open sesame!

I beskrivningen för fotokursen vi går framgick det att man skulle få fota i studio, men det var först för två veckor sedan som detta nämndes. Jag har längtat efter det ända sedan dess. Att ha full kontroll över ljuset som man har i en studio är så fruktansvärt coolt, och att ha tillgång till en perfekt jämn bakgrund i kombination med det gör en porträttgalning som mig helt lycklig. Den enda gången jag varit i en studio annars stod jag tyvärr framför kameran istället för bakom. Den här situationen var mycket roligare!

En nagel i ögat var dock att min kamera inte hade ett blixtsynkuttag, alltså där man kopplar in sladden till blixtarna, men hade ett gps-uttag. Hallå?! Vilken prylgalen idiot är det som har gjort en sådan fatal felprioritering?! Det skulle ha funnits teknik i studion för att kringgå detta (jag var inte ensam med att sakna det där lilla hålet för sladden), men den var borta. Försvunnen eller stulen, som det brukar vara i skolmiljö. Härligt härligt. Tack och lov var Daniels kamera bättre designad och uttrustad i det här läget, så jag fick låna minneskortsplat av henom. Kändes aningen konstigt att fota med hens Canon istället för min Nikon.

Vi roterade så att alla fick fota och stå modell, men av någon anledning kom jag hem med bilder på enbart Daniel... Oh well, det var i alla fall ett motiv jag tycker mycket om ;) Det var helt klart den roligaste fotolektionen hittills. Man borde stå i studion alla dagar! Dock skulle jag vilja ha mer tid på mig och kunna bli lite varm i kläderna och testa mer grejer. Var lite halvnervöst att ha publik hela tiden också. Fler bilder finns på flickr.

Självfallet ringer en sköterska och meddelar att min tandläkare vabbar idag. VAFAN?! Först fick jag en ny tid till den 17 april, vilket jag tyckte var aningen långt fram, och efter ett tag fick jag istället en tid tjugo i åtta nästa vecka. Jag tror nästan att hen hittade på den eftersom jag lät så desperat i luren. Nej, det känns inte alls roligt när jag laddat och haft ångest som sjutton och så ska det skjutas ännu längre fram. Ändå blev jag inte ett dugg förvånad när jag fick beskedet. Det kändes som om jag redan visste att något sånt här skulle hända. Tack världen, tack.

om våldtäkter och annat

Dagens Beck handlade delvis om överfallsvåldtäkter. Självklart tycker jag att det är bra att man överhuvudtaget behandlar ämnet, men någonstans vill jag ha en informationsskylt i nederkant av bild som upplyser tittarna om att de flesta våldtäkter faktiskt begås i hemmet eller av personer som är bekanta för offret. Ungefär som på ett cigarettpaket. Det känns så viktigt att inte bidra än mer till att allmänhetens (vilket i slutändan kommer bli domstolarnas) uppfattning av våldtäkter snedställs. Och jag vet att jag är och låter extrem. So be it. Det är viktigt. Jag kan passa på att rekommendera Katarina Wennstams böcker i ämnet, nu när jag ändå är igång. De är bra och väldigt informativa.

I övrigt har jag huvudvärk och längtar tills imorgon kl 16:30 då jag fått min dom så att jag kan slappna av, kolla in en fotostudio och träffa folk.

FTV påminner dig om...

Imorgon är det dags för mitt fruktade besök hos folktandvården. Herregud. I en månad har jag gått med värk i käften (vilket otroligt nog dök upp dagen efter att jag bokat tiden, undrar vad det beror på?) och bara väntat på att antingen bli otroligt lättad eller att återigen kasta mig till golvet och tro att jag ska dö. Eller, ja, det var min reaktion sist jag fick veta att jag hade ett hål. Första och enda gången.

