söndag söndag söndag

Idag, någon gång efter att vi vaknat, bestämde vi oss för att ta en promenix. Då gick vi till hallen och klädde på oss.

Ute var hösten på sitt mindre trevliga humör: det var mörkt, rått och disigt.

Dock kommer det med fina, mättade färger!

Daniel hade med sig sin nya baby, ett 50/1,4. Jag tycker att den är väldans fin.

Vi stannade och busade lite med kamerorna. Det är viktigt att leka! Detta blev resultatet (också den bästa bilden jag tog av henom på hela dagen).

Sedan gick vi hem igen. När vi var nästan framme såg vi något mystiskt, så vi stannade inne hela kvällen.

remember, remember...

Min absoluta favoritfilm är V for Vendetta. Budskapet är underbart, V är grym och Natalie Portman snyggare än någonsin. Jag ryser i hela kroppen. Och nu glömde jag bort den femte november. The fifth of november. Jag brukar komma ihåg den femte november. Att glömma den femte november är som att glömma att lyssna på Placebos The bitter end den andra maj. "We're running out of alibis on the second of may." Det är såna där smågrejer jag har för mig.

Hur som helst lyckades jag skrapa ihop det hela till en minifilmkväll igår med Daniel och Emmy. Jag passade på att köpa filmen när vi ändå var och handlade. Jämfört med min gamla utbrända version var bildkvalitén mycket bättre, vilket var väldigt trevligt. Singin' in the rain fick också följa med hem. Den är klassisk och jag har sett den för få gånger.

Remember, remember the 5th of november
The gunpowder treason and plot

I know of no reason why the gunpowder treason should ever be forgot

memories.

En tårtbit av lördagen spenderades hemma hos farmor där vi firade min farbrors femtioårsdag. Det var ett trevligt möte med släkten och många fina bilder togs. Till och med farmor som konsekvent flyr till skogs så fort en kamera smyger fram satt lugnt och stilla medan säkert fem personer stod och blixtrade mot henne. Och nu har man världens bästa julklapp till henne. Det enda som saknas är en ram.

Vi tittade också i en del album från när pappa och hens bror var små. Jag älskar att kolla i album från 50- och 60-talet, och särskilt när mina föräldrar är med i dem. Allt är i svartvitt, formaten varierar kraftigt och det är ordentlig svärta. Kläderna, miljön och allt det andra är också en trevlig bonus.

Mirre och vår yngsta kusin, Mimmi. Vi börjar bli väldigt lika varandra, hela bunten.

Det var kusin-poseande i soffan, så Daniel tog över kameran ett tag och fick med mig på bild (tack!). Det hela var fruktansvärt roligt... som ni ser. Mimmi, Effie och jag. Rasmus fastnade inte. Sorry!

El madre och padre.

Ibland tvivlar jag över om det finns någon mer spexig människa än min far... och så träffar man min farbror. Ja, de är av samma skrot och korn.

Fotoalbum. Kluringar: Först, vilka känner igen tavlan i bilden längst ner till vänster på första sidan, och bilderna till höger på den andra sidan? Och vem är den lilla pojken med sin moder högst upp till vänster på den andra sidan och med sin bror på bilden längst till höger på den första sidan?

jeudi.

Torsdag. Ärtsoppa och pannkakor (fast våfflor, för jag är galen i grädde). Jag vill träffa så mycket folk just nu. Särskilt i morgon, då jag lär joina mitt gamla seniorlag för lite bus. Om de vill ha mig, så klart. Logistik, det är frågan. Det är kruxet.

Tiden räcker inte riktigt till just nu, till allt jag vill och borde göra. T ex längtar jag efter att få sitta och sträckläsa i timmar som jag gjorde när jag var sjuk. Det är nästan så att när jag trodde att jag skulle bli sjuk igen i går kväll att jag såg fram emot att kunna sitta i fåtöljen de där timmarna, för min bok är så spännande just nu. Sen vaknade jag och insåg att felet med mig (förutom tusen olika mardrömmar, alla på högsta obehagsnivån) inte var något en alvedon inte kunde fixa. Så jag släpade mig till bussen, svärandes inombords över hur kallt och jävligt allt är just nu. Särskilt på mornarna när det gör ont i hela kroppen av trötthet, hur mycket jag än sovit.

Nu är det bara fredag kvar, tack och lov. Och den här helgen ska jag försöka sova jämnt. Lycka till om jag ska vara med seniorerna imorn. Well, yeah. Det löser sig.

