vart än mina fötter bär mig...

En lustig sak jag börjat lägga märke till är hur ofta jag helt sonika vänder kameran rakt ner och knäpper av. Det känns till en början väldigt tråkigt och ytligt. Jag menar, hur kul är mina fötter egentligen? Jag tänker att det är en tråkig ovana som distraherar mig från att ta in mer intressanta företeelser i världen än mina fötter. Efter inte så otroligt lång tid ångrar jag mig. Alla som sett Le fabuleux destin d'Amelie Poulain (eller Amelie från Montmartre som vi svenskar kallar den) kanske minns vykorten med den lilla trädgårdstomten? Trädgårdstomten i New York, Trädgårdstomten i Kambodja etc. Mina fötter är som trädgårdstomten och bilderna är vykort till mig själv. Jag sätter mig själv på kartan.

På ett sätt är bilderna väldigt olika, beroende på plats och tillfälle. På ett sätt är de å andra sidan väldigt lika. Fötterna tittar fram ur den nedre kanten, bilden är oftast liggande och det framgår väldigt snart vilka mina favoritskor är (eller bara att jag har väldigt få par). En sak är säker och det är att jag kommer fortsätta ta bilder på mina fötter och skapa en bild kring ett ögonblick när jag fick stå på jordklotet. Tack världen för det.

helgen i två bilder

1. Sol, saft&bulla och Genshiken. Detta i kombination med att spatsera omkring (och klippa gräset) i röda långkalsonger slår aldrig fel!

2. Notera, första fjortisbilden på väldigt länge (förlåt, det kommer dröja ungefär lika lång tid till nästa), men poängen med den är 1) älsklingsrosett i håret, 2) invigning av min sjömanströja och 3) jag har äntligen tagit en sväng förbi frisören. Jippie!

Detta var världshistoriens tråkigaste blogginlägg. Tur att jag inte har en massa människor att skämmas för. Är dock supertrött och försöker redigera soliga helgbilder och försöker minnas bättre tider. I och för sig hyrde vi en komedi och proppade i oss lördagsgodis igår, men ändå.

grattis morfar nils 91 år!

09:59

En helt vanlig lördagsmorgon med lågt, varmt ljus och fågelkvitter. Jag spelar Depeche Mode för första gången på år och älskar det. Redigerar bilder. Dagen är smått fullproppad med saker jag borde göra. Klippa gräsmattan, städa en viss del av köket för att få tillstånd att paradera mina teburkar, slå in paket och skriva kort, cykla bort till centrumet och köpa en ny nagelfil samt kattmedicin, städa mitt rum och gärna städa till mig själv lite inför kvällens två födelsedagspartyn. Först ett för en 91-åring och sedan ett för två 90-åringar. Men just nu vill jag bara läsa lite mer ur Genshiken vol 3...

when you're gone, how can I even try to GO on

Syrran har åkt med sin klass ner till Kraków och Berlin. Kvar står jag med halva badrumsskåpet utrensat. Rättare sagt hittar jag inte kirurgtejpen (som är min skavsårsprevention) och efter att ha rannsakat hela huset (och fått några skavsår på köpet) konstaterat att hon måste snott med sig den. Well, well. Jag antar att det är okej. Jag går och köper en ny och hon slipper skavsår när hon trippar fram och tillbaka över Auschwitz. Det är rättvist. Dock misstänker jag att det är lufttrycksförändringar på G eftersom jag har rätt ont i huvudet, så världens finaste promenad blir det inte. Skit.

i dream of escape.

Inatt drömde jag att vi var i en hangar (som var den före detta scoutstugan) med en strand i. Där fanns en gungställning och en stereo. Simon satte på Way out of Here (Porcupine Tree) och jag hängde upp och ner i gungan och sjöng med i texten. Schottis hoppade omkring ute i vågorna och helt plötsligt stannade någon min gunga och skällde ut mig och sa att "de ska spela nu!" och pekade mot en dörröppning där tio småpojkar stod med sina fioler. Jag blev förbannad och sa att det var ju jättekort kvar på låten och jag älskar den, varför förstör du? Sedan gjorde jag min typiska tossan är skitförbannad och sticker därifrån-sorti och låste in mig på Elins toalett som också fanns på det där stället. Hon stod utanför och försökte få mig att komma ut samtidigt som hon talade om för människan som förstört det fina ögonblicket att det kanske inte var så smidigt gjort. Jag klättrade ut genom fönstret och upp på taket. Där var pappa och sedan tror jag att Daniel skulle gå till jobbet för jag vaknade.

