För mindre än två veckor sedan lämnade jag in en hemtenta i en kurs som institutionen döpt till "Samhällsproblem". Nu brinner Stockholms förorter och ironin jublar. Efter att ha diskuterat alla former av misär i en månads tid har jag dock lätt att säga detta: jag kan förstå bråkstakarna.
Innan ni brusar upp er och tror jag menar att det är helt okej att kasta sten och förstöra annans egendom vill jag flagga för att det självklart inte är så. Enligt min filosofi blir det aldrig okej att låta sina problem gå ut över andra. Det är inte heller okej att skrika rasistiska förolämpningar, använda övervåld och maktmissbruk.
Det som stört mig mest i rapporteringen och debatten om Husby, förorten och kravallerna är polariseringen. Retoriken som används i media eller min facebook-feed närmar sig å ena sidan ett legitimerande av motståndet (upploppen) med mycket knapp förståelse för polisen, och å andra sidan ett fullständigt fördömande av de involverade ungdomarna.
Jag förstår inte människors strävan efter att välja sida, välja en sida. Enligt min erfarenhet tenderar människor förvisso att generellt använda sig av antingen individen eller samhället som förklaringsmodell av samhällsfenomen. 99 gånger av 100 tillskriver jag mig till den sociala, strukturella och konstruerande idén, men den här situationen tror jag blir lidande av att deklarera sig för den ena sidan punkt och slut. Det som händer är komplicerat, omvälvande och borde beröra varenda en av oss. Vi borde aldrig sluta prata om det, aldrig sluta lyssna på nya synvinklar, aldrig sluta fråga oss varför?
Självklart är det ändå ingen slump att det är Husby och inte Lidingö som revolterar. Vad har invånarna i Danderyd, Saltsjöbaden eller mitt eget sköna gröna Värmdö att klaga på? Där bor välmående medel- och överklass som inte lider av skattelättnadernas välfärdsbesparingar. Det första resulterar nämligen i det andra vad moderaterna än försökt lura i dig, jag lovar.
När klassklyftorna ökar, arbetslösheten stiger och segregationen cementeras blir jag modfälld. Jag som bor i en bostadsrätt och är varken rädd för att gå hungrig framöver eller inte kunna betala banklånet. I värsta fall har jag en trygg fallskärm, min mamma och pappa. Hur desperata är då inte de unga i områden där statliga institutioner stänger ner, polisen är onödigt hård och det är oproportionerligt svårt att få ett jobb?
Efter decennier av social segregation ligger de billigaste lägenheterna klumpvis långt från Östermalm och där samlas den del av befolkningen som socioekonomiskt är mest marginaliserade. När lågkonjunkturens övertydliga statistik inte kan få regeringen att erkänna situationens existens, erkänna medborgarens samma värde och rättigheter som innerstadsborna, vad gör en då?
Jag vill inte spekulera i hur dramat startades eller vem som sagt vad, men det som troligen var politiskt i början har antagligen dragit till sig människor som för länge sedan gett upp om att kunna ta samhället på allvar, de som för en inre strid med dess normer och värderingar, de som är där enbart för att bråka med allt som gått åt helvete för dem. Tyvärr gör de sig så bra på löpsedlar.
Det är individer som utför handlingarna, men att hytta med näven åt dem alla gör ingenting för att hindra framtida skadegörelse. Prevention känns så uppenbart, som en självklar strategi för att hjälpa upp personer som halkar och knuffas runt i samhällets ekorrhjul. Går det att tro på prevention utan att tro på strukturernas bakomliggande faktorer?
Nu lyssnar omvärlden minsann. Är det så konstigt att elden sprider sig när Aftonbladet och Expressen blåser på så mycket de förmår? Sviktande folkhälsa, strukturell arbetslöshet och alla dessa individers misslyckade skolgång var tydligen inte värda tidningsmetrar uppmärksamhet. Vad tjänar de upproriska unga männen på att bränna grannarnas bilar? Ingen verkar förstå det. Jag gör det, för nu lyssnar omvärlden.
Vad tänker ni?