Anledningar till varför jag inte borde ha ett hål: gången innan den förra jag var hos tandläkaren bad hen mig att använda tandtråd vilket jag naturligtvis sket i och förra gången hade jag följaktligen ett håll mellan två tänder. Sedan dess har jag använt tandtråd varenda dag! Och då menar jag verkligen varenda dag, förutom den knappt handfull jag spenderat utanför civilisationen i typ tält eller båt. Alltså borde jag inte få några hål den här gången.

Anledningar till varför jag kanske har ett hål: har jag haft det en gång kan det komma igen, eller hur?

Jag går och änglsar mig och varenda gång jag helt spontant suckar djupt säger någon familjemedlem "men nej, du kommer inte ha några hål!" Så mycket har jag tjatat fram och tillbaka om det här i helgen. Jag har flera gånger drömt att jag varit där och fått ett helt grönt besked, vilket gör mig lite mer hoppfull, samtidigt som det känns konstigt att gå dit "igen".

Snälla, snälla världen, låt mina tänder få vara hela och rena när de stoppar in den överdimensionerade plastbiten och röntgar mig imorn!

längtan.

Saker jag längtar efter just nu. Ett: böcker jag vill läsa. När jag väl kommer in i en bra bok är jag där tills jag vänt sista bladet, och ibland lite längre. Det svåra är bara, som med alla andra saker här i livet, att börja. Dessa titlar pryder bokhyllan tills jag äntligen får läsa dem.

Två: sommarskor. Mycket tid går åt till att fundera och längta efter känslan av tunna sneakers, höga klackar och flygiga kjolar istället för tre lager tunga kläder över hela kroppen. Jag vill ha shorts och solarglöson nu nu nu!

PS. Var på fest med Ems och Simon hos Rebecca igår, vilket var lajbans och väldans trevligt. Dock var det halvjobbigt tills folk blivit fulla nog för att sluta ställa standardfrågan "och vad gör du för något då?" Jag svarade konsekvent ingenting hela kvällen och funderade på att eventuellt ljuga ihop något som kanske skulle låta mer intressant men ändå inte avslöja hela den obarmhärtida sanningen.

mars då och nu.

Så här såg det ut i mitten av mars förra året. Som det är nu ligger det fortfarande lots and lots of snö på marken men solen jobbar på riktigt bra idag. Kämpa på lilla sol, för jag vill ha vår nu!!

sleeping with ghosts

Jag vill gärna skriva, och jag vet ingen annanstans. Ingen vill läsa om någon som mår dåligt, därför känns alternativet inte speciellt attraktivt. Ändå tänker jag göra rum för konstaterandet. Jag är sjutton år igen och det har gått månader sedan min första panikattack och jag känner hur allt börjar glida ur mina händer. Insikten börjar komma, den som säger att nu är det så här. Dagarna fylls av ångest, misströstan och ännu lite mer ångest som väller in. Jag är ett sjunkande Titanic, osänkbar, men ändå på väg längre och längre ned i iskalla djup jag inte vågar tänka på. Jag förstår inte hur det gick till. Gick det inte väldigt bra väldigt nyss? Och så ser plötsligt mitt liv ut så här, utan några framtidsutsikter alls. Kunde det vara värre? Ja. Spelar det någon som helst roll i nuläget? Nej. Jag mår ändå så jävla mycket skit. Dammit!

Kvällen ägnas åt livemusik och jag börjar närapå gråta till Arriving Somewhere fast vi knappast är nykära längre. Kanske är det för att jag håller på att börja gråta tio gånger om dagen nu för tiden. However. Underbara, vackra, magiska och fantastiska musiken gör att det känns lite lite lättare. Hur patetiskt det än låter så det här jag idag, med de där geniernas ord:

Hold your breath and count to ten, fall apart then start again.

