söndag 14 augusti 2011

paradies pink (h&m kan inte stava?)

I think it's a 6539
Morbror Birre kommer hem från Israel, jag målar naglarna rosa och ska skvallerfika med vänner från högstadiet. Det är min alldeles lagom söndag. Det är ju viktigt att peppa inför psykiatri-besök imorn (har varit "ledig" därifrån hela tre veckor!).

PS. Och jag sorterade bort skräpet ur blåbären jag plockade igår. En del av dem är så stora att man kunde tro att de är odlade, manipulerade, prydnadsbär! Jag som gissade att de flesta buskar skulle vara halvdöda så här långt in på sommaren.

lördag 13 augusti 2011

min nya bästa vän.

I think it's a 8703
Nu kan jag inte minnas om min nya bästa vän heter Jonas eller Joakim, men vilket som är den röd och har +10 skill i blåbärsplockning. Det senaste halvåret har jag prioriterat överlevnad framför motionsträning och plötsligt är jag lika andfådd som alla amerikanska turister jag och morsan passerade i trapporna på väg upp i Eiffeltornet. Det är inte helt okej. Motivationen att börja träna igen verkar dock inte komma fram av att man upprepar "jag måste verkligen börja träna!", för det har jag provat hela sommaren. Jag har ännu inte börjat (gör det typ, imorn) men jag kan tänka mig att slå två flugor i en smäll: plocka blåbär. Jag har lila händer och två liter blåbär som väntar på att rensas i köket. Frukostfil deluxe is waiting!

onsdag 10 augusti 2011

all the good times are on their way.


Första matpeppen på över ett halvår. Då räknar jag självklart inte det sötsug som dyker upp med jämna mellanrum. Cravings efter våfflor, ostkaka och vispgrädde har inte lämnat mig ifred. Det är mat i övrigt jag varit fasligt otänd på. Den här veckan har dock en tanke legat och malt i baksidan av huvudet: rödbetormedchevre rödbetormedchevre rödbetormedchevre!

måndag 8 augusti 2011

sovkompis

I think it's a 6368
När jag och Kelso bor själva i huset sover vi tillsammans varje natt. Det är mycket trevligt att vakna från en stressdröm och ha en varm pälsboll bredvid sig. Inatt var han dock kanske lite väl blöt... Det är synd att han inte är lika avslappnad med fler personer i huset. När alla är hemma ligger han själv i ett hörn - inatt ville han inte vara själv ens när jag gick upp för att kissa. Han följde med in i badrummet. Sötkatten.

söndag 7 augusti 2011

pros and cons

I think it's a 6686
Är löjligt nöjd med gnuggis-tatueringen facket välsignade mig med på Pride. Mest placering och form, kanske inte det exakta motivet.

Enormt missnöjd med nattens mardrömsmaraton. Orm-drömmarna är vanligtvis korta och intensiva. Inatt var det ett återkommande tema utan att det någonsin blev mildare. Eftersom jag vaknar upp ungefär varje timme minns jag allt.

lördag 6 augusti 2011

nils, 93+

I think it's a 2533
Det mest framträdande med morfar nuförtiden är hans ansträngda andning och revbenen som tydligt syns genom hans tunna hud. Jag tittade in i hans sovalkov igår, slängde en Expressen i knät på honom och gjorde hans dag. Sommarsolen hade inte en chans att nå in till hans gömställe. Fortfarande orkar han sträcka upp handen och tända sänglampan. Tur är det. Jag fyllde på hans saftglas, hjälpte honom med sugröret och skivade upp lite banan på ett fat.

"Morfar, det är viktigt att äta!"
"Är det?"

"Ja, det ekar så fasligt annars."

"Gör det?"
Han ser fundersamt ut i luften, tänker efter. Sen ser han på mig och tillägger
"Ja, kanske är det det som ekar."

onsdag 3 augusti 2011

varför är du vegetarian?

