out at the train tracks

Porcupine Tree - Way out of Here, en av världens bästa låtar, ovan, dock i en nedklippt videoversion. Jag tycker egentligen inte om musikvideor med ett övertydligt bildspråk ("a song comes into my ipod" - bild på ipod), men PT kommer undan med det, alla gånger. Och jag vill ta bilder i samma still som deras promobilder. Jag gillar den stilen. Det blir till att labba i photoshop.

Nu ska jag förbereda mig för att ta mig ut på en joggingtur. Det är Den Fruktade Springrundan, eftersom jag inte sprungit på cirkus ett halvår. Första gången är tortyr, och sedan blir det lättare och trevligare. Men första gången är inte kul alls. Och det är den jag ska på date med nu. Byes.

nattmat

Jag har varit på en dryg två timmar lång promenad och spenderar lördagens första timmar med att slösurfa och vänta på gå och sova-instinkten. Den är inte närvarande. Istället är jag sjukt sugen på mat, som alla andra gånger när jag sitter framför datorn mitt i natten och gör ingenting. Det susar mat i skallen.

Äggmackor. Vita bönor i tomatsås. Avocad och keso. Pannkakor. Ugnsbakade rotfrukter. Pasta med mysig sås. Våfflor med hallonsylt och vispgrädde. Pappas helggröt. Scones med apelsinmarmelad. Crème brulèe. Te i mängder. Baguette fullproppad med grönsaker och god ost. Vitlöksbröd. Gravad lax eller ugnsbakad lax. Kokt potatis med skärgårdssill. Lasagne. Grekisk sallad. Tsatsiki. Grillade grönsaker och halloumiost. Spenatpaj. Vitchokladmousse. Och lite varma mackor på toppen.

mormor gråter

Ovan nämnda sketch av den eminente Jonas Gardell, den spelades nyss upp för mina öron. För säkert tusende gången. Det var någon gång i åttan jag blev introdocerad för detta ljudspår som jag sedan dess släpat med mig. Jag och Ida satt på rasterna, delade på ett par öronsnäckor kopplade till en 128 mb musikspelare, och grät av skratt. Vi kan varenda replik, varenda utrop och kan citera den när som helst utan problem. Det framkallar så många minnen att lyssna på den, och det känns konstigt att inte ha henom i rummet. Grr.

dagar hit och dagar dit

Igår träffade jag upp Simon i staden för att inhandla de sista julklapparna och raida second hand-butiker efter en vårjacka att ha i Israel. Jag lyckades hitta allt jag behövde till ett lagom överkomligt pris. Mission accomplished! Dock borde jag åkt hem mycket tidigare än det blev. När jag satte mig på bussen hem var jag helt utmattad, och orkade inte ens leta upp musikspelaren ur väskan. Det är sällan jag är ensam in public utan musik i öronen. Jag känner ändå att det inte var en total waste, för jag har lärt mig något. Daniel kommenterade att jag borde ha lärt mig det ett antal gånger förut, men jag antar att det inte har fastnat förrän nu. Eller så har jag bara lyckats brotta ner den del av mig som hoppar och skriker "Jag vill! Jag vill!" Men fun time is over. Nu är det rehab som gäller. Annars hade jag tagit en cool porträttserie på Emmy vid det här laget idag.

Idag har jag vaknat alldeles för sent, legat kvar i sängen till halv ett och läst ut min bok (A dangerous fortune), vilket är en otrolig lyx, och somnat igen framför första säsongen av That '70s Show. Den är läskigt bra, och det känns som år sen jag såg de avsnitten sist. Jag har också lagt upp ett litet träningsschema för att strukturera upp och hjälpa mitt tillfrisknande lite på traven. Förhoppningsvis ska det hjälpa. Jag börjar känna mig rätt trött på att inte räcka till.