kelso vs kameran

När Emmy lämnade igen min Nikon D40 igår sa jag att hon självklart fick låna den igen. Då sa hon något i stil med att "... men folk tycker att den är så stor och läskig!" Jag kan förstå det, men jag vet att det bara är en vanesak. Jag tycker exempelvis att ovan nämnda kamera är rätt liten sedan jag uppgraderade till en D90. Hur som helst. Om Emmys kompisar tycker att en D40 med kitobjektiv är lite jobbig, då vill påpeka en sak: en liten huskatt med en ännu större kamera och ett ännu större objektiv några knappa decimeter från nosen. Stackars Kelso. Han tycker verkligen inte om kameror, och då särskilt inte min. Jag tror att det har med det skarpa ljudet och storleken att göra.

Kanske har han vant sig lite, men lätt har han det då rakt inte eftersom jag är minst lika envis och ofta försöker få till det, men han är inte ett dugg samarbetsvillig. Inte som Tova direkt, som nästan medvetet poserade för kameran.

Hur som helst, om bilderna: Kelso smakade lite på min frukost (fil med banan och müsli) och gick sedan och la sig i mammas säng. Det var någon gång vid elvatiden. Han låg kvar medan jag käkade lunch, pysslade lite och när jag sa hej då innan jag hojade ner till psyket. När jag kommer hem kommer han inte och möter mig vid dörren som han brukar, utan ligger lojt kvar i samma kojplats. Då är hon halv fem. Suveränt. Jag vill också vara katt och ligga i sängen hela dagen utan att bli vare sig uttråkad eller drabbad av dåligt samvete.

i love you sometimes, always never

Nu när våren äntligen är här cyklar jag mig allt oftare fram. Det är underligt, för innan jag dammade av min gamla cykel inför Finlandsresan och RuisRock förra sommaren hade jag inte rört den på många år. Nu har jag dock verkligen insett dess för andra kanske uppenbara användningsområde. Kanske har det att göra med att nuförtiden är min bas hemmet och inte skolan/kollektivtrafiken.

Min cykel används mest för turen ner till min psykolog en gång i veckan. Det är skönt att slippa passa några bussar, och jag tar tillfället i akt att få lite motion.

Morfars cykel används ungefär varenda gång jag ska in till stan och då cyklar ner till busshållplatsen. Den är lite mindre trevlig då den är ungefär tusen år gammal och inga växlar har. Dock är det just det som gör att jag faktiskt vågar ställa den ute vid vägen, till och med över natten. Jag behöver inte vara orolig över att den ska rosta sönder eller dyl.

Annars vet jag inte om jag har vuxit på sista tiden (meddelade polisen att jag kanske vuxit 1 cm sen 2004, och nu står det hela 162 cm i passet), men båda känns små. Nästa projekt blir alltså att kalla in atomfysikern pappa för att höja sadlarna. Något sådant ger jag mig inte på själv (Niclas, jag vet att du skrattar här men du känner mig - glöm inte min gamla TV och antennsladden!)

frisering pågår

Igår kväll ställde syrran fram en pall, drog ut saxarna ur badrumsskåpet och började frisera sin Daniel (ja, vi har varsin ;) Han skulle eventuellt snagga sig och i ett försök att rädda längderna erbjöd hon sina tjänster, så att säga. Nu på kvällen skickade han ett sms och meddelade att han rakat av det i alla fall. Syrran fick påminnas om att det bara är hår som faktiskt växer ut igen. Och så fick hon ju ändå lite kul på köpet.

