just another day for you and me in paradise

Det finns en sak i dagens tidning som irriterar mig. Det är inte något nytt, något överraskande, och jag kunde säkerligen dragit samma slutsatser själv. Och det är just det som är problemet. Slutsatsen, konstaterandet, gör mig irriterad.

"Sådana här historier är att de kan ge en något minskad försäljning, men under en förhållandevis kort tid. Försäljningen brukar vara tillbaka på normal nivå inom någon månad."

Blev någon förvånad över att det inte bara är danska grisar som har det för jävligt? Trodde någon verkligen att problemen bara fanns på andra sidan Öresund? För mig kändes det snarare väntat att få se en död gris omringad av skitiga och såriga kompisar. Det som stör mig är påföljden. Vilken påföljd, förresten? Förutom att snubben på Swedish Meat (som ägde en av gårdarna med de vanvårade grisarna) måste se sig om efter ett nytt jobb verkar det inte som om det kommer hända någonting. Som vanligt. För vad kommer köttätarna göra? Antagligen ingenting. Det irriterar mig. De ser på nyheterna, tänker att fyfan! och går sedan vidare som om inget hade hänt. Hur kan man göra så? Förklara för mig hur man kan konstatera att levande varelser blir så illa behandlade och sedan strunta totalt i det. Som om problemet skulle försvinna bara för att nyhetssändningen går över till nästa inslag.

Köttförsäljningen kommer göra en kort dipp för att sedan komma upp till normala nivåer. Vem bryr sig om några grisar? Herrejävlagud vad frustrerad jag blir.

julstämning

Kan en enda liten orange pappstjärna vara orsaken till att allt känns lite varmare just nu? Även fast jag är sliten och förvirrad när jag vaknar, och det gör ont i hela kroppen, blir allt ändå lite lättare. Nere i köket hänger det fullt med nejlikeapelsiner i fönstret och i vardagsrummet några hyacinter som snart ska explodera i färg. Det var en fin första advent. Vi myste väldigt mycket, hela familjen. Det börjar långsamt kännas mer troligt att det snart är julafton.

Dagen ägnas som vanligt till stor del åt plugg eller oro över plugg. Sedan ett nytt avsnitt av Livet i Fagervik (min och mammas grej, ingen annan i familjen som förstår det där) och en ny myskväll. Jag tror inte att man kan få för många sådana.

PS. Det känns fortfarande mörkt fastän klockan är över nio, men det vänder om mindre än en månad nu, så det känns mer okej.

Nikon vs Canon

Det här är jag och Daniel, förutom att vi har lärt oss hantera det...

wish you were here

Daniel tjänade in några tusen poäng hos mina föräldrar igår kväll när han följde med för att lyssna på när min pappas band spelade. Det var jättemysigt och väldigt trevligt. Dessutom var det härligt att få en storinjektion storbandsjazz. Jag behöver även det i mitt system för att känna mig tillfredsställd. Jag vill ha i mig hela spektrat, och efter en julkonsert med några körer är det antagligen bara operan som saknas! Dock vägrar jag att gå på någon annan är Carmen och Stockholmsoperan sätter ju aldrig upp den. Muppar.

Just nu sitter jag i myskläder hemma hos Daniel och lyssnar på Shine on you crazy diamond med Pink Floyd. I garaget under mig är Daniels bil inknycklad och han meckar för fullt. Jag ska alldeles snart ge mig ut och springa och lyssna på mer Twilight (tyvärr Tuss, jag måste nog medge att jag gillar den).

Det känns jättekonstigt att det är första advent imorgon. Det är över fem plusgrader ute och har varit så hela hösten. Det finns inte en gnutta julkänsla i mig när det är så varmt ute (för att vara november, jag tycker absolut inte att det är varmt-varmt), för det känns så udda. Det är bara att ta i ordentligt imorn då; göra nejlikeapelsiner, hänga upp lyktor, dricka glögg och lyssna på julmusik. I will make it happen! Sen är det bara ett problem kvar... vad ska jag fixa för julklappar?

091126

När man väl tror att tillvaron är under kontroll och allt är frid och fröjd igen (i alla fall nästan) så dyker ett litet textseminarium upp. Allt från Pico till Montaigne i den lilla färgglada boken skulle tuggats igenom tills idag. Det fanns inte i min planering. Jag är klar, men kommer inte ha något som helst att tillföra på seminariet då jag inte minns ett skit av det jag läst, fast jag precis läst det.

