midsommarafton.

Midsommar, för alltför länge sedan men fortfarande den här sommaren, firade vårt lilla kompisgäng hemma hos Dogma.

 Simon var där, pepp på snapsvisor.  Där är blommor, dammar och katter överallt (I wish). Vissa i sällskapet, hardcorestudenterna, hade släpat med sig böcker med snapsvisor och envisades med att vi skulle sjunga.

Jag var inte pepp, så nöjde mig med att vara åskådare.

Jag kommer inte över faktumet att majoriteten studentsånger är så alkoholfokuserade. Så coolt är det inte med sprit, inte ens i närheten. Var är mångfalden? Eller ja, ibland slinker det in lite sexism också. Glömde det. 

Efter midsommarmaten satt vi i solen och lät magen vila. Eftersom vi uppskattar sovmorgon inföll detta under solens nedfärd.

Detta är vad som händer mig när jag tillåts lägga ner huvudet efter ett mål mat. Jag blir så trött! Till mitt försvar vill jag påpeka att detta dessutom var efter ett stycke migrän-tablett och att resan varit, hur ska jag beskriva det?, påfrestande. 

Efter en kortare slummer petade folk på mig och meddelade att vi skulle flytta oss till inomhuset för vidare umgänge. Där serverades ett brädspel av asiatisk härkomst. 

Strecken på korten är vindens väg. Ens markör följer hela tiden vinden och ska hålla sig kvar på brädet för att inte förlora spelet.

Kotten dök upp. Jag lockade. Hon dissade. Emmy. Kattens människa. Syns det?

Marsie.

Med det här folket kan jag spendera oceaner av tid utan att tröttna. Det finns alltid intressanta och roliga saker att prata om. Innan det blev dags för nattbadet spelade vi en omgång till.Och när vi kom tillbaka från vattnet placerade jag mig så nära katten jag bara vågade. <3

Jag och Tobbe. Mikoto. Känner mig smånöjd över att ha fastnat på bild. Det är inte ofta det händer. Är kul att Emmy blivit så pass bekväm med kameran att hon plockar upp och skjuter med den nu.När himlen började röra sig mot ljuset igen smög jag och Emmy in i sovrummet och somnade. Pojkarna tog sig ner till det stora huset och slumrade där. Morgonen efter vaknade jag till ljudet av Tobbe som ylade efter jäst och sedan igen av Princess Bride. Måste sommaren verkligen vara slut snart?

oh the irony.

First #GoogleReader died and now #theOldReader. What to do? #panic
— Emmy Earthshine (@delfyaner) July 29, 2013

Vill mer och mer joina #tumblr men är rädd för ökade mängden info att scanna. Befintliga känns redan övermäktigt. Är det värt det?
— toss. (@meisgreece) July 29, 2013

att skapa långa bildinlägg på blogger känns emotionellt ungefär så här:

allt ont kommer från kapitalismen: del 2.

What's up med mängden miljardärer i världen kontra situationen för barnen i Afrika?

Uppenbarligen försvinner stora resurser iväg på privata konton istället för att användas till något vettigt. Det är stor arbetslöshet i Sverige, Europa, världen efter den senaste finanskrisen, men det är knappast för att det råder brist på saker som behöver göras. I Sverige känner vi alla till bristen på personal i skolan som gör att barngrupper blir större, sjuksköterskor hinner inte sätta sig ner på en hel arbetsdag och bostadsbristen i storstäderna är skyhög. Behöver jag verkligen räkna upp dåligheterna detta leder till?

Vi har alltså jobb som behöver utföras för att befolkningen ska må så bra som möjligt, för att utbildningen och vården ska kunna fungera bra, och samtidigt ett stort antal människor som driver omkring i arbetslösheten. Det känns som en logisk lösning att utnyttja arbetskraften för att uppfylla de behov som vårt samhälle faktiskt har. Synd bara att det inte går, för enligt kapitalismens logik måste pengarna flyga till Schweiz och Caymanöarna. Där ska de föröka sig som kaniner på några snubbars konton, för deras eget höga nöje. Varför? För det är ju jävligt nice med egen swimmingpool, en villa på några hundra kvadrat som du slipper städa själv, och att vaska flaskor med bubbel för tusenlappar styck. Till er som har just detta scenario som er högsta dröm, ursäkta mig men jag tycker inte att det är varken konstruktivt eller produktivt.