Daniel var här igår. Hen skar sig på tummen och fick ett lille skutt-plåster att trösta sig med.

Redigeraren som hade gårdagens pass på svenskan hade åtminstone humor. "Kära Obama. Jag lämnar lite problem för dig att ta itu med. /George W Bush. PS. You can do it!!"

Och ja, jag är också glad över att Obama vann.

plus och minus

Det finns många olika aspekter av livet just idag. Fem bra: 1. Jag fick kontrakt på heltid fram till sista november idag. Det känns skönt att få en hel månadslön till. Jag får gå i hela skor i vinter! 2. Grönt te med pepparkakor är gott. Särskilt när man doppar. 3. På bussen hem hade jag sällskap av både Daniel, pappa och Albin. Allt av en ren slump. Det var mysigt, särskilt att träffa Albin, vilket inte händer lika ofta som det borde. 4. Jag hade sovmorgon i morse. 5. Snart kommer det ligga en ny kamera i mitt knä.

Och fem mindre bra: 1. Högar av torrents bråkar med mig. Det är tråkigt. 2. Kelso är inte här inne. Hen smet så fort jag kom tillbaka med tebrickan. Det gör mig ledsen, för hen kan vara rätt mysig (se bild). 3. Jag ska gå upp rätt tidigt i morn. Och jag är redan nu orolig för att sl inte ska vara sams med mig. 4. Vore det inte ganska praktiskt med ett jobb i vår också? Jag som verkligen avskydde hela arbetssökeriet. 5. Jag sover så otroligt dåligt nuförtiden. Jag tror att det har med generell vardagsstress att göra då jag inte upplever att jag sover lika dåligt på helgen. Det finns flera alternativ: antingen så vaknar jag upp flera gånger de sista timmarna av sömnen så det känns som om jag ligger och vrider och vänder mig, eller så drömmer jag mardrömmar. Vad sägs om helikoptrar som kraschar in i ditt sovrumsfönster (denna natts urval) eller att svälja/brottas med/bli biten/bli omringad av ormar? Kombon existerar också. Härligt härligt.

Supergulliga mamma med underbara Kelso the cat.

optimistiska tankar ur ett badkar

Ett badkar proppat med precis lagom varma vattendroppar. Fler levande ljus än jag kommer ihåg i röda ljushållare. Opeths Damnation rullandes. Mikael Åkerfeldts kristallklara röst som sjunger "summer is miles and miles away" och jag kan tänka att i just det här ögonblicket gör inte det så mycket. Just nu är det helt okej. Jag har ändå rätt bra grejer som kommer inrullandes, alldeles runt hörnet. Inom någon månad kommer jag ha en ny, helt excellente kamera. Då kommer allt julstök igång, vilket jag älskar. Jag kan inte tjata nog om hur härligt det kommer bli med jul. Efter den upptrappningen med chokladkalender och allt är det julhelg, den bästa på hela året, och bara några dagar senare bär det av till det förlovade landet. Lite värme, träffa släkten och fota massor. Det kommer bli så kul. I love it.

Det ser fint ut framöver. Jag orkar inte oroa mig eller bry mig om att det kanske inte finns jobb för mig snart. Då får jag väl bli arbteslös ett tag igen. Sova ut och skriva lite. I don't mind. Pengar är trevligt, men har jag bara fått ihop till min kamera är det lugnt sen. Och sen kommer ju sommaren, förr eller senare.

Just detta scenario vore kanske inte så dumt...

kapitalistisk julkänsla

Efter att ha rädat de lokala lågprisaffärerna känner jag mig onekligen lite julkär. Alltså, jag börjar längta oerhört efter julen. Pepparkaksbak, glögg, saffran och pyssel. Den där röda känslan. Det hela blir inte bättre av att vandra genom hyllmeter efter hyllmeter med kulörta ljuslyktor, tomtar och julgransprydnader. Jag vill köpa alltihop, bara för att paketera in huset i lite julstämning! Artificiell julstämning då, eftersom den riktiga bara kan komma av att tända adventsljusstaken och koka knäck. Det är kapitalismen när den är som finurligast. Jag går inte på alla "bli smal och lycklig"-produkter, men jag är svag för julgrejerna.

En ny, lite mer färgglad mössa. Kanske kan den till och med vara tillräckligt liten för mitt mini-huvud och faktiskt sitta kvar?

Jag trodde nästan att mor och syster skulle hejda mig att köpa en jättegullig bricka och en plåtburk. They didn't.

Detta är en lång, self pitying rant. Du behöver inte läsa.