Jag kan inte låta bli, när jag träffar nya människor och särskilt ungdomar, att nämna att jag är vegetarian. Jag kan inte låta bli att hoppas att någon gång kommer jag träffa någon som är som jag, som inte äter kött. Jag kan inte låta bli att hoppas att någon en dag ska säga att de inte stödjer tortyr och mord av oskyldiga djur. Jag kan inte låta bli att hoppas att samma person ska följa sitt påstående med valet att inte äta kött. Jag kan inte låta bli att förundras över att intelligenta och empatiska människor inte verkar kunna lägga ihop två och två. Jag förstår inte poängen i att förställa sig som medmänniska, samtidigt som man tycker att det är värt att djuren mer eller mindre sitter i koncentrationsläger bara för att man själv tycker att kött är så gott. Jag kan inte förstå hur man kan besitta en sådan självkänsla att man anser sig värd att andra mördas för sin egen njutning. Jag förstår verkligen inte och jag kan inte låta bli att undra.


Frågan är inte varför jag är vegetarian. Frågan är hur du kan förklara för dig själv och ditt samvete varför du äter kött.

tisdag 2 augusti 2011

110802

Köpa massor av tyg och fantisera om klänningarna jag ska sy.

Besöka Pride, hetsa politiker och samla in ungefär 20 kondomer.

Sushi, chailatte, reklamgodis. Richard, Emmy och Micke.

söndag 24 juli 2011

om bilsemester.

I think it's a 9832
Nästan varje sommar i hela mitt liv har hela familjen packat sig in i en bil och kollat in andra hörn av landet. Vi är löjligt förtjusta i att åka bil, alla fyra. Vi sitter tysta i våra egna tankar och tittar ut genom fönstret, lyssnar på radio och ljudbok, läser bok eller gömmer oss i var sin egen musik. Imorgon bär det av igen. Jag har inte börjat packa än. Det enda jag vet är att inga svarta kläder ska få följa med. Det är svårt nog att vara hippie när man inte har så mycket hår.

Mitt andra aber såhär innan resan är hur fuckigt lightroom behandlar mig. Självklart beter sig programmet helt obegripligt så fort jag bestämt mig för att jag vill ta upp fotandet igen. Nu står hela processen stilla när jag inte kan redigera. Typiskt. Kanske får jag dissa det digitala och bara släpa på min analoga? Det vore bra mysigt det!

den om piff.

I think it's a 5871
Jag har ingen aning om varför Piff dök upp i min dröm. Piff? Jag är inte ens säker på att det var vad han hette. Glömska och stumhet var stora delar av mardrömmen där Piff var med. Det var svårt att kalla på honom utan röst, utan namn, men när han väl kom var han fantastisk. Liten, kolabrun med lurvig päls och en rund liten mage. Att han inte var vad Richard skulle kalla "en hel hund" hindrade mig inte från att rida på honom. Kanske för att jag tidigare bytt till mig honom mot en ponny. Snabbt red vi i alla fall. Han lyssnade till alla kommandon, flög fram och när vi stannat var det oerhört viktigt att ge honom mat och vatten. Antagligen hade jag Kelso i bakhuvudet och hoppades på att det jag lagt upp till honom där hemma räckte till. Vi har gått om varandra hela veckan och jag har saknat hans mjuka päls. Den andra biten av drömmen kommer antagligen från Ida och Qarat. Jag har aldrig tidigare träffat en hund så kär i sin ägare att den inte kan vänta utanför medan den går på toaletten utan måste följa med in. Det är fint. När drömmens mörka gud kom och hämtade mig gick tankarna till folket i rummet, de som hejade på mig och sa att jag nog skulle klara mitt boot camp med döden, och Piff som inte skulle kunna överleva utan mig. Det tog mig en lång stund efter att jag vaknat tills jag helt kommit över faktumet att han inte existerar i verkligheten. Jag saknar honom lite.

torsdag 21 juli 2011

dagen med pedofilbilden.

I think it's a 5859
Mina sista pengar innan lön kastades ut i etern i utbyte mot awesome fotoförvaring och delning. Jag vill börja släpa med mig kameran igen, nu när jag sparkat igång både redigeringsprogram och flickr. Det är inte lika kul när man aldrig får fram ett resultat. Nu kanske det blir värt det igen. Kanske kan det hjälpa mig att se allt bra som finns där ute.