Ändå, äntligen blå himmel! Om några minuter springer jag ett varv runt området och börjar lyssna på Twilight. På svenska, tyvärr, men den ramlade ner i mitt knä och jag är alltför nyfiken för att vänta mer. Ska bli väldigt spännande att se om jag hatar eller älskar den. Jag hoppas på en mellanväg, men sannolikheten är inte alltför hög. Om jag mot all förmodan skulle börja älska den lovar jag ändå högtidligen att inte bli ett jobbigt, skrikande fan. Det gick ju med Tokio Hotel så varför inte med det här också? Min regression går alldeles utmärkt, tackar som frågar. Snart är jag 14 år igen!

indifference is killing me

Det var mycket spännande att gå på en konsert utan att vara förälskad i bandet. Det var en märklig känsla av att stå utanför och betrakta hur galna alla andra var, som jag antagligen är på alla andra konserter jag varit på hittills. Låtar jag aldrig reflekterat vidare mycket över fick publiken att jubla. "Jaha" tänkte jag. Inte visste jag att det var en sån låt.

Musiken gjorde sig hur som helst väldigt bra live, och bandets framtoning var väldigt spännande. Jag är väldigt imponerad över sångarens förmåga att hoppa fram och tillbaka mellan höga och låga toner och få det att låta så enkelt. Jag trodde att det var något som kommit sig efter hundra omtagningar i en studio, men icke. Han kan verkligen sjunga så. Coolt!

Något annat spännande var hur anspråkslösa de var. De gick in, spelade och gick ut, ungefär. Sångaren såg nästan lite försynt ut där han stod rakt upp och ner och sjöng ut. Däremellan kunde några få danssteg skymta, ett taktfast gungande, men inte mycket.

Sammanfattningsvis en bra konsert. Jag reagerade inte så väldigt känslosamt på den, men hela dagen efter snurrade musiken runt i huvudet, och inte bara de låtar jag vanligtvis lyssnar på av dem utan också en massa nytt. Jag har kollat runt lite på de stora tidningarna och hittat en recension vilken som vanligt (tråkigt nog) är rätt negativ. Vad är det med recensenter som gör att de är så otroligt negativa? Kan inte påminna mig om när jag läste en positiv recension senast. Just därför är det inte något att bry sig om. Jag har min uppfattning, de har sin.

om sömn

Jag är verkligen hopplös. De dagar jag sover hemma är jag jätteduktig med tider. Jag gör upp ett schema och skriver listor över de saker jag bör hinna med under dagen och för det mesta lyckas jag hålla tidsplanen. När jag sover hemma hos Daniel blir det lite annorlunda. Jag går upp med honom (kl 06) och åker med honom till min busshållplats där jag blir avsläppt och går de femton minutrarna hem där jag återigen dimper ner i sängen. Antagligen har jag sovit ganska dåligt (som t ex i natt) och måste ha några extra timmar. Klockan är då ungefär sju och jag tänker att jag borde komma upp till nio för då skulle jag kunna hålla ungefär samma rutin som en vanlig dag, men av någon anledning så kommer jag aldrig upp förrän framåt tio. Och nu sitter jag här, alldeles för sent, och vet inte riktigt hur jag ska lägga upp skiten för att hinna. Varför är det här med sömn så himla krångligt?!

Mew med Sanna

Snart ska jag ta mitt pick och pack och bege mig in till stan där jag ska träffa denna snygging och gå på konsert. Turen har kommit till Mew, några danska pojkar jag egentligen inte vet så mycket om förutom det att jag älskar låtar som den nedan. Årets mest spontana biljettinköp! Och den sista konserten för året. Nästa är i mars. Det kommer bli ett tråkigt uppehåll, men hoppas därför extra mycket på att kvällen blir något alldeles särskilt. Med ovan nämnda sällskap finns alla förutsättningar.

Well, I'm off.

091120

Daniel somnade som en liten gris och jag låg bredvid och väntade, och väntade. Ingen sömn. Bara tusen tankar och ältande. Jag har säkert cancer i magen eftersom jag har haft typ mensvärk hur länge som helst. I typ en månad. Även fast jag slutat med hormonpillerskiten. Ält, ält, ält. Tankar på bekymrade läkarminer, veckor av våndan och blodprov. Men jag kan ju inte få cancer av bara lite p-piller, eller hur? Och så snurrar det. Jag hatar det.