i'm such a rip-off

the sound of music

Spotify erbjuder mig mängder av ABBA och hur kan jag motstå det? En av ABBAs greatest hits-plattor var den första skivan jag köpte själv (visserligen med ett presentkort jag fått i tioårspresent). När jag var liten och jag satt i framsätet på vår gamla, röda volvo brevid pappa lyssnade vi ibland på en kassett med abba-låtar och jag tvingade honom att spola tillbaka hela tiden för jag ville bara höra Mamma Mia. Introt fascinerade mig något oerhört. Sedan stod jag många kvällar framför spegeln och mimade när jag väl insåg att kassetten gick att flytta in i huset. Jag hade med mig bandet till farmor och farfars landställe på Alholmen och satt på en barrigt stickig sten med med min freestyle och lyssnade på I do, I do, I do, I do, I do och tyckte att den var lustig. Sedan gick den perioden över och jag började lyssna på Backstreet Boys, Westlife eller något annat lika skamligt. Musik är som dofter, det plockar fram gamla minnen väldigt tydligt.

sommar sommar sommar

Sommarbildsparad! Jag längtar oerhört till sommaren (nästan lika mycket som till julafton, Israel, Paris och ett fast vidvinkelobjektiv). Det är fruktansvärt att det är ett helt halvår kvar, för det finns ju inget bättre än sommar. Någon som håller med?

Ken Follett

Jag är indränkt i en ny bok. Det bästa som finns är att gå omkring i en bok, en story, och längta till nästa fem minuter ensam då jag kan slita upp boken och ta reda på vad som händer härnäst. Jag älskar en bok som trollbinder mig, en bok som är svår att lägga ifrån sig. Precis så är alla Ken Folletts böcker. Hen är min favoritförfattare, sedan ungefär sex år tillbaka, och hen gör mig aldrig besviken. Jag har läst runt tio böcker av henom, varav en är min favoritbok sedan mycket länge. Den är svår att slå.

Häromdagen trillade uppföljaren ner i min brevlåda, och bara några veckor innan den originalversionen av en bok jag läste för många år sedan på Svenska, A dangerous fortune. Jag minns inte alla detaljer, så den är helt underbar att läsa om. Uppföljaren, World Without End, får följa med till Israel. Den kommer behövas när vi ska tillbringa ungefär åtta timmar på Zürichs flygplats. Som sagt, bra böcker är bäst!

väder

Enligt pappers-svd kommer det vara ca 20 grader i Jerusalem imorn. Enligt smhi och svd:s hemsida kommer det bara bli ca 15 grader. Hur kan det vara så stor skillnad mellan två olika medier? Och när jag upptäcker att vädret på svd:s hemsida är direkt kopplat till smhi undrar jag verkligen varifrån vädret i själva tidningen kommer. Och vad ska man lita på? Smhi är visserligen vädergudarna samtidigt som jag mycket hellre tror på 20 än 15 grader. Förvisso ligger Jerusalem uppe i bergen, så i övriga landet bör det vara aningen varmare, och det är där vi kommer spendera mest tid. Runt 20 grader skulle vara otroligt trevligt just nu. Jag sitter här i dubbla tjocktröjor och fryser. Heja vinter-sverige (5 dagar till vintersolståndet).

om att vakna

Nu har jag suttit vid datorn i ungefär en timma med mål att vakna tidigare idag. Eller rättare sagt, att vakna. Jag vet inte riktigt om jag är så framgångsrik. Det brukar fungera annars. Kombinationen av att läsa, skriva och ta in information brukar väcka min trögflytande hjärna, men inte idag. Det gör fortfarande ont i hela kroppen av att vara vaken och jag känner mig som en illa urvriden disktrasa. Jag gör ett försök med frukost, kanske är det vad som fattas? Fungerar det inte lägger jag mig framför televisionsapparaten och låter ödet avgöra.

dröm sött

Natten till igår drömde jag två mardrömmar. Den första utspelade sig på en festival, ett läger eller något liknande. Jag sprang på en stig med ett barn på ryggen. Nej, förresten, jag gick. Det var höga, täta granar på båda sidor av stigen som ledde till målet där alla andra människor befann sig. Det var mitt på dagen och lagom ljust. Jag såg ner på stigen framför mig och upptäckte en orm, kanske en och en halv meter lång, som låg utslingrad och spärrade min väg. I panik hoppade jag över den och förbannade det faktum att detta inte var en dröm. Så fort jag upptäckt den ormen och kommit förbi insåg jag att hela stigen framför mig var täckt av ormar, alla i samma storlek och några prydda av snickerslogotypen, ungefär som huggormar har en sicksackrand, på ryggen. Jag sprang, hoppade och försökte ta mig förbi så fort jag kunde. Hela tiden dök fler och fler slingrande odjur upp. Några höjde sitt huvud och väste åt mig och genast zoomades min blick in på just de exemplaren. Jag höll hårt om barnet och hoppade vidare med hjärtat i halsgropen tills jag äntligen kom fram efter alltför lång tid.

