väder

Enligt pappers-svd kommer det vara ca 20 grader i Jerusalem imorn. Enligt smhi och svd:s hemsida kommer det bara bli ca 15 grader. Hur kan det vara så stor skillnad mellan två olika medier? Och när jag upptäcker att vädret på svd:s hemsida är direkt kopplat till smhi undrar jag verkligen varifrån vädret i själva tidningen kommer. Och vad ska man lita på? Smhi är visserligen vädergudarna samtidigt som jag mycket hellre tror på 20 än 15 grader. Förvisso ligger Jerusalem uppe i bergen, så i övriga landet bör det vara aningen varmare, och det är där vi kommer spendera mest tid. Runt 20 grader skulle vara otroligt trevligt just nu. Jag sitter här i dubbla tjocktröjor och fryser. Heja vinter-sverige (5 dagar till vintersolståndet).

om att vakna

Nu har jag suttit vid datorn i ungefär en timma med mål att vakna tidigare idag. Eller rättare sagt, att vakna. Jag vet inte riktigt om jag är så framgångsrik. Det brukar fungera annars. Kombinationen av att läsa, skriva och ta in information brukar väcka min trögflytande hjärna, men inte idag. Det gör fortfarande ont i hela kroppen av att vara vaken och jag känner mig som en illa urvriden disktrasa. Jag gör ett försök med frukost, kanske är det vad som fattas? Fungerar det inte lägger jag mig framför televisionsapparaten och låter ödet avgöra.

dröm sött

Natten till igår drömde jag två mardrömmar. Den första utspelade sig på en festival, ett läger eller något liknande. Jag sprang på en stig med ett barn på ryggen. Nej, förresten, jag gick. Det var höga, täta granar på båda sidor av stigen som ledde till målet där alla andra människor befann sig. Det var mitt på dagen och lagom ljust. Jag såg ner på stigen framför mig och upptäckte en orm, kanske en och en halv meter lång, som låg utslingrad och spärrade min väg. I panik hoppade jag över den och förbannade det faktum att detta inte var en dröm. Så fort jag upptäckt den ormen och kommit förbi insåg jag att hela stigen framför mig var täckt av ormar, alla i samma storlek och några prydda av snickerslogotypen, ungefär som huggormar har en sicksackrand, på ryggen. Jag sprang, hoppade och försökte ta mig förbi så fort jag kunde. Hela tiden dök fler och fler slingrande odjur upp. Några höjde sitt huvud och väste åt mig och genast zoomades min blick in på just de exemplaren. Jag höll hårt om barnet och hoppade vidare med hjärtat i halsgropen tills jag äntligen kom fram efter alltför lång tid.

Här vaknade jag, låg blick stilla i ungefär fem minuter innan jag vågade ställa ner benen på golvet och ta mig till toaletten. Väl tillbaka kröp jag upp brevid Daniels varma, trygga gestalt. Han vaknade till, jag viskade något om ormmardrömmar och han höll om mig tills jag vågade somna om.

Väl tillbaka i sömnen befann jag mig i ett kök, eller ett vardagsrum. Min fot skulle eventuellt amputeras, men läkaren hade bett mig äta några piller och avvakta ifall sjukdomen skulle dra sig tillbaka. Jag gissar på antibiotika och blodförgiftning. Personen framför mig, stor och muskulös, skulle ta en spruta på sig själv. Hen lyckades på något sätt bryta sönder den när hen tryckte in den i armen. Jag blickade bort men kunde inte få synen ur mitt huvud. Handen, sprutan och nålen som trycks mot biceps på en helt okänd människa. Sedan ligger jag på sidan med höften mot en ny spruta. Det är inte nålen som pekar mot mig, utan hela den avlånga, slanka sidan, men det spelar ingen roll. Jag känner smärta och obehag ändå, och vaknar upp.