I'm weightless
I'm bare
I'm faithless
I'm scared

I still beat my head against the wall

Just give me a pain that I'm used to

I got wiring lose inside my head
I got books that I never ever read
I got secrets in my garden shed
I got a scar where all my urges bled
I got people underneath my bed
I got a place where all my dreams are dead

I could do with some fresh air
Can't breathe too well

I guess I'm just burnt out
I really should slow down
I'm perfectly fine but
I just need to lie down

När drömmen fylls av mina värsta barndomsmonster som till råga på allt syr igen mina ögon med färgglad sytråd blir jag redigt ledsen på mitt liv. Då känns det extra otrevligt att behöva vakna och kämpa sig igenom dagen. Vart skulle jag få den kraften ifrån? Jag hatar mina mardrömmar, och även om de inte är regelrätta mardrömmar är de flesta ändå väldigt obehagliga. Jag hatar dem. Jag vill vara ifred om natten. I övrigt... ingenting. Life's a bitch.

grr.

När det började snöa igår eftermiddag för säkert hundratusende gången den här vintern blev jag helt galen. Jag som verkligen hatar vintern och kylan har i år varit ovanligt tålmodig. Kanske beror det på att vintern ändå varit ganska konstant, med många minusgrader och lite vitt på marken hela tiden istället för slaskslaskslask. Nu börjar det ändå bli ganska tröttsamt, när man kommer in i svinkall, tö, mer snö och sedan svinkallt igen-karusellen. Det bildar bara slask och sedan glashalka på det. Nej, nu får det verkligen vara nog! Jag vill ha vår och sommar, och det fort! Därför känns det lite uppmuntrande att det nästan är fem plusgrader ute nu och att solen ibland tittar fram mellan molnen och gör sitt bästa för att smälta bort skiten. Jag hoppas verkligen att det fortsätter så.

I övrigt har jag ont i huvudet idag igen. Antagligen beror det på att jag får för mig att jag har tusen hål i tänderna och alltså spänner mig för att inte känna smärtan som jag själv (antagligen!!) simulerar och så får jag spänningshuvudvärk av det. Visst är livet härligt?

vasaloppet

Det spelade ingen roll att jag somnade supersent inatt (har inte läst ut boken än, obviously), det var ändå uppgång tio i åtta. Prick gick starten. Runt trettontusen helgalna människor i färgglada utstyrslar. Det är lite häftigt. Vi passade på att inta årets längsta frukost, men jag somnade efter bara någon timma. Tur att Vasaloppet pågår så länge att det inte alls spelar roll om du missar lite där på mitten.

Det är väldigt konstigt, för i övrigt ger vår familj blanka fan i nästan alla sportevent. Om det är VM-final i fotboll, eller final i något OS där svenskar är med kan vi kanske bemöda oss ett ögonkast, men sällan mer. Därför är det så konstigt att vasaloppet är en sådan stenhård tradition. Det känns som något mindre självklart för medelsvensson att ägna plus fyra timmar åt. Särskilt eftersom det börjar klockan åtta en söndagsmorgon. Men vi gillar det, fastän det bara är pappa och jag som tar oss upp för att se det helt från start. Kanske beror det på den historiska anknytningen, att det är därför vi fått upp ögonen för det? Kanske inte. Det är fortfarande 90 km obegripligt stakande.

Imorgon är det måndag, vilket på ett sätt känns lite skönt. Jag ska nämligen få återgå lite till min vardag, utan att bli störd. Äntligen är sportlovet slut! Och min vardag, om än ensam, men i min takt är på sitt sätt lika underbar som tärande. Just nu saknar jag de underbara delarna lite extra...

fredag på söder. jag älskar söder.

I fredags åkte jag och Daniel till hufvudstaden för att träffa Emmy och Simon. Sånt är alltid trevligt, och så även denna dag. Vi skrattade och åt goda mackor på 44:an. Det finns ytterst många bra saker med det stället. Hela temat till exempel. Eller målningen bakom herrarna på bilden ovan. Toaletten är kanske inte lika mycket att hurra för, men unik och cool på sitt eget sätt (och den här gången fanns det faktiskt en toaring, halelujah!!). Se bild nedan.