Personligen kan det irritera sönder mig hur folk spenderar sina pengar, och då talar jag antagligen om alla jag känner som tjänar mer än jag själv (studieinkomster på ~7000 i månaden och lever med de ekonomiska fördelarna som ges en deltidsanställd inom handeln, aka sambons välvillighet). Uppenbarligen har vårt hushåll väldigt låga utgifter utan bil, sommarstuga, årliga mångliga resor, barn eller husdjur. Vi lever på hyfsat lite pengar. Ibland undrar jag vad jag skulle med en större inkomst till. Röda korset? Vi har det väldigt bra. Globalt sett KOLOSSALT bra! Alla kan dra ner på konsumtion och särskilt de extremt rika. För när det kommer till kritan är deras överflöd totalt onödigt. Vad kan de pengarna användas till på annat håll? Jag baxnar av tanken! Hur står de ut med sig själva? (obs, är medveten om att det finns snälla rika som delar med sig också!)

Vårt omhuldade ekonomiska system tillåter denna fördelning av tillgångar. Att det inte finns några bromsar, en röd lampa som tänds och signalerar att något gått snett är underligt. Individer äger egna flygplan. Individer äger yachter. I plural. Som de lämnar med full besättning runt jordklotet i väntan på att hen känner för att ta sig en tur just där och inte på någon av sina andra lyxbåtar. Individer bär omkring på väskor som kostat sexsiffriga belopp, apropå ingenting. På samma klot sitter barn i fabriker majoriteten av dygnets timmar, ensamstående föräldrar har flera heltidsjobb samtidigt och lyckas ändå inte få ihop pengar till mat och hyra, och för många människor har inte råd att skicka sina barn till skolan. Hur går det ihop? Hur kan vi gemensamt sanktionera detta? Vi har (de flesta av oss) de lagliga rättigheter som gör det möjligt för oss att bli en av dem, en av miljonärerna.

Grejen med pengar är att de inte ökar när de används för att reproducera arbetskraften. Vi är arbetskraften. Vi ska reproduceras genom att hållas vid liv, genom att hållas varma och mätta. Du kanske tänker nu att utbildning och en god näring visst kan ge vinster i framtiden, och absolut. På lång sikt är det absolut en vinst, men inte på kort sikt. Kapitalismens tempo är för snabbt för lång sikt, att gå jämnt ut. Kortsiktigt innebär det att ditt värde sjunker och att få är intresserade av att investera i dig, hur många lovande bebisar du än har. Ungefär. Väldigt grovt sett. Ni förstår min poäng? (märks det att jag lämnade mitt tillmötesgående, nyanserade språk tillsammans med vårterminen?) Kapitalet behöver hålla arbetarna vid liv så att de kan utföra arbetet, men tillgångar utöver det som krävs för överlevnad är krasst sett en förlust. Det var ungefär i detta historiska skede som staten gjorde entré och började formulera en välfärdsstat enligt skilda recept på olika ställen i världen. Det har följaktligen fungerat olika bra. Se även den amerikanska sjukvårdskarusellen och Vårdval Stockholm. 

Folk har överskott av pengar. Fler folk har underskott av pengar. Folk som folk? I så fall kan det inte vara endast jag som ser den logiska lösningen på det problemet.

post västkusten.

Far och dotter skuttar ut i vattnet på order av mor. Fotocred går till henne och pixligheten till instagram, woo!

Det är skönt att åka på samma gamla resa med samma gamla päron och veta exakt vad en har att förvänta sig. Lite tjafs och massor av mys! Det känns tryggt. Två nätter i Ugglarp (justfuckinggoogleit) och två i Mellerud. Nu är jag äntligen hemma igen. Jag längtar hem ganska på en gång när jag åker bort, var jag än åker, därför blir jag aldrig en jet set-människa. Det och tusen andra anledningar. Det var också ganska skönt att vara nedkopplad några dagar, bortsett från en sporadisk relation till twitter. Jag missade den där überviktiga födseln och förstod att vi nog lämnat EM utan att behöva uppleva hysterin kring det. Det blir mer av samma vara i den snara framtiden när jag huseras på Gotland/Österlen. Längtar/fasar. Mysigheten/hemlängtan.

bestämde mig spontant för att hänga med mappa till detta över veckan. hejs!

allt ont kommer från kapitalismen: del 1.