Här vaknade jag, låg blick stilla i ungefär fem minuter innan jag vågade ställa ner benen på golvet och ta mig till toaletten. Väl tillbaka kröp jag upp brevid Daniels varma, trygga gestalt. Han vaknade till, jag viskade något om ormmardrömmar och han höll om mig tills jag vågade somna om.

Väl tillbaka i sömnen befann jag mig i ett kök, eller ett vardagsrum. Min fot skulle eventuellt amputeras, men läkaren hade bett mig äta några piller och avvakta ifall sjukdomen skulle dra sig tillbaka. Jag gissar på antibiotika och blodförgiftning. Personen framför mig, stor och muskulös, skulle ta en spruta på sig själv. Hen lyckades på något sätt bryta sönder den när hen tryckte in den i armen. Jag blickade bort men kunde inte få synen ur mitt huvud. Handen, sprutan och nålen som trycks mot biceps på en helt okänd människa. Sedan ligger jag på sidan med höften mot en ny spruta. Det är inte nålen som pekar mot mig, utan hela den avlånga, slanka sidan, men det spelar ingen roll. Jag känner smärta och obehag ändå, och vaknar upp.

För andra gången på samma natt väcker jag Daniel, denna gång aningen mer desperat. Sist jag drömde om sprutor svimmade jag efter uppvaknandet, och det var inte trevligt. Jag väser ut att jag drömt en ny mardröm och ber honom distrahera mig, komma på andra tankar. Inget ont om min älskade pojkvän, men nyvaken kan han inte göra så mycket mer än att kramas och mumla. Särskilt när uppvaknandet är abrupt. Jag hasade ner på golvet där jag låg och frös tills jag bedömde att illamåendet var tillräckligt under kontroll för att kunna ligga i sängen och få lite vikt på magen (läs: Daniels arm) igen.

Tack och lov var det den sista mardrömmen för den natten. Dock tycker jag inte riktigt att det känns helt rättvist att få två helt delikata supermardrömmar samma natt. Vanliga mardrömmar där folk jagar och skjuter mig kan jag hantera. Inte ormar och sprutor. Det är det jag får panik av.

detta får mig att skratta:

Flight of the Conchords - The Humans are Dead

sunday editing

Jag redigerar bilder från helgen. Det är massor av dem. Några på Sanna som jag inte träffat sen vi tog studenten (om man inte räknar den där gången vi stötte ihop på krogen i september). Det är trevligt med ett nytt gammalt ansikte. Både på skärmen och i livet. Uppfriskande och väldigt roligt. Ett kärt återseende.

Sedan finns det några bilder på ett fågellik som pappa hittade i morse. Det var en liten typ, en sparv eller fink eller något i den storleken. Jag trodde den skulle vara äcklig först, men den var väldigt välbevarad och såg mer uppstoppad ut. Jag är inte ett stort fan av fåglar och tycker ärligt talat att de är mer äckliga än fina. Det var mest för effekten som jag ville ta bilder av den. Det var helt okej. Men nu, när jag förstorar upp de spretande, stela benen med böjda klor i skala 1:1 på skärmen är det inte lika oäckligt längre. Snabbt skärper jag till dem så mycket det behövs, och förminskar raskt bort dem igen. Det är bara något med fågelben som ger mig the creeps.

Jag ett tag tänkt på att försöka hitta en yta att träna porträttfoto mot. Alltså helst en enfärgad, gärna ljus, plan yta. En vägg ungefär, vilket låter väldigt lätt, men tyvärr är alla hus på vår tomt djurgårdsgröna. Och så häromdagen fick jag en snilleblixt. Garageporten! Den är ju vit! Alla garageportar i min värld är av någon anledning vita. Glad i hågen tyckte jag mig alltså ha löst problemet tills jag idag klev in på tomten, höjde huvudet och insåg att garageporten också är grön. Why God why?! Jag som redan börjat planera för nästa fotosession...