Simon lämnade oss för andra roligheter, och vi gav oss ut på södermalm för att leta lite i second hand-butiker. Alltså, jag vet inte vad som har hänt med hela begagnat-trenden. Är inte halva idén med det att det ska vara billigt? För mig känns inte ens myrorna speciellt billigt längre (i och för sig kostade kavajen jag köpte inför Israel bara 60 spänn, men ändå), och då ska vi inte tala om dessa boutiqer. Det är ju nästan så de är. Dock måste jag ändå medge att denna hade ett innehåll av uppenbar hög kvalitet och mycket snygga kläder. Jag blev helt förälskad i en solgul sommarklänning som jag fortfarande tänker på. Det känns som om hela budgetprylen mer och mer faller undan för det faktum att man ska skaffa ett unikt plagg som ingen annan har, och att det faktiskt är coolt att ha något second hand. Synd bara att jag inte har råd att köpa något fint, ens då. Just nu tänker jag mycket på det eventuella utbudet av kjolmönster i tygaffärer.

Strax efter att vi partat med Emmy fick jag årets blodsocker-low och vi skyndade mot bussen hem. I bilen på väg hem till Daniel från bussen satt jag helt inne i mig själv och tänkte på helt udda saker. Tänk hur många vägskyltar det finns egentligen. I världens ände, där Daniel bor så fint, är varenda väg markerad med en liten skylt. Det finns vägbulevarningar och hastighetsförmaningar på minsta lilla väg i hela Sverige. Hur många skyltar är det egentligen, sammanlagt? Och vad skulle hända om al-qaida kom och plockade ner ett stort antal skyltar? Man har ju hört att de är några styckna, så om det jobbar riktigt duktigt på det kanske det kan förmå vägverket (och staten) till en riktigt fin extrautgift? För jag menar, om man som privatperson vill köpa en skylt kostar det ju antagligen mer pengar än vad åtminstone jag själv skulle uppskatta. Där någonstans började tankegången kännas aningen bisarr...

konsten att framkalla... eller printa

Åh, just denna sekund känner jag mig så lycklig! Den senaste veckan har jag verkligen inte mått bra alls. Jag har varit apatisk, deppig och mer hypokondrisk än vanligt (har minst tio hål i tänderna och en hjärntumör), men det är inget som en lyckad framkallning inte kan råda bot på!

Efter att all hysteri (läs: min hysteri) runt filmrullen som inte gick att dra tillbaka ordentligt hade lagt sig lyckades jag släpa mig iväg till ett fotolabb där snubben bakom disken rynkade ögonbrynen och gick in med kameran i mörkrummet. Knappt en halv minut senare kom hen ut med filmen i ena handen. "Den var visst tillbakarullad" Hen fick en spontan kram, så glad blev jag! Nu har den alltså till och med blivit framkallad.

Detta är alltså tredje rullen jag tar med min fina lilla Chinon, och jag tror att jag börjar få till det. Ett mirakel är ju att alla bilder på rullen kom med. Alla 24 (25!) finns där, klart och tydligt. Jag öppnade ju kameran?! På endast en bild kan man ana att något sådant skulle skett, och det utan att bilden är kvaddad. Det är ett mirakel! Dessutom kan jag konstatera att de flesta bilder på rullen är fullt godkända, alltså att exponeringen blivit bra och att kompositionen inte är helt åt skogen. Det är stor skillnad mot de föregående rullarna. Ett litet uppsving kanske också beror på att filmen är av bättre kvalitet och inte bara något jag grävt ut från längst bak i kylen.

För några dagar sedan fick jag hem två tjocka kuvert med framkallade digitala bilder. Redan innan jag fick hem dem hade jag svurit ett antal gånger över företagets oduglighet. Deras hemsida och bilduppladdningsfunktion är galen. Galet dålig. Gräslig. Och ja, Tuss, den är baserad på java. Jag hade redan bestämt mig för att det här var sista gången jag skulle använda deras tjänster.