nytt objektiv/galenskap

Vi kan snabbt klargöra att jag inte är dum i huvet. Det dementerar jag starkt. Men nog är jag lite galen som vandrar iväg, glad i hågen, och köper ett nytt objektiv för fina tusenlappar när jag är sjukskriven/arbetslös med noll inkomst. Det kan bara vara galet. Jag hade självklart en stark inre diskussion om huruvida detta låg inom ramen för vad som inte är korkat. Argumenten låg uppradade. Jag har trånat efter denna lilla glasburk i nästan ett år. Om jag inte använder skatteåterbäringen till detta kommer det ändå bara innebära en ännu mer överfull garderob. Bättre att köpa nu innan priserna går upp ännu mer, och så vidare. Vi vet ju redan hur diskussionen slutade, och jag ångrar mig inte alls. Men nog är jag galen alltid :)

Sigma 24/1,8. Äntligen ett vidare synfält! Efter drygt ett år med en normal (och ett halvtrasigt 28 och en värdelös kit-zoom) känns det väldigt befriande. Det är hyfsat tilltaget i storlek vilket ger kameran lite mer pondus (och framvikt), och motljusskyddet är en väl tilltagen (och effektiv!) bonus. I love it!

Vidvinkel med kort närgräns är roligt att leka med!

En av väldigt få bilder på både mig och Daniel. Hans mor tryckte på knappen vid middagen (pannkakor!)

Hej nytt objektiv!

Promenad.

Som sagt. Vidvinkel + 15cm närgräns = roligt!

Heh. Och lagom brännvidd för att kunna ta såna här bilder helt själv...

... men nu, köpstopp!!

jan guillou

Den senaste tiden har det blivit väldigt mycket Guillou. Jag slukade både Madame Terror och Tjuvarnas marknad (som ljudbok visserligen) med hull och hår. Bra författare och bra uppläsare. Han är kanske lite väl mycket för glorifiering och tydliga uppdelningar av onda och goda, men i övrigt är böckerna väldigt bra och fint detaljerade. De är i vilket fall underhållande och stimulerande att läsa. Och så lär man sig alltid något. Jag har precis börjat med den första Arn-boken och ska så fort lite psyklitteratur och Anne Rice är avklarade hugga in på detta second hand-inköp. Första Hamilton-boken för en tia. Som hittat.

hissnande

Jag hatar att drömma att jag åker hiss, vilket händer då och då. Oftast är det i gamla, skrangliga och ofantligt höga byggnader. Helst några hundra meter upp mot himlen ska de nå, och hissen får gärna ha fönster så man verkligen kan uppskatta hur högt upp man åker. Det kittlar i magen och jag är supernervös. I verkligheten är jag inte mer höjdrädd än någon annan, och blir inte ett dugg nervös av att åka hiss, men i drömmen, där allt kan hända är det en annan femma. Där är det större chans att något skulle gå fel, att jag skulle störta ner mot marken. Sånt som aldrig händer i verkligheten.

Jag och Daniel lyckades trixa lite med bokningen av sommarens andra Finlandsresa och fick ner priset med ungefär 50 procent. Jag blev så lättad att jag grät. Och nu har jag antagligen råd att behålla klänningen jag köpte i helgen. Ja, jag vet. Jag är hopplös (men den var fin!). Den som ser mig gå in i ett provrum med ett plagg har från och med nu full rätt att fälla och boja mig.

brännboll + jogga + cykla = aj!

Blä. Jag har verkligen träningsvärk i hela kroppen (precis som jag bestämt förnekade igår att jag skulle få). Alla muskler i armar, rygg och ben gör ont. Det stoppade mig dock inte från att ta cykeln (jag älskar våren!) ner till mötet med min psykolog nu på eftermiddagen. Nu känner jag mig trött och slut i kroppen, men jag har lovat Daniel att vara med honom ute i världens ände ikväll, så jag måste snart ge mig av igen. Aj, säger benen. Jag laddar med rabarber grädd-te och grodor gjorda av vitchoklad.

03maj09

Det finns inget bättre än att komma hem halv fyra på morgonen, supertrött och med ömma fötter, och lägga huvudet på kudden i sin egna säng. Doften. Ljuset som återigen börjar leva upp. Tystnaden. Sängen som omfamnar en. Jag älskar det. Det är värt den jobbiga hemresan från stan, kylan och tröttheten för att få uppleva lättnaden och avslappningen i det ögonblicket. Och det var roligt att dansa med Emmy och Tove. Superkul tills DJ'n totalt gick vilse i R'nB-träsket, men vi var glada ändå.