Jag minns min första panikattack, ångestattack, whatever man vill kalla det. Det är inte svårt. En sådan händelse glömmer man inte. Det var en torsdag. September. 2006. Jag hade suttit större delen av eftermiddagen och diskuterat relationsdrama. Kompis A hade varit tillsammans med Kompis B i några månader men hade nu gjort slut. Några månader senare uppdagades det att Kompis B sedan uppbrottet haft ihop det, rent vänskapligt men relativt intimt, med Kompis C som umgicks dagligen med Kompis A. Helt plötsligt ville Kompis A inte veta av Kompis C och tyckte att hen betett sig dumt. Kompis C tyckte att det inte var en så stor grej. Jag var Kompis X. Stod i mitten.

Just denna eftermiddag dunkade mitt hjärta konstigt. Det gick alldeles för snabbt. Det var tungt. Det kändes konstigt att andas. Jag var orolig. Sista lektionen, den på två timmar i litterär gestaltning, gick ut på att vi skulle sitta vid skanstullsbron och göra miljöbeskrivningar. Jag polade med Kompis B och C. Det enda vi diskuterade var ovanstående röra. Jag fick agera språkrör för kompis A. Jag reste mig, gick fram och tillbaka för att försöka få hjärtat att slå normalt, föröska få bort gorillan som satt på min bröstkorg. Diskussionen gjorde ingenting bättre. När vi skiljdes åt var vi fortfarande vänner, finfint. Jag satte mig på bussen hem. Placebo i lurarna. Frenetiskt letandes efter den där säkerhetsnålen jag alltid hade i väskan för säkerhets skull. Jag satt alldeles för långt fram i bussen, alldeles för långt ut, alldeles för synligt. Skickade iväg sms efter sms, ringde Ida som sa att självklart kunde jag komma hem till henom.

Jag minns hur panikslagen jag var när jag klev av bussen. Jag hade inte hittat den där säkerhetsnålen. Det gjorde mig panikslagen och jag tryckte istället in naglarna någonstans i handleden. Det blev ett fint litet jack och jag kunde sätta mig på marken och vänta ut och in på väskan tills jag hittade nålen. En nål. Det är så ironiskt eftersom jag alltid haft en grav fobi för nålar och blod. Jag började vandra bort mot Ida. Det gick långsamt för tårarna sprutade och jag hade inte så mycket kraft att gå med. Jag minns att jag passerade kanske två eller tre personer på gångvägen. Jag minns hur de tittade på mig, måste ha sett att jag var ett öppet sår, och gick förbi. Till slut låg jag på marken, kunde inte gå längre. Jag låg på marken och kippade efter luft och hade ingen aning om varför jag inte kunde gå längre. Jag vet inte hur jag tog mig därifrån hem till Ida, men faktum är att jag gjorde det. Jag bokstavligt talat ramlade in genom henoms ytterdörr, med en småblodig, vit skjorta. Jag låg på henoms köksgolv och skakade av alla tårar som måste ut när henoms föräldrar kom hem.

Jag är så tacksam över att de är så fina människor. De freakade inte ut. Ida sa att vi nog skulle gå upp på henoms rum, och de var helt lugna. När middagen var färdig låg jag kvar på Idas säng och vilade ett tag tills jag kände att jag var hungrig. Då gick jag ner och fick lite soppa. De ifrågasatte ingenting eller uttryckte att jag var ett störande moment i deras lugna vardag. Det var så skönt.

Jag tror att jag aldrig har varit räddare, någon gång i hela mitt liv, än jag var den dagen. Att inte veta vad som hände med mig, att känna att det inte fanns någon botten på hur dåligt jag kunde må, det var skrämmande. Allt gick väldigt fort nedåt. Nästa vecka satt jag i ett samtalsrum på BUP och fick veta att det var en panikattack, det som hänt. Det som skulle hända igen, så många gånger, både publikt och i mitt nedsläckta rum.

Jag minns tiden då jag låg i sängen med rullgardinen ständigt nerdragen och endast något värmeljus tänt. Jag minns när jag inte kunde äta på flera dagar, när jag inte vågade somna, när jag inte hade kraft nog att gå hem från skolan utan var tvungen att få skjuts från bussen. Jag minns att sitta ihopkrupen i hörnet av ett klassrum medan underbara vänner sitter runt omkring och hjälper en att kunna böja ut fingrarna igen, med en klass som sitter runt omkring och (vad jag vet) inte märker någonting. Jag minns hur det känns att få panik över att bussen eller klassrummet är för fullt för att jag ska få plats att sitta längst bak. Jag minns hur det känns att vara ett tomt, ensamt skal när 20 000 personer bokstavligt talat bor inom en meter från dig och känslan att det enda som hjälper är tre ordentliga sår i armen.