När jag sedan öppnade kuverten insåg jag hur otroligt rätt jag hade haft i mitt nya löfte. De flesta bilder såg helt okej ut, men de som var tagra med högre ISO var mycket kornigare än i datorn. Ja, det blir självklart en skillnad när man printar ut en bild, men inte kan den vara så stor? När jag sedan bläddrade fram till bilderna från Israel fann jag att vinjetteringen på min bild av The Dome of the Rock och Klagomuren hade bytts ut av något som liknande ett drag med en väldigt bred pensel i paint. Det är svårt att förklara hur det såg ut, men tänk dig att det inte fanns någon övergång från mörk- till ljusblått. Där var en kant. Jag blev smått furioso. Jag kommer aldrig beställa bilder därifrån igen, ever. Det enda de är bra på är priser och det räcker tyvärr inte. Stryk under och feta "tyvärr" då jag är superfattig och ändå älskar printade bilder.

these are a few of my favourite things...

Jag lyckades efter mycket grubblande leta fram dessa glas från min barndom. Jag minns dem väl, fyllda av blandsaft eller mjölk. Det var så länge sedan jag såg dem sist att jag inte kan placera dem i huset vi bor i nu, utan endast i mitt barndomshem. Och jag älskar den här typen av dricksglas, de med mönster och figurer på utsidan. Detta är en samling som bör utökas!

Övriga saker jag önskar mig extra mycket just nu (förutom sommartider, hej hej) är en jordglob, A photographer's life: 1990-2005 av Annie Leibovitz, Stockholm från ovan av Jeppe Wikström och en Ken Follett-bok till. A place called freedom. Böcker är bra. Den som slukas för nuvarande sväljer jag med hull och hår.

every you every me

Från och med lunchtid idag kommer ett rutnät av händelser inträffa. Jag ska försöka hälsa på min gamla arbetsplats. Hoppas de släpper in mig. Jag saknar barnen jättemycket och är väldigt nyfiken på hur de har utvecklats och ser ut nu för tiden. Sedan har jag en date med Ida i fotolabbet på henoms skola. Jag åker hem till Daniel för att träffa henom, äta middag och sova. När jag vaknar imorn är det raka vägen in till staden för att simma och äta sushi med mamsen. Efter det hade jag tänkt hitta ett ställe att lämna in min ledsna Chinon på. Jag hoppas verkligen att just den biten blir av, och att jag hittar någon som kan fixa problemet. Det vore väldigt, väldigt tråkigt att förlora alla bilder på rullen. Alltså, ett rutnät. Allt går i ett.

I övrigt sover jag för lite eftersom jag nu ordenligt kommit in i handlingen i Ken Folletts senaste bok, World Without End. Jag ligger och läser tills förnuftet som bankar mig i pannloben (?) får sin vilja igenom. Sedan ligger jag vaken och funderar över historien och karaktärerna. Jag har läst 150-200 sidor och den bild jag hittills fått av karaktärerna är att de är mer tvetydiga än de i föregångaren, Pillars of the Earth. Det finns en relativt klar bild av vilka som är goda och onda, men det finns mer gråskala än vanligt. Hittills har ingen genomond, sadistisk typ dykt upp. Ingen William Hamleigh.

baby, did you forget to take your meds?

Så ska Placebo spela på en festival i Hässleholm i maj. De är inte det bästa bandet för tillfället, men det har funnits tillräckligt många ögonblick i mitt liv då jag avgudat dem att jag inte vill låta det här tillfället slinka undan. Lite trist är att Steve Hewitt inte är trummis längre, hen blundade när hen spelade (!!), men ändå. Det är Brian Molko! Nu måste jag bara vänta tills Emmy kommer hem från London så jag kan övertala henom att Hässleholm säkert är jättetrevligt that time of year... Hen är den enda galen nog att hänga med. Och den enda jag känner som tycker om dem. Grr. Det vore så grymt att se dem live. Jag vill!!

födelsedagsmiddag.