För andra gången på samma natt väcker jag Daniel, denna gång aningen mer desperat. Sist jag drömde om sprutor svimmade jag efter uppvaknandet, och det var inte trevligt. Jag väser ut att jag drömt en ny mardröm och ber honom distrahera mig, komma på andra tankar. Inget ont om min älskade pojkvän, men nyvaken kan han inte göra så mycket mer än att kramas och mumla. Särskilt när uppvaknandet är abrupt. Jag hasade ner på golvet där jag låg och frös tills jag bedömde att illamåendet var tillräckligt under kontroll för att kunna ligga i sängen och få lite vikt på magen (läs: Daniels arm) igen.

Tack och lov var det den sista mardrömmen för den natten. Dock tycker jag inte riktigt att det känns helt rättvist att få två helt delikata supermardrömmar samma natt. Vanliga mardrömmar där folk jagar och skjuter mig kan jag hantera. Inte ormar och sprutor. Det är det jag får panik av.

detta får mig att skratta:

Flight of the Conchords - The Humans are Dead

sunday editing

Jag redigerar bilder från helgen. Det är massor av dem. Några på Sanna som jag inte träffat sen vi tog studenten (om man inte räknar den där gången vi stötte ihop på krogen i september). Det är trevligt med ett nytt gammalt ansikte. Både på skärmen och i livet. Uppfriskande och väldigt roligt. Ett kärt återseende.

Sedan finns det några bilder på ett fågellik som pappa hittade i morse. Det var en liten typ, en sparv eller fink eller något i den storleken. Jag trodde den skulle vara äcklig först, men den var väldigt välbevarad och såg mer uppstoppad ut. Jag är inte ett stort fan av fåglar och tycker ärligt talat att de är mer äckliga än fina. Det var mest för effekten som jag ville ta bilder av den. Det var helt okej. Men nu, när jag förstorar upp de spretande, stela benen med böjda klor i skala 1:1 på skärmen är det inte lika oäckligt längre. Snabbt skärper jag till dem så mycket det behövs, och förminskar raskt bort dem igen. Det är bara något med fågelben som ger mig the creeps.

Jag ett tag tänkt på att försöka hitta en yta att träna porträttfoto mot. Alltså helst en enfärgad, gärna ljus, plan yta. En vägg ungefär, vilket låter väldigt lätt, men tyvärr är alla hus på vår tomt djurgårdsgröna. Och så häromdagen fick jag en snilleblixt. Garageporten! Den är ju vit! Alla garageportar i min värld är av någon anledning vita. Glad i hågen tyckte jag mig alltså ha löst problemet tills jag idag klev in på tomten, höjde huvudet och insåg att garageporten också är grön. Why God why?! Jag som redan börjat planera för nästa fotosession...

Underskattad lunchmat:

Grovhacka en gul lök
Fräs med olja i en lagom liten kastrull
Häll över en burk vita bönor i tomatsås
Låt det bli varmt och mysigt
Ät ur en trevlig keramikskål med sked

Totalt underskattat

minnen av 2008

Ingen årsredovisning, december är inte slut än, men jag stötte på en hel del minnen idag och bestämde mig för att samla dem. Det är resor till både stora och små ställen. Festival och konsertminnen. Inträdesbiljetter till utställningar, monument och transportmedel. Det är skolminnen och en liten glädjepryl jag sparat från studentdagen. Det är min första bok (stora kaninöron) och en del av mitt och Daniels underbara äventyr. Det är fototillfällen och kärleksförklaringar. Det är souvernirer och återupptäckten av mina första idolers geni. Det är sol&bad och vänskap. Det är en liten bit av 366 dagar minus (trettioen minus tolv).

the wonderous words of liquid_raven

Jag svängde mina lurviga i en av alla tusen låder med miljontals prylar jag sparat och hittade något jag länge undrat vart det är: en lapp med en kommentar till en blog (min eller Addes?) författad av Tuss himself, fast under dåvarande pseudonym.