I många månader har jag knåpat på ett gigantiskt inlägg på temat jag hatar kapitalismen. Till slut insåg jag att det är för såna situationer böcker och avhandlingar existerar. Det är inte ett lämpligt format att knöla in så mycket tankar helt utan att dela upp dem. Helhetsbilder hittar vi någon annanstans, här tänker jag nu basha kapitalismen en anledning åt gången!

Jag har antagligen nämnt i ett tidigare inlägg att det mest intressanta jag lärde mig under första terminen av Ekonomisk Historia är att kapitalism och marknadsekonomi inte är samma sak. En marknadsekonomi styrs av tillgång och efterfrågan och inom ett kapitalistiskt system agerar inflytelserika aktörer för att manipulera dessa mekanismer, förmodligen till sin egen fördel. 

Reklam är ett övertydligt exempel på skapad efterfrågan. Vi hade ingen aning om att vi behövde en smartphone eller surfplatta förrän marknadsföring petade oss i ögat med dem. Vad vi lägger våra resurser på utgår då inte från vårt behov utan det behov som kapitalisten skapat. Följaktligen behöver det inte heller vara den "bästa" produkten som gynnas i kapitalismen, så som det påstås att marknadsekonomier ska fungera, eftersom det vi köper inte bara är en funktion utan ett koncept, en social markör, något som visar vem vi är och hur vi ser oss själva. Som Naomi Klein återkommer till gång på gång i No Logo har vi gått från att konsumera produkter till att konsumera varumärken.

Att liberaler använder sig av marknaden som ett exempel på varför kapitalismen är överlägsen känns därför lätt ironiskt. I en diskussion om ekonomiska system hamnar vi ofta i kapitalism vs. planekonomi, viket jag kan tycka är väldigt onödigt. De är två extremer och ingen av dem är perfekt. Vi behöver inte kapitalister som skor sig på andras arbete för att ha en marknadsekonomi. Det är den idén och kompromissen mellan kapitalism och planekonomi som socialdemokratin byggt på, till mer eller mindre lyckat resultat, beroende på vem du frågar.

Marknadsmässigt. Få ord kan döda en diskussion mer effektivt än detta. Den som misslyckas med vanliga argument kan alltid hänvisa till Marknaden. Ett närmast övernaturligt väsen som anses sitta inne med svaret på allt. Särskilt vanligt förekommande är uttrycket när börsdirektörernas löner kommer på tal. SvD Näringsliv avslöjade att Astra Zenecas förre vd David Brennan belönats med 550 miljoner kronor för sina dryga sex år i toppen. I utbyte mot denna nätta summa erhöll ägarna en medioker avkastning. Storägaren Investor var snabb med att försvara den, i förhållande till prestationen, obscena ersättningen med att den var, just det, marknadsmässig. Underförstått: fatta hur illa det hade gått om vi tagit in en sopa för ynka 300 millar.
Hur denna marknad fungerar är dock oklart. Det finns ingen flimrande skärm där årskostnaden för en solbränd säljartyp med väloljat munläder kan följas i realtid. Inte heller var det Astra Zenecas desperata aktieägare som bildade mänsklig kedja på årsstämman och hotade att riva stället om inte ledningen fick fler miljoner. I själva verket var många starkt emot miljardrullningen. I anglosaxiska bolag betraktas emellertid deras åsikter bara som små käcka tips. Styrelsen bestämmer. Även i Sverige sätts topplönerna i många storbolag av en liten klick personer som inte sällan sitter som styrelseledamöter i varandras företag.

Fri marknad? Nja.

Andreas Cervenka, SvD.

uppdatering.

