Rhodos, dag tre

Den tredje dagen hade våran hyrbil ankommit vårt hotell. Härligt härligt. Eftersom vi hade en hyrbil för fem personer i tre dagar, och vi var sex personer, bestämde vi oss för att en dag skulle jag och Daniel följa med, en dag skulle Mirre och Danne följa med och den sista fick vi bråka om. Den första dagen med bil fick alltså jag och Daniel följa med. Målet var att vi skulle ta oss runt hela ön.

Vi körde motsols, alltså ner längs västkusten för att senare åka upp på östkusten. Efter någon timma stannade vi för att känna på vattnet och stranden och sträcka på benen.

Mamsen.




Vår lilla bil med väldigt trevlig AC.

Efter att ha kört längst kusten ett tag kom vi upp en bit i bergen. Vägen slingrade sig och utsikten var helt helt magnifik över berg och dal ut mot havet. Det var dock hyfsat omöjligt att fånga på bild. Här gör pappa sin "Dress Man-walk" mot kameran när vi stannat för att titta på utsikten.

Strax efter att bilden togs hittade vi en död kattunge på vägen. Mitt lilla hjärta krympte några storlekar när jag såg den lilla ullmagen ligga uppvriden i en helt onaturlig ställning, mitt på vägbanan. Vi puttade ner den i diket för att ge den åtminstone en liten gnutta värdighet. Rest in peace, katten.

I Monolitos (tror jag?) stannade vi och käkade lunch. Då hade vi kommit igenom hela bergdelen av färden söderut och hade bara lite nerförsbacke innan vi skulle fortsätta längst kusten den sista biten ner till sydspetsen. Vägen var inte alltid den lättaste att följa och vi råkade någon gång hamna på en så smal bygata att backspeglarna nästan tog i husväggarna. Kisar man och tittar noga så ser man havet på den här bilden och får kanske lite känslan av att vi fortfarande är i bergen.

Världens finaste Daniel!

Jag älskar de blåvita detaljerna i Grekland. Blåa räcken, fönsterluckor och dörrar. Mums!

När vi kom var vi nästan ensamma på den lilla, söta restaurangen.

På borden la de en tunn pappersduk med en karta av Rhodos. Där pappa pekar var vi ungefär.

Jag fick stora bönor i någon varm tomatsås. Hur gott som helst! Det var nog en av de bättre måltiderna jag fick under resan. Antagligen var det den enda jag fotograferade, men alla andra bestod ungefär bara av pommes och något annat lika färglöst bredvid.

Den sista bilden från dagen är från pappas kamera. På sydspetsen bredde sandbankerna ut sig och det var tänkt att vi skulle få lite sol och bad. Dock blåste det som utav bara helskotta, var smutsigt i vattnet och vi blev osäkra på underströmmar och allt sånt. Men vi doppade oss till höfterna i alla fall! Pappa som är den största badkrukan på jorden doppade fötterna och gick sen upp igen. Därför är det jag, mamma och Daniel som syns som små silhuetter ute i vattnet till vänster.

Efter att ha borstat av oss tio kilo sand satte vi oss sedan i bilen igen för att köra norrut, hemåt. Det gick mycket snabbare och var inte speciellt händelserikt. Kameran fick vila. Sedan kvällning och middag och ouzo på balkongen etc. Sedan var den dagen slut.

dubbelblä

Blä 1:

Att det är så kallt på morgonen att det är ett race från sängen till stunden då man fått på sig kläder. Jag skyndar från badrummet och sliter på mig mjukbyxor och tjocktröja. Sen kan jag börja fundera över anständiga kläder att byta till...

Blä 2:

Att komma hem och upptäcka att katten spytt och att det 1) finns hela bitar mat i spyan, alltså att det kan vara något fel på den och 2) att han har mask i magen. Resten av kvällen är en katt och råtta-lek (där människan är katten och katten råttan) med ett anti-maskpiller och lite kattgodis i högsta hugg. Efter det första misslyckade försöket (det är sjukt svårt) är han så jäkla misstänksam. Då behövs godiset. Efter någon timma låg jag på vardgsrumsgolvet, kollade in under soffan där han låg och tryckte och nästan grät. Jag ville ju bara få skiten överstökad och kan inte hjälpa att ta det personligt när min favoritkatt hatar mig.

om hörlurar

I födelsedagspresent fick jag ett par nya hörlurar. Jag vet att många människor upptäckt den här typen för bra länge sedan, men jag är ändå omåttligt fascinerad. Nu, efter någon månads användande börjar jag ju vänja mig, men i början var det verkligen en helt ny upplevelse. Det sitter små gummipluppar längst ut som täpper till hörselgången och stänger ute allt överflödigt ljud, t ex bussmotorn eller gråtande barn. Det är helt underbart! Jag hör allt Tomas Bolme berättar ur Guillou-böcker utan att behöver höja till max och förstöra trumhinnorna på kuppen. Det är ju lysande!

