konsertrapport.

Vi får inte glömma Steven. Det är förvisso inte lätt gjort, men jag noterade att jag förra året också bara nämnt spelningen i förbifarten, en brasklapp. Jag tenderar i och för sig att skrika hallelujah när Steven Wilson kommer på tal, när det än är, så en utläggning över hans fullkomlighet in person är kanske överflödig. Det struntar jag i. Ovan syns skruttig instagram-bild på öppningsprojektionen. Sedan struntade jag i allt vad dokumentation heter och bara njöt.

Det kändes (ett) underligt att vara på rockkonsert i en kyrka och (två) att hela publiken hade sittplatser. Hur är det meningen att en ska kunna vara stilla? Jag svängde så gott jag kunde på min plats. Det där med att vara stilla när musiken sliter i mig har jag aldrig lyckats mästra. Kvällens huvudperson kommenterade tack och lov på valet av lokal, vilket ärligt talat kändes som en elefant i rummet tills dess. "I think Sweden is the least religious country. You should be proud of that." Eller att vi skulle vara glada över det. Hur som. Tydligen använde bandet ett antal biblar för att stabilisera upp utrustning, vilket publiken fann förtjusande. Det där med sittplatser var i övrigt rätt trevligt eftersom tjusningen med att stå längst fram på konserter liksom tappar sin glans när ryggen börjar värka, vilket oundvikligen inträffar förr eller senare (om en har riktigt otur är det innan bandet ens hunnit gå på scenen). Vad jag aldrig trodde skulle inträffa var dock att jag skulle få ont i baken av alla jävla ställen. Jag har aldrig upplevt den som benig innan, men där kändes det som om någon sugit ut allt fett från den och lät mig balansera på skelettet. Jag försökte kompensera genom att sitta på diverse vantar och prylar, vilket hjälpte lite. Bara lite. Äsch, jag är inte bitter.

Musiken i sig. Fruktansvärt bra. Exakt som jag tänkt mig att det skulle bli, kännas. Portkeyes i Harry Potter-böckerna (flyttnycklar på svenska kanske?), teleporteringshjälpmedel, beskrivs som om något hakar i under ens navel och drar iväg med en. Det är den närmsta förklaringen till hur hans konserter känns för mig. De drar i mig. Efteråt kunde jag bara släpa benen efter mig och uttrycka mig i enstaviga ljud. Allt kändes harmoniskt och kroppen var fullkomligt rofylld. Eller, de hundra minusgraderna gjorde fortfarande ont, men ni förstår vad jag menar. Att han fick in Radioactive Toy på slutet (vilket egentligen är en Porcupine Tree-låt) blev bara för mycket. Jag orkar inte att det går knappt ett år mellan spelningarna. Jag vill ha mer, nu nu nu!

mars är ingen vårmånad.

Även fast jag längtar till våren så att det gör ont i kroppen kan jag inte bli arg på nysnön när den faller så luftigt och ligger lätt som florsocker på marken. Den senaste tidens kyla och smhi:s prognoser ger åtminstone inga falska löften. Sverige är kallt. Våren kommer inte förrän vi nästan slutat hoppas på den, när vi blivit besvikna så många gånger att vi förlikat oss med tanken på tjocka vantar och tung jacka långt framöver. När jag var liten fick jag lära mig att mars var en vårmånad, och när vi åkte hem från fjällen där vi var ganska många sportlov tittade jag ut genom fönstret och tyckte mig se hur snön krympte allt eftersom vi rullade österut, söderut. Väl hemma var det nästan barmark, nästan. Antagligen får jag förlika mig med att det är ett minne blott, något jag får se tillbaka på med varm nyponsoppa i magen och blöta sommarfötter.

mest efterlängtade säsongspremiär 2013.

I am so friggin' excited! Ge mig mer trailers, fler fler fler så jag inte spricker av förväntan de sista två veckorna!

pre konsert-pepp

Ikväll är det dags! Både jag och Emmy har lyssnat oss galna på det nya albumet som släpptes för några veckor sedan, och gillar det. Det är mindre än ett år sedan han spelade här senast. Då hade jag tenta dagen efter, det regnade och jag var allmänt grumpy när vi kom. Efteråt kändes allt, vad som helst, så mycket bättre. Jag kunde inte ens det som då var det nya albumet speciellt bra. Hans musik har den effekten på mig. Den lever i en parallell värld där alla människor är lätta som luft och suget i magen inte gör ont utan är något annat, något lugnt och stormande om vartannat. En bra kväll väntar oss.