Bulldogg (?) utklädd till enhörning. Smått paralyserad av rädsla för att en egentligen kanske är löjlig. Ungefär så känner jag mig. Mitt sommarprojekt paralyserar mig. Jag tänker inte på mycket annat än boken. Den är i mitt huvud och surrar runt. Jag vill ha fairydust i en seriös bok och tänker att jag ska tas på allvar och det gör mig galen.

Sedan jag var jag vet inte hur gammal, 12 kanske?, har jag vetat att jag vill skriva en bok. Att författare är det coolaste som går att vara. Sedan dess har också rädslan för att aldrig lyckas skriva en bok följt mig, och som en bonus har delen av min ångest som förr i tiden var så mycket värre och kallades social fobi präntat in i mig att nästan lika hemskt vore det att säga att jag ska skriva en bok och sen inte lyckas. Även om det var länge sedan jag undvek busstrafiken och gömde mig längst bak i klassrummet sitter just den lilla biten kvar. Dock har jag ju utvecklats till att leva efter Ta ingen Skit! à la Grynet. Därför har jag talat hela våren om vad jag ska göra den här sommaren, att skriva på min bok. Äntligen hade jag fått en idé, efter många års sökande. Jag hade äntligen en idé om en bok jag ville skriva, och någon gång måste det ju göras, att ta det första steget. Att sätta sig vid datorn och committa till texten. Det är det läskigaste jag gjort på länge. Jag tror att ingen förutom Richard som är med mig i ångestattackerna förstår hur rädd jag faktiskt är.

Det spelar ingen roll att jag är rädd. Skrämd boll under täcket skriver ingen bok. Största rädslan 1: Att inte skriva färdigt. Att inte färdigställa mitt manus. Att inte lyckas göra något jag drömt om så länge. Största rädslan 2: Att den ska vara dålig. Att promillefå debutmanuskript ges ut varje år är jag smärtsamt medveten om. Ändå är det enda yrket jag kunnat föreställa mig i hela mitt liv där jag inte vantrivs just författare. Jag vet fortfarande inte vad annars jag skulle göra utan att vara olycklig eller meningslös. Därför finns rädslan över att inte bli utgiven. Trots att jag antagligen inte kommer bli utgiven. Verkligheten ser inte ut så. Och nej, jag vill verkligen inte bli journalist. Jag har fått det förslaget ungefär FEM MILJARDER TUSEN GÅNGER när jag pratat med alla jävlar i hela världen som fått för sig att folk i min ålder älskar att svara på "och vad vill du bli för något?" Snälla. Nej. Jag vill inte bli journalist. Jag vill bli författare. Skriva böcker. Prosa. Text. Skapa nya världar att gömma sig i.

Jag har berättat för alla som orkat lyssna om boken jag skriver, för det värsta som kan hända är att jag inte skriver den. Att det är en möjlighet kan inte hindra mig från att försöka. Om jag aldrig försöker kommer jag vara ännu argare på mig själv senare, när jag dör ekorrhjulsdöden. Om jag misslyckas har jag i alla fall försökt, hur rädd den möjligheten än gör mig. Igår hade halva sommaren officiellt passerat. Jag har klottrat och pusslat, gjort diagram och mind maps, spånat, bollat fram och tillbaka. Det går oändligt långsamt. Jag gör mitt bästa för att släppa prestationsångesten och leka mig fram, eftersom enhörningsglitter är mitt önskade resultat, och det är en ständig utmaning. 

Därför är jag osocial. Därför jag är sen till allt. Därför är jag gråtfärdig. Därför är jag negativ till alla aktiviteter. Därför orkar jag ingenting. Därför äter jag inte ordentligt. Därför är köket täckt av disk. Därför är jag livrädd. Därför får den här sommaren aldrig ta slut.

återkommande foto #3 / mars appreciation post.

Av alla mina vänner är Mars en favorit att fotografera. Jag tycker att han är så väldigt söt och vacker med ett underbart leende, och självklart en mycket fin person på alla sätt och vis. Han är topp tre mest mystiska personen jag känner och jag blir alltid glad att träffa honom. Mer Mars till folket!

fuck cancer.