Det som är så lustigt med dem är att de ljud som tas bort från omvärlden raskt ersätts av ljud inifrån. Andningen låter som om man vore under vatten och tuggar man (t ex på en kanelbulle) krasar det i hela huvudet. Och det låter mäkta högt och konstigt vill jag lova. Det tog också ett tag att fatta att man måste ta ut båda hörlurarna innan man försöker sig på att kommunicera med någon. Rösten låter som om den kom hundra meter bortifrån, eller som om jag låg i en underbart mjuk säng och sjunkit undan mellan kuddarna.

Hur som helst. Är så himla nöjd. Så nöjd över att de är så små och ändå levererar på en nivå jag kan vara helt nöjd med. Får plats i vilken handväska som helst. Jag gillar. Och den nyinflyttade musiken ovan gillas också. Två presenter och ett loppisfynd. Superduper.

konsertsällskap sökes

Någon som har lust att hänga med på en socialantropoligisk studie med inriktning på skrikande tonåringar i megaformat i mars? Gå på en Tokio Hotel-konsert alltså. Någon? Annars går jag själv, men det är ju hyfsat mycket roligare när man har sällskap. Pretty please?

Porcupine Tree

Gårdagens konsert blev av många anledningar inte riktigt som jag tänkt mig. För det första var det kö när vi kom fram till fryshuset. Sist vi såg Porcupine Tree i Stockholm (två år sedan) kom vi en halvtimma innan förbandet skulle gå på och vi kom in direkt och kunde sätta oss i andra ledet framför staketen och vänta. Den här gången fick vi vässa armbågarna. Jag, som är typ en halv meter hög, var rädd att jag inte skulle kunna se någonting. När vi väl kom in och trängt oss fram insåg jag att läget inte var så dumt ändå. Vi kom kanske två meter från staketet och under konserten lyckades vi komma så långt fram som en person från staketet.

Katatonia var förband, några snubbar jag bara känner till namn. Har aldrig hört dem förutom men de överraskade inte direkt. Dock visste jag inte att de var svenskar och det var lite kul att höra ett "tack som fan" efter varje låt. Maskulint värre. Jag menar, vem säger "tack som fan"? Någonsin? Som om inte det långa håret, de svarta kläderna och resten av hårdrocksbandet bakom honom inte var nog för stereotypen.

När de gått av scenen hade jag rejält ont i ryggen, något som kändes rätt överraskande. Nu när jag läst gamla blogginlägg inser jag att det hänt förutom även om jag just då inte kunde komma ihåg det. Det var hur som helst rätt plågsamt och kännbart resten av konserten. Första halvan var en (nästan) obruten första skiva av The Incident. Steven Wilson stannade till och sa hej i början, i övrigt spelade de på utan avbrott i nästan en timma. Jag har gjort mitt bästa för att lyssna in mig, men där blev det väldigt tydligt att jag inte lyssnat mycket nog. Mycket kändes igen, men känslan hade inte infunnit sig än. Musiken och framträdandet var grymt, men det räckte ändå inte när ryggen distraherade så mycket. Skäms nästan lite över att jag faktiskt gäspade några gånger, men så var jag trött också. Dock märktes det på övriga publiken (som uppenbarligen snurrat The Incident konstant sen den kom ut) att det uppskattades.

Efter en tiominuterspaus (med digital nedräknare som de följde på sekunden) spelade de lite gamla låtar. Det kändes mycket bättre, särskilt när de plöjde in i Anesthetize. Ryggen gjorde inte lika ont när jag bara inte kunde låta bli att röra mig till musiken. Efter den upptäckten tänkte jag att hoppas nästa låt blir lika bra. Då i tystanden mellan låtarna skriker en snubbe att han vill att de ska spela Nine Cats. Jag är helt övertygad om att det är samma snubbe som förra gången! Steven reagerade ungefär likadant också. Jag tycker att han borde minnas incidenten från förra konserten och lägga ihop ett och ett, i Stockholm vill de höra Nine Cats!, och göra ett undantag nästa gång. Sen presenterar han nästa låt. Way out of Here. Och videon klaffar lika bra när de spelar till den live som förinspelat. Det är helt otroligt. Jag höll på att börja gråta, allvarligt talat, för att det var så vackert. I början när ljudet är sådär skört och sakta blir starkare kändes det som om någon stod och pillade lite på mitt hjärta. Jag älskar verkligen den låten!!