Tack och lov. Tack och lov för två år i terapi. Tack och lov för KBT, för terapeuter som orkade lyssna. Tack och lov för Daniel. Tack och lov för Emmy. Tack och lov för Ida. Tack och lov för Albin. Tack och lov för mappa, Helen och Hanna. För nu är livet bara härligt! Jag kan säga nattnakenbad, Kelsopäls och promenader hand i hand. Men det finns också så mycket mer.

blått väder.

Det är fint väder idag igen. Jag blir glad. Jag ska gå ut, ta en promenad med syster och moder. Min fina lilla Chinon får nog följa med också. Detta är en dag för analoga bilder. Först ska jag bara reda ut söndagen: städa medan jag lyssnar på Stevie Wonder (som jag inte kan få nog av just nu, fastän jag än så länge bara har ett Greatest Hits album av snubben). Jag kan inte sluta tänka på konserten, den 19 september. Globen. Stevie. Det låter otroligt corny, men, jag blir gråtfärdig varje gång jag hör Superstition eller Part-time lover och tänker på konserten. Hur som helst. Nu ska jag återgå till exorcism av mina dammråttor.

my saturday sunday

Idag har varit en bra dag, av många anledningar. Bland annat en hyfsat lyckad fotosession med syster och en myspys-fika med Ida. Känslan har varit söndag: soligt väder, grötfrukost med familjen och en avslappnad lojhet som hör söndagar till. Faktumet att det är lördag gör saken bara ännu bättre. En helgdag kvar är alltid bra. Jag lyckades även inhandla en färgglad mössa, schampoo som luktar som en hel blomsterhandel och en burk billiga peppercakes. Den får stå bredvid datorn från och med nu och sprida lite julstämning, lite hopp om den där varma, röda känslan som kommer infinna sig runt den 23 december. Senare ikväll blir det filmmys med fader och syster. Någon Bondfilm visst. Sean Connery såklart.

Syster.

Ida vid fika.

toss vid fika.

Ida med klubba.

Fader där man vanligtvis hittar honom.

syster yster

Redigerar hundratals bilder med min systers ansikte på. Kan inte sluta slås av tanken hur vacker hon är. Porcupine Tree gör inte känslan mindre gråtfärdig.

I got wiring loose inside my head
I got books that I never ever read

I got secrets in my garden shed

I got a scar where all my urges bled
I got people underneath my bed
I got a place where all my dreams are dead
Swim with me into your blackest eyes

Gammal bild från i våras. Lika söt.

bus eller godis? inte.

Gårdagen bjöd på halloweenfest, fast egentligen var det ju Emmy och henoms bandmates. Det hela var väldigt trevligt och upplyftande, men tyvärr visade det sig att jag var alldeles för trött (fastän jag hunnit med en tupplur mellan jobbet och festen) och vi åkte hem i den svinkalla natten aningen tidigt. Jag och Daniel var hippie och fransman. Kanske inte speciellt läskigt, men även skräckhögtiden (!?) måste också bjuda på lite love. De andra var desto mer läskiga.

Jag släpade med mig kameran med kitobjektiv och extern blixt också, för en gångs skull, vilket resulterade i lite roliga bilder. Härligt härligt. Det kommer garanterat hända igen! Kanske blir min D40 dedikerad partykamera när jag väl införskaffat min D90? One can only hope.

Baren. Älskar bardiskar man kan sitta i. Denna kan man sitta i. Det var mys.

Emmy och Stina var läskigast.

Jag var inte ensam hippie. Oumie. Lite färg i allt det där svarta.

Nytt försök att vara superläskiga. Jag tycker i alla fall att Emmy ser lagom mordisk ut :)

Peace, love, freedom!

Parisare and fellow photographer. Sötnöt.

Hippie och vampyr. Blandade drickor. Finfint.

vardag.

Jag har jobbat två dagar nu, men förkylningen (i alla fall vissa symptom) hänger fortfarande kvar. Jag har haft lock för öronen i flera dagar, vilket lättade under några minuter nu på eftermiddagen men sedan gick tillbaka igen, och näsan jävlas.

