Religiösa fanatiker. Propaganda i samma charmanta nivå som Goebbels. Vi och dem. Brist på historiakunskap (för det var ju Japan som startade andra världskriget 1941). Förmåga att inte se förbi sin egen nästipp.
onsdag 30 mars 2011
tisdag 29 mars 2011
i'm only sleeping.
Alltså. Okej. Ja. Nu. Såhär är det. Sömn är viktigt. Sömn är min grej. När jag konfirmerades brukade mina kompisar som jag i en månad spenderat dag och natt med påstå att jag tillbringade mer tid sovandes än vaken. Det var lite lusigt och inte helt sant, men det fanns helt klart en poäng i det. Att somna var inga problem. Jag var hela tiden slutkörd och de andra kändes som hormonstinna duracellkaniner. Det var också där någonstans mitt mer extrema sockerberoende tog fart, men det är en helt annan diskussion.
Hur som helst, ryktet är att jag inte har några problem att somna var som helst, när som helst. Detta stämmer i någon mån fortfarande. Skillnaden är att när jag väl somnat så vaknar jag nu hela tiden. Det är sällan någon längre djupsömn jag får. Varje natt är det dessutom någon extraordinär mardröm som stressar och stör. Det som dock gör mig irriterad nog att skriva ett blogginlägg om det är att i natt vaknade jag bara inte. Nej, jag blev tvungen att kliva upp också. Först var det blåsan som inte samarbetade. Inget konstigt med det förutom att det inte hänt på typ hundra år. Sen vaknade jag ungefär var 30 sekund av att jag hostade. När jag blivit så pass medveten att jag insåg att det fanns hostmedicin med morfin i (mm, slöhet) på nedervåningen knallade jag ner. Sen sov jag gott tills alarmet gick. Så, var ska jag få tag på lagom receptfria piller som knockar mig medvetslös? God sure knows I could use one.
måndag 28 mars 2011
kanske borde jag vara piggare när jag skriver detta.
Är det inte lustigt, det där med att låta sjuka människor vara sjuka och stenhårt hålla tummarna för att de ska ligga på samma nivå av sjuklighet när man väl har tid och råd att ge dem hjälp? Vilka sjukdomar som man vanligtvis söker hjälp för bli inte värre med tiden?
Vi bortser från tiden mellan september 2006 till samma månad 2010 som kortfattat kan kallas ett hoppande mellan olika vårdinstanser med hjälp av varierande kvalitet för diverse ångestproblem. Där fanns också perioder av väntetider, bedömningar och liknande, men då var jag aldrig akut sjuk. Understrykas bör också att jag är fruktansvärt medveten om hur frisk jag är för att vara sjuk. Jag klarar av att plugga halvtid (om inte mer), tar mig upp ur sängen på morgonen och skadar mig faktiskt inte varje dag. Ändå är jag sjuk. Om det har gått fem år eller mer är både svårt att avgöra och oviktigt, dock kan jag säga att jag varit under i princip kontinuerlig psykhjälp i fem år och har skadat mig för att hantera ångest i nästan sju år.
I höstas blev jag dock akut sjuk. Sjukare än jag någon gång under dessa sju år varit. Höstlovet 2006 satt jag inlåst på mitt rum med neddragen rullgardin och vägrade äta. Värre än så hade jag aldrig mått varken förr eller efter. Första gången jag formulerade tanken att jag nog allt måste gå och dö blev jag ironiskt nog livrädd. Hur kunde jag ens våga formulera tanken? Jag måste dö. Det är den enda utvägen. Det var efter ännu ett småttigt och onödigt gräl med familjen där jag i vredesmod och förtvivlan skrikit och smällt i dörren efter mig. De kastades antagligen mellan känslan av total oförståelse för vad jag reagerade på och ilska över att jag inte kunde bete mig som folk. Jag marscherade iväg, lika delar förbannad som förtvivlad. Var skulle jag ta vägen? Hemma skulle jag inte vara välkommen längre, det var min fasta övertygelse. I alla fall inte välkommen utan att först bli serverad en redig utskällning. Jag träffade människor jag halvt kände, agerade normalt och såg till att inte komma hem förrän sent när alla sov.