"sociologisk analys" verkar vara en variant på vetenskapsmetod.

Jag gick igenom schemat för nästföljande kurs kvällen innan inlämning för hemtentan. Kvalitativ metod, kvantitativ metod, undersökningsdesign, intervjuteknik, statistiska verktyg och kan vi snarka lite högre tack? 

När vi gick igenom detta förra terminen ansåg jag det vara onödigt att ha redan i andra terminen av ett ämne, eftersom alla som läser en fördjupningskurs antagligen inte strävar efter att bli forskare. Är det jag eller universitetet som helt har förlorat greppet om verkligheten? I slutet av höstterminen blev jag sugen på att stanna på ekonomisk-historiska institutionen och skriva en C-uppsats om köttindustrins utveckling kontra välfärdsstaten. Det är ett ämne jag är intresserad av och gruppen var så himla mysig att jobba i. Till slut bestämde jag mig ändå för att byta inriktning till sociologi eftersom jag kände att jag ville lära mig något nytt, något som jag upplevde gav mig något. Fördjupningen i fördjupningskursen hade inte känts så fördjupande. Jag ville ha nya insikter att pussla ihop med gamla. Var har det gett mig? En inledning totalt anpassad för elever som tog studenten i förrgår, en månad grundläggande sociologi som var helt okej, och nu en ny månad med vetenskaplig metod. I en A-kurs. På första terminen av ämnet. 

Är det jag som är nästa Einstein eller är allt de säger på metodkurserna så otroligt självklart? Uppenbarligen har de ett ämnesövergripande problem med att studenterna varken kan skriva eller göra något ordentligt. Jag förstår verkligen inte vad de har gjort under gymnasiet (om de nu inte kan skriva) och varför de inte kan få bli introducerade i vetenskapens ädla vägar NÄR DE BESTÄMT SIG FÖR ATT BLI VETENSKAPSMÄNNISKOR?!?!?!?!?!?!? Allvarligt talat. Vad är problemet? Är det så illa ställt med våra kunskaper att institutioner medvetet satt i system att ha en del metod nästan varje termin så att vi ska vara ordentligt manglade när det väl är dags för kandidatuppsats? Eller doktorsavhandling. Det är ju en sådan vi möter i exemplen hela tiden, så det verkar vara det som åsyftas. Att vi ska tänka på de här reglerna nästa gång vi bestämmer oss för att doktorera.

Av någon anledning hatar jag vetenskapsmetod. Det har ingenting med min anledning till att vara på universitetet att göra. Till skillnad från de flesta andra närvarande är jag inte student för att få en utbildning. Jag är där för att lära mig. Sådan är i alla fall min uppfattning, kanske har jag fel. Att jag  samlar ihop till en kandidatexamen och försöker styra mot ett masterprogram har inte med det att göra. Det är omvärldens förväntningar. I slutändan ska det vara något konkret för det har CSN sagt, och Björklund såklart. Jag är en bortskämd vit (ish) medelklassunge som bor i bostadsrätt, lever på studiebidrag och klagar över att någon gång behöva jobba. So sue me! 

Hur som helst bestämde jag mig där och då, när jag läste schemat, att det fick räcka med att vara arg och cynisk. Den här månaden skulle inte bli bättre med en negativ attityd (såhär i efterhand undrar jag om min hjärna inte blev övertagen av arbetslinjens evil overlord, för det låter helt personlighetsfrånvänt). Jag klagade som fan den kvällen, och sen stopp. Alla uttalanden om kursen görs nu genom ett Guy Fawkes-leende och hopbitna tänder på klingande tvärtomspråk. Det gick helt okej de första dagarna efter att föreläsaren använt en xkcd-bild, lättköpt good will. Sedan kom arbetskompendiet.

Jag är inte säker på om det kan bli sämre bättre. Beslutsamhetsförmågan sätts på prov och jag behöver uppenbarligen ett akutsamtal hos studievägledaren. Om det här är en del av "sociologisk analys" måste jag raskt tänka om hela mitt koncept för nästa termin. Jag har inte läst matematik sedan andra ring (dvs. sex år sedan) av en anledning. Lögn. Flera anledningar. Det jag trodde var samhällsvetenskap är en av dem.