Efter att ha lyssnat på ljudbok i en och en halv timma och nästan kunnat koncentrera mig på den istället för tankarna kunde jag sova. Sov ryckigt och dåligt och kände mig halvvaken när alarmet gick igång. Tack och lov var Daniel världens gulligaste och gav mig skjuts ända hem till nästa säng. Även fast jag var jättetrött hade jag svårt att somna igen och när jag väl gjorde det drömde jag tusentals superkonstiga drömmar. Jag är så trött på det här.

091119

Igår var andra gången på alltför kort tid som Tele2 hade en alltför lång fikapaus. Och får man någon ursäkt? Aldrig. Jag skulle träffa Fine i hennes familjs nya lägenhet i stan. Kommer jag ihåg vilken port hon bor i? Nej. Kommer jag ihåg portkoden till porten jag inte kommer ihåg? Nej. Fungerade det att ringa med en Tele2-telefon? Nej. Har alla i Stockholm Tele2-mobiler? Ja. Det tog hur lång tid som helst i regnet att hitta en person med en annan operatör så att jag kunde ringa Fine och be henne komma ner och rädda mig. Sedan var allt jolly good med vaniljhjärtan och kaffe och finaste Fine.

Idag är det effektivt pluggande som gäller. Jag blir galen om min kropp idag igen bestämmer sig för att vara så trött att jag inte kan koncentrera mig utan bara tänka på sängen. Det är så tröttsamt! Jag har faktiskt sovit ordentligt inatt och då vill jag ha resultat! You hear me?!

om att kastas ur sängen

Vissa morgnar låter mobilalarmet snarare som ett brandalarm. Det skriker och har sig och mina små öron skrumpnar ihop. Visserligen var det helt okej att bli väckt från den här nattens absurda drömmer. Den här gången var det mamma som försökte övertyga mig om att Emmy låg döende i svininfluensan och att jag måste vaccinera mig! Så fan heller.

j'ai deux problemes

1. Jag ska plugga men kan bara tänka på två saker. Kläder och böcker. Kläder är så roligt, om än dyrt, och jag kan inte koncentrera mig utan tänker bara på kläder, kläder, kläder! Och så böcker. Jag tänker på vad för bok jag vill läsa nu när jag läst ut Animal Farm (George Orwell). Jag vill försöka mig på Ivanhoe som legat i min bokhylla i säkert ett halvt decennium, men jag vet inte om jag vågar ge mig på 1700-/1800-tals-engelska. Jag lär pröva och om det inte går kasta mig huvudstupa in i första bästa chick lit.

2. Jag vill så gärna kunna prata franska.

om vädret

Vädersnubben på TV igår var faktiskt rätt rolig. "Jag har inte riktigt koll på hur många regnområden som kommer in den här veckan, men ni kan ju räkna." Något sånt sa han. Jag räknade till fem fram till helgen. Den här hösten har ju gått rätt bra för mig hittills, men så har den ju varit rätt mild. Nu börjar dock det här mörkret tära lite på mig. Det är mörkt när jag vaknar och knappt hinner jag ut förrän det är mörkt igen. Ibland spricker molnen upp och man kan skymta lite blått, men jag har inte sett solen på flera veckor. Det är sånt här som får mig att längta efter en pastellfärgad himmel och tio minusgrader. För det är nog ett bättre alternativ.

091116

Jag förstår verkligen J K Rowling som skrev Harry Potter-böckerna på ett café. På psykologens order har jag också förflyttat mig in i den miljön. Dock gör jag inte något så oerhört trevligt som att skriva böcker, utan jag läser och antecknar massor. För att inte förknippa hemmet med stress och för att lära hjärnan att skilja på jobb/skola och ledig tid ska jag nu försöka plugga någon annan stans än hemma så mycket som möjligt. Jag lär ju bli stammis på närmsta fik.

Idag var första dagen och jag tycker att det var superbra. Mysigt och otroligt effektivt. Framför allt var det skönt att komma hem och veta att det var fritt fram att se Livet i Fagervik utan att få dåligt samvete. Belöning: en klänning och två koftor. Kan jag skriva in även det som KBT-behandling måntro?