Underskattad lunchmat:

Grovhacka en gul lök
Fräs med olja i en lagom liten kastrull
Häll över en burk vita bönor i tomatsås
Låt det bli varmt och mysigt
Ät ur en trevlig keramikskål med sked

Totalt underskattat

minnen av 2008

Ingen årsredovisning, december är inte slut än, men jag stötte på en hel del minnen idag och bestämde mig för att samla dem. Det är resor till både stora och små ställen. Festival och konsertminnen. Inträdesbiljetter till utställningar, monument och transportmedel. Det är skolminnen och en liten glädjepryl jag sparat från studentdagen. Det är min första bok (stora kaninöron) och en del av mitt och Daniels underbara äventyr. Det är fototillfällen och kärleksförklaringar. Det är souvernirer och återupptäckten av mina första idolers geni. Det är sol&bad och vänskap. Det är en liten bit av 366 dagar minus (trettioen minus tolv).

the wonderous words of liquid_raven

Jag svängde mina lurviga i en av alla tusen låder med miljontals prylar jag sparat och hittade något jag länge undrat vart det är: en lapp med en kommentar till en blog (min eller Addes?) författad av Tuss himself, fast under dåvarande pseudonym.

"All hånglande couples must die. Jag ägnar alla mina timmar åt att planera hur jag ska utrota kärleken. Men jag håller med, det skulle vara trevligt att ha det så. Synd bara att man är nörd och måste sitta i en fuktig källare och stirra på en elektronkanon och säga "hmm" och se oerhört nördig ut. Fast å andra sidan så får man ju den enroma tillfredsställelesen att ta emot ovan nämnda pars gnäll när deras datorer har begått hari kiri och gör lika mycket nytta som Robinson-Robban där hemma." - LqR

Tack och lov för att den där lilla lappen finns kvar. Även fast ovan nämnda person har liknande åsikter idag säger den där lilla texten så mycket om just den tidpunkten. Puss!

analoga semesterbilder

Jag gjorde en search and rescue efter gamla bilder på min mors burk. Jag hittade jättemånga bilder jag inte alls kände igen, framför allt från vår förra resa till Israel för nio år sedan. De fick mig att längta ännu lite mer tills vi åker. Och jag älskar kornigheten hos analoga bilder.

Min morbror, pappa, morfar, syrran och jag på en bananplantage. Notera att jag håller i min allra första kamera ;)

Finns det kameler tillgängliga ska man väl ta sig en svängom med dem? Jag sitter först med pappa, Mirre och mamma är på den andra kamelen. Det var rätt skumpigt vill jag minnas.

Utsikten från Birres hus. Ja, det ser bara ut sådär. Och så finns det citronträd i trädgården.

Syrran, Birres Rosa och jag.

Jag vill tänka mig att det här är i Jerusalem, men jag är inte helt säker på att Rosa följde med oss dit. Alltså kan det vara vart som helst i hela Israel. Kanske Tel-aviv?

Jag och Birre vid ruinerna av en gammal synagoga.

Vi var bara där en dag, men jag vill påstå att det är från Jerusalem jag har flest minnen. Det är ett riktigt häftigt ställe.

Vid en loppis eller liknande i närheten av Tel-aviv, kanske Jaffa.

Tel-aviv.

tack och lov för bra saker

Okej. Nu har jag sjukskrivit mig för åtminstone en månad framöver. Jag kommer vara pank i en evighet. Inga vida kjolar och eggers på Mineur för mig. Dock finns det massvis av bra saker ändå, och jag har hört att det är bra att vara positiv...

Att fota människor är något av det roligaste som finns. Jag vill öva öva öva. På kursen i vår kommer det ingå lite studiotid, vilket kommer bli så kul. For now, snälla Emmy, jag har en idé jag vill testa på dig. Jag säger bara två saker: röd vattenfärg och min garageuppfart.