Som encore spelade de The Sound of Muzak och Trains. Publiken blev uppmanad och sjunga med och det gjorde vi verkligen. Alla skrek rakt ut och fy fan vad de är bra. Det var värt allt ryggont i världen! Sen var det kanske inte så konstigt heller eftersom vi stod upp konstant i tre och en halv timma... Hur som helst. Grym konsert. Jag älskar dem. Punkt och slut. Hem och lyssna!

PS. Bilder från deras spelning på RuisRock-festivalen i Åbo förra sommaren. Steven Wilson överst och John Wesley underst. Ursäkta skitkvalitén.

snurrtisdag

Jag gör inget annat än läser om idéhistoria för tillfället. Är totalt supernördig och slänger in random fakta varhelst jag kan associera till något jag lärt mig sedan den 25 augusti. Nu har jag i alla fall avverkat den ena tegelstenen och totalt bytt studieteknik (mindre noggrann men kan avverka kvantiteten) för att hinna till tentan den 7/11. Försöker att inte bli snurrig av stressen. Dock har jag till exempel bara idag lyckats komma igenom säkert fyrdubbelt så mycket text som en genomsnittlig dag för en vecka sedan. Hurra!

Lördagen bestod av läsning, läsning, läsning och söndagen av lite mer läsning och världens bästa söndagsmys med världens bästa Daniel. Och måndagen var KONSERT! Woho! Den är dock värd ett eget inlägg. Är trots allt inte så ofta jag är på konsert, även om den här hösten upplever en viss inflation.

Det var med en viss chock jag efter konserten, mitt i natten för att vara vardag ungefär, insåg att jag hade seminarium dagen därpå, alltså idag. Fick bara le och göra mitt bästa helt enkelt. Jag tror inte att det märktes att jag inte förberett mig ett skvatt mer än att läsa de smått omöjliga texterna. Dessutom kunde jag svara på ledande frågor från läraren som ingen annan svarade på. Idag har varit produktiv och jag är så sjukt nöjd! Har gett mig själv ledigt nu (22.00) och ska försöka redigera lite bilder. Var så länge sedan och jag behöver något mindre fyrkantigt än redogörande text att pyssla med.

091016

Den här dagen har präglats starkt av två saker: brasor och trötthet. Jag var ju barnvakt igår och sov kvar. Somnade vid ett och vaknade mitt i natten av ljud nerifrån. Några timmar senare var det oundvikligt att vakna när de kom igång där nere. Hade svårt att lämna sängen eftersom de har världens mjukaste och fluffigaste täcken och kuddar där. Barnen kom och drog mig ur sängen innan de skulle till skola och dagis. På nedervåningen hade det tänts i kaminen och när jag var ensam kvar efter ett antal hej då-kramar satt jag och lyssnade på radio, drack te och njöt av värmen. Det var ett väldigt bra sätt att starta dagen på. Sedan somnade jag lite i fåtöljen, på tunnelbanan och i bussen på väg hem.

Väl hemma fixade jag lunch, tände i kaminen (för första gången själv, jag är bäst!) och satte mig vid brasan för att läsa i kursboken. Snart blev jag väldigt trött igen och tänkte att jag lika gärna kunde slumra lite och vara pigg resten av dagen. När jag vaknade i fåtöljen var elden nästan död, och efter återupplivning och lite mer plugg var jag minst lika trött som innan jag somnade. Det blev en brottningsmatch resten av eftermiddagen tills jag när jag någon gång när det blivit mörkt satt med Kelso i knäet framför kaminen och inte uppfattade vad det var jag läste längre. Då tänkte jag något i stil med "fuck it" och blundade. Vaknade av att Kelso hoppade ner och la sig under bordet i vardagsrummet. Jag tog med mig en kudde och la mig bredvid. Sedan låg jag där tills pappa ringde och meddelade att han var på väg hem.

Herregud. Jag sov under vardagsrumsbordet?!?!!? Det verkade ju så otroligt logiskt just då. Jag börjar irritera mig gruvligt över min morgontrötthet, och idag invaderade den ju hela dagen. Kanske var det brasan som var så sövande? Jag eldade upp all ved jag kunde hitta inomhus så nu måste det bäras in massa nytt för att vi ska klara oss framöver. Jag lär börja elda som en galning nu när jag vet hur man gör, för det finns inget bättre ställa att plugga på. Det funkar inte så jävla bra när man fryser.