När tanken väl dykt upp gick den snabbt från att vara skrämmande till att bli alltmer bekant. Plats, tidpunkt, tillvägagångssätt, avskedsbred, upptäckt. Alla praktiska detaljer utom själva formuleringen av mitt avsked fanns mer eller mindre formulerade i min hjärna. Att jag skulle kunna leva vidare tedde sig absurt. 2011 skymtade som ett stort svart hål i fjärran. Ändå tedde sig akten av självmord överväldigande omöjlig. Jag kunde bli paniskt förtvivlad över faktumet att jag inte kunde fast jag verkligen verkligen borde. Överlevnadsinstinkten fick mig till slut att ringa min psykolog som jag då bara hade ett planerat möte kvar med. Aldrig tidigare hade jag så tydligt krävt något. Jag ville sjukskrivas. Jag ville, trots åratal av tidigare vägran, få antidepressiv medicin utskriven. Jag ville ha en spark i baken som kanske kanske kunde få mig att orka leva vidare, om jag nu var så tvungen. Som pricken över i konstaterade här min psykolog också att jag hade borderline. När jag mådde så dåligt som jag gjorde då syntes det som tidigare inte varit helt uppenbart. Jag hade aldrig tidigare gråtit hos en behandlare och nu kunde jag inte sluta.
Lyckopillren gjorde ett storartat intåg i mitt liv. Muntorrhet, ingen matlust, skakningar, hjärtklappning, sömnsvårigheter, huvudvärk, seghet och faktumet att jag en gång gick ut i gatan, hörde att det kom en bil emot mig och stannade och tittade på den utan att veta vad jag skulle göra. Jag fick träffa en psykiater på kommunens (privatiserade) öppna psykmottagning som skulle göra en bedömning av mig och avgöra vad för behandling jag skulle få. Borderline-diagnosen förkastades, men jag fick ingen annan förklaring. Medicindosen höjdes. Och höjdes. Och höjdes. Du är inte uppe i max-dosen än. Jag fick tre bedömningssamtal i december och januari där psykiatern var så pass försenad att jag sammanlagt förlorade säkert en tredjedel av min tilldelade tid. Därefter konstaterade hen att jag behövde psykologhjälp. Oj så oväntat. Jag blev ställd i kö, för inte är det möjligt att ha såna resurser att i princip självmordsbenägna 21-åringar kan få hjälp på en gång. Nej nej. Under tiden fick jag förlita mig på medicinen och då och då träffa min gamla psykolog, antagligen bara för att se till att jag fortfarande var vid liv.
Sertralin, min nya vän, var efter den fruktansvärda invänjningsperioden faktiskt till hjälp. En svag rullgardin drogs ner mellan mig och de mest extrema känslorna. Någon praktisk kemikalie hade klippt av nervsynapserna mellan känslan och förmågan att ta till sig den, uppleva den. Jag blev ett kort tag pladdrig på ett ärligt sätt. Pladdrig för att jag var optimistisk, för att jag kunde vara glad, inte för att jag var tvungen att ta på mig min cocktailpersonlighet som Albin skulle uttryckt det. Jag kunde planera för framtiden. Jag ville börja plugga ett program till hösten. Jag skulle komma hemifrån. Jag kunde tänka mig ett 2012. Jag kunde bli kär! Sen försvann det. Känslan av möjlighet som lyfte upp tiden i slutet av december och början på januari dog ut. Tillbaka smög sig omöjligheten. Tyngden. Gråheten. Orättvisan. Den förruttnade framtidstron. Övertygelsen att jag aldrig aldrig aldrig kommer bli frisk.
Ungefär två månader efter psykiaterns bedömning och nästan fem månader efter att jag fått borderline-diagnosen och börjat med medicinen hade jag en ny psykolog. Plötsligt tog allt en väldig fart! Kontakten ökades snabbt upp till två gånger i veckan och de gånger jag behöver träffa psykiatern för att klaga över medicinen och justera den nya (den rosa!!) springer jag på psykmottagningen tre gånger i veckan. Jag är tjenis med människorna i receptionen och är löjligt bekväm i fåtöljen, sparkar av mig skorna och drar in fötterna under mig, har med mig te i en termos. Någon bryr sig nu. Någon försöker komma på en strategi för att rädda mig. Någon annan än jag själv gräver i min hjärna, och den personen är hoppfull.
Är det inte lustigt att det ska behöva gå så lång tid och bli några grader sämre innan behandling sätts in? Skola, vård, omsorg. Vad kan vara viktigare? Mer pengar i plånboken? På riktigt? Jag bara undrar.
PS. Nya idéer och tankeuppslag (obs! inte fastställda diagnoser) om vad som kan vara felet är tvångstankar och ADHD. Annars är vi nog tillbaka vid GAD och möjligen drag av borderline. Tralala!
Vi bortser från tiden mellan september 2006 till samma månad 2010 som kortfattat kan kallas ett hoppande mellan olika vårdinstanser med hjälp av varierande kvalitet för diverse ångestproblem. Där fanns också perioder av väntetider, bedömningar och liknande, men då var jag aldrig akut sjuk. Understrykas bör också att jag är fruktansvärt medveten om hur frisk jag är för att vara sjuk. Jag klarar av att plugga halvtid (om inte mer), tar mig upp ur sängen på morgonen och skadar mig faktiskt inte varje dag. Ändå är jag sjuk. Om det har gått fem år eller mer är både svårt att avgöra och oviktigt, dock kan jag säga att jag varit under i princip kontinuerlig psykhjälp i fem år och har skadat mig för att hantera ångest i nästan sju år.
I höstas blev jag dock akut sjuk. Sjukare än jag någon gång under dessa sju år varit. Höstlovet 2006 satt jag inlåst på mitt rum med neddragen rullgardin och vägrade äta. Värre än så hade jag aldrig mått varken förr eller efter. Första gången jag formulerade tanken att jag nog allt måste gå och dö blev jag ironiskt nog livrädd. Hur kunde jag ens våga formulera tanken? Jag måste dö. Det är den enda utvägen. Det var efter ännu ett småttigt och onödigt gräl med familjen där jag i vredesmod och förtvivlan skrikit och smällt i dörren efter mig. De kastades antagligen mellan känslan av total oförståelse för vad jag reagerade på och ilska över att jag inte kunde bete mig som folk. Jag marscherade iväg, lika delar förbannad som förtvivlad. Var skulle jag ta vägen? Hemma skulle jag inte vara välkommen längre, det var min fasta övertygelse. I alla fall inte välkommen utan att först bli serverad en redig utskällning. Jag träffade människor jag halvt kände, agerade normalt och såg till att inte komma hem förrän sent när alla sov.
När tanken väl dykt upp gick den snabbt från att vara skrämmande till att bli alltmer bekant. Plats, tidpunkt, tillvägagångssätt, avskedsbred, upptäckt. Alla praktiska detaljer utom själva formuleringen av mitt avsked fanns mer eller mindre formulerade i min hjärna. Att jag skulle kunna leva vidare tedde sig absurt. 2011 skymtade som ett stort svart hål i fjärran. Ändå tedde sig akten av självmord överväldigande omöjlig. Jag kunde bli paniskt förtvivlad över faktumet att jag inte kunde fast jag verkligen verkligen borde. Överlevnadsinstinkten fick mig till slut att ringa min psykolog som jag då bara hade ett planerat möte kvar med. Aldrig tidigare hade jag så tydligt krävt något. Jag ville sjukskrivas. Jag ville, trots åratal av tidigare vägran, få antidepressiv medicin utskriven. Jag ville ha en spark i baken som kanske kanske kunde få mig att orka leva vidare, om jag nu var så tvungen. Som pricken över i konstaterade här min psykolog också att jag hade borderline. När jag mådde så dåligt som jag gjorde då syntes det som tidigare inte varit helt uppenbart. Jag hade aldrig tidigare gråtit hos en behandlare och nu kunde jag inte sluta.
Lyckopillren gjorde ett storartat intåg i mitt liv. Muntorrhet, ingen matlust, skakningar, hjärtklappning, sömnsvårigheter, huvudvärk, seghet och faktumet att jag en gång gick ut i gatan, hörde att det kom en bil emot mig och stannade och tittade på den utan att veta vad jag skulle göra. Jag fick träffa en psykiater på kommunens (privatiserade) öppna psykmottagning som skulle göra en bedömning av mig och avgöra vad för behandling jag skulle få. Borderline-diagnosen förkastades, men jag fick ingen annan förklaring. Medicindosen höjdes. Och höjdes. Och höjdes. Du är inte uppe i max-dosen än. Jag fick tre bedömningssamtal i december och januari där psykiatern var så pass försenad att jag sammanlagt förlorade säkert en tredjedel av min tilldelade tid. Därefter konstaterade hen att jag behövde psykologhjälp. Oj så oväntat. Jag blev ställd i kö, för inte är det möjligt att ha såna resurser att i princip självmordsbenägna 21-åringar kan få hjälp på en gång. Nej nej. Under tiden fick jag förlita mig på medicinen och då och då träffa min gamla psykolog, antagligen bara för att se till att jag fortfarande var vid liv.