Te. En av världens mest uppskattade underskattade drycker. Det här är vätskan som kommer rädda mig. Rekommenderat dagligt intag: minst en kanna.

Att fota är super. Att fota med Daniel är ännu bättre. Att åka till Israel och träffa på en helt ny värld som objekt kommer inte göra saker sämre...

Den här katten är lite fantastisk. Igår när min chef ringde och bad mig jobba idag (och jag storgrät i en timma tills jag inte hade en droppe vätska kvar i kroppen) la hen sig på min mage och så somnade vi så, tillsammans. Hen slappnade av helt på min mage och jag låg och höjde och sänkte henom upp i luften tillsammans med mina andetag. Det gjorde mig helt lugn igen. Den där lilla pälsbollen är guld värd för mig.

En sak till som känns riktigt bra är att jag just nu lyssnar på Electric Banana Band. Det är något att bli riktigt glad över. Happy happy! Särskilt glad (eller, ja) blir jag över refrängen till "Pelikanen". Köpa, kasta, skräpa ner. Det blir bara mer och mer. Fimpar papper var man ser. Köpa, kasta, skräpa ner.

Så det så. Positiv, positiv, positiv. För nu ska jag vända den här dåliga trenden.

overture

Efter knappt sex timmars sömn väcktes jag av ett samtal från jobbet. Mina tjänster var efterfrågade. Jag kallar mig ibland på skoj för frilansande barnskötare. Det låter bättre än att vara timanställd vikarie. Det vart en väldigt kort arbetsdag, ungefär fem timmar, vilket var mer än nog. Den sista timman hade jag en oerhörd huvudvärk, och det blev inte bättre när jag kom därifrån. Just nu känner jag mig helt slutkörd. Notera att jag inte har varit där på en vecka och att jag jobbade ungefär halvtid idag - och jag känner mig helt slut. Daniel märkte det inte, men jag höll på att somna när vi ägnade kvällen åt att inte göra något särskilt (televisionsapparaten). Är nästan helt säker på att jag är ledig imorgon. Tack och lov. Det ska bli så skönt.

Några fina moments har jag ändå fått idag. Flera av barnen har utvecklats i en mycket positiv och oerhört gullig riktning sedan jag träffade dem sist. Myspys! Dessutom erbjuder spotify mig att lyssna på Jesus Christ Superstar, en del av planetens bästa existerande musik, som endast finns som LP och DVD i det här hemmet annars. Andrew Lloyd Webber är guds gåva till folket.

life's a bitch. ja, jag är kranky.

Grinig, det är vad jag är. Det känns inte helt legitimt, om det nu någonsin gör det, då den grinighet jag mest ger uttryck för är den kapitalismen är orsak till. Och jag hatar att vara en del vill ha-rörelsen. Men jag vill ha. En kappa och tre klänningar som är fruktansvärt fina.

Självklart är jag grinig över andra saker också, som hur mycket jag vill ha semester och massvis av pengar utan att jobba. Det pågår en ständig diskussion runt mig just nu om hur jag inte klarar av att jobba och vad det beror på. Faktum: jag kan inte jobba. Problem: jag behöver pengar, åtminstone för hyra och fickpengar. Gärna för lite mer än så. Det känns som moment 22, förutom tidsaspekten där tid av vila förhoppningsvis ska laga mig lite.

det är den åttonde december idag.

I do remember John Winston Lennon. 1980. New York. Hello Goodbye.

16MAJ08

Jag hittade nyss min anteckningsbok från tredje ring. Den är fylld av sketcher på änglar, annat klotter och ett stort antal låttexter. Och detta. Det blev säkert ett bloginlägg då också. Jag är så glad att jag har tagit studenten och slipper må sådär (för det gör jag väl inte?).

16 maj 08

Melodin från bussen till skolan heter "Way out of here", "Trains" och "Cheating the Polygraph". Allt Porcupine Tree. Allt för att andas. Allt för att glömma. Allt för att överleva.

Det går inte att resa sig ur sängen längre. Överlevnadsinstinkten flammar upp och ser till att jag trycker på snooze istället för att spola antisktet med kallt vatten. När jag sedan efter en evighet av halvslummer och hamburgerdrömmar kan vakna sitter jag på sängkanten i många minuterr. Jag vet att jag redan är ruskigt försenas, men det känns inte relevant att bry sig. Huvudsaken är väl att jag kom upp, att jag kommer iväg? Jag lutar mig över badkaret och lyckas tvätta håret. Av någon anledning är det svårare att tvätta på det viset nu när det är kort. Håret står åt alla håll vilket får vattnet att rinna och stänka över vartenda hörn av mitt ansikte.

Sedan sitter jag på sängen igen, iförd handduksturban, morgonrock och tofflor. Sedan lyckas jag klä på mig, packa ihop väskan utan att glömma alla fotoprylar jag kanske behöver ikväll. På nedervåningen har Birre också vaknat och jag tvingas agera pigg, glad och trevlig, samtidigt. Jag dricker några munnar te och äter minimalt med yoghurt, leker med Kelso och stiger i mina svarta färgglada skor. Jag får vänta länge på bussen men somnar nästan så fort jag slagit mig ner.

Jag vaknar upp i slussen och åker till skolan. Sväljer något för att få bort sömnsmaken ur munnen. Det fastnar i halsen och det ekar i tunnelbanan ackompangerat till rinnande ögon. Jag trummar med fingrarna till musiken, höjer volymen, och ger mig in i texten. Allt förutom att tänka på vart jag är. Vad jag gör. Vart jag är på väg. 20 dagar kvar nu. Väl i skolan hittar jag klassen och sätter mig en bit ifrån, lutad mot ett glasskåp. Jag skriver, skriver frenetiskt för att slippa se upp och se de olösta problemen i ögonen. Läraren säger några ord som gör situationen lite lättare, jag skriver vidare. Sedan upptäcker jag att skåpet jag lutar mig mot är fyllt av uppstoppade fåglar. Döda fåglar som jag tycker är obehagliga nog när de är vid liv. Tack och lov är det en tallgoxe som befinner sig precis bakom mitt huvud och inte en större fågel. Då hade min morgon varit komplett.

frukost.

Jag kan inte äta frukost. Det är ett av många saker som komplicerar mitt liv. Jag kan inte äta frukost. När jag var fast anställd på förskolan började jag ibland vid sju. Då äter man frukost med barnen, och kan då passa på att äta med dem. Jag har aldrig ätit så mycket frukost i mitt liv, eftersom jag fick två promenader och en bussresa mellan mitt uppvaknande och frukosten. Då hann jag bli hungrig. Annars, när jag ramlar ner till frukostbordet för att vara tidseffektiv känner jag för mycket obehag, och någon hunger existerar inte. Jag pressar ner något, oftast mico-lagad gröt, eftersom energiintaget är livsviktigt.

Helgfrukost. Det brukar bli varma smörgåsar med skivat, kokt ägg på. Det är väldans gott. Men något jag längtar efter, det är scones. För det första tar det för lång tid att göra och man blir aningen mer kladdig om fingrarna än vad som är att föredra. Det är jättegott och går att äta i en evighet. Slow food. Dock är det inte lika nyttigt som "riktig" slow food. Vitt mjöl och kolhydrater i massor. Fett och socker. Earl Grey, apelsinmarmelad och en rund ost till. Yes, I'd like that. Men det är så synd att det nästan aldrig händer, mina scones.

grattis daniel, två decennier

Igår var dagen då Daniel fyllde två decennier, tjugo år. Hens snälla syster och moder knypplade ihop en prinstårta som såg aningen skummare ut än den smakade. Den var fabulös! Hela dagen spenderades i en varm liten bubbla med min favoritperson, och blev faktiskt väldigt trevlig. Vi lagade lasagne och chokladmousse till Albin och Ida på kvällen vilka var med och delade en del av dagen och gjorde den ännu härligare.

den gamla staden

Eftersom Albin fyllde år för ett tag sedan bjöd jag henom på fika i fredags.

Vi var på ett av mina absoluta favorit-fikaställen. Det ligger i Gamla Stan, och Gamla Stan är för det meste väldigt trevligt. Ibland extra trevligt. När det är julpyntat och inte är massor av turister där är det extra trevligt.