Så fort jag blev tillräckligt frisk för att gå till jobbet tog jag tillfället i akt att på hemvägen åka förbi staden och införskaffa ett antal muggar med Beatles-motiv som jag spanat på och längtat efter ett tag nu. En missräkning var dock att den med Abbey Road-omslaget på var slut. Jag hade ju en idé om ett självporträtt med mig, iklädd min Abbey Road-tröja, framför Abbey Road-affischen, hållandes i Abbey Road-muggen och Abbey Road-blocket. Nej, jag är inte ett dugg nördig! Hur som helst. Jag fick istället släpa hem Sgt Pepper, Revolver och Yellow Submarine. Alla föreställande album covers förutom den sistnämnda som bara var väldigt tematisk. Och underbar. Jag dricker safarite ur den just nu.

Nu sitter jag och funderar över vad jag ska klä ut mig till på morgondagens halloweenfest och om jag ska ha muffins eller inte till kvällens film.

694 bilder. Tre år.

Nu börjar första fasen, att samla in bilder, av projekt:fotoalbum komma till sin ände. Alla bildfiler som jag kan hitta på min dator och som ska hamna i albumet är utsorterade. Just nu är det 694 stycken. Jag vill inte riktigt tänka på vad det kommer kosta att framkalla skiten. Plus att jag ska försöka jaga fram lite bilder från andra människor. Typ el madre, kanske Daniel och emmy-lou. Tove? Till exempel från studenten har jag knappt några bilder alls.

Det var lite lustigt när jag kom förbi en viss gräns, någon gång runt bildmapparna från i våras, och det blev lite mindre smärtsamt att kolla på bilderna. De hade blivit lite bättre. Lite skarpare och renare. Halleluja! Märks det att jag har väldigt mycket fritid just nu?


Början: överraskningskalas för Elin när hen fyllde 16.
Slutet, i alla fall for now: Midsommarafton -08

Och så råkade jag mitt i allt bläddrande snubbla över detta citat:

"Om det finns wokad älg på hultsfred är väl älgen en del av samhället"
Det är bara syrran som kan säga så bra grejer. Heja heja!

i don't know, oh i don't know

The Beatles sjunger för mig, bara mig, och jag städar rummet. Sängen är bäddad för första gången på säkert flera veckor och man kan se flera kvadratdecimeter fri yta på skrivbordet. Jag är fortfarande sjuk och den största anledningen till att jag städar, förutom att jag vantrivs med att bo i the alps of smutstvätt, är för att jag ska "känna efter" och bestämma mig för om jag är sjuk imorgon också. My boss wants to know. Det är inget fel i det, jag skulle också vilja veta det om jag var chef. Problemet är att jag måste vara vuxen och ta ansvar, ta en beslut och stå för det. Å ena sidan känner jag mig inte frisk än (om än mycket piggare än de senaste dagarna) och å andra sidan har jag varit sjukskriven i fyra dagar nu för andra gången på under tre veckor. Och egentligen är det ju jag som är vikarien. Man anställer inte en vikarie för att behöva fixa en vikarie för vikarien. Och mitt kontrakt går ut på fredag och ska ersättas med en arbetsform jag inte har någon aning om hur den kommer se ut. Så det skulle sitta fint med raketsprudlande energi så jag kunde göra ett grymt jobb just nu.

När jag har tid på mig när jag städar, och städar ordentligt, hittar jag allt som oftast saker och ting från ett annat liv. Så länge sedan att det inte var jag som gjorde det. Idag hittade jag min frimärkssamling. Jag minns sena nätter i köket i radhuset där vi bodde förut, där jag och syster min satt med varsin balja vatten och högar med frimärken. Jag minns att händerna kändes äckliga och att det luktade svagt, svagt av något. Lim kanske. Jag tyckte inte om lukten. Kanske var det därför dessa kvällar spreds för vinden. Kvar finns ett album med förvånansvärt många frimärken. Hela grejen kändes aldrig speciellt äkta, då 99 % av alla frimärken kom hemifrån morfar där de legat i lådor sedan trettiotalet, minst. Men fina är de. Särskilt den högt upp till vänster med jordklotet deformerat till ett hjärta. Ironiskt kanske att just det märket är från USA. Äsch. Jag gillar idén ändå.

strössel

Baby kom hit ikväll. Vi bakade muffins och såg på Livet i Fagervik.

Det är en jättesöt serie vi råkat snubbla in i två gånger nu. Från början till slut.

Och jag blir ännu mer kär i finlandssvenska av den.

grodlik

Jag har varit hemma idag igen, konsumerat näsdukar och te i mängder. Känt mig överflödig och äcklig. Grodlik. Inte en död groda. Som en groda. Jag tänker inte gå in på alla detaljer som denna exotiska (faktiskt!) förkylning innebär, men jag kan garantera att det inte är trevligt.