Snart smågodis och televisionsapparaten. Hejs.

Tokio Hotels nya album låter delvis lite som en blandning mellan Depeche Mode och Idol i mina öron. Jag tycker om det, men de idol-liknande inslagen ger mig krupp ibland.

musik från den lilla, vita lådan

Den lilla portabla radion som bor på båten på sommaren njuter nu av sin vintervila i mitt och syrrans badrum. Fast frågan är om den inte används nu mer än någonsin. Vi byter ständigt kanal. Jag sätter på P3 och när jag kommer tillbaka några timmar senare är det hej kom och hjälp mig som sprutar ur högtalarna. Ungefär. Hur som helst gillar jag P3. Det är ett okej alternativ. Bättre pratare och de har verkligen överraskat mig med några guldkorn.

Mental lista över låtar som helt plötsligt spelats som lyft mitt humör avsevärt:

1. Personal Jesus - Depeche Mode
2. Take on me - Aha
3. Silent Shout - The Knife
4. Dani California - Red Hot Chili Peppers

kyligt

Hela kvällen satt jag framför brasan igår. Ibland med katten i knät och ibland med rapport dånande bredvid mig försökte jag plugga lite. Jag kan säga att det går klart mycket bättre när det är varmt och mysigt. Man borde elda i kaminen hela tiden! Nu fryser jag som attan, fleecetröja och filtar till trots, och det är "bara" oktober. Dock vet jag inte om det blir så mycket värre inomhus än såhär. Hur som helst. Just nu önskar jag lite att jag skulle vara hemma hela dagen, för då hade jag satt igång med att elda på en gång. Nu blir det till att ta ett varmbad innan jag sticker iväg istället.

idagen och imorgen och drömlandet

Efter en snabb förflyttning mellan Daniels hem och mitt kunde jag fortsätta sova. Världens konstigaste dröm kom igång. Jag orkar inte förklara hela förloppet, men jag kan säga så mycket som att om du lägger dessa ingredienser i en burk och skakar kanske du kommer nära originalet:

Lärare som massmördar elever som står på led
Kroppar utan huvuden
Stängda ögon
Min högstadieklass och gymnasieklass
Min grundskola
Angela Merkel
Olåsta dörrar
Fönster
Plåttak med samma struktur som tyg
Snö
Överlevande
En systers dödade pojkvän
Förtvivlan

Jag kan inte bestämma mig för om det var en mardröm eller inte. Exempelvis tvekade jag inte att vända tillbaka efter att jag varit uppe och låst upp ytterdörren för pappa. Ändå var den ju självklart obehaglig. Det borde framgå av listan ovan.

Dagen har annars faktiskt varit ovanligt välfylld. Jag har pluggat (seger!), putsat ett silverarmband som varit mormors, kokat snäckor som luktade bajs, eldat i kaminen, letat i te-affär efter glöggte med nedslående resultat, träffat en vän och fikat i stan, hittat en ny jacka i brevlådan och tvättat både en ljus och en mörk tvätt. Det du!

Imorgon blir minst lika fullproppad. Till exempel ska jag på föreläsning och sedan åka hem till världens mysigaste sysslingar och vara barnvakt. Ser fram emot att läsa godnattsaga och borsta tänderna på min gudson, Malte. Han ska dessutom få sina födelsedagspresenter... Sover över och försöker ta mig hem bäst det går fredag förmiddag. I våras bodde jag där i typ en halv vecka och det var verkligen så mysigt. Ser fram emot imorn!

tisdagssnö

Minutrarna innan jag vaknade drömde jag att jag och två snubbar hade som projektarbete i skolan att fixa en glassbar. Vi hade världens bästa glass formerad i stil med glassen på Rhodos. Vi var i en slags aula och spelade superhög musik. Folkets jubel! Sedan kom ett antal lärare och var sura på att vi spelade för hög musik. Då kom en liten elev fram och köpte en glasstrut och alla andra satt kvar. Vi blev ombedda att plocka ihop och jag blev skitsur över att alla var så fega.