Uppvaknandet, slö och förvirrad i Daniels kvarglömda tröja, var förstås inte lika trevligt. Frukost, packa och cykla ner till stranden där gamla scoutpolare skulle spela brännboll. Det var verkligen bara människor från förr och inga nyingar. Simon som jag inte sett på år, verkligen ÅR, var där vilket var hur kul som helst. Efter några rundor brännboll och lite picnic tog vi oss bort till scoutstugan, pimplade te och pratade i hur många timmar som helst. Dagen försvann i ett ögonblick, precis som det alltid blir där. Och det är så skönt med det stället, att man alltid kan komma tillbaka till samma gäng och att allt är sig likt (nästan i alla fall) och att vi alltid har lika kul.

Nu ska jag städa mitt rum vilket som vanligt ser ut som om en bomb briserat. Det ligger kläder bokstavligt talat överallt. Sedan ska Daniel komma över (puss!) och jag och syrran ska jogga. Byes.

första maj

Jag älskar att vakna upp till en solig dag. Ännu mer älskar jag frukost, fika, lunch utomhus med min familj. Nu när jag är gammal nog för att vi ska kunna skratta mer än skrika är allt bara jolly good. Idag var det aningen för kallt på morgonkvisten men lagom till eftermiddagsfika drog vi ut dynor och kaffekannan. Dessutom började jag och Daniel att klura på morfars gamla kamera. Det är fortfarande osäkert om vi har lyckats exponera de två bilder jag tog någotsånär korrekt, men det är lite det som är spännande också. Antagligen fastnar det inte ens på den över tjugo år gamla filmen som sitter i. Hur som helst. Konstaterande: vår är trevligt och bra. May you never go away!

valborgsmässoafton

Valborg var o så fin. Jag, Ems och Daniel hade nog den bästa kombinationen ever. Först åt vi glass i ett sprakande Kungsträdgården, dokumenterade och njöt av en aningen mer rosafärgad värld, precis som den alltid borde vara. Jag fick fota några turistande japaner, vilket gjorde mig underligt glad. Och så köpte jag en ny majblomma av en gammal gubbe eftersom jag redan lyckats tappa min första. När vi väl lyckades slita oss därifrån åkte vi hem till mig, lagade en jättegod pastarätt och åt tårta.

Varma i tårna och med väskan full av tjocktröjor och slightly alkoholhaltiga drycker började vi vandra ut i skogen där vi skulle möta upp andra människor. Vi satt bokstavligt talat mitt i den mörka, tysta skogen, invid en liten spegelblank sjö under stjärnklar himmel. Well, inte för att man såg så mycket av det pga vår lilla brasa, men ändå. Det var helt underbart! Bara jättetrevliga människor och så lyckades jag med konststycket att inte förfrysa (men så hade jag sex lager kläder på mig också...). Och så fick jag komma hem med mossa i mössan och eldlukt i jackan. I love it!

stesolid

Puh. Jag har precis vaknat. Tandläkartid 07:10 var inte en så dum idé i alla fall. Och lugnande en ännu bättre. När jag vaknade var den första tanken som slog mig att inom 40 minuter skulle jag sitta i den där jäkla stolen. Tack och lov dröjde det inte länge innan jag skulle ta mina pills och när vi väl var framme fick mamma leda mig från bilen. Ja, jag hade beställt skjuts både dit och hem eftersom jag uppenbarligen blir så påverkad att jag inte kan gå rakt.

Själva borrningen gick jättebra. Min tandläkare och tandsköterska är de bästa i hela världen! De tar pauser ofta och låter mig andas och ger mig fina tabletter som gör det möjligt för mig att slappna av och till och med fnittra lite emellanåt. Om man bortser från vibrationer i tänderna (kraniet!) var det enda som faktiskt kändes när de blåste/spolade av tanden innan de fyllde den med nytt jocks. Varför tar man egentligen bedövning när man har så här små hål? Det går ju utmärkt utan!

Jag var superlycklig när jag fnittrande stapplade ut på gatan igen. Mamma påpekade att jag var full. Spännande. Väl hemma vinglade jag omkring och gav mat till katten och försökte klä av mig strumpor och annat utan att ramla omkull. Ställde ett alarm och efter lite problematik med en jamande Kelso (om än söt) vaknade jag nu. Känner mig slö men annars toppen. Ska fixa världens brakbrunch och fira att jag är bäst (ungefär).

i'm in love

Vad som händer med mig i klädväg just nu har jag ingen aning om, men jag har aldrig blivit så frekvent förälskad i klädesplagg förut. Igår rusade jag fram och tillbaka över hela stan för att hitta ett exemplar av den här underbara klänningen sen jag skymtat den bara i förbigående. Hur går det till? Och jag som inte har råd med något alls borde verkligen sluta ens gå in i butiker. Suck. Men den är ju så fin...

28april09

Imorgon hoppar jag tidigt upp i tandläkarstolen för att borra lite grann i en visdomstand. En dålig start på dagen? Kanske. Antagligen blir det en väldigt bra start på dagen eftersom när den är slut kan jag känna mig otroligt lättad. Och drogad. Allt ligger i pre- och posttandläkar-perspektiv i mitt huvud. Jag vill kolla upp lite pointers inför Valborg, men det känns omöjligt innan tanden är lagad och det molnet bortblåst. Det är en Berlinmur som måste rivas innan jag kan se över på andra sidan. Tack och lov är jag ändå inte livrädd nu, som jag faktiskt var innan jag skulle dit på undersökning. Det är bara en molande medvetenhet i magen.

I väntan har jag den senaste veckan haft det rätt bra. Jag har...

...köpt en majblomma. Första gången på länge som de är riktigt snygga och den passar riktigt fint där på min jeansjacka, även fast jag redan stuckit mig på den många gånger.

... solat och ätit pizza med bl a den här filuren i Vasaparken, Vitabergsparken och Tanto.

... åkt tunnelbana med älsklings-Daniel.

... lyssnat och dansat på pappas konsert.

... hyllat våren!

eriatarka, bra.

Den senaste tiden har jag lyssnat lite på The Mars Volta, och mer precist albumet De-Loused in the Comatorium. Jag fullkomligt älskar hur partier av musiken verkligen angrips. Attacken, när allt är stillsamt och musikerna går igång och fullkomligt exploderar ger en kontrast som inte liknar något annat. Det är intensivt och det känns som om de springer i nerförsbacke och snart kommer upp i så hög fart att de inte kan stå på benen utan faller pladask, förutom att de håller sig upprätta hela vägen. De verkar vara helt galna, och jag älskar det.

Och apropå musik har kvällen ägnats åt att lyssna på pappas storband. Det är jävligt coolt, hur mycket man än inte vanligtvis lyssnar på blåsmusik, att se det koka ihop live. Deras repertoar hade utökats med två Beatles-låtar sedan jag hörde dem sist för något år sedan, vilket var väldigt trevligt. Pappa sjöng lite och tanterna kunde inte sitta stilla länge utan kastade sig upp och svängde sina lurviga. Det var jäkligt bra stämning och tydligen hördes musiken ända bort till tunnelbanan. Härligt härligt.

miriam

Åh, syrris. Varför vill du inte modella oftare? I och för sig har hon varit väldigt bra på att ställa upp när jag verkligen behövt henne, som till sinnes-temat där hon fick käka citron och ligga med isbitar på huden. Allt utan att klaga speicellt mycket. Det var snällt. Ändå, jag vill fota henne oftare än jag får.

Jag har blivit väldigt inspirerad av flertalet fotobloggar jag läser till att fota mer i motljus. Jag finner det lite knepigt, särskilt som jag inte äger ett endaste motljusskydd. Ja, övning ger färdighet, så det är bara att ge sig ut igen. Och apropå ut är detta verkligen en ut-dag. Heja sommaren!

24april09

Bilddagboken har förbryllat mig ett tag nu. Mer precist är det min besöksstatistik på bilddagboken som känns smått i oordning. Enligt de själva har jag över 50 besök i veckan, trots att jag inte har lagt upp en enda bild sedan i november. Hur kommer det sig? Blogger är ju inte välsignade med en liknande funktion, så jag kan inte ta reda på om alla dessa människor fattat vinken och hittat hit, så det hela känns väldigt underligt. Vad gör de där, och hur fasiken hittar de fortfarande dit?