PS. Gjorde middag till mig själv idag för första gången på jag vet inte hur länge, även fast jag inte ville. Aptiten är sedan länge som bortblåst. En annan bra sak, bara sådär apropå.

söndag 17 juli 2011

if i've got no meaning would you force me to a place where i make sense?

Kärnan är placerad mellan lungorna och trycket strålar ut till halsen, nyckelbenen, axlarna, maggropen. Jag kan inte göra något åt det förutom att vänta. Egentligen är det inte helt sant. Jag skulle kunna se till att aktivera mig och äta ordentligt. Jag är lite halvdålig på det. Trycket säger åt mig att inte bry mig, att det är jobbigt nog ändå utan ansträngningen att ta hand om mig själv ordentligt, så det är exakt vad jag tänker göra. Får jag för mig att jag ska göra något förutom att se på TV, som att laga middag eller sy vidare på något projekt, ökar trycket i intensitet. Det gör en volt, bränner till, gör mig knäsvag, outhärdligt trött. Det är så många tusen gånger enklare att ge efter, vara feg och inte möta mina känslor genom att göra något. Vad jag än tänker att jag skulle kunna ta mig för följer en ivrig tankeström som konsekvent slutar i att det ändå inte skulle göra mig ett dugg lyckligare. Vad jag än gör kommer känslan inte släppa. Livet kommer vara meningslöst för alltid.

Jag kan läsa en bok, se en film eller påbörja ett livsbejakande och stimulerande projekt, men det spelar ingen roll för barnen i Afrika svälter ändå. Jag skulle kunna gå till affären och köpa massor av frukt som har säsong just nu, men det kommer inte hindra gigantiska företag från att exploatera och utnyttja livsformer som inte kan göra motstånd. Djurtransporter, barnarbete, krig, förtryck, flickor som får brösten brända för att vara för fula för att våldtas, hemlösa som inte har någonstans att sova i tio minusgrader, miljökatastrofer, isbjörnarna och tigrarna som snart har dött ut, diktaturen i Kina och kapitalismen som håller hela världen i schack. Weltschmertz.

Hur skulle jag kunna förklara för någon hur jag känner? Det går inte att uttrycka på något enkelt sätt. Det är så inrotat och förutbestämt och komplicerat. Om jag försöker måla upp det i mitt huvud har det två axlar. Först den om livets mening, vad allt ska leda till och vad som verkligen är värt något. Livet är bara en rad ögonblick, tiden fortsätter i all evighet och ännu har mänskligheten inte hittat pause-knappen. Faktum är att jag inte kan ligga på Richards bröstkorg varje sekund för resten av min existens (nutidens all time high). Det kommer alltid komma en ny, sämre sekund. En sekund när jag ligger vaken mitt i natten och inte kan somna. En sekund när jag vaknar uppstressad som inför en tenta eftersom mardrömmarna jagat mig hela natten. En sekund när jag får för mig att alla jag älskar hatar mig. En sekund när jag är djupt fångad i livets hamsterhjul och spenderar mer tid på ett jobb där jag vantrivs än att vara ledig och ha kul. Det kommer alltid värre tider igen. Det enda jag kan hitta i virrvarret av uttryck för mänsklighet i världen som är värt något är kultur. Här någonstans i tankegångarna kommer jag till slutsatsen att jag måste skriva, att det är det enda som kan rädda mig från en 40 timmars arbetsvecka tråkigare än cellbiologi, och vad vore då syftet med att leva vidare? Det är bara ett problem. Jag vet inte vad jag ska skriva om och det är en aptuff marknad som jag antagligen aldrig kommer lyckas i. Underbart.

