haruki murakami - fågeln som vrider upp världen.

"Toru Okada är ju den sortens namn som man glömmer bara det råkar regna två, tre gånger."

"I dess skyltfönster hängde en affisch med Mykonos hamn och en med spårvagnarna i San Francisco. Båda var lika urblekta som den dröm jag hade haft en månad tidigare."

"Han tog fram ett kritvitt kuvert ur sin innerficka och stoppade ner det i innerfickan på min basebolljacka, som man placerar det perfekta adjektivet i en mening."

Ingen skriver och drar liknelser som Haruki Murakami. Efter att ha läst ungefär 740 sidor av dröm och verklighet som flyter ihop med krigsskildringar och livskris känner jag mig rätt inspirerad att skapa själv, men vet som vanligt inte vad jag ska skriva om, bara hur jag skulle skriva. Jag växlar nu till en 200-sidors avhandling om jämställdhet i parrelationer ur ett psykosocialt perspektiv bara för att komma tillbaka den torra (och grymt intressanta!!) verkligheten. Den känns förhållandevis som en lättviktare. Hur som, books rule.

hur en förkylning går i cykler:

Blir förkyld --> Vara hemma ensam i en evighet --> Känna sig ensam och uttråkad --> Prata väldigt mycket i telefon med pojkvän --> Få ont i halsen igen --> Förkylningen får förnyad kraft

word.

om man gör en bra cover är det okej att göra en cover men annars kan man ju bara ta och låta bli.

Med risk för att bli oerhört tjatig försöker jag pracka på ytterligare någon promille av min bekantskapskrets den här videon. Jag lyssnar på den så fort jag öppnar upp firefox varje dag.

Ytterligare point in case för bra covers:

PS. Har för övrigt ont i halsen och bäljar i mig te med honung.

exitless mind.

Jag får vara rätt nöjd över att ha haft en, nästan två, veckors stabilitet. Nu svänger det lite neråt igen, trots underbar kväll med Emmy och Genshiken igår. Även fast solen skiner blir det en period med mer meningslöshet och tyngre ångest nu. Jag längtar redan till när det lättar nästa gång, även om det regnar då.

Doshöjning imorn, 150 mg venaflaxin, detgårbranu~

Capitalism - trust us!

Roger Waters i Globen i onsdags var makalöst bra. Genialiskt om än ej speciellt förvånande att använda muren som projektorduk. Dock användes den på ett spektakulärt sett. De politiska budskapen passade mig som handen i handsken (förutom "Bring the boys back home!") och musiken var sååå bra! Varvar The Wall hemma nu. Mmmmums!

Emmy: Du ser citatet från 1984? Precis innan var det ett citat från vår favoritbok, Processen, men det gick för fort för att jag skulle kunna fota. Vi kan ändå leva lyckliga i vetskapen att denna fantastiska litteratur inte går världen förbi. < /ironi >

en torsdag i maj med för mycket gråa moln.

1. Jag har läst ut Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Gou. Den var fantastisk. Som Ett öga rött eftersom man måste vänja sig vid att släppa på språkets alla regler, strunta i grammatiken och försöka att endast ta in meningen. Språket är kulturkrocken och liknelserna är från en annan värld. Bäst beskrivna sexet någonsin (bonus!).

2. I'm not racist but... och I'm not sexist but... pekar på det jag funnit mig själv galen över väldigt länge. Säg inte "alltså, jag är inte rasist eller så, men det var en invandrare som..." om du inte verkligen tycker att det har relevans för historien. Vilket det sällan eller aldrig har. Sluta återskapa myten!

3. Den rosa medicinen håller på att fasas ut (för att ersättas nästa vecka) och jag har för många utsättningssymptom för att vara nöjd. Har haft huvudvärk nästan varje dag den senaste veckan, känner mig yr och konstig och svag i kroppen. Har aldrig förut längtat så efter ny sorts prozac. Kryper ner i soffan med en nygammal manga och världens största glas vatten nu.

we're running out of alibies on the second of may.