När jag vaknade tog det inte lång tid innan jag insåg att det var skitväder. Efter ett tag övergick skitvädret i snöblandat regn. Oj. Så det kunde visst bli värre. Igår hade jag min absolut sämsta dag på rätt länge. Jag gjorde absolut ingenting vettigt utan satt i min ensamhet och åt grädde, muttrade och grät lite. Nu är det nya tag. Har lite saker i stan som behöver fixas, så tyvärr måste jag ut i skiten snart. Dock har jag bestämt att jag ska besöka biblioteket, vilket nog blir trevligt. Var ett tag sedan jag var där. Och ikväll ska vi masta av båten. Sorgligt. Förhoppningsvis öser det inte över oss då.

Påmastning förra våren. Klart mycket trevligare att göra i ordning inför sommaren än städa upp efter den.

jag är ingen robot...

... men ibland önskar jag att jag vore en.

Rhodos, dag två

Andra dagen tog vi bussen in till stan. Den hette Rhodos. Knepigt värre. Vi är på Rhodos och ska till Rhodos. Hade de inte bättre fantasi än så?

Väl inne i stan begav vi oss mot gamla stan. Där var alla gator täckta av tusen, miljarders, triljoners stenar. Alla lika släta, fina stenar som man hittar nere på stranden. Hur många slavar kan det har krävts? Antagligen rätt många, men häftigt var det.

Jag ångrar verkligen att vi inte köpte någon glass där, eftersom det såg hur gott ut som helst! Dock var det lunchtid vid det här laget och jag började dela ut varningar till höger och vänster. Jag blir som bekant jobbig att tas med när mitt blodsocker sjunker.

När vi kom hit tyckte vi att det var rätt ställe att käka. Världens sötaste kattunge liksom (och mammas arm).

Det dracks otroliga mängder öl under resan. Vattnet är ju varken gott eller kul och beställer man läsk fick man världens minsta lilla glasflaska. Öl var liksom alternativet som släckte törsten i längden. Dock var de jäkligt dåliga på att variera sig. Det var Amstel, Amstel och mer Amstel.

Efter maten gick vi bland turiststråken och letade krimskrams, men det var de inte så bra på. De sa "real silver!" och såg stolta ut. Jag och syrran suckade och gick därifrån. Var är vårt halvgratis nickelskit? liksom. Sista dagen insåg vi att det var i vår lokala supermarket. Heh. Hur som helst är det alltid lika intressant att betrakta turistutbudet. Det är en som en rullande kuliss där samma varor återkommer hela tiden.

Framåt eftermiddagen hamnade vi i hamnen. Jag tyckte det var snygg kontrast mellan det gamla och det nya. Vi hade fikat och borde vara hyfsat nöjda och belåtna, men ändå började vi bli rätt trötta.

Men jag och syrran skulle leta lite till... Resten av familjen gnisslade tänder. Men hittar man en båt full av snäckgrejer så måste man ju titta närmare, eller hur?

På kvällen hade vi blivit lurade att käka på hotellet där de tydligen skulle ha en "Greek night". Vi sa först att vi inte ville äta där eftersom att de när vi åt lunch haft för hög musik på. De sa att de kunde sänka och vi gick med på att komma. Gissa om det blev karaoke och halvtaskig mat? Vi kunde knappt höra vad vi tänkte, käkade upp huvudrätten på tio minuter och flydde tillbaka till hotellrummet och vår balkong. Vi är antagligen de tråkigaste människorna någonsin, men det var verkligen fruktansvärt. Inte så otroligt roligt slut på första kvällen, men det var ändå mysigt att lyssna på syrsorna och tänka att det är 20 grader kallare hemma i Sverige...

lördag söndag

Lördag. Solsken och gulnade björklöv. Svag vind. Glitter över Stockholm. Djurgårdsfärja och två par röda kinder. Sedan ett Vasamuseum. Det var roligt att kolla in skeppet igen. Jag har bara varit där en gång förut, när jag var elva. Stället hade fyllts på med nya färgglada kopior av olika skulpturer. Tydligen har de forskat mycket på hennes färgläggning. Fascinerande. Sedan gick vi med varm choklad (och någon galning med en glass!) längs strandvägen och skeppsbron hemåt. Det var fint.

På kvällen åt vi god middag och såg på en film. Valkyrie. Alla var tveksamma till den, ungefär. Bra men dålig. Men sevärd och viktig. Men ack så allvarlig. Ett så pass allvarligt ämne, men... ack så allvarlig. Kvällen avslutas med huvudvärk som övergår i illamående. Låg en halv timma i soffan innan jag vågade försöka gå upp till sängen.