Den andra axeln är en luddig teori som långsamt formats i min hjärna allt eftersom jag läst och bearbetat intrycken av biografier av olika typer av missbrukare. Jag finner att deras beteende och känslor inför sitt missbruk i mångt och mycket följer samma mönster som jag i förhållande till min ångest. Där de flyr från ångest eller andra starka känslor med hjälp av alkohol, droger eller sex har jag mina awesome säkerhetsbeteenden. Jag tål inte mina egna känslor. Vilken den än är blir den obehaglig när den är stark nog. Självfallet toppar ångest listan. Blir jag ledsen eller känner mig ensam tar jag till olika metoder för att undkomma den. Det kan vara att jag frågar någon närvarande om jag verkligen är jobbig och outhärdlig, att jag attackerar kroppens naturliga försvarssystem som i första hand tar hand om fysiska skador för att lura uppmärksamheten dit, eller att jag istället för att försöka och misslyckas lägger mig på sängen och stirrar in i väggen. Detta gör självklart att ångesten i längden blir värre. Skulle jag möta den skulle känslan på lång sikt klinga av. Det är psykologins teori och jag tror på den. Jag har upplevt det tidigare. Det är bara så svårt. Det är så mycket lättare att bara följa känslan, drunkna i den. Alternativet är att ständigt balansera på en tunn lina. När missbrukaren väl har identifierat drogen, beroendet och självdestruktiviteten börjar kampen. Kampen mot sig själv. Bara en gång till. Jag kan om jag vill. Tänk om det inte fungerar? Jag vill inte vara helt naken och ensam med ångesten. Bara en gång till.

Istället för att enbart följa reglerna måste jag börja skapa min egen mening. Sy, läsa och skriva, lyssna på P3 och studera allt viktigt och intressant. Gå på konsert, krama på mina vänner och klia Kelso under hakan. Men hur ska jag göra för att rädda världen?

tisdag 5 juli 2011

jag försöker sluta säga cp, så det här är en dum-klänning.


Klänning, du är fin, för du är min. Du är fin, för det är jag som har skapat dig. Jag är din moder, din fader och din kusin och mormors mors brylling på en och samma gång. Faktum är att du sticks, men det gör inget, för du är snygg, du är cool och du är unik. Välkommen hem! (och fuck you för att du trasslade till den sista sömmen, snacka om jobbig förlossning efter en problemfri graviditet!)

måndag 4 juli 2011

110704

Jag har nya in ear-hörlurar i rosa metallic med kristallstenar ut mot världen. De är awesome. Och jag har typ jordens coolaste sommarjobb (näst att vara på ett bok- eller fotorelaterat ställe). Synd bara att jag hatar att gå upp på morgonen och att sömnmedicinen bara funkar sämre och sämre. Bäst är att vara sin egen chef, att ha en polare man styr upp allt med. Jag gillar den familjära stämningen. Att äta lasagne till lunch varje dag är inte så hett, men rutinen gör att jag får i mig tre mål mat per dag. Två tummar upp!

söndag 26 juni 2011

haruki murakami - fågeln som vrider upp världen.

"Toru Okada är ju den sortens namn som man glömmer bara det råkar regna två, tre gånger."

"I dess skyltfönster hängde en affisch med Mykonos hamn och en med spårvagnarna i San Francisco. Båda var lika urblekta som den dröm jag hade haft en månad tidigare."


"Han tog fram ett kritvitt kuvert ur sin innerficka och stoppade ner det i innerfickan på min basebolljacka, som man placerar det perfekta adjektivet i en mening."


Ingen skriver och drar liknelser som Haruki Murakami. Efter att ha läst ungefär 740 sidor av dröm och verklighet som flyter ihop med krigsskildringar och livskris känner jag mig rätt inspirerad att skapa själv, men vet som vanligt inte vad jag ska skriva om, bara hur jag skulle skriva. Jag växlar nu till en 200-sidors avhandling om jämställdhet i parrelationer ur ett psykosocialt perspektiv bara för att komma tillbaka den torra (och grymt intressanta!!) verkligheten. Den känns förhållandevis som en lättviktare. Hur som, books rule.

torsdag 9 juni 2011

hur en förkylning går i cykler:

Blir förkyld --> Vara hemma ensam i en evighet --> Känna sig ensam och uttråkad --> Prata väldigt mycket i telefon med pojkvän --> Få ont i halsen igen --> Förkylningen får förnyad kraft

torsdag 26 maj 2011

tisdag 24 maj 2011

om man gör en bra cover är det okej att göra en cover men annars kan man ju bara ta och låta bli.