Mamma stannar upp i köket och säger med indignerat tonfall att jag ibland får så lustiga idéer för mig. Jag ber henne att ge mig ett exempel, nyfiken på vad hon har att komma med. Kan det vara att jag skulle vara socialist (kanske till och med kommunist!)? Att jag inte är kristen och tänker gå ur kyrkan? Att jag har rakat av mig allt hår? Att jag är vegetarian? Att jag konstant bråkar om mängden ekologisk mat som (inte) köps hem? Att jag inte vill flyga utan envisas med att åka tåg? Att jag vägrar gå med på att naturkunskap är intressant? Att jag tänker plugga genus i höst? Att jag då och då råkar gå om kring spritt språngande naken? Det visar sig inte vara något av de ovanstående. "Du ser aldrig på TV!" Var det det mest radikala hon kunde komma på hos mig? Då måste jag framstå som en väldigt tråkig person.

voyage 34 phase I

Brians' mood is gradually changing, he orders all of his friends into another room, closes the door, he sits alone on a wooden floor, visible only by the dim light shining from the bathroom. He talks to himself.

Hört på bussen:

Ungdomar i grupp, ca 15 år.
1: Killarna i min klass har en så rolig lek, asså. De ska kyssa varandra.
2: Va? Vad sa du?
1: Ja, alltså, de ska kyssa varandra så länge de vågar och den som inte drar sig ur vinner.
2: Haha, okej.
1: Men tänk om de skulle börja, liksom, mm~. Du vet!
2: Haha, ja jag vet, herregud!

the time is 9:30 pm, one hour after the participants have eated suger cubes saturated with LSD.

Här firas ingen påsk. Påsk är för kristna och såna som bara gör det som alltid gjorts i någon slags tradig ordning utan att det någonsin ifrågasätts. Vi tillbringade istället långfredagen (aka en ledig dag, woho!) framför TV:n och lördagen på promenad. Väldigt nyskapande må jag säga! Hur som, ett trevligt dygn med Emmy, Micke, Victor och Richardo.

#gnäll

00:09 Spontan gråtattack. Längd ca 30 sek.
01:00 Ligger i skarven mellan mamma och pappas säng. Jag är officiellt fem år gammal igen.
01:25 Pappa hittar mig. Vi utbyter några ord. Han somnar.
01:40 Mamma lägger sig på andra sidan. Om jag inte koncentrerar mig på att andas lugnt får jag panik över den ihållande smärtan i bröstet som aldrig går över.
02:00 Mamma börjar snarka. Jag är trött på att stirra rätt ut i luften.
02:05 Flyr till mitt rum och ringer Kassploj.
02:10 Öppnar ett block och skriver tills jag får kramp i handleden.

03:00 Lägger mig min egen säng. Försöker få sällskap av katten, men efter två minuter springer han iväg. Ny gråtattack.

03:05 Tänker att jag läser tills ögonen håller på att falla ihop för jag står inte ut med att vara ensam med mina egna tankar längre. Envis som jag är vägrar jag ta min sömnmedicin. Jag läser en självbiografi av och om en deprimerad, amerikansk tjej i 20-årsåldern i slutet av 80-talet. Finner detta:

Vi är så irriterande, kan se det mörka i allting, och vårt ständiga missnöje förstör på nåt sätt allting för andra. Det är som att se en film som man tycker är kanonbra, spirituellt upplyftande, väldigt kul trots sina brister, och så är du med nån som går på filmskola eller arbetar som filmkritiker, som tenderar att analysera varje sekund av filmen tills den rena glädjen som du känner därför att du gör det - det finns ingen anledning att förklara varför - utplånas av alla pedanterier och hårklyverier. Det slutar med att denna surkart förstör din kväll, kväver känslan, sabbar nöjet. Ja, så är det att vara med någon som är deprimerad. Bara det att det inte är bara en film eller en kväll. Det är hela tiden.

Endast jag kände till sanningen om livet, visste att det hela var en fruktansvärd nedåtgående spiral som man antingen kunde erkänna eller förneka, men förr eller senare skulle vi alla dö.

-- "Prozac, min generations tröst" av Elizabeth Wurtzel

04:40 Släcker och försöker sova.
06:00 Första uppvaknandet.
10:00 Frukost.

Nästa natt blir det piller. It's gotta be. Måste be läkaren om fler. Jag kan inte ta nätter som denna.

äntligen sommarlov.

På måndagen låg jag och stirrade in i väggen. På tisdagen grät jag i panik. Allt var glasklart i mitt huvud. Jag visste exakt vad som behövde skrivas och jag kände att jag hade koll på fakta och diskussion. Ändå gick det inte. Det var helt omöjligt för mig att skriva en enda begriplig mening. Den kvällen kom min kära moder hem och skrev in den viktigaste strukturen på datorn medan jag berättade för henne hur det skulle se ut. Bara att titta på ordhanteraren ökade pulsen vid det laget.