Alla vegetariska matlådor är utrensade ur frysen, för länge sedan uppätna. Dagens lunch fick bestå av en burk vita bönor i tomatsås med lite fräst lök i och stekt potatis. Jag överdoserade både olja och salt och därför kändes potatisen aningen för onyttig. Ser ni inte vilka problem jag har? Ve och fasa.

Speaking of problems, läste jag i alliansfrittsverigeblogen om underbara kd:s syn på homosexuella äktenskap. Jag visste redan innan att de inte alls är överens med mig i frågan, och framför allt lägger fram väldigt dåliga argument för sin sak. "But this takes the dumb ass-cake" som Red Forman skulle uttryckt sig.

Jag har länge tyckt att det är helt ofattbart att kd fortfarande sitter i riksdagen, men någonstans har jag insett att det verkar finnas folk som liksom kd helst skulle vilja leva i 1800-talets moralvärld. Det jag dock inte kan förstå är hur övriga partier (främst alliansen) fortfarande ser det som ett problem (som alltså ska diskuteras och kompromissas för att lösas) att kd inte anser att hbt-personer ska få gifta sig. Hur många mandat har kd egentligen i riksdagen? Hur många har övriga partier? Eftersom alla andra partier är överens och alltså är i övertygande majoritet kan jag inte se varför kd skulle vara ett problem. Lägg fram en motion. Rösta. Se vad resultatet blir (hoppsan, nämen vad trevligt!). Diskuterats har det gjorts länge nog. Jag är trött på diskussionen. Det är dags att det händer något också.

Well, detta kan man också göra om man är sjuk. Lägga ner väldigt mycket tid på att bli upprörd och skriva en rant om det.

OST - träff

Okej, jag ljög lite förut. Jag skulle inte alls bara sitta och läsa framför brasan och ha det mysigt. Lite bildredigerande krävs ju också för att dagen ska kännas komplett. Igår var det ost-träff, en tillställning då ett tjugotal människor som råkat ramla in i samma irc-kanal, #ost, träffas och har det trevligt. Så här i efterhand känner jag att jag skulle gjort alla människor där, inklusive mig själv, en tjänst genom att inte dyka upp. Jag var ju sjuk, vilket gjorde mig taggig och konstig mot alla andra samtidigt som mitt psyke översatte omgivningens agerande till: "den hatar dig". Plus då att det kanske inte gjorde mig speciellt mycket friskare, utan snarare tvärt om. Grr.

Ovan: Kai, Zyrethe, Pespi eller vad hen nu behagar ha för nick idag. Strax efter ankomst. Soffan blev aldrig obebodd från det ögonblicket. Jag hoppas att den får vila idag.

Nedan: Min kära delfy i köket mitt under pågående matlagning.

Ovan: Matlagning. Pasta och vegetarisk pastasås (i alla fall för mig).

Nedan: Det var höst utanför fönstret, och tyvärr innanför också.

hej. jag är toss. och idag är jag sjuk.

Idag är jag en sjuk människa, precis som jag varit den senaste tiden. Tröttheten som visade sig ha något med min skalles hälsa att göra, den pysslar jag om just nu. Badar i näsdukar och de hundra tusen objekt som jag sprider omkring mig men är för matt för att plocka upp igen. Böcker, godispapper, tekoppar och rena kläder. Och smutsiga kläder för den delen. Jag ser mig omkring och tänker att jag måste städa. Snart. Helst så fort som möjligt.

Istället kommer jag samla in digitala bilder till projekt:fotoalbum och läsa mycket Harry Potter. Ja, jag läser Harry Potter. Mycket. Jag fick för mig att jag ville läsa om den sista boken. För att då få med alla detaljer måste jag ju läsa den nästa sista boken. Så under dessa sjukdagar har jag suttit i vardagsrummets fåtölj med Kelso the cat i knät och plöjt igenom åtminstone halva the half-blood prince. Mor min frågar om jag verkligen har tillräckligt långt liv för att läsa om böcker (som jag redan läst om). Jag svarar att jag läser det jag vill läsa. Läslust!

Detta är då jag själv. En liten illustration. Och jag anser denna bild mer lämplig än en från nuläget, då min näsa är lika röd som vantarna på den här bilden. Grr. Och tillåt mig förklara att denna bild inte alls är såhär oskarp i verkligheten. Se flickr för bevis.