Även om detta i längden kommer bli rätt dyrt känns det ändå som om det är en väldigt bra idé. Pluggande vänner där ute, varför inte göra det tillsammans? Gemensam pluggfika! Då kan man ju till och med ta trevliga pauser (vilket väl var dagens enda minustecken).

Nu, mer fika.

Paris, je t'aime!

Jag, Mirre och Danne gjorde söndagsmys med Ringaren i Notre Dame. Det var min favoritfilm när jag var sju (den och Jesus Christ Superstar). Jag älskar början med musiken, ljudet och när de zoomar in Notre Dame ovan molnen. Jag längtar tillbaka så otroligt mycket till Paris! Hur kan man inte vilja åka dit hela tiden?

Bilder från tre alldeles för korta dagar i april 2008:

091115

Den här helgen har jag sovit som aldrig förr. Har ätit frukost till lunch och slappat både lördag och söndag som en riktig tonåring. Att jag inte fått i mig tillräckliga mängder D-vitamin skyller jag på vintern och det bastanta molntäcket.

Det enda lilla missödet var att när vi kom hem från en fest inatt och skulle gå och lägga oss märker att Kelso ignorerat sin låda och istället gjort sina behov på Daniels smutstvätt. Härligt, härligt. Vem vill inte börja tvätta och skura mitt i natten?

carve your name into my arm

Om man klickar på den övre (mobilkamera-)bilden kan man till vänster på scen se en blåskimrande liten figur. Det är Brian Molko. Han är liksom jag väldigt kort. Alltså såg jag honom knappt medan jag hela tiden hade stenkoll på Stefan, basisten, som är typ två meter lång. Han såg jag även när han hoppade ner i diket mellan scenen och publiken. Orättvist.

Konserten var bra, men det känns som om bandet, ny trummis till trots, lever på gamla meriter. Kanske är det bara jag som inte rådiggar deras nya album, men jag upplevde en stor skillnad i publikrespons på de nya jämfört med de gamla låtarna. Dessutom tycker jag nog att de rockigare låtarna med mer fart gör sig otroligt mycket bättre live än de lugna och långsamma. Alltså var Special K, The Bitter End och Meds bäst. Bra stämning och skönt att inte stå längst fram och trängas för en gångs skull. Ett enormt, fruktansvärt, långdraget minustecken var garderobskön efter konserten på ca 45 minuter. Absolut inte okej!

Placebo

Konsert ikväll. Föreläsning på dagen. Ett antal timmar där emellan som jag ska lyckas fylla. Något säger mig att det blir plugg på valfri plats och sedan våldgästar jag morfars soffa om han går med på det. Ska bli riktigt roligt att gå på konsert, och riktigt kul att se Placebo. Fast kanske ännu roligare för en si sådär tre år sedan, men bättre sent än aldrig...

091112

Idag är det den 12 november. För exakt tre år sedan föddes min plutt! Förra året fick han en lektunnel (som han ligger i i bilden ovan). I år blir det nog inga presenter, men nog lite specialmat...

Kelso har många intressen. Förutom att sitta i fönstret, tvätta sig och sova är han mycket förtjust i teknik.

Och så är han världens myspojke!

Snart blir han en sur gammal gubbe.

En liten ettåring. Det känns som om det var helt nyligen han var kattunge.

nattliga äventyr

Och så blev jag stoppad i en vaccineringskö. Jag och mamma knuffades in i ett rum och jag började bli skeptisk till hela företaget. "Men jag måste väl få ligga ner?" Nej, tydligen fick det bara ta 45 sekunder, sa mamma. Jag ville bara få det överstökat eftersom jag vet hur fort det går och hur skönt det känns i själen när det är över, men om jag inte skulle få ligga ner skulle jag tuppa av på nolltid och få ännu mer trauma runt sprutor. Efter några minuter ensamma i det där rummet har jag bestämt mig för att det här inte kommer funka. Jag får ta sprutan en annan gång vid ett annat tillfälle. Sen kommer jag på att det är svininfluensavaccin vi talar om. Men då så! Då behöver jag ingen spruta! Sedan vaknade jag.

Jag tror att det här beror på att jag sett kanske aningen för mycket på nyheterna på sistone. I min familj brukar vi skämta om att det är rena rama sprutterapin att titta på rapport, eftersom de minst en gång per dag kommer visa när någon får en spruta. Jag tittar eftersom jag vet att min fobi annars blir värre. Då har jag upptäckt att de inte trycker in sprutan utan verkligen hugger in den i armen! Hallå?! Varför? Jag kommer aldrig lita på en vanlig sjuksyrra utan kommer säkert bara tåla att vår kompis läkaren vaccinerar mig för all framtid.