På onsdag morgon vaknade Richard bredvid mig. Sen har det bara gått bra. När ångesten har flugit som eldsprutande drakar i magen på mig har han pussat mig i nacken och påmint mig att andas. När jag inte ätit ordentlig mat på hela dagen poängterar han försiktigt att vi kanske borde göra middag. Mellan starcraftmatcherna (som gjort min tentabubbla ständigt spräckt av skratt) och det eviga källsökandet har han kilat ner i köket och gjort te. När jag har haft tid på psyket har han följt mig dit och suttit och väntat utanför utan mer än en kaffekopp och musikspelare som sällskap. Det är inte möjligt att ha en bättre pojkvän än mitt mirakel.

PS. Nu ska jag lägga mig i sängen och förhoppningsvis få sova gott för första gången på många månader. Det är första natten med sömntabletter. Undrar om jag kommer skicka roliga sms eller klottra ner hela väggen? Bara några av de roande incidenter som hänt bekanta som ätit sömnpiller. Det blir spännande.

you're just another brick in the wall.

Hur kunde jag låta mig glömma hur tentaångest känns? Topp ett hypotes är att det var en överlevnadsstrategi. Känslan går inte att ta miste på, hur det verkar som om man försöker vända ut och in på sin egen kropp och paniken i att man vet exakt hur det borde gå till och hur vidrigt ont det kommer göra.

16:01 <@meisgreece> Hur ska man kunna koncentrera sig på hegemonisk maskulinitet, statliga utredningar och homosocialitet när man måste tänka "andas in, andas ut" konstant?

to have and to hold - depeche mode

Jag önskar bara att jag visste var jag ska ta vägen, men nu jag letar mig åtminstone fram. Jag står inte stilla längre. Det är viktigare att ha med sig ett anteckningsblock och penna än en bok i väskan. Det tyder på något, att jag måste skriva skriva skriva. Kanske nu när jag börjar lära mig att leva med mina känslor (med fokus på börjar) kan jag uttrycka dem på något lugnare, konstruktivt och vanligare sätt än tidigare. One can only hope.

I need to be cleansed
It's time to make amends
For all of the fun
The damage is done
I feel diseased
I'm down on my knees
I need forgiveness
Someone to bear witness
To the goodness within
Beneath the sin
Although I may flirt
With all kinds of dirt
To the point of disease
Now I want release
From all this decay
Take it away
And somewhere
There's someone who cares
With a heart of gold
To have and to hold

a sixty ton angel falls to the earth.

Det här är ett tillfälle när det skulle lämpa sig att hålla käften och låta bilderna, musiken, tala för sig själv. Jag kan ändå inte låta bli. Faktumet att det var Steven Wilson, Gavin Harrison, Porcupine Tree som postade denna på facebook säger något om hur bra det är. Originalet ligger någonstans i bakgrunden under delar av sången och upptar hela slutet. Det spelar ingen roll. Mångfalden kommer fram ändå, och den är så vacker. Jag blev helt mållös och Kassploj måste trott att jag dött eller något liknande. Kanske gjorde jag det. En bit av mitt hjärta kändes som om det höggs av och smulades sönder. Så bra är det. De som inte gett Porcupine Tree en chans borde vara livrädda över vad de kanske missar. Love of my life.

PS. Påminner mig också lite om Red Hot Chili Peppers video till Tell Me Baby.

Inte jag som tagit bilden och fått glädjen att se Blackfield live.

If you knew the man I used to be
Please hold me under the sea
Or scratch my arms til they bleed
Save me
Will you help me to feel the glow?

Religiösa fanatiker. Propaganda i samma charmanta nivå som Goebbels. Vi och dem. Brist på historiakunskap (för det var ju Japan som startade andra världskriget 1941). Förmåga att inte se förbi sin egen nästipp.

Amerikaner <3

i'm only sleeping.

Alltså. Okej. Ja. Nu. Såhär är det. Sömn är viktigt. Sömn är min grej. När jag konfirmerades brukade mina kompisar som jag i en månad spenderat dag och natt med påstå att jag tillbringade mer tid sovandes än vaken. Det var lite lusigt och inte helt sant, men det fanns helt klart en poäng i det. Att somna var inga problem. Jag var hela tiden slutkörd och de andra kändes som hormonstinna duracellkaniner. Det var också där någonstans mitt mer extrema sockerberoende tog fart, men det är en helt annan diskussion.