Idag har varit söndagstråkig. Grått. Lullig. Har inte läst något, vilket jag trodde att jag skulle. Har dock promenerat, städat, tränat, redigerat bilder och umgåtts med familjen. Jag vill ha fler höstfina dagar den här veckan. Mer solglitter och sköra gula löv. Det är så mycket finare.

om böcker

Jag har registrerat mig för ett lånekort på Stadsbiblioteket då jag insett hur stort deras utbud av ljudböcker är. Ska dit någon gång och låna hem en stor hög. Mums! Och apropå böcker har jag precis läst ut den första boken av Åsa Larsson. Den var precis lika bra som den fjärde. Helt underbar. Till och med jag blir sugen på att flytta till Norrland! Kanske är någon av bok två och tre lagd under sommarhalvåret? Vore kul med lite variation, hur många romantiska beskrivningar midvintersnö än kan vara upphov till.

Nu höjer jag ribban lite och lägger ner Pianisten av Wladyslaw Szpilman i handväskan. Det är en sån där bok som antagligen kräver att man tar ett djupt andetag innan man börjar. Vi såg filmen med klassen när jag gick i nian. Jag var totalt oförberedd och hade ingen aning om vad den handlade om när vi åkte dit. Eftersom min farmor bodde i Berlin fram till 1939 och min gammelmorfar antagligen dog i Auschwitz var hela upplevelsen väldigt jobbig. Att se en sådan allvarlig film i en biograf full av omogna 15-åringar (med alla osmakliga och korkade utrop de gör) var fruktansvärt. Jag minns att jag var skitförbannad, grät, och tänkte att det måste varit precis likadant för farmor som för dem i filmen. Minus ghettot då. Och att hon hann fly till Sverige precis innan kriget bröt ut. Det var hemskt.

Hur som helst. Tack och godnatt.

091009

Jag är så otroligt trött på min kurslitteratur att den tog upp säkert en kvarts diskussion vid middagsbordet. Kanske vore det okej om boken jag läser i nu var den enda tegelstenen av just den författaren, men icke sa nicke. Jag har en till som ligger och väntar. Förstår inte hur jag ska lyckas komma igenom allt innan tentan, och jag studerar på halvfart! Hur ska jag någonsin kunna plugga i ett högre tempo?

Förutom att jag försökt läsa så mycket som möjligt (halvt misslyckande) har jag idag hunnit med en promenad och inhandla lite förnödenheter (tjocka strumpbyxor och annat som hör årstiden till), träna och ta ett bad. Kanske hade jag hunnit plugga mer om jag inte somnat i badkaret... Dessutom köpte jag inget godis fastän jag var superduperhungrig och i stort behov av energi när jag var på promenad. Håller min superduperdetox (ifrån den grekiska superduperfetmaten) väldigt bra. Pluspoäng till mig! Sedan blev det fredagskväll och då kom sockret fram, men i oändligt mycket mer kontrollerade former. Helger är till för trevligheter. Förutom för mig. Jag ska fortsätta plugga...

Rhodos, dag ett

Att gå upp klockan tre är en overklig känsla. Jag tror inte att någon sov speciellt bra. Vi var tvungna att åka i två bilar till Arlanda eftersom vi är så laglydiga och fina. Jag och Daniel satt med termosmuggar fulla av kaffe och te och lyssnade på vad radion hade att erbjuda. Det kändes konstigt utan någon som avbröt musiken för att snacka skit.

När vi var framme kastade vi in väskorna på rummet och tågade bort till hotellets restaurang. Flygplansmaten var sedan länge borta ur magsäcken och alla beställde inte enorma tallrikar gyros (en grekisk form av kebab som verkade väldigt god) förutom jag som fick en vegetarisk pizza. Och så öl på det. När maten lagt sig kollapsade alla i varsin säng på rummet. Eller nej, förresten. Vi hade ju med oss två Daniels som var helt GALNA! Vi hade varit uppe sedan tre på morgonen, knappt fått någon sömn och Daniel hade kört bil och inte blundat en enda gång på hela flygturen. Och så ville de inte sova middag! De stod och ryckte i mig och syrran mellan sina turer till poolen och stranden. Promenader hit och promenader dit. Vi var som överkörda av elefanter och de som två nyvakna femåringar som precis träffat ett gäng hundvalpar. Suck.

Väl vakna igen (killarna fortfarande pigga) var det välkomstdrink på balkongen med vår enda bekantskap på ön.

Tuffs-toss.

Vi gick fick massa tips för vår vecka och hela kartan klottrades ner med anteckningar om hemliga ställen.