Sju och en halv timmas sömn och jag vill falla i bitar av trötthet. Är det verkligen normalt?

träningsvärk pt II

Jag är som en gravid kvinna som inte kan sätta sig eller resa sig ur en soffa utan att lägga tyngden på armarna. Suck. När ska denna träningsvärkskorsett lösa upp sig egentligen? Borde egentligen ha tränat idag men jag känner mig fortfarande mörbultad i hela kroppen. Överkörd av tåget både fysiskt och psykiskt...

Rhodos, dag sju + åtta

Sista dagen på ön besökte jag, Mirre, Danne och Daniel ett vattenland i närheten av hotellet. Det såg hur kul som helst ut på avstånd med annorlunda vattenkanor och sånt. Det var länge sen vi åkte sånt och hade inget inplanerat för den dagen så vi betalade den hiskeligt dyra entréavgiften och solade ett tag innan vi provade att åka. AJ! Alla skarvar var superdåliga och det gjorde jätteont när man åkte. Inte värt pengarna och vi gick inte tillbaka efter lunch utan stannade vid vår pool.

Bilden ovan är typ den enda jag tog på hela dagen eftersom vi bara var vid pool och vatten (och dålig uppsikt över kameran är ingen bra idé...) hela dagen. Syftet med den är att visa för världen vilket häftigt hår hon får om hon undviker plattången i en vecka. Snyggare än någonsin! Tycker alla utom hon själv i alla fall...

Sist men inte minst, avresedagen. Den var kvav och jättevarm. Vi passade på att spela ett sista parti lufthockey innan bussen kom och det blev riktigt svettigt i hettan. På flygplatsen insåg vi att vi skulle bli tvungna att väg in alla väskor, alltså även handbagaget, och eftersom vi slagit rekord i spritinköp blev vi lite nervösa och började klä på oss alla tröjor, jackor och kameror som skulle ligga i handbagaget. Mamma stoppade till och med ner en necessär i fickan... Lite extremt och varmt blev det. Sedan måste jag tyvärr meddela att Rhodos flygplats kommer nära Zürich i tävlingen om världens tråkigaste. Dock slapp vi sitta på denna i över sju timmar. Pluspoäng för det!

Allt som allt en väldigt trevlig, rolig och avkopplande resa! Det gör vi om!

träningsvärk...

Min kropp känns som dagen efter att vi hade en två timmar lång brottningsmatch på scouterna - allt gör ont! Bara man rör lätt med fingrarna över mina revben gör det ont. Att gå gör ont. Att sträcka sig gör ont. Att gå upp ur sängen tio gånger för att trycka på snooze för att man tycker så synd om sig själv för att det gör ont gör ont. Det enda som lättar upp stämningen lite är att Kelso sov i min säng nästan hela natten. Och nu när jag har käkat frukost och tittat på TV kom han och smög upp i min famn för att mysa. Lilla plutten.

091109

Pappa lurade mig! I flera veckor har han tjatat på att jag ska följa med honom och jympa på friskis&svettis. Jag råkade ge efter och lova någon gång när jag var svag i skallen innan tentan, och så fick jag igårkväll veta att det skulle serveras ett intensivpass. Eftersom det var planerat till idag var det för sent att backa ur, men... Jag är en liten tjej! Inte fasiken har jag på några intensivpass att göra?

"Intensivpass? Jag brukar träna medium." Syrran.
"Intensiv?" Tjejen i kassan när jag betalade.
"Haha." Mamma.

Huu.

Det gick dock rätt bra. Visserligen sa musklerna goodbyes och stängde av efter halva styrke-delen, men det kunde jag ju bara räkna med. Styrka är inte riktigt min styrka. När det var slut kände jag mig nästan spyfärdig, men bara nästan, och det hade nog mest att göra med att det var ett lunchpass och att jag inte har förmågan att äta frukost. Kände mig pigg efteråt och vi gick och åt sushi. Mums! Inhandlade sedan material till fler rosetter. Här ska det pysslas!