I lördags firades Emmys födelsedag med middag och människor. Bra kombo tycker jag personligen.

Job hade likt en pilgrim krypit ända från Uppsala för att kunna närvara.

Födelsedagsbarnet i egen hög person.

Daniel, Daniel, Daniel.

Alla hjälptes åt med maten (veg lasagne, mums!) och det vart en del konsulterande av kokboken.

Några terrorister dök upp. Emmy var förtjust.

Vi åt, det var gott, och drack te, det var också gott, och så kikade vi i fotoböcker och lyssnade på The Wall på LP. Där hade jag dock tröttnat på min (icke-)normal och blixten. Alltså inga fler bilder... Summan av kardemumman: trevligt och mysigt.

by the way...

Nämnde jag att jag ibland på random förvandlas till en säl?

Helt och hållet Daniels bild och creds går åt det hållet.

tema tunnelbana

Hejsan hoppsan. Detta är bilderna från den första uppgiften på fotokursen. Jag valde tema tunnelbana på grund av min hatkärlek till den. Svartvitt är alltid intressant.

Igår fick vi planera tema nummer två, vilket vi inte fick välja själva. Temat är sinnen och vi ska alltså ta en bild per sinne. Jag har alla bilder väldigt tydligt formulerade i skallen, men jag har inte hunnit snacka med syrran än. Kan hen inte ställa upp som modell har jag stora problem. Någon frivillig?

i fucking hate this.

Jag trodde att jag skulle få hjälp, att jag skulle få metoder att bygga upp den skithög som är mitt psyke, så att jag kunde lära mig att sluta noja och analysera och kanske sluta stressa så förbannat. Jag trodde att jag skulle få hjälp så att jag kunde komma ut ur denna parentes i mitt liv där jag inte åstadkommer något utan snarare är i regression. Jag trodde att jag skulle få hjälp.

Jag har efter ett antal år lärt mig att stänga av alla spärrar vad gäller vad som är privat och inte när det gäller psykologer och läkare. Det är ingen idé att inte berätta hela historien eller utelämna något, för det kommer ändå fram förr eller senare, och utan helhetsbilden är det svårt att hjälpa någon att må bättre. Antalet okända personer jag rabblat de mest intima och förkrossande detaljerna om mig själv för är minst åtta. Och jag har självklart inte haft så många behandlare, utan det har alltid funnits folk i mellanhanden. De som svarar i telefon och de som ska bedöma om man är tillräckligt sjuk för att få vård. Jag har egentligen inga problem med det. Även om det är jättekonstigt att börja räkna upp alla sina tillkortakommanden under de första minuterna av kontakt med en annan människa har jag vant mig. Tagit ett djupt andetag och bara rabblat upp panikångest, depression, självskadebeteende och så vidare. De flesta människorna kommer jag aldrig träffa igen och de har total tystnadsplikt, men idag... Det var en annan femma.

Jag trodde att jag skulle få hjälp. Det var vad jag hade fått veta, att nu skulle jag få träffa en psykolog så att vi skulle bygga upp en kontakt för att få läget under kontroll. Hen verkade okej till en början. Mötet började som jag hade väntat mig från mina tidigare erfarenheter inom psykiatrin: hen ställde ett antal frågor för att se hur min livssituation och mina problematik ser ut. Det var inget konstigt med det. Det största problemet för tillfället är ju att jag inte kan jobba, det är aningen klämmande, och alltså kom samtalet till stor del att handla om det. Efter kanske en halvtimma avbryter hen plötsligt sitt frågeställande och mitt berättande och konstaterar att jag borde remitteras till någon specialenhet som håller på specifikt med arbetsrelaterad stress och psykisk ohälsa. Om jag uppfattade saken rätt.

