När jag säger att jag är trött som person så menar jag verkligen det. På mitt konfirmationsläger menade de att jag var den enda som sov mer än var vaken. Jag kan somna var som helst, när som helst förutom i sängen på kvällen när jag verkligen behöver. Berghällar, inuti akterlucka i hård kryss, med huvudet på toften eller skolbänken, i en korridor på Finlandsfärja, med den hoprullade förtampen som huvudkudde, i Richards knä på diverse caféer och en miljon andra konstiga ställen. Hur som helst... det kan ha gått lite överstyr igår.
Jag är fortfarande aningen chockad. Tanken var att jag skulle möta upp Emmy och Rasmus vid fem för att sitta i publiken på inspelningen av Galagos podcast på Kulturhuset. Jag vaknade när klockan ringde kl nio, satte på radion och halvsov till den ett tag tills jag satte mig upp och gick igenom mail och andra prylar på telefonen som jag behövde veta inför hemtentan jag fått dagen innan. Det gjorde mig inte piggare så jag slängde av mig glasögonen och ställde en timer på 15 minuter vilken jag sen startade om sjuttiplutton gånger tills jag i ett antagligen svagt ögonblick stängde av det. När jag väl vaknade var klockan halv fem och jag kunde inte riktigt förstå hur det hela hade gått till. Det var ungefär då Richard gick av sitt arbetspass vilket han stigit upp för tolv timmar innan. Sett ur det perspektivet känns det ännu sjukare att det bara råkar bli så att jag en hemtentavardag sover till halv fem på eftermiddagen. Det är förresten inte meningen att en ska ligga och sova i ~15 timmar över huvud taget.
Det lilla förtroende jag hade till min förmåga att komma ur sängen utan dragkraften av en föreläsning, eller något annat bundet i tid och rum, hoppade precis ut genom köksfönstret. Jag känner mig verkligen hopplös.
Mitt första inträde i samhället post-förkylning var egentligen inte en föreläsning, utan en kväll ute med tjejkompisar för att fira Johannas födelsedag. Indisk mat är sjukt god, och det är klart underskattat att dricka öl från en flaska med elefanter på. Djur gör saker automagiskt roligare, finare, bättre!
Av någon anledning kunde vi dock inte sluta prata om hemska saker i stil med världens undergång, cancer och död. Någonstans i den här situationen pratade jag och Johanna om ångest runt sin egen oduglighet, vad en (inte) hinner göra och hur vi borde sluta äta vissa saker och ersätta med tusen former av motion. Jag konstaterade uppgivet att jag gett upp allt det där, att jag inte orkar bry mig längre. Det var länge sedan jag hade ångest över att jag inte tränade eller åt något gott, eftersom det känns så otroligt kontraproduktivt att piska sig över de saker som går att njuta av i ett liv som i övrigt har tendenser till dåligheter. Jag menar inte att allt förutom godis och ponnys är dåligt, men ja, livet är på det stora hela meningslöst. Vintern är lång och kapitalismen dansar vidare. Däremot vill jag fortfarande äta nyttigt och träna, men mest för att jag vet att jag mår bra av det.
När jag hur som helst vräkt ur mig att jag inte orkar oroa mig för den här kategori trams längre följde en knorr med. Jag orkar inte med att oroa mig över sånt längre, och då har jag ändå en ångestsjukdom. Johannas reaktion på det var att min medicin antagligen fungerar i så fall, och dra på trissor om hon inte har rätt. Det hade inte slagit mig att det kanske är the wonders of SSRI som gör att jag inte bara kan gå upp (förr eller senare) på morgonen, utan också ignorera huruvida magen putar eller inte. Ska vi medicinera bort inverkan av sjuka ideal på dagens ungdom? Pills for everybody!
Efter evigheter av halsont och rinnig näsa hade jag äntligen kroppen under tillräckligt stor kontroll för att kunna frakta den till en föreläsning. Jag missade mitt tåg och fick ta det som gör att jag smiter in genom dörren ungefär samtidigt som föreläsaren öppnar munnen. På Frescati älgade jag bort till E-huset. Där var det mörkt. Minnet och verkligheten var osams igen. De andra var i A-huset, så jag sprang bort dit och missade nog bara namnet på läraren. Sedan hittade jag ingen penna, någonstans. Jag har ett gediget pennskrin (med katter på som jag fick av syster i studentpresent!!) fullt av färgpennor, bläckpennor, blyerspennor, överstrykningspennor, pennor i största allmänhet. Var i hela helsike var det när jag är övertygad om att jag la fram det när jag packade väskan? Min bänkgranne hade en bläckpenna i tusen delar som var omöjlig att laga. Hen lutade sig över gapet till nästa student som lånade ut en till trasig penna. Jag kämpade med den ett tag tills min polare bad om en annan. Tre jävla pennor!
