Kärnan är placerad mellan lungorna och trycket strålar ut till halsen, nyckelbenen, axlarna, maggropen. Jag kan inte göra något åt det förutom att vänta. Egentligen är det inte helt sant. Jag skulle kunna se till att aktivera mig och äta ordentligt. Jag är lite halvdålig på det. Trycket säger åt mig att inte bry mig, att det är jobbigt nog ändå utan ansträngningen att ta hand om mig själv ordentligt, så det är exakt vad jag tänker göra. Får jag för mig att jag ska göra något förutom att se på TV, som att laga middag eller sy vidare på något projekt, ökar trycket i intensitet. Det gör en volt, bränner till, gör mig knäsvag, outhärdligt trött. Det är så många tusen gånger enklare att ge efter, vara feg och inte möta mina känslor genom att göra något. Vad jag än tänker att jag skulle kunna ta mig för följer en ivrig tankeström som konsekvent slutar i att det ändå inte skulle göra mig ett dugg lyckligare. Vad jag än gör kommer känslan inte släppa. Livet kommer vara meningslöst för alltid.
Jag kan läsa en bok, se en film eller påbörja ett livsbejakande och stimulerande projekt, men det spelar ingen roll för barnen i Afrika svälter ändå. Jag skulle kunna gå till affären och köpa massor av frukt som har säsong just nu, men det kommer inte hindra gigantiska företag från att exploatera och utnyttja livsformer som inte kan göra motstånd. Djurtransporter, barnarbete, krig, förtryck, flickor som får brösten brända för att vara för fula för att våldtas, hemlösa som inte har någonstans att sova i tio minusgrader, miljökatastrofer, isbjörnarna och tigrarna som snart har dött ut, diktaturen i Kina och kapitalismen som håller hela världen i schack. Weltschmertz.
Hur skulle jag kunna förklara för någon hur jag känner? Det går inte att uttrycka på något enkelt sätt. Det är så inrotat och förutbestämt och komplicerat. Om jag försöker måla upp det i mitt huvud har det två axlar. Först den om livets mening, vad allt ska leda till och vad som verkligen är värt något. Livet är bara en rad ögonblick, tiden fortsätter i all evighet och ännu har mänskligheten inte hittat pause-knappen. Faktum är att jag inte kan ligga på Richards bröstkorg varje sekund för resten av min existens (nutidens all time high). Det kommer alltid komma en ny, sämre sekund. En sekund när jag ligger vaken mitt i natten och inte kan somna. En sekund när jag vaknar uppstressad som inför en tenta eftersom mardrömmarna jagat mig hela natten. En sekund när jag får för mig att alla jag älskar hatar mig. En sekund när jag är djupt fångad i livets hamsterhjul och spenderar mer tid på ett jobb där jag vantrivs än att vara ledig och ha kul. Det kommer alltid värre tider igen. Det enda jag kan hitta i virrvarret av uttryck för mänsklighet i världen som är värt något är kultur. Här någonstans i tankegångarna kommer jag till slutsatsen att jag måste skriva, att det är det enda som kan rädda mig från en 40 timmars arbetsvecka tråkigare än cellbiologi, och vad vore då syftet med att leva vidare? Det är bara ett problem. Jag vet inte vad jag ska skriva om och det är en aptuff marknad som jag antagligen aldrig kommer lyckas i. Underbart.
Den andra axeln är en luddig teori som långsamt formats i min hjärna allt eftersom jag läst och bearbetat intrycken av biografier av olika typer av missbrukare. Jag finner att deras beteende och känslor inför sitt missbruk i mångt och mycket följer samma mönster som jag i förhållande till min ångest. Där de flyr från ångest eller andra starka känslor med hjälp av alkohol, droger eller sex har jag mina awesome säkerhetsbeteenden. Jag tål inte mina egna känslor. Vilken den än är blir den obehaglig när den är stark nog. Självfallet toppar ångest listan. Blir jag ledsen eller känner mig ensam tar jag till olika metoder för att undkomma den. Det kan vara att jag frågar någon närvarande om jag verkligen är jobbig och outhärdlig, att jag attackerar kroppens naturliga försvarssystem som i första hand tar hand om fysiska skador för att lura uppmärksamheten dit, eller att jag istället för att försöka och misslyckas lägger mig på sängen och stirrar in i väggen. Detta gör självklart att ångesten i längden blir värre. Skulle jag möta den skulle känslan på lång sikt klinga av. Det är psykologins teori och jag tror på den. Jag har upplevt det tidigare. Det är bara så svårt. Det är så mycket lättare att bara följa känslan, drunkna i den. Alternativet är att ständigt balansera på en tunn lina. När missbrukaren väl har identifierat drogen, beroendet och självdestruktiviteten börjar kampen. Kampen mot sig själv. Bara en gång till. Jag kan om jag vill. Tänk om det inte fungerar? Jag vill inte vara helt naken och ensam med ångesten. Bara en gång till.
Istället för att enbart följa reglerna måste jag börja skapa min egen mening. Sy, läsa och skriva, lyssna på P3 och studera allt viktigt och intressant. Gå på konsert, krama på mina vänner och klia Kelso under hakan. Men hur ska jag göra för att rädda världen?