Så var det ju det där med flygplanen. Vi visste att det kunde vara "störande ljud i vissa rum" så vi var hyfsat redo på att det kunde komma ett plan då och då. Föga förstod vi att hotellet låg mitt under inflygningen. Flygplatsen var bara några kilometer bort. Missförstå mig inte, vi blev inte förbaskade eller något i den stilen. Istället började vi skratta varje gång man var tvungen att avbryta ett samtal för dånet och var fascinerade att se dem underifrån på så nära håll. Vissa hade reklam under för såna som oss. Hela veckan försökte vi fånga hela förloppet på film, så säkert vartannat klipp på den där hemmavideon sen kommer bestå av flygplansdån. Tack och lov avstannade trafiken framåt midnatt och återupptogs inte förrän vid sju, åtta-tiden. Man fick en känsla för hur mycket människor som pumpades in och ut på den där lilla ön, och det var många kan jag säga. Konstig känsla.

Hur som helst tror jag att vi gick och la oss tidigt den där första dagen. Alla hade hunnit bli trötta (till slut) och såg fram emot morgondagen...

onsdag torsdag

Igår sprang jag runt mellan olika platser hela dagen och idag är det bara plugg plugg plugg. Jag tyckte bättre om igår. Fikade med Sanna som jag inte träffat på hur länge som helst. Det var väldigt, väldigt mysigt! Sedan en föreläsning som för en gångs skulle inte handlade om antiken. Äntligen kan vi gå vidare. Simmade med mamma och lyckades hitta en Paulo Coelho-bok för en femma. Och idag bara plugg, plugg, plugg minus ett litet ärende. Som konsekvens är jag stört sötsugen och känner mig spänd och stressad. Ägnar mer tid åt att räkna hur många sidor jag har kvar än att läsa dem. Tentan är om mindre än en månad och jag har otroligt mycket kvar. Skolan äger mig igen, yay. Nu ska jag dock packa ihop och åka hem till Daniel. Ser fram emot att träffa honom och the special thursday dinner som alltid serveras där: pannkakor!

mysmorgon

Åh, jag hade en liten kanelbulle på magen mellan klockan åtta och nio. Helt underbart! Kunde inte ha fått en bättre start på denna höstgråa dag. Enligt tidningens baksida ska det bli soligt i eftermiddag och på termometern står det redan tio grader. Jag var beredd på något betydligt närmare noll. Funderar på när gränsen går för att behöva börja använda cykelhjälm ner till bussen. Om jag skulle halka när det blir blött och så. Hum. Ska snart in till stan och träffa Sanna och nu fryser jag om fötterna. Borde klä på mig. Hejs.

kvällsstudier och redigeringsiver

Kvällen går i plugg/redigeringsintervaller. Jag vill så gärna få fram bilderna ur redigeringsprogrammet, spotta ut dem över hela internet och skrika - fy fan vilken bra semester jag hade! Kanske med några extra utropstecken, vem vet. Dock kräver de några varv till innan de är anträffbara. Har exakt fyra sidor kvar i den otroligt mycket trevligare kursboken (nummer tre jag kikat i) innan jag är nöjd för dagen. Dock undrar jag varför jag måste läsa om i princip samma information om Platon och Aristoteles gång efter gång, i bok efter bok, i kapitel efter kapitel. Suck. Platon var aristokrat. Aristoteles från Makedonien och Sokrates tömde giftbägaren år 399 f Kr. Hur mycket vattenfall är det tänkt att det ska det bli av mig egentligen?

091006

Jag kom precis in. Cyklade och hämtade ut Mew-biljetter till mig och Sanna. Nu har jag ont i huvudet av det kalla vinddraget. Har återigen underskattat hösten. Detta är också tredje gänget biljetter jag lägger ner i min skrivbordslåda inför hösten. Porcupine Tree spelar om inte ens två veckor. Eftersom Steven Wilson sagt i intervjuer att första halvan av konserterna ska bestå av ungefär hela deras ny album, the Incident, måste jag verkligen lyssna lite mer på det just nu. Är inne i en period med stor variation (mer än vanligt i alla fall) och finner det trist att lyssna på samma album hela tiden, men samtidigt är deras musik typiskt sådan som man måste låta växa ett tag. Nytt Porcupine Tree. Nytt Tokio Hotel. Nytt Mew. Nytt Placebo. Nytt nytt nytt. I love it. Och mycket konserter. Love it love it love it!