Jag är vanligtvis den som är irriterad på oansvariga människor som inte har med sig egen penna utan jämt ska låna av mig. På gymnasiet vägrade jag till slut låna ut, men så var det ju då också snarare regel än undantag att komma utan skrivdon till lektionen. Jag fick lite skit för det, eller så såg de åtminstone förvånade ut. Vid det laget brydde jag mig inte om vad de tyckte om mig heller, emanerade säkert hur mycket psycho-mood som helst.
Denna utläggning åsido kändes det som om alla småsaker gick fel. Kanske ska jag vara glad över att det inte var de stora sakerna som gick fel, men om jag misslyckas med mina pannkakor ikväll skyller jag på idag. Är verkligen inte på humör för att ta ansvar för min egen glömska eller eventuella brist i köket. Att det fortfarande är vinter är mer än nog att tvingas hantera.
Jag hade en släng av ont i halsen i torsdags som inte försvann på fredagen heller. Småsur efter två dagar med raspig röst gnällde jag ungefär hela tiden och önskade bara att jag kunde bli sjuk på riktigt så det kunde gå över sen. Nu är jag sjuk på riktigt. Tack. Det var snällt av världen att blidka min önskan. Den behövde dock inte vara fullt så... genomgående? Ordentlig? Kraftfull? En dag eller två av seghet var ungefär det jag räknat med, men nu är jag inne på dag tre utan någon bättring inom synhåll. Jag har till och med fått skicka mannen till apoteket! Tvärtemot folks fördomar mot veganer är jag sällan förkyld, så kanske är jag bara ovan och upplever det som mycket värre än vad det är. Värst är att jag redan låg efter i skolan och hade tänkt mig börja ta igen det ungefär nu. Istället ser jag högvis med film, orkar läsa en sida bok i taget och slumrar på soffan. Uguu~
Ta ett djupt andetag. Stålsätt dig för feministisk rant och använd denna video som soundtrack:
Lite irriterande är det att just den här låten är så bra. Ironiskt att det i en film som möjligtvis skulle kunna ha budskapet "kvinnor kan!" ska poängteras hur värdelösa och svaga sådana är. Det var hur som helst varken Mulan eller Disney jag tänkte klaga på.
Tidigare i vintras läste jag en underhållande recension över storsäljande 50 Shades of Grey. När den också dykt upp i diskussioner ett antal gånger bestämde jag mig för att veta vad jag tyckte i frågan och lyssnade igenom första boken medan jag diskade, vek tvätt osv. När jag läst ungefär hälften kändes det som om jag redan läst hela boken eftersom inget nytt dök upp, historien upprepar sig. Jag började söka mer recensioner på nätet och hittade denna, vilken underhöll mig ett bra tag. Vad var egentligen internet utan gifar? Kort sagt fann jag boken precis lika dålig och misogyn som förutspåtts.
Det är dock inte själva boken jag vill diskutera, det är myten. Någon gång i en av de chattkanaler jag alltid hänger i använde någon det tidlösa uttrycket "manligt" en gång för mycket och jag fick tuppjuck och skrek något i stil med att MANNEN ÄR EN MYT FÖR I HELVETE!!!11 Eftersom jag antar att > 90% av min bekantskapskrets (och följaktligen de som läser min blogg vartannat halvår) går med på att människan är formad av sin uppfostran och att de egenskaper vi tillskriver personer med penis/vagina är socialt konstruerade hoppas jag att detta inte ska vara omöjligt att förstå.
Manligt och kvinnligt finns inte utanför vår kollektiva fantasi, därför är jag så trött på att höra hur (o)manligt något är. Det pratas inte lika ofta om eller när något är (o)kvinnligt, men när det väl kommer upp stör det mig precis lika mycket. Poängen är den att eftersom mannen är norm och kvinnan någon sorts bihang används ofta manlighetsnivån (?) till att avgöra hur bra eller legitimt något är.