Efter att vi hade käkat råkade det bli så att pappa provade skidhjälmar. Hur gullig på en skala? ;)

Rhodos, dag sex

Förmiddagen, dag sex, låg vi vid poolen. Läsa, bada, sola, läsa, bada, sola. Upprepa. Underbart. Helt underbart tills kranvattnet slutade rinna. Ingen toalett, ingen dusch (för att bli av med kloret) etc. Vi åkte tidigare in till stan än beräknat.

Vi åt lunch på en restaurang med skyltar i taket och en kypare med falskskyltad Volvo.

Ännu mer Amstel. Snälla greker, det finns fler än EN ölsort! Dock hade just det här stället faktiskt en god helvegetarisk rätt. Helt otroligt! Pluspoäng.

Efter lunchen gick vi till Gamla Stan, samma gamla stad som vi var i första dagen. Efter att ha kollat i turistbibeln insåg jag nämligen att det låg en gammal Johanniterriddarborg i ena hörnet av den gamla staden med ett museum. Jag släpade alltså med mig päronen och Daniel dit medan syrran och Danne fortsatte leta krimskrams. Här är mamma på "riddargatan".

Riddarborg (Bloggerbild! Dålig kontrast och färger. Sådär ser den verkligen inte ut i min dator! Grr!)

Väl inne i borgen visade det sig att museet mest visade gamla arkeologiska fynd från ön. Krukor, statyer etc. Visserligen häftigt, men jag var mer intresserad av riddarna! (läste ju Arn hyfsat nyligen...) Det var ju trots allt riddarnas stormästares palats. Efter att ha gått igenom hundra rum av gamla keramikfynd gick vi över till en annan del av byggnaden. Till en början såg det lovande ut, men sedan blev pappa nedskiten av en ilsk duva. Sedan fortsatte det i samma nedslående stil. Hela våningen visade bara mosaikgolv, vilka inte ens var original eller från samma ö. I det sista rummet hittade vi några gamla riddarkläder. Ingen skylt eller något informativt över huvud taget. Jippie.

Men inte hängde vi läpp för det!

Vi träffade Mirre och Danne och dumpade mappa på ett café inne i själva stan. Sedan gick vi tillbaka till gamla stan igen. Men först parfotosession på murarna...........

Den helt klart bästa bilden på mig, Daniel och Danne! :)

Jag och världens finaste!

... mina nya coola shorts!!

Mirre och Danne! Notera den gulliga lilla månen.

Någonstans här spontanshoppade jag och Mirre varsin oljemålning.

När vi kom tillbaka till stan hade mappa hamnat mitt i ett politiskt möte inför det stundande valet (samma dag som vi skulle åka hem, 4/10). De grekiska socialdemokraterna är helt klart mer högljudda än sina svenska motsvarigheter.

Vi träffade vår bekant på ön och käkade middag. Sedan drog vi till hens partners bar. Notera nu skillnaden i bildkvalitet på bilderna på mig och Daniel nedan. Den första är från flickr och de andra två från blogger. De ser ju helt förjävliga ut, men all skit kan man ju inte slänga upp på flickr?! Hur som helst hade vi lite roligt på den här baren. Finsk karaoke och så.

Till slut tog vi bussen tillbaka till hotellet. Det var slutet på dagen före dagen före hemresedagen.

musiken på radion

Jag fick precis lite ökad respekt för syrrans radiokanal som hon alltid ändrar vår lilla bärbara i badrummet till. Helt plötsligt börjar de spela Stevie Wonder! Jag var helt övertygad om att det var P3 och kände mig redan då lite imponerad, men sedan att en kommersiell kanal skulle spela hans musik kändes rätt coolt. Woho, nu blev jag gladare!

konserter

När sällskap för en konsert löst sig krånglar nästa till sig. Felicia följer med på Tokio Hotel (yay!) och Emmy måste vara i skolan när Placebo spelar på fredag (bu!). Men tur i oturen är att jag hittat en förträfflig liten person att ta över biljetten, nämligen Daniels lillasyster Ellinor (yay!). Slutet gott, allting gott. Och nu ser jag bara fram emot fredagen! Lyssnar på gamla Placebolåtar i lurar (eftersom syrran skriker genom väggen) och ryser i hela kroppen. Att upptäcka gammalt på nytt är underbart.

tentamen 091107

Usch, säger jag bara. Det var inte kul.

