gillar med min soffa är att den är riktigt jävla skön. Jag sov i den tills jag var ungefär tretton bast. Därför vet jag att den gör sig alldeles utmärkt som tillflyktsort för en ledsen lillasyster. Det gillar jag verkligen.

the vegan lifestyle.

Att ta steget och bli vegan var svårare än det att bli vegetarian för ett antal år sedan. Att bli vegetarian krävde ingen vägledning eller kunskap. Det var bara att göra. Veganismen kräver ett ständigt studerande av innehållsförteckningar och sökningar efter lämpliga baknings-substitut (till exempel ägg).

Vad som verkligen särskiljer veganism från vegetarianism i mitt liv är främst bemötandet från omvärlden. När jag blev vegetarian frågade folk varför, mest av nyfikenhet, men hade oftast en grundläggande förståelse för beslutet. De flesta människor (läs: alla utom killar som verkar ha ett behov av att vara macho) vet med sig att det inte är oproblematiskt att äta djur. Veganism får däremot människor att reagera och ifrågasätta. Ibland ställs frågorna på ett sätt som gör att det låter som om jag har gett upp meningen med livet. Den absolut vanligaste frågan är 'men vad äter du då?' Jag svarar 'allt'. Jag tänker inte vara något annat än normen inför mig själv. Jag äter allt som en människa borde äta och kött ingår inte i den kategorin. Det är jag fullkomligt övertygad om.

Det värsta med att vara vegan är samma som när jag var vegetarian. Mänskligheten är det värsta. Att samhället inte förändras. Att liberaler blir förbannade enbart inför tanken att införa EN dag i veckan då det inte serveras kött. Deras valfrihet skulle nämligen kränkas. Det är så sjukt att de med näbbar och klor kämpar för sin rättighet att välja kött till sin måltid utan att en gång reflektera över djurens val och rättigheter. Att familj och vänner fortsätter sin gamla vana, gör något jag hatar men måste leva med. Jag blir inte arg, frustrerad eller ledsen över det. Känslan ligger långt förbi alla de benämningarna. Faktumet att tortyr och mord begås i namnet av människors höga nöje (för det är vad smaken är) ger mig en hård klump i magen som aldrig kommer försvinna. Världen är verkligen ett ruttet, äckligt ställe där jag inte vill leva. Tyvärr verkar det inte som om jag har något val.

Sluta ryck på axlarna och ta dig tid att titta på videorna och klicka runt lite på några hemsidor! 

www.vegankit.com

http://www.djurensratt.se/vara-fragor/djurvanlig-konsument

fuck you juli.

Det här kan vara den segaste sommaren i mitt liv. Detta är helt oprovocerat. Det är inte jag som har jagat iväg alla människor från stan. Det känns som om bokstavligt talat alla människor jag känner är otillgängliga. Mitt driv att underhålla mig själv har dessutom börjat tryta så lågt att det enda jag gör under de tolv timmar på dygnet då jag inte sover är att titta på anime, läsa böcker och äta kakor. Jag har åtminstone hunnit lyssna igenom The Hunger Games Trilogy, ramlat igenom en Murakami och är nu 100 sidor in i The Game of Thrones. Det är det enda som tröstar mig. Särskilt eftersom Tankesmedjan slutar sända nu. Bu-fucking-hu!

gränsdragning osv.

Det land som syns bakom mig på bilden är Syrien. Min frukost åt jag idag medan jag såg på gårdagens nyhetssändning. De sitter i Genève och pratar om att landets konstitution behöver förändras. Vilken tur att vi fick samman alla viktiga människor i ett och samma rum så att de kunde komma fram till den slutsatsen. Därför, med massakrer och våld och världspolitik som är out of order gjorde jag ironiskt denna pose. Den hade passat på platsen annars, ovan molnen och allt, men med tusentals mördade är det svårt att vara fullt så lugn. 

PS. Sommarlov. Sover mer än tio timmar per natt. Sedan en tupplur på dagen. Mardrömmar hela tiden. Jag verkar aldrig kunna få nog med sömn.

könsmaktsordningen forts.

Det här är bra skit. Jag läste boken förra sommaren, här gör Sara Hansson en apbra sammanfattning i serieformat. Read it and weep my friends.

en resa på gott och ont.

Det gör så ont att läsa det här. Jag håller på att gråta vid varje inlägg. Det är så nära. Jag var nyss där, men på andra sidan muren. På andra sidan militärer och rasism. Jag var ingen random turist. Jag kom enbart för att hälsa på min släkt, se mitt nya kusinbarn och gå på ett bröllop. Eftersom min morbror är guide och landet innehåller många spännande och vackra platser åkte vi också självklart runt och spanade in olika ställen. Vi var hela tiden på den trygga sidan, men tanken fanns åtminstone hos mig hela tiden.

Jag älskar mina släktingar som bor där, hur hebreiska och anti-palestinska de än må vara. Oftast märks kriget och ockupationen inte alls (vilket är rätt sjukt), men ibland är attityden en perfekt spegling av den israeliska propagandan. Det gör så ont att höra. Av någon anledning tänker jag på Jesus (vilket är väldigt bisarrt då jag inte på något sätt är kristen, dock ett stort fan av Jesus Christ Superstar) när han hänger på korset och ber Gud att förlåta sina mördare eftersom "de inte vet vad de gör". Det är hållningen jag måste anta för att stå ut. Jag intalar mig själv att de är tvångsmatade med lögner tills de totalt har internaliserat dem och gjort dem till sina egna. Jag står inte ut annars. 

Till en början orkade vi ifrågasätta, ställa kritiska frågor och utmana värderingar. Efter ett par dagar inser vi att vi på en ynka vecka inte har en chans mot resten av årets massiva "nyhetsintag" och vi anstränger oss för att enbart nicka och byta samtalsämne. Oftast misslyckas vi, för till slut går det inte att hålla tyst om något så fel.

 

På väg från Jeriko till Jerusalem. Ockuperad mark.

Öken. Berg. Beduinläger. Öken. Berg. Beduinläger. 

Sedan, stenhus i flera våningar. Träd och gatubelysning.

"Det här är en judisk bosättning, eller hur?"

"Vad? Nej, det här är en ny stad."

Helt blank. Aningslös om att vi skulle kunna tänka något annat om det.

Ett helt vanligt bostadsområde.

Det gör så ont och jag mår illa och hatar det. Hatar det hatar det hatar det.

det känns helt okej att lämna sverige för den kommande veckan.