När jag insåg att jag inte skulle få hjälp, att jag skulle tvingas gå hemma och kämpa för att hålla mig flytande i kanske en månad till, blev jag så stressad att jag slutade plocka upp information. Jag har minnesluckor från de resterande minutrarna jag befann mig i rummet. Jag minns inte ens vart jag ska hamna, vad det kallades. Jag försökte ifrågasätta så mycket jag kunde och försöka få fram fördelarna med att bli slussad vidare, men lyckades inte uppfatta några. "Det är inte din sak att avgöra/bestämma" fick jag i ansiktet när jag försökte förklara vad jag ansåg. Jag är ingen inkompetent idiot, men hen hade bara bestämt sig att det var såhär det skulle bli. Punkt och slut. Jag får vänta en månad till.

Alltså, jag sitter och berättar om allt jobbigt och skitigt och privat och helt plötsligt blir jag avbruten med ett: "Okay, let's do like this! Bye now!" Jag började förklara om nojan, om att jag har ont i tänderna, rabblade upp exempel på surret i huvudet och kände hur jag kunde börja gråta när som helst. Hen tittade knappt på mig utan fortsatte anteckna. Att berätta om mina problem för någon som visar mig respekt är helt okej, det är deras jobb, men när jag får ett så nonchalant beteende slängt som en hink isvatten över mig känner jag mest för att gå hem och dra täcket över huvudet. Till slut frågade hen "blir det bra så?" och jag svarade "ja, jag vill ju ha hjälp över huvud taget, så visst" och gick därifrån. Ringde Daniel och grät och grät. Jag är så jävla besviken. Jag trodde att jag skulle få hjälp. Att jag skulle få hjälp att ta mig härifrån nu. Visst, det kommer hjälp, men när då? När jag remitterats fram och tillbaka hela våren?

kaosteori?

I helgen kommer det ske major redecoration av mitt rum. Jag har räknat ihop det till fem möbler som ska ut, och två nya ska komma in. Alltså har det utöver till det ständigt pågående arbetet med fotoalbumet även skett en del rensning idag. Egentligen hann och orkade jag bara med en superliten byrå fylld av brev, men ändå. Den har jag tänkt väldigt länge att jag borde rensa. Jag hade ingen aning om att jag brevväxlade fullt så mycket när jag var liten, yngre, whatever. Överlägset flest brev och vykort var från Elin, men det fanns även en del från Mickis och sedan drivor av brev från folk jag träffat en enda gång och sedan bestämt mig för att hålla kontakten med eftersom jag var tio och tyckte att det var spännande. Yay.

Summan av kardemumman är ändå att jag borde lagt albumet åt sidan och röjt undan bra mycket mer. Imorn kommer så mycket grejer behöva ett tillfälligt nytt hem innan allt kommer i ordning och det kommer vara kaos. Yes, detta är stora grejer i mitt liv. "Coolt, det händer något!" Visserligen var jag på studentpub igår och ska på födelsedagsmiddag imorn, men you get my point. Jag är sjukskriven. Jag har inget liv.

Jag minns inte vad det var jag ville få fram, men i alla fall. Jag är helt fast i I'm Only Sleeping med The Beatles. Den och Hey Bulldog, fast mest den. Det var ett tag sedan jag hittade en ny Beatles-låt att älska. Dock har de ju gjort hyfsat mycket musik. Well, jag kände även för att ge den intresserade (alternativt den med mycket tid över) tillfälle att lyssna. Se video nedan! Låten är cool! Känslan går igenom och texten är... bra!

father of a son - the ark

And I may be gay
But I can tell you straight away
That I'll become a better father than
All of you anyway
So listen!
One day I will become
The father of a son
Hallelujah hallelujah hallelujah!