Föräldrarna har hamnar i den åldern att folk omkring börjar få cancerdiagnoser. Beskeden trillar in, ett efter ett. De flesta klarar sig rätt bra. Lite magrare och har tappat ett år till sjukhusen, men lever. Min familj har alltid umgåtts tätt med andra familjer i ett stort gäng. Mina föräldrars vänner är jag uppväxt med, är mina vänner också. Jag står på lite större avstånd men ingalunda oberörd.

De senaste åren har uppvaknandet varit kraftigt. Cancer är inget nytt begrepp för mig, men att följa förloppet och inse hur snabbt någon försvinner var chockerande. Förra våren var det Stina. Hon hade kämpat så många år, varit så positiv och hunnit mycket under sin sista tid. Två veckor innan hon dog förnyade hon sitt körkort. En vecka innan kunde hon sitta med ute på restaurang. På fredagen spelade hon fortfarande wordfeud med mamma. När hon inte gjort ett nytt drag på söndagen började mamma bli orolig. Vi pratade om att Stina antagligen inte hade mer än några månader kvar att leva. Mamma skulle hälsa på dagen efter, måndag, men det ställdes in eftersom Stina var så trött. På tisdagen var hon död, 59 år gammal. Mitt kök badade i solljus och P3 började precis spela Utan dina Andetag när pappa ringde. Varje gång jag hör den tänker jag på den där förmiddagen.

För några helger sedan var det Sten, pappas kompis. Behandlingarna hade inte hjälpt och läkarna tvingats ge upp. Han hade flyttats till ett hospice, var svag och trött men ännu vid liv. Pappa hade varit där några dagar tidigare, pratade med honom i telefon ofta ofta ofta. Ett av alla band Sten trumpetat i hade samlats på gräsmattan utanför och spelat för honom. Vi sa att Sten försvinner den här sommaren. En vecka tog det. Vi överskattar alltid tiden det ska ta, hur lång tid som finns kvar. Det går alltid för fort. Sten blev 54 år. Relativt gammal. Relativt ung. 

Den enda kursaren jag träffade under hela våren hade en cancersjuk pappa. I februari hade han ramlat och gick på sjukgymnastik för att klara av att gå igen. Min bekant sa att det var fokus just nu, men jag tänkte på hur cancern  hade spridit sig till de inre organen. Nästa gång jag träffade henom i maj var han död. Det var därför jag inte sett hen på ett tag.

Jag HATAR cancer så sjukt mycket! Det lär inte finnas någon som inte håller med, men jag har bara börjat lära känna mitt hat. Det har legat och slumrat hela mitt liv, en prick på mitt medvetande. Cancer dåligt, ponnys bra. Det är inte förrän oron, väntan och hur sjukt snabbt det går har varit i och runt mig som bitar av dess brutala faktum gått upp för mig. Det är en mardröm jag inte vill ha någon av mina fina människor i. 

Och varför i helsike börjar jag då lyssna på en radiodokumentär om en tjej i min ålder som får cancer? Det var inget medvetet beslut. Spellistan gick automatiskt vidare och jag brukar inte gråta, brukar inte kunna gråta. Den rekommenderas. Ta hand om er <3

dagens sanning osv.

Bildkälla. Från en ny favorittumblr.

emmy kommer över idag, alltså sker skrivande hemma. jag har alternativa motiv:

bilderblogg: inflyttning edition.

För ungefär en månad sedan flyttade två av mina bästa vänner till vår sida av stan. Så jävla mycket jippie yay för det! Det tar nu bara 20 minuter mellan våra dörrar, eller som en också kan se det, till närmsta vänliga balkong. Lägenheten är för snygg för att ett mänskligt öga ska klara av det. Därför fotade jag med flit inte sovrummet för att inte förstöra någon. Jag får dåndimpen på det. Mest sängen. De köpte en ny säng. Den är enorm och prickig. Mest enorm. I mitt hem är vi förvisso i Hob-storlek men att dela på en 120 cm-säng har sina mindre trevliga stunder, exempelvis mitt i sommaren. Anyhows. Så fort soffan har anlänt och internetkablarna tryckts genom väggen (any day now!) kommer detta troligen bli gängets hang out place of choice. Jippie yay för Emmy och Simon!