NÄR SKA JAG FÅ LÄRA MIG NÅGOT VIKTIGT OM VÄRLDEN SOM JAG FAKTISKT KAN ANVÄNDA?

PS. Tydligen är jag rätt bitter. 

PS2. Du som är gammal och vis: jag orkar inte höra att jag säkert kommer behöva den här kunskapen längre fram. Jag tänker mig att allt som dödar min lust att studera inte är nyttigt.

PS3. Bostadsrätten skulle passa ännu bättre tillsammans med en ny mobiltelefon, mamma! Alla skulle vi må bättre av högre bildkvalitet, inte sant? (OBS! SKÄMT!)

post-bashing.

Det går upp för mig att texten den senaste tiden kretsat runt hur mycket världen suger. Eftersom jag faktiskt har varma känslor mot delar av den är det hög tid att börja påpeka det då och då.

Jag är tacksam för att vara född i Sverige, i en välmående familj vilken kunnat ge mig ett hem där jag kan slappna av och må bra. Att bo i bostadsrätt kommer tillsammans med vetskapen och det dåliga samvetet över alla som inte har råd att köpa och inte kan hyra eftersom världen älskar att äga individuellt. Det hela blir ännu bättre av att få ha världens bästa sambo, galnaste Richard. När jag kom hem efter att ha lämnat in hemtenta i onsdags ramlade jag ner i soffan och han agerade DJ via youtube. 

Snart kommer våren. Jag läser om Questionable Content och älskar det. Galagos Flumskolan knocked my socks off! De senaste dagarna har jag kastat mig in i nästa bok av A Song of Ice and Fire, och snart börjar säsong tre sändas. Jag har ingen aning om hur många gånger jag sett trailern hittills. Peppen ökar exponentiellt!

Det här året har jag lyckats spara pengar för första gången någonsin och snart finns det tillräckligt med kapital för att boka en resa till Japan, vilket har varit målet. Det är en resa jag verkligen ser fram emot, visserligen halvt skräckslagen, men ändå. Dessutom längtar jag ännu mer till sommaren än någonsin, inte bara för vädret, utan med tre månaders intensivt skrivande i bakhuvudet. Målet för 2013 är att prova på min idé, se om det kan växa till något. Det kliar i fingrarna.

Världen må vara skit, men ibland går det bra att vända andra kinden till och värma ansiktet i solen.

det kan väl ändå inte vara vetenskapskritik?

Back in the day när jag fortfarande njöt av att bara gå halvfartskurser (vilka ändå stressade skiten ur mig) och läste idéhistoria började studierna vid försokratikerna, naturfilosoferna. Dessa var en hög gubbar som alla hade namn som var omöjliga att skilja från varandra och turades om att den ena efter den andre propagera för vilket som var naturens minsta beståndsdel. De gick igenom luft, vatten, jord, eld och ett femte, mystiskt kraftfält-ish och sen kom Sokrates och gjorde slut på tramset. Att läsa idéhistoria handlar mycket om att göra en vandring från galenskapens djupaste brunn upp mot ytan. 

Nu sitter jag och filar på en hemtenta i sociologi och slås av hur mycket det liknar den inledande exercisen i idéhistoria. I begynnelsen kom en hög gubbar som försökte förklara vilket som var samhällets minsta beståndsdel. Eftersom dessa kom några tusen år senare och därför väldigt mycket högre upp i den där brunnen är det inte lika smärtsamt att läsa om, men likheterna får mig fortfarande att rynka på ögonbrynen. När någon försöker förminska något så stort som all mänsklig verksamhet eller universums funktion till en liten grej är det något som inte står rätt till. I det tjugoförsta århundradet har vi väl nått konsensus om att världen är komplicerad. Punkt. Eller?

Det är lockande med enkla svar, men är det inte just det som så många gånger om visat sig vara en strategi för misslyckande, att lägga alla ägg i samma korg. Världen är sjuk i huvudet. Allt beror på. Det finns alltid en andra sida till fenomen. Tusen och en annan grej som påverkar minsta lilla pryl. Påminn mig om det när jag går igång på en mirakelkur för mänskligheten, tigrarna och jordklotet. Okej?