Hur som helst, ryktet är att jag inte har några problem att somna var som helst, när som helst. Detta stämmer i någon mån fortfarande. Skillnaden är att när jag väl somnat så vaknar jag nu hela tiden. Det är sällan någon längre djupsömn jag får. Varje natt är det dessutom någon extraordinär mardröm som stressar och stör. Det som dock gör mig irriterad nog att skriva ett blogginlägg om det är att i natt vaknade jag bara inte. Nej, jag blev tvungen att kliva upp också. Först var det blåsan som inte samarbetade. Inget konstigt med det förutom att det inte hänt på typ hundra år. Sen vaknade jag ungefär var 30 sekund av att jag hostade. När jag blivit så pass medveten att jag insåg att det fanns hostmedicin med morfin i (mm, slöhet) på nedervåningen knallade jag ner. Sen sov jag gott tills alarmet gick. Så, var ska jag få tag på lagom receptfria piller som knockar mig medvetslös? God sure knows I could use one.

Drygt 4000 i totalt oväntad skatteåterbäring och mer eller mindre ett löfte om sommarjobb jag lär klara av. Vissa dagar bär onekligen frukt.

Tankesmedjan i P3 är min nya drog. Om nom nom!

kanske borde jag vara piggare när jag skriver detta.

Är det inte lustigt, det där med att låta sjuka människor vara sjuka och stenhårt hålla tummarna för att de ska ligga på samma nivå av sjuklighet när man väl har tid och råd att ge dem hjälp? Vilka sjukdomar som man vanligtvis söker hjälp för bli inte värre med tiden?

Vi bortser från tiden mellan september 2006 till samma månad 2010 som kortfattat kan kallas ett hoppande mellan olika vårdinstanser med hjälp av varierande kvalitet för diverse ångestproblem. Där fanns också perioder av väntetider, bedömningar och liknande, men då var jag aldrig akut sjuk. Understrykas bör också att jag är fruktansvärt medveten om hur frisk jag är för att vara sjuk. Jag klarar av att plugga halvtid (om inte mer), tar mig upp ur sängen på morgonen och skadar mig faktiskt inte varje dag. Ändå är jag sjuk. Om det har gått fem år eller mer är både svårt att avgöra och oviktigt, dock kan jag säga att jag varit under i princip kontinuerlig psykhjälp i fem år och har skadat mig för att hantera ångest i nästan sju år.

I höstas blev jag dock akut sjuk. Sjukare än jag någon gång under dessa sju år varit. Höstlovet 2006 satt jag inlåst på mitt rum med neddragen rullgardin och vägrade äta. Värre än så hade jag aldrig mått varken förr eller efter. Första gången jag formulerade tanken att jag nog allt måste gå och dö blev jag ironiskt nog livrädd. Hur kunde jag ens våga formulera tanken? Jag måste dö. Det är den enda utvägen. Det var efter ännu ett småttigt och onödigt gräl med familjen där jag i vredesmod och förtvivlan skrikit och smällt i dörren efter mig. De kastades antagligen mellan känslan av total oförståelse för vad jag reagerade på och ilska över att jag inte kunde bete mig som folk. Jag marscherade iväg, lika delar förbannad som förtvivlad. Var skulle jag ta vägen? Hemma skulle jag inte vara välkommen längre, det var min fasta övertygelse. I alla fall inte välkommen utan att först bli serverad en redig utskällning. Jag träffade människor jag halvt kände, agerade normalt och såg till att inte komma hem förrän sent när alla sov.