"All hånglande couples must die. Jag ägnar alla mina timmar åt att planera hur jag ska utrota kärleken. Men jag håller med, det skulle vara trevligt att ha det så. Synd bara att man är nörd och måste sitta i en fuktig källare och stirra på en elektronkanon och säga "hmm" och se oerhört nördig ut. Fast å andra sidan så får man ju den enroma tillfredsställelesen att ta emot ovan nämnda pars gnäll när deras datorer har begått hari kiri och gör lika mycket nytta som Robinson-Robban där hemma." - LqR

Tack och lov för att den där lilla lappen finns kvar. Även fast ovan nämnda person har liknande åsikter idag säger den där lilla texten så mycket om just den tidpunkten. Puss!

analoga semesterbilder

Jag gjorde en search and rescue efter gamla bilder på min mors burk. Jag hittade jättemånga bilder jag inte alls kände igen, framför allt från vår förra resa till Israel för nio år sedan. De fick mig att längta ännu lite mer tills vi åker. Och jag älskar kornigheten hos analoga bilder.

Min morbror, pappa, morfar, syrran och jag på en bananplantage. Notera att jag håller i min allra första kamera ;)

Finns det kameler tillgängliga ska man väl ta sig en svängom med dem? Jag sitter först med pappa, Mirre och mamma är på den andra kamelen. Det var rätt skumpigt vill jag minnas.

Utsikten från Birres hus. Ja, det ser bara ut sådär. Och så finns det citronträd i trädgården.

Syrran, Birres Rosa och jag.

Jag vill tänka mig att det här är i Jerusalem, men jag är inte helt säker på att Rosa följde med oss dit. Alltså kan det vara vart som helst i hela Israel. Kanske Tel-aviv?

Jag och Birre vid ruinerna av en gammal synagoga.

Vi var bara där en dag, men jag vill påstå att det är från Jerusalem jag har flest minnen. Det är ett riktigt häftigt ställe.

Vid en loppis eller liknande i närheten av Tel-aviv, kanske Jaffa.

Tel-aviv.

tack och lov för bra saker

Okej. Nu har jag sjukskrivit mig för åtminstone en månad framöver. Jag kommer vara pank i en evighet. Inga vida kjolar och eggers på Mineur för mig. Dock finns det massvis av bra saker ändå, och jag har hört att det är bra att vara positiv...

Att fota människor är något av det roligaste som finns. Jag vill öva öva öva. På kursen i vår kommer det ingå lite studiotid, vilket kommer bli så kul. For now, snälla Emmy, jag har en idé jag vill testa på dig. Jag säger bara två saker: röd vattenfärg och min garageuppfart.

Te. En av världens mest uppskattade underskattade drycker. Det här är vätskan som kommer rädda mig. Rekommenderat dagligt intag: minst en kanna.

Att fota är super. Att fota med Daniel är ännu bättre. Att åka till Israel och träffa på en helt ny värld som objekt kommer inte göra saker sämre...

Den här katten är lite fantastisk. Igår när min chef ringde och bad mig jobba idag (och jag storgrät i en timma tills jag inte hade en droppe vätska kvar i kroppen) la hen sig på min mage och så somnade vi så, tillsammans. Hen slappnade av helt på min mage och jag låg och höjde och sänkte henom upp i luften tillsammans med mina andetag. Det gjorde mig helt lugn igen. Den där lilla pälsbollen är guld värd för mig.

En sak till som känns riktigt bra är att jag just nu lyssnar på Electric Banana Band. Det är något att bli riktigt glad över. Happy happy! Särskilt glad (eller, ja) blir jag över refrängen till "Pelikanen". Köpa, kasta, skräpa ner. Det blir bara mer och mer. Fimpar papper var man ser. Köpa, kasta, skräpa ner.