om fobiskit

Mardrömmen börjar innan jag ens hunnit gå och lägga mig. Tittar på ett nonsensprogram. Några nålstick. Lite blod. Det torkas bort. Allt på en skärm många miljoner mil från min fåtölj. Jag tänker att det klarar väl jag, andas, och det är över på några sekunder. Illamåendet kommer ändå, starkt och jag känner igen det. Blir nästan förvånad. Lägger mig på golvet, framstupa sidoläge och tänker att nu borde jag vara säker, Playboy Entertainment for men August 2007 nålar nålar nålar in i huden. Illamåendet blir starkare och sedan en bekant känsla av förvirring när kroppen känns som om den utsatts för många fler G-krafter än den borde och att tusentals myror går över hela mig. Det märks inte att svimma, men väldigt mycket att vakna upp. Jävla skit. Jag är ju för patetisk. Sen märker jag att det här var en sådan svimning när illamåendet fortsätter, den värsta sorten, när man mår dåligt till och med efteråt. Svänger runt mig, slänger upp benen på sängen, drar av mig alla kläder jag orkar dra i. Matt, varmt, illamående. Kan inte ligga still utan vaggar från sida till sida. Mamma har redan gått och lagt sig, men jag skriker ändå. "Mirre?!" Jag får svar. "Kan du komma?" Hon säger att jag kan väl komma in till henne om jag vill något. Jag kan inte ställa mig upp för då kommer jag ramla igen. "Snälla?" Inget svar. Tyst. Datorn surrar. Svettas. Försöker räkna kvistprickar i taket. Tappar hela tiden bort mig. Till slut är jag lugn och börjar frysa. Kryper upp i sängen och lägger mig under filten. Skakar. Dåsar kanske en halvtimma innan jag vill gå på toa för att sedan sova. Vinglar iväg till toaletten, jo, vinglar. Sedan in mellan kalla lakan. In med bettskena och hoppas att jag kan andas tillräckligt ändå. Och när jag vaknar en gång i timmen resten av natten är min första tanke varje gång, mår jag fortfarande illa?

en liten reflektion om mat

Kom precis in från en joggingrunda. Jag har satt mig själv på total detox (eller i alla fall nästan) efter den senaste veckans semester. Att ligga vid poolen och upptäcka att kombinationen pommes frites och vinäger är jävligt gott är i längden inte speciellt trevligt, i alla fall inte för kroppen. Sista dagen var jag så otroligt trött på att äta friterat till friterat. Jag kan inte påminna mig om att pommes skulle varit tillbehör till allt någon av de andra gånger jag varit i Grekland, men så var det några år sedan också.

Att äta vegetariskt var rätt tråkigt. Alltså, det funkade (i alla fall eftersom jag är fuskvegetarian och äter fisk), men man fick upprepa sig lite. Restaurangerna var inte så värst varierade heller. Alla hade en turistig standardmeny som tycktes helt omöjlig att undkomma. Gyros. Souvlaki. Moussaka. Kalamares. Fisk (som serverades med huvud och allt - var fruktansvärt!). Pasta. That's about it. Inget rent vegetariskt förutom den grekiska salladen - yay. Nej, det är skönt att vara hemma och ha större kontroll över vad man stoppar i sig. Som grönsaksomelett och ärtsoppa. Totalvegetariskt och alldeles underbart!

home sweet home

Att komma hem var som att hoppa framåt ett kvarts år. Under den ynka vecka vi var borta verkar hösten ha kommit på riktigt. Idag har jag alltså vandrat i nya höstskor och basker för att hämta ut bilder från resan. Daniel var riktigt duktig och lämnade in den enda rullen film (det digitala har vi inte orkat röra än) som vi tog på resan. Det är alltså de mest freakiga bilderna som kommer först. Det är roligt!

Grekland var underbart. Att barbent och sandaler var en självklarhet kändes så naturligt från första stund. Att det var hett och kvavt när vi steg ur planet var inte ett dugg konstigt. Det är så det ska vara i min värld. Det var varmt i havet, men jag och syrran föredrog ändå poolen där man kan leka under vattnet utan att ögonen kvider. Dock låg vi någon timma på en strand på östkusten där vattnet var helt klart och stranden bestod av miljoners triljoners små små stenar. Jag låg i vattenbrynet i en timma, konstant, och gungade med vågorna och skrattade. Som ett litet barn, och grep efter stenarna. Stenar och snäckor kanske är den tyngsta delen av mitt bagage (näst efter alkoholhaltiga drycker).

På det hela taget var det bara så otroligt skönt att få komma iväg och koppla av. Läsa bra böcker under solen. Dricka öl och ouzo non stop. Att vara hemma i höstblåsten känns bara overkligt. Men lite skönt är det ändå.