När tanken väl dykt upp gick den snabbt från att vara skrämmande till att bli alltmer bekant. Plats, tidpunkt, tillvägagångssätt, avskedsbred, upptäckt. Alla praktiska detaljer utom själva formuleringen av mitt avsked fanns mer eller mindre formulerade i min hjärna. Att jag skulle kunna leva vidare tedde sig absurt. 2011 skymtade som ett stort svart hål i fjärran. Ändå tedde sig akten av självmord överväldigande omöjlig. Jag kunde bli paniskt förtvivlad över faktumet att jag inte kunde fast jag verkligen verkligen borde. Överlevnadsinstinkten fick mig till slut att ringa min psykolog som jag då bara hade ett planerat möte kvar med. Aldrig tidigare hade jag så tydligt krävt något. Jag ville sjukskrivas. Jag ville, trots åratal av tidigare vägran, få antidepressiv medicin utskriven. Jag ville ha en spark i baken som kanske kanske kunde få mig att orka leva vidare, om jag nu var så tvungen. Som pricken över i konstaterade här min psykolog också att jag hade borderline. När jag mådde så dåligt som jag gjorde då syntes det som tidigare inte varit helt uppenbart. Jag hade aldrig tidigare gråtit hos en behandlare och nu kunde jag inte sluta.

Lyckopillren gjorde ett storartat intåg i mitt liv. Muntorrhet, ingen matlust, skakningar, hjärtklappning, sömnsvårigheter, huvudvärk, seghet och faktumet att jag en gång gick ut i gatan, hörde att det kom en bil emot mig och stannade och tittade på den utan att veta vad jag skulle göra. Jag fick träffa en psykiater på kommunens (privatiserade) öppna psykmottagning som skulle göra en bedömning av mig och avgöra vad för behandling jag skulle få. Borderline-diagnosen förkastades, men jag fick ingen annan förklaring. Medicindosen höjdes. Och höjdes. Och höjdes. Du är inte uppe i max-dosen än. Jag fick tre bedömningssamtal i december och januari där psykiatern var så pass försenad att jag sammanlagt förlorade säkert en tredjedel av min tilldelade tid. Därefter konstaterade hen att jag behövde psykologhjälp. Oj så oväntat. Jag blev ställd i kö, för inte är det möjligt att ha såna resurser att i princip självmordsbenägna 21-åringar kan få hjälp på en gång. Nej nej. Under tiden fick jag förlita mig på medicinen och då och då träffa min gamla psykolog, antagligen bara för att se till att jag fortfarande var vid liv.

Sertralin, min nya vän, var efter den fruktansvärda invänjningsperioden faktiskt till hjälp. En svag rullgardin drogs ner mellan mig och de mest extrema känslorna. Någon praktisk kemikalie hade klippt av nervsynapserna mellan känslan och förmågan att ta till sig den, uppleva den. Jag blev ett kort tag pladdrig på ett ärligt sätt. Pladdrig för att jag var optimistisk, för att jag kunde vara glad, inte för att jag var tvungen att ta på mig min cocktailpersonlighet som Albin skulle uttryckt det. Jag kunde planera för framtiden. Jag ville börja plugga ett program till hösten. Jag skulle komma hemifrån. Jag kunde tänka mig ett 2012. Jag kunde bli kär! Sen försvann det. Känslan av möjlighet som lyfte upp tiden i slutet av december och början på januari dog ut. Tillbaka smög sig omöjligheten. Tyngden. Gråheten. Orättvisan. Den förruttnade framtidstron. Övertygelsen att jag aldrig aldrig aldrig kommer bli frisk.

Ungefär två månader efter psykiaterns bedömning och nästan fem månader efter att jag fått borderline-diagnosen och börjat med medicinen hade jag en ny psykolog. Plötsligt tog allt en väldig fart! Kontakten ökades snabbt upp till två gånger i veckan och de gånger jag behöver träffa psykiatern för att klaga över medicinen och justera den nya (den rosa!!) springer jag på psykmottagningen tre gånger i veckan. Jag är tjenis med människorna i receptionen och är löjligt bekväm i fåtöljen, sparkar av mig skorna och drar in fötterna under mig, har med mig te i en termos. Någon bryr sig nu. Någon försöker komma på en strategi för att rädda mig. Någon annan än jag själv gräver i min hjärna, och den personen är hoppfull.

Är det inte lustigt att det ska behöva gå så lång tid och bli några grader sämre innan behandling sätts in? Skola, vård, omsorg. Vad kan vara viktigare? Mer pengar i plånboken? På riktigt? Jag bara undrar.

PS. Nya idéer och tankeuppslag (obs! inte fastställda diagnoser) om vad som kan vara felet är tvångstankar och ADHD. Annars är vi nog tillbaka vid GAD och möjligen drag av borderline. Tralala!

jeopardy.

Svar: När världens bästa pojkvän klappar på ens onda mage och pussar i nacken.

Fråga: Vad är det som gör att en usel lördag för en sekund känns helt underbar?