Jag vägrar mätas efter andra människors föreställningar. Det är deras problem om de tycker att sättet jag beter mig, klär mig och underhåller mig är extremt otrevligt därför att det är okvinnligt. Att mitt liv skulle begränsas av folks livliga fantasi bara för att de är rädda för monstret under sängen är något jag inte går med på. Det där ursinnet hade redan börjat koka ihop till handling innan en random brud hade hår under armarna i TV förra våren. Någonstans där tydliggjordes vad en stor del av befolkningen ansåg om det, vilket var ungefär den enda knuffen jag behövde för att fullkomligt anamma det galna feministhippieidealet som jag föreställer mig att flashbackanvändare drömmer mardrömmar om, det som jag hade önskat mig.
Mammas 60-årsfest i maj. Jag fick så sjukt många komplimanger för min klänning, den jag skämtsamt kallar min gardinklänning som har stora blommor på en grå botten, har en skurning från 90-talet och orienten samtidigt och vinröda kanter. Ingen kommenterade mina grottmänniskoben eller hårtussar. Finkänsliga och uppfostrade är min mammas gamla vänner i alla fall. Ändå är jag övertygad om att ingen av dem brydde sig nämnvärt. Det är ju trots allt ingen större grej, bara vad alla vet egentligen finns bakom ändlösa timmar av rakning. De sa inget, men folk på gatan stirrade hela sommaren. Till slut tänkte jag inte på det längre.
Inte allt för länge sedan lyssnade jag på Värvets intervju med Jonas Hassen-Khemiri. Han har ganska nyligen släppt sin tredje roman (visst känns det som om det borde finnas fler?) och de diskuterade en hel del om skrivande och kreativa processer. Jag har bara läst en av hans böcker (den enda av de tre jag inte har i hyllan), Ett öga rött, vilken var obligatorisk i min klass på högstadiet. Jag kan i efterhand inte minnas om jag gillade den eller inte, bara att den gjorde ett stort intryck både innehållsmässigt och stilistiskt. Den visade verkligen på ett nytt sätt att använda bokformen, hur det går att skriva exakt som en vill bara du får det att fungera.
Det som fångade mig mest med intervjun var dock diskussionen om Jonas uppväxt och bakgrund. Denna del inleddes med frågan "Hur började allt?" varpå han börjar med sin födelse och fortsätter därifrån. Direkt kommer han in på hur han i o m frågan startar mytologiseringen om sig själv när han etablerar en berättelse om sin bakgrund. Jag gillar när det börjar pratas meta, kanon och sånt. Här börjar jag dock undermedvetet tänka på mig själv och mitt eget liv. Var började jag? Möjligen är jag färgad av ett års studier i ekonomisk historia, men jag finner ingen tydligare startpunkt än Versaillesfreden.
Om det är någon del av min bakgrund som används flitigt i "mytologiseringen" är det farmor och flykten från Berlin. Att en del av mitt ursprung kommer direkt ur en av 1900-talets största konflikter har alltid fascinerat och tyngt mig. Det var svårt att diskutera hur judar hanterades av nazismen i skolan eftersom det alltid indirekt inkluderade mina släktingar. Fick de gå i enskild skola? Gå i rännstenen? Inte praktisera sina yrken? Ha en gul stjärna på kappan? Det gick inte att undvika att tänka på att det innebar att farmor varit med om allt det, att hon varit tvungen att fly med ett av de få tåg med barn som Sverige släppte in, att hennes pappa slutade skicka brev samtidigt som Berlins judar deporterades till Auschwitz.
Särskilt när jag var yngre kunde jag diskutera runt faktumet att jag troligen inte skulle finnas till om det inte vore för Hitler. Det är ju en stor no-no. Ändå gick det liksom inte att komma runt att om den karismatiske skitstöveln hållit sig på konstskola hade farmor inte behövt fly. Därför gick mina tankar till Versaillesfreden. Hitler är en komponent, men utan Versaillesfreden som gav Tyskland skuldnotan från helvetet hade han antagligen inte haft den ekonomiska situationen som liksom nu gjorde alla typer av politisk extremism framgångsrik. Det menas att vi ska lära oss av historien, men tydligen fick SD runt tio procent i nyliga opinionsmätningar. Det känns så jävla jobbigt.
När familjen var i Berlin hösten 2010 promenerade vi på gatan där farmor bodde.