Så det så. Positiv, positiv, positiv. För nu ska jag vända den här dåliga trenden.

overture

Efter knappt sex timmars sömn väcktes jag av ett samtal från jobbet. Mina tjänster var efterfrågade. Jag kallar mig ibland på skoj för frilansande barnskötare. Det låter bättre än att vara timanställd vikarie. Det vart en väldigt kort arbetsdag, ungefär fem timmar, vilket var mer än nog. Den sista timman hade jag en oerhörd huvudvärk, och det blev inte bättre när jag kom därifrån. Just nu känner jag mig helt slutkörd. Notera att jag inte har varit där på en vecka och att jag jobbade ungefär halvtid idag - och jag känner mig helt slut. Daniel märkte det inte, men jag höll på att somna när vi ägnade kvällen åt att inte göra något särskilt (televisionsapparaten). Är nästan helt säker på att jag är ledig imorgon. Tack och lov. Det ska bli så skönt.

Några fina moments har jag ändå fått idag. Flera av barnen har utvecklats i en mycket positiv och oerhört gullig riktning sedan jag träffade dem sist. Myspys! Dessutom erbjuder spotify mig att lyssna på Jesus Christ Superstar, en del av planetens bästa existerande musik, som endast finns som LP och DVD i det här hemmet annars. Andrew Lloyd Webber är guds gåva till folket.

life's a bitch. ja, jag är kranky.

Grinig, det är vad jag är. Det känns inte helt legitimt, om det nu någonsin gör det, då den grinighet jag mest ger uttryck för är den kapitalismen är orsak till. Och jag hatar att vara en del vill ha-rörelsen. Men jag vill ha. En kappa och tre klänningar som är fruktansvärt fina.

Självklart är jag grinig över andra saker också, som hur mycket jag vill ha semester och massvis av pengar utan att jobba. Det pågår en ständig diskussion runt mig just nu om hur jag inte klarar av att jobba och vad det beror på. Faktum: jag kan inte jobba. Problem: jag behöver pengar, åtminstone för hyra och fickpengar. Gärna för lite mer än så. Det känns som moment 22, förutom tidsaspekten där tid av vila förhoppningsvis ska laga mig lite.

det är den åttonde december idag.

I do remember John Winston Lennon. 1980. New York. Hello Goodbye.

16MAJ08

Jag hittade nyss min anteckningsbok från tredje ring. Den är fylld av sketcher på änglar, annat klotter och ett stort antal låttexter. Och detta. Det blev säkert ett bloginlägg då också. Jag är så glad att jag har tagit studenten och slipper må sådär (för det gör jag väl inte?).

16 maj 08

Melodin från bussen till skolan heter "Way out of here", "Trains" och "Cheating the Polygraph". Allt Porcupine Tree. Allt för att andas. Allt för att glömma. Allt för att överleva.

Det går inte att resa sig ur sängen längre. Överlevnadsinstinkten flammar upp och ser till att jag trycker på snooze istället för att spola antisktet med kallt vatten. När jag sedan efter en evighet av halvslummer och hamburgerdrömmar kan vakna sitter jag på sängkanten i många minuterr. Jag vet att jag redan är ruskigt försenas, men det känns inte relevant att bry sig. Huvudsaken är väl att jag kom upp, att jag kommer iväg? Jag lutar mig över badkaret och lyckas tvätta håret. Av någon anledning är det svårare att tvätta på det viset nu när det är kort. Håret står åt alla håll vilket får vattnet att rinna och stänka över vartenda hörn av mitt ansikte.

Sedan sitter jag på sängen igen, iförd handduksturban, morgonrock och tofflor. Sedan lyckas jag klä på mig, packa ihop väskan utan att glömma alla fotoprylar jag kanske behöver ikväll. På nedervåningen har Birre också vaknat och jag tvingas agera pigg, glad och trevlig, samtidigt. Jag dricker några munnar te och äter minimalt med yoghurt, leker med Kelso och stiger i mina svarta färgglada skor. Jag får vänta länge på bussen men somnar nästan så fort jag slagit mig ner.

Jag vaknar upp i slussen och åker till skolan. Sväljer något för att få bort sömnsmaken ur munnen. Det fastnar i halsen och det ekar i tunnelbanan ackompangerat till rinnande ögon. Jag trummar med fingrarna till musiken, höjer volymen, och ger mig in i texten. Allt förutom att tänka på vart jag är. Vad jag gör. Vart jag är på väg. 20 dagar kvar nu. Väl i skolan hittar jag klassen och sätter mig en bit ifrån, lutad mot ett glasskåp. Jag skriver, skriver frenetiskt för att slippa se upp och se de olösta problemen i ögonen. Läraren säger några ord som gör situationen lite lättare, jag skriver vidare. Sedan upptäcker jag att skåpet jag lutar mig mot är fyllt av uppstoppade fåglar. Döda fåglar som jag tycker är obehagliga nog när de är vid liv. Tack och lov är det en tallgoxe som befinner sig precis bakom mitt huvud och inte en större fågel. Då hade min morgon varit komplett.

frukost.

Jag kan inte äta frukost. Det är ett av många saker som komplicerar mitt liv. Jag kan inte äta frukost. När jag var fast anställd på förskolan började jag ibland vid sju. Då äter man frukost med barnen, och kan då passa på att äta med dem. Jag har aldrig ätit så mycket frukost i mitt liv, eftersom jag fick två promenader och en bussresa mellan mitt uppvaknande och frukosten. Då hann jag bli hungrig. Annars, när jag ramlar ner till frukostbordet för att vara tidseffektiv känner jag för mycket obehag, och någon hunger existerar inte. Jag pressar ner något, oftast mico-lagad gröt, eftersom energiintaget är livsviktigt.

Helgfrukost. Det brukar bli varma smörgåsar med skivat, kokt ägg på. Det är väldans gott. Men något jag längtar efter, det är scones. För det första tar det för lång tid att göra och man blir aningen mer kladdig om fingrarna än vad som är att föredra. Det är jättegott och går att äta i en evighet. Slow food. Dock är det inte lika nyttigt som "riktig" slow food. Vitt mjöl och kolhydrater i massor. Fett och socker. Earl Grey, apelsinmarmelad och en rund ost till. Yes, I'd like that. Men det är så synd att det nästan aldrig händer, mina scones.

grattis daniel, två decennier

Igår var dagen då Daniel fyllde två decennier, tjugo år. Hens snälla syster och moder knypplade ihop en prinstårta som såg aningen skummare ut än den smakade. Den var fabulös! Hela dagen spenderades i en varm liten bubbla med min favoritperson, och blev faktiskt väldigt trevlig. Vi lagade lasagne och chokladmousse till Albin och Ida på kvällen vilka var med och delade en del av dagen och gjorde den ännu härligare.

den gamla staden

Eftersom Albin fyllde år för ett tag sedan bjöd jag henom på fika i fredags.

Vi var på ett av mina absoluta favorit-fikaställen. Det ligger i Gamla Stan, och Gamla Stan är för det meste väldigt trevligt. Ibland extra trevligt. När det är julpyntat och inte är massor av turister där är det extra trevligt.

always the summers are slipping away

Jag tittar på random bilder på flickr. Det är ett bra sätt att fördriva tiden på. Jag hittade en till människa som jag tycker är jätteduktig. Ungefär så duktig som jag vill vara. Och lite till. Det gör mig mer deppig än peppad, för just nu känner jag mig rätt deppig. "Always the summers are slipping away." Det är vad som är fel. Det är inte sommar längre. Det är kallt och äckligt. Jag känner mig ful och fryser. Både fysiologiskt och psykologiskt, emotionellt.

Jag har hamnat i den typiska vinterspiralen som inte kan gå åt något annat håll än nedåt. Det händer varje år. Jag tycker verkligen inte om vintern. Allt är gråskala, helt monokromt utan att ge mig någon som helst inspiration till något. Jag är frusen av mig, så jag måste bylta på mig tretton lager kläder vilket känns väldigt frustrerande när man ser andra människor som verkar överleva i ankelboots och kjol. De påstår att de också fryser, men jag kan inte tro det.

Ingenting är vackert, inte ens mitt närmsta lager existens. Jag känner mig meningslös.

paris, je t'aime

Om det är någonstans i världen jag vill åka just nu är det Paris. Det har gått knappt nio månader sen jag var där sist, för första gången i mitt liv, och jag vill redan tillbaka. Verkligen redan tillbaka! Jag och mamma hade två heldagar där vi sprang som tokar mellan Notre Dame, La tour Eiffel och Montmartre. Vi åt crêpes med choklad i och drack svindyra cappuchinos till crème brûlee. Vi vandrade gata upp och gata ner över Île de la citè och letade efter en tunnelbanestation som var omöjlig att hitta. Vi åt typisk ofransk mat och drack bordsvatten som kostade lika mycket som en stor stark. Jag vill verkligen tillbaka!

Det är också typiskt mig. När andra människor i min närhet pratar om London och USA tänker jag att, nej. Det enda jag kan se mig göra i London är att gå på Abbey Road (och den skylten är ändå säkert nedplockad för tusende gången) och att besöka B&H i New York om vi skulle till USA. Jag vill tillbaka till Rom, tillbaka till Paris. Jag får vara glad över att jag ska tillbaka till Israel, och det alldeles snart.

Vi planerade inte att besöka Louvren men tog vägen förbi när vi ändå bara irrade runt. Det var en väldigt fin byggnad. Bild tagen med Chinon 1000s med ett 55/1,7-objektiv. ISO 200.

Mamma, (nästan) högst upp i Eiffeltornet. Svårt att exponera skuggade henom mot Paris som låg helt vitt under oss.

fem timmar that '70s show

Just nu känns allt rätt kasst. Saker går inte som jag vill. Mitt rum till exempel. Det har rätt många brister. För lite väggyta, för mycket snedtak och alltså för få möjligheter. Vintern är också rätt tråkig och grå. Allt jag skriver blir bara skit, fastän jag vill att det ska bli bra. Alla bilder jag tar blir skit även fast jag vill att de ska bli bra. Jag känner mig oinspirerad. Jag vill absolut inte jobba och jag måste absolut jobba. Skit skit skit. Blä blä blä. Someone take me to hawaii?

höstpromenad med emmy

Jag hade knappt vaknat till ordentligt och låg i sängen och läste om Anthony Kiedis Scar Tissue för fjärde gången när Emmy ringde mig. På hemtelefonen! Det är inte något som händer varje dag. Jag bjöd över henom på en promenad och lite lunch, för det lät som om hen behövde det. Det var väldigt lugnt och mysigt. Så som vardagar egentligen borde gå till. Minus det tråkiga vädret. Det var bara grått, grått, grått.

Arty! Arty! Arty?

Jag känner mig lite halv-arty för tillfället. Jag håller på med projekt som involverar bild och komposition, hence the arty. Grejen är bara att jag inte tar det till sin spets på det sättet att jag inte försöker få det att se så bra ut som möjligt. Därför känns det lite halvt.

När det gäller fotoalbumet är kruxet att det är strax över 700 bilder som ska dokumenteras. Det skulle bli otroligt (kostnads)krävande att hitta en snygg lösning. Nu blir det enkla A4-blad i plastmappar som ska sättas in i en hyfsat anspråkslös pärm. Men så är ju syftet också att dokumentera, inte att imponera.

Ett annat litet projekt jag har på gång är att göra en tavla av min nyinauktionerade Yellow Submarine-kortlek. Problemet där är att jag vet hur ombytlig jag är och nästan räknar med att jag kommer vilja ha tillbaka korten från tavlan förr eller senare. Den enda lösningen jag kommit på hittills för att få den tweaken att fungera är häftmassa.

En kontorspärm och lite häftmassa? Det är vad som känns lite halvt. Och så tror jag att mitt musikbibliotek behöver sig ett lyft, eller i alla fall lite nykomlingar. Förslag?

projekt:fotoalbum III

För första gången på en sjukdag har jag gjort något vettigt, nämligen att sortera klart alla bilder till albumet. Dock råkade jag hitta ett antal högar med bilder jag fått av kära moder min under de senaste åren som också måste pusslas in. Plus det faktum att jag måste ta ner alla bilder jag har på väggen och ta fram de jag har i gamla kuvert för att trycka in dem i högarna, och självklart på rätt plats. Det känns ju... lockande. Blä.

första december

Första december, efter att ha gjort en massa skit som att ha jobbat och tvättat och sånt, fick en liten gyllene jul-aura runt sig.