För det första tog de upp en massa namn och personer som inte täcks av instuderingsfrågorna. Hela grejen med instuderingsfrågor är väl att om man pluggar på dem ska man vara förberedd för vad som kommer på tentan? Och om man har 92 instuderingsfrågor, borde man inte ha tillräckligt material till tentafrågor utan att behöva göra avstickare ut i periferin? Dessutom kände jag ju inte ens igen namnen. Det var inte personer vi pratat om som inte funnits med bland instuderingsfrågorna, utan några helt nya snubbar.

För det andra lugnade vår lärare oss angående noggrannheten runt årtal och dylikt. Ingen av oss var ett dugg redo på det fokus det fick bland frågorna. Det var "när dog han?" och "när levde de här?" och "när började den här rörelsen?".

För det tredje har jag ingen aning om var gränsen för godkänt går. Alltså kändes det inte som man ville fira utan snarare deppa när det var över eftersom hela tentan var så annorlunda från det vi blivit ombedda att plugga in. När får vi svaren och när är omtentan?

Nu lyssnar jag på musik och skriksjunger. Placebo blir bra. Oh, the frustration.

Remember, remember...

Nej, jag glömde inte den femte november. Jag sa till Daniel "vill du se V for Vendetta ikväll? Det är den femte november och jag har glömt det två år i rad och vill inte glömma det i år igen." Han sa att han inte var så sugen på att se den filmen så vi satt med mina instuderingsfrågor istället. Så filmen har jag sett bitar av till lunch. Den är fortfarande en av de bästa. Och ursäkta att jag lägger in en trailer med en urtidsspeaker i slutet. Höjden av maskulinitet och så fånigt.

Nu behöver jag frisk luft.

091105

Jag var stentrött igår kväll men ändå dröjde det minst en och en halv timma innan jag kunde somna. Sex timmar sömn och vaknade med huvudvärk och halsont. Fyfan vad less jag börjar bli på det här. Tack och lov var pappa hemma och gav mig massage och förhörde mig på instuderingsfrågor. Utanför gloppar det (snöglopp...) konstant.

Efter lunch kombinerade jag nytta och nöje: promenad till shoppingcentrum. Om jag ska bli extremt långsökt så var det bara nytta eftersom jag bara köpte helt livsnödvändiga saker som julte (äntligen, det känns som om jag har letat i månader!), tjocka strumpbyxor och braständstickor. Alltså ska jag tända en brasa, sätta på lite pianoklink och sätta mig med en bok...

blä

Över fem timmar konstant pluggande och inhamrande. Jag är död och tillät mig ha den första lediga kvällen på veckor. Huvudvärk och två dagar till tenta. Och så snöade det i stark motvind när jag skulle cykla till bussen. Blev helt blind. Somnade nästan på föreläsningen. Har druckit te och ätit glass konstant sen jag kom hem. Vill att tentan ska vara över så jag kan svepa in mig i massa avkopplat ludd! Nu släpa mig i säng. Let's sleep forever...

091104

Dagen inleds med att pilla ut den största döda musen hittills från under en bokhylla. Jolly good. Duktig katt. Galning. Han satt framför bokhyllan hela kvällen igår. Det såg mest ut som om han luktade på pappas gympaskor, vilket verkade lite misstänkt. Ingen annan hade orkat lägga sig på golvet och undersöka saken ordentligt, så jag fick upptäcka den lilla döingen. Härligt.

Idag ska jag vara i skolan ovanligt mycket. Ska utöver föreläsning träffa kurskamrater och gå igenom våra nästan hundra instuderingsfrågor. Jag blev klar med sammanställningen av dem igår och Daniel började förhöra mig. Vi hann med ungefär 30 stycken på nästan 50 minuter. De flesta frågor har vi hittat svaren till på nätet (vet inte annars hur jag skulle hinna svara på alla själv!) och människan som gjort dem har uppenbarligen humor. Som svar på en fråga om vad var det för skillnad mellan Platon och Aristoteles följde en lång detaljstudie i skillnader mellan deras filosofier, och sedan "Platon var kort och satt. Aristoteles var jättesnygg och med jättefint hår." Vi nästan dog av skratt.

make a wish

Kära jultomten/Gud/mamma!

Jag blir jätteglad om du kan packa in den här klänningen i ett fint litet paket och skicka hem till mig. Den är ju så fruktansvärt söt med mönstret och hjärtat i ryggen! Snälla snälla snälla!