Med risk för att bli oerhört tjatig försöker jag pracka på ytterligare någon promille av min bekantskapskrets den här videon. Jag lyssnar på den så fort jag öppnar upp firefox varje dag.

Ytterligare point in case för bra covers:

PS. Har för övrigt ont i halsen och bäljar i mig te med honung.

måndag 23 maj 2011

lördag 21 maj 2011

exitless mind.

I think it's a 5535
Jag får vara rätt nöjd över att ha haft en, nästan två, veckors stabilitet. Nu svänger det lite neråt igen, trots underbar kväll med Emmy och Genshiken igår. Även fast solen skiner blir det en period med mer meningslöshet och tyngre ångest nu. Jag längtar redan till när det lättar nästa gång, även om det regnar då.

söndag 15 maj 2011

Doshöjning imorn, 150 mg venaflaxin, detgårbranu~

söndag 8 maj 2011

Capitalism - trust us!












Roger Waters i Globen i onsdags var makalöst bra. Genialiskt om än ej speciellt förvånande att använda muren som projektorduk. Dock användes den på ett spektakulärt sett. De politiska budskapen passade mig som handen i handsken (förutom "Bring the boys back home!") och musiken var sååå bra! Varvar The Wall hemma nu. Mmmmums!

Emmy: Du ser citatet från 1984? Precis innan var det ett citat från vår favoritbok, Processen, men det gick för fort för att jag skulle kunna fota. Vi kan ändå leva lyckliga i vetskapen att denna fantastiska litteratur inte går världen förbi. < /ironi >

torsdag 5 maj 2011

en torsdag i maj med för mycket gråa moln.

1. Jag har läst ut Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Gou. Den var fantastisk. Som Ett öga rött eftersom man måste vänja sig vid att släppa på språkets alla regler, strunta i grammatiken och försöka att endast ta in meningen. Språket är kulturkrocken och liknelserna är från en annan värld. Bäst beskrivna sexet någonsin (bonus!).

2. I'm not racist but... och I'm not sexist but... pekar på det jag funnit mig själv galen över väldigt länge. Säg inte "alltså, jag är inte rasist eller så, men det var en invandrare som..." om du inte verkligen tycker att det har relevans för historien. Vilket det sällan eller aldrig har. Sluta återskapa myten!

3. Den rosa medicinen håller på att fasas ut (för att ersättas nästa vecka) och jag har för många utsättningssymptom för att vara nöjd. Har haft huvudvärk nästan varje dag den senaste veckan, känner mig yr och konstig och svag i kroppen. Har aldrig förut längtat så efter ny sorts prozac. Kryper ner i soffan med en nygammal manga och världens största glas vatten nu.

måndag 2 maj 2011

we're running out of alibies on the second of may.

Mamma stannar upp i köket och säger med indignerat tonfall att jag ibland får så lustiga idéer för mig. Jag ber henne att ge mig ett exempel, nyfiken på vad hon har att komma med. Kan det vara att jag skulle vara socialist (kanske till och med kommunist!)? Att jag inte är kristen och tänker gå ur kyrkan? Att jag har rakat av mig allt hår? Att jag är vegetarian? Att jag konstant bråkar om mängden ekologisk mat som (inte) köps hem? Att jag inte vill flyga utan envisas med att åka tåg? Att jag vägrar gå med på att naturkunskap är intressant? Att jag tänker plugga genus i höst? Att jag då och då råkar gå om kring spritt språngande naken? Det visar sig inte vara något av de ovanstående. "Du ser aldrig på TV!" Var det det mest radikala hon kunde komma på hos mig? Då måste jag framstå som en väldigt tråkig person.

söndag 1 maj 2011

voyage 34 phase I

Brians' mood is gradually changing, he orders all of his friends into another room, closes the door, he sits alone on a wooden floor, visible only by the dim light shining from the bathroom. He talks to himself.