Jag och mamma bakade pepparkakor.

Vi lyckades göra slut på en hel deg under loppet av endast en timma, men sedan var vi rätt trötta.

Daniel var sällskap.

Jag öppnade första luckan i min mycket bibliska julkalender och allt var frid och fröjd. Nästan.

hej, jag heter toss och är missbrukare

Ja, diskussionen som jag och min andra äkta hälft förde denna eftermiddag lät ungefär så. Hej, jag heter toss och är missbrukare, min drog kallas godis. Jag satt på bussen på väg från jobbet och vi språkades i telefon. Jag försökte förklara att jag inte hade motivationen att sluta äta godis (som jag gör nästan varje vardag) riktigt än, men att jag planerade att göra det. Snart. Typ nästa vecka. Jag kan sluta när jag vill. You know the drill. Hen försökte förklara att om jag inte gjorde något åt saken så fort som möjligt, helst idag, så var jag förlorad. Okej, ta den förklaringen med en nypa salt.

Bakgrunden till hela mitt missbruk vill jag påstå inte alls är mitt eget fel. Jag åkte nämligen som fjortonåring på konfirmationsläger, glad i hågen och lyckligen ovetandes om vart den närmsta månaden skulle ta mig - sockernivåmässigt. Det var absolut ingen som stod och tvångsmatade mig med mars-stänger, men tempot på hela vistelsen var hög. Som exempel: på en månad var det två dagar där vi fick sova längre än till samlingen klockan åtta. Och det är ingen som kan påstå att fyrtio fjortonåringar utsatta på en liten ö i skärgården skulle gå och lägga sig tidigt. It just aint gonna happen.

Det som utmärkte mig på det här lägret var hur mycket jag sov. Det kanske låter underligt, med tanke på att jag just förklarade att vi blev uppschasade varje morgon. Saken är den att man inte bara behöver sova på natten. Det finns ju dagar också! Ni som gick i samma klass med mig på gymnasiet, typ Emmy, vet vad jag pratar om. Jag tog alltså tillfället i akt när det fanns ett litet hål på dagen, la mig rakt upp och ner och somnade. Det finns bildbevis. Poängen är alltså denna: jag var jävligt trött och hade inte mycket energi.

Problemet är ju att socker är the way att få i sig lite energi fort. Det fanns en liten godiskiosk på den där ön. Jag vill inte tänka på hur många hundralappar jag spenderade på godis där. En kväll när jag stod och räknade upp allt jag ville ha för personen i luckan stod en av mina konfirmationskamrater bakom mig. Hen reagerade på slutsumman, stirrade på högen med godis, mätte mig runt midjan och sa "men du är ju inte tjock?" Alltså, jag åt obscena mängder sött. När jag åkte hem var min kropp van vid en viss mängd socker. Och på den vägen är det.

Många gånger har jag varit i totalcelibat. Jag hade ett berömt år tillsammans med Albin och Ida där vi endast åt godis på skolloven (och däremellan ibland bakade tårtor för att ha ett litet kryphål). Det har dock haft sina ups and downs. Och nu är det väldigt mycket down. Utlösande faktor: att jobba heltid som barnskötare. Första dagen tänkte jag att när jag klarat det här och får åka hem ska jag köpa lite godis. Det var mitt lockbete. Och nästa dag också. Och nästa. För även om jag lärde känna arbetsplatsen och dess rutiner slutade det aldrig att vara ett förbaskat ansträngande jobb, i alla fall för mig. Nu befinner sig mina sockerkrav på en höjd jag själv lyft dem till. Nu sitter jag här som godismissbrukare på heltid. I'm so busted. Och vad gör jag nu?