... och så spurtar jag uppför backen till huset och mår mycket bättre än jag gjorde innan jag sprang ut. Tack och lov för en lyckad runda! Och så lite endorfiner på toppen! Och bra musik till att avsluta allt med segerdans på terrassen!

plus minus noll

Det finns bra dagar och så finns det dåliga dagar. Nackdelarna med detta system är lika många som fördelarna, men är inte nackdelarna några ton tyngre? Det känns så idag i alla fall. Kanske mest därför att idag just är en dålig dag. För mig är en bra start på dagen (och då ur ett uppvaknande perspektiv, inte fancy frukostflingor-perspektiv) väldigt viktig. Men jag hade inga som helst problem att komma ur sängen eller att tänja igång kroppen eller äta frukost. Det är det som är så mysko. Varför blev dagen crappy ändå, på ett så tidigt stadie? Jag såg på några avsnitt HippHipp! till frukosten, vilket var trevligt eftersom det alltid är så roligt, men det lyckades ändå inte pigga upp mig.

Efter frukost står promenad på schemat. Jag hade ingen som helst lust i denna värld att resa mig ur soffan och gå ensam runt området, hur mycket jag än kan lyssna på Stieg Larssons fantastiska böcker. Det enda som fick mig att göra det är, som jag nämnde tidigare, att jag är en så oerhört fantastisk kbt-patient. Min framtida (det startar på måndag) psykolog kan skatta sig lycklig över att få just mig. Så duktig är jag! Alltså, det enda som fick mig att pallra mig ut genom dörren är att alltför väl vet vad som händer om jag inte skulle göra det. Been there, done that, got the t-shirt. Jag har haft nog med depressioner och ångest i mitt liv för att jag ska slösa bort ännu mer tid på det när jag har verktyg som faktiskt funkar. Om än inte alltid kortsiktigt. Det blev en sån där avskyvärd promenad som jag bara varit med en gång tidigare, nämligen förra veckan. Aldrig tidigare i mitt liv har jag gått en promenad där jag verkligen släpat fötterna efter mig. Vad händer?! Var är mina awesome walking powers?

När jag kom hem fortsatte jag med albumet av samma anledning som jag gick ut. Så har jag fortsatt sen dess. Klämt in lunch, tvättning och matlagning som genomförts med en smärre dos seghet och trötthet. Jag mår inte bra, har ingen aptit och åt knappt middag. Men hade jag inte kbt:at skiten ur mig hela eftermiddagen hade jag antagligen mått sämre. Egentligen skulle jag sprungit ikväll, men med erfarenhet av mina bens dagsform tror jag att jag gör en sats chokladbollar istället. Blä för dåliga dagar!

However. Bilder från bättre dagar, jättefina dagar:

Söndag!

Fika med Simon och Emmy på muffinsfabriken.

Sedan lite spatserande på söder...

Och slutligen en öl. Och en bild på mig. Coolt. Det händer inte alltför ofta. Ems höll i kameran :)

Och så igår, måndag.

Det var ju så fint väder, så jag vart så glad att jag bestämde mig för att ta mitt kit-objektiv for a spin. Det var ett tag sen sist och var lite trevligt med hyfsat skarp vidvinkel. Dock är inte vidvinkel så otroligt smickrande för porträtt (om än relativt nödvändigt för självporträtt), så snälla, tänk bort min åsnenäsa.

Jag kunde inte låta bli att gunga lite. Och självklart är bilden på mig ovan också tagen i gungan. Hence the min, liksom.

Sedan kom syrran in med posten och berättade att min Yellow Submarine-klocka anlänt från New York. Det var väldigt trevligt! Den väger typ femton ton. Tror jag kommer få träningsvärk och blåmärken på köpet ;) Jag och Daniel förde ungefär denna konversation om klockor igår kväll:

Jag: alltså, tjejklockor är så fula. Det finns inte en enda utan strasstenar, som är rosa eller har Hello Kitty i bakgrunden.

Daniel: så du har en ubåt istället?

Innan fotokursen bjöd Daniel mig på middag på ett av de bästa vegställena i världen (!!) på söder. Fullmånen var underbar och maten var god och Daniel var snäll :)

PS. Jag bokade tid till tandläkaren igår, och nu tycker jag att det småvärker lite i hela munnen. Neeej, jag är inte ett duuuuuugg hypokondrisk. Jävla skit!