Sertralin, min nya vän, var efter den fruktansvärda invänjningsperioden faktiskt till hjälp. En svag rullgardin drogs ner mellan mig och de mest extrema känslorna. Någon praktisk kemikalie hade klippt av nervsynapserna mellan känslan och förmågan att ta till sig den, uppleva den. Jag blev ett kort tag pladdrig på ett ärligt sätt. Pladdrig för att jag var optimistisk, för att jag kunde vara glad, inte för att jag var tvungen att ta på mig min cocktailpersonlighet som Albin skulle uttryckt det. Jag kunde planera för framtiden. Jag ville börja plugga ett program till hösten. Jag skulle komma hemifrån. Jag kunde tänka mig ett 2012. Jag kunde bli kär! Sen försvann det. Känslan av möjlighet som lyfte upp tiden i slutet av december och början på januari dog ut. Tillbaka smög sig omöjligheten. Tyngden. Gråheten. Orättvisan. Den förruttnade framtidstron. Övertygelsen att jag aldrig aldrig aldrig kommer bli frisk.
Ungefär två månader efter psykiaterns bedömning och nästan fem månader efter att jag fått borderline-diagnosen och börjat med medicinen hade jag en ny psykolog. Plötsligt tog allt en väldig fart! Kontakten ökades snabbt upp till två gånger i veckan och de gånger jag behöver träffa psykiatern för att klaga över medicinen och justera den nya (den rosa!!) springer jag på psykmottagningen tre gånger i veckan. Jag är tjenis med människorna i receptionen och är löjligt bekväm i fåtöljen, sparkar av mig skorna och drar in fötterna under mig, har med mig te i en termos. Någon bryr sig nu. Någon försöker komma på en strategi för att rädda mig. Någon annan än jag själv gräver i min hjärna, och den personen är hoppfull.
Är det inte lustigt att det ska behöva gå så lång tid och bli några grader sämre innan behandling sätts in? Skola, vård, omsorg. Vad kan vara viktigare? Mer pengar i plånboken? På riktigt? Jag bara undrar.
PS. Nya idéer och tankeuppslag (obs! inte fastställda diagnoser) om vad som kan vara felet är tvångstankar och ADHD. Annars är vi nog tillbaka vid GAD och möjligen drag av borderline. Tralala!
söndag 27 mars 2011
jeopardy.
Svar: När världens bästa pojkvän klappar på ens onda mage och pussar i nacken.
Fråga: Vad är det som gör att en usel lördag för en sekund känns helt underbar?
Fråga: Vad är det som gör att en usel lördag för en sekund känns helt underbar?
måndag 21 mars 2011
Och mamma som trodde att killar inte gillar snaggat hår! Varför jag nu skulle ha kort hår för killarnas skull får stå för henne. Fick hur som helst spendera tiden på tunnelbanan mellan Gamla Stan och Universitetet med att följa upp konversation med random utlänning som började med "I like your hair, it's beautiful." Ett avbrytande telefonsamtal och att jag satt och pillade med telefon och hade hörlurar i öronen och sånt störde honom inte nämnvärt. Som sagt, inte svensk. Intressant i alla fall. Roande att han inte slutade be om mitt telefonnummer, även när jag upprepat mitt starka intresse för en annan man, nämligen min snubbe. Lika kul var det dock inte när han sa något som jag bara kunde höra och tolka som "When are you gonna celebrate your body?" Vad i helvete? "It was nice to meet you. Have a good stay in Sweden. Goodbye."
söndag 20 mars 2011
torsdag 17 mars 2011
listar saker jag gillar i ett försök att vara optimistisk för det finns ju faktiskt bra saker här i livet. alltså, bra saker på planeten jorden är...
Att klä ut sig på Halloween.
Godis!
Barnsliga plåster.
Fotoutställningar.
Att köpa nya kameragrejer.
Julen.
Att köpa samma tröja i födelsedagspresent till en kompis som hn ger till en själv i julklapp.
Att komma ner till min morbror i Israel och hitta morfars handstil på deras ytterdörr.
Att ta en promenad med utsikt över Genesarets sjö.
Att det har funnits jävligt envisa människor som orkat göra tämligen meningslösa saker, som att skära ut fönster i bergväggar.
Att Mirre får ett huvudvärkspiller som ser ut att vara taget direkt ur The Matrix.
Jerusalem.
Kosher-pizza.
Att jag har världens coolaste klocka med en gul ubåt som sekundvisare.
Att frukost ibland kan bli en så otroligt mysig måltid.
Att träna yoga.
Att fika med vänner och prata om allt och inget i timtal.
Att gräva i second hand-affärer.
Att äta årets första frukost utomhus.
Västkusten och horisonten.
Att hoppa studsmatta.
Halsband man får av barn.
Majblomman.
Att lyssna på pappas band.
Att hänga med morfar.
Udda saker man hittar på stan som gör en väldigt varm i magen.
Att Mirre ibland låter mig se hennes lockiga hår.
När syrenerna blommar.
Att ha picknick på Skansen med Elin.
Skärgården, havet och att segla.
Kelsokatten.
Att gå på pride och se några favoritskribenter IRL.
Kärlek.
Att fota nakna personer naken.
Att spela för att det är kul och inte för att någon ska vinna.
Nya skor.
Grekland.
Att lägga pussel samtidigt som man lyssnar på ljudbok och äter kolakakor.
Att titta på bra bilder från en bra dåtid och vara glad över att den fanns.
Att en bil stannar och chauffören frågar om jag är riktig fotograf när jag tar den här bilden.
Att baka pepparkakor.
Att gå långa promenader med Emmy.
Tjocka katter.
Att sitta i eftermiddagssolen på Fines balkong, snacka strunt och dricka farligt söt champagne.
Att mamma varenda jul hoppas att jag och syrran ska bråka om vem som får sätta upp stjärnan som vi gjorde när vi var små.
Att bo i världens bästa stad.
Att se på fyverkerier och hålla någon i handen som man tycker om.
Att åka tåg.
Att mysa med bebisar.
Att läsa.
Att Christoffer försöker kidnappa en på röda linjen mot Mörby random tisdagsmorgon. Att han, så fort tillfälle ges, slänger sig på lampknappen och sen slänger ner mig på golvet och gör kissing noises tills jag inte kan sluta skratta. Att han blir förvånat förorättad när jag ger honom en örfil efter att han öppnat och stängt bildörren tusen gånger på motorvägen.
Simon i bakgrunden i den här bilden och att Johanna ser lagom skeptisk ut.
Att slänga ner pappa i en snödriva.
Att hitta människor som är villiga att låta sig fotograferas och en ljus vägg - samtidigt!
Att vara med mina småsysslingar.
Semlor!
Att träffa på Albin. Vi som saknar Nutten saknar Nutten, som jag och Fanny brukar skriva i vår facebook-grupp om ämnet.
När krokuserna tittar upp.
Sanningen.
Att äta tårta av ingen speciell anledning alls.
Att fira valborg med världens bästa #ost. Att se 10 personer bli helt överlyckliga av att släpa upp ett träd på ett berg för att sedan elda upp det, sakta men säkert.
Socialister!
Att fira in våren i Kungsträdgården.
Att gå på Gröna Lund och åka berg- och dalbana säkert hundra gånger.
Att höra jublet från studenter och minnas glädjen.
Att en fjäril sätter sitter på foten så länge att man hinner ta en bild på den, till och med analogt!
När män inte gör vad som förväntas av dem.
Att prata med djur som man sällan träffar.
Att fota med en analog kamera.
Solnedgången om somrarna.
När Tove går all in på maskerad.
Att påminnas om låtar som tar en tillbaka till en viss tidpunkt.
När Israeliska släktingar kommer och hälsar på och har med sig ett par skinande nya Converse till mig.
När alla i familjen är på samma humör.
Att ha en syster.
Munkar!
Att uppskatta konst och inte alltid behöva ta det på blodigt allvar.
Att Morgan blir så mysig när han är trött.
Att hänga i scoutstugan med brewdarna.
Att spela mahjong och dricka öl (om medicinen någon gång kanske vill tillåta?).
Att alltid laga vegetarisk mat med det här gänget. Och självklart att äta den. Familjemiddag!
Att ha på sig ett par kattöron.
Att syrran samlar på kondomer. Och att använda dem. Man kan inte få nog med ballonger JU!
Att lyssna på musik och klottra ner texten i en extra snygg anteckningsbok med en speciellt röd penna längst bak i bussen.
Paris.
Ramune. (reserverar mig för att inte kunna läsa japanska/komma ihåg det exakta namnet på denna lustiga sockerdricka)
Att pappa äger så pass många ukuleles att det går att få ihop en liten konsert. Sen är det ju extra grymt att en är turkos.
Att gå på konsert, och framför allt se Porcupine Tree.
Att dricka te.
Det bästa av allt. Richard <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)