Den senaste tiden är det Findus som stått vid skampålen för sin dåliga koll på köttet i deras produkter. Kött eller ko, I couldn't care less. Att äta ett eller annat däggdjur är enbart kulturellt och irrationellt att bli upprörd över, men så är ju inte människor rationella varelser heller. För mig som för länge sedan slutade äta delar av dött djur for shits and giggles är det verkligen en irrelevant poäng att det är söta ponnys i lasagnen. Snarare är det upprörande hur produktionen och förpackning gått till.
Att skicka en (blivande) måltid fram och tillbaka över Europas kontinent är inte okej, precis som det inte är okej att ljuga på innehållsförteckningen. Som vegan är jag ofta beroende av att innehållsförteckningen stämmer (exempelvis innehåller Mildas mjölkfria animalier även fast det inte syns skymten av sådana i förteckningen) och kan förstå att detta är störande för många. Att hästarna dessutom misstänkts innehålla preparat som är cancerframkallande för människor spär på en redan kvalmig soppa. För att summera, Findus står vid skampålen.
Från sidolinjen är det vanligtvis ganska underhållande att se befolkningen förfäras över ommärkt kött, fläskfilé som färgats röd för att likna oxfilé, glassplitter i kyckling eller vad det gäller under rådande vecka. Once in a blue moon gäller det vegetabilier, exempelvis ehec-smittan härom året. Annars handlar explosiva matrapporter om älsklingsköttet. Folk blir upprörda varje gång. Samma sak händer när det kommer uppgifter om att en svensk bondgård låtit kalvar drunkna i avföring, att grisar ligger döda i spiltorna och minkar jagar runt, runt i sina pytte-burar. Vi som var så nöjda när samma rapport kom ett halvår tidigare, men från Danmark. "Så är det ändå inte i Sverige!" Gång på gång verkar människor glömma att det är så här det ser ut. Lagar och regler överträds gång på gång eftersom det finns en efterfrågan på det.
Denna ständiga förvåning gör mig förbluffad. Människans förträngningsmekanism funkar bättre än jag trott. Känner inte svenska medborgare till hur det kapitalistiska systemet fungerar? Nyttomaximering är ledordet här. Går det att klämma fram mer stålar är det vad en tvättäkta kapitalist/entreprenör gör. Så länge vi lever med detta ekonomiska system kommer jag antagligen inte förvånas över de grymheter som begås in the name of bacon. Min hjärna har länge sedan kopplat bort medlidande som ekvation inom djuruppfödningens struktur. Det är inte så det funkar. Pengar är vad som funkar.
Nu kommer jag snart till vad som gjorde mig upprörd från början. Det är det här med djurälskare. De flesta människor älskar djur, älskar att mysa med dem, älskar att se dem på TV, älskar att de sjunger i Disney-filmer och hur de ibland tar på sig ett i våra ögon humant beteende. Vi har dem som husdjur, som familjemedlemmar vi älskar och sörjer långt efter de är döda. Samtidigt har vi inga problem med att äta andra sorters djur.
Jag hatar ormar. Det är det absolut värsta djuret jag vet. Bara jag tänker på dem ryser jag och börjar instinktivt dra ihop tårna, fötterna från golvet. Jag skulle inte ha något emot om de alla gick och självdog en vacker dag (minus det scenariots effekt på ekosystemet, men det går vi inte ut på nu), men jag anser verkligen inte att de är värda att äta upp för det. Varje levande varelse existerar i sin egen rätt, och jag anser det helt sjukt att vi ställer oss över den rätten. Min njutning är mer värd än din rätt att leva. Hur kan människor inte göra den kopplingen? Eller är det jag som knarkat in mig för mycket på moralfilosofi? Knappast. I min värld är detta bara sunt förnuft. Tänkande och kännande varelser har rätt till sitt liv, ett bra liv. Inte en ormjävel ska dödas för att en människa ska få en smarrig middag!
Därför får det mig att knyta näven i fickan extra mycket när människor framställer sig som såna otroliga djurvänner samtidigt som de upprätthåller en livsstil som inkluderar kött på tallriken, läderbälten i midjan och extra gelatin i godiset. De har husdjur som de älskar och de är fantastiska människor i övrigt. Är det inte lika logiskt som att mörda en människa och krama en annan, samtidigt som en framställer sig som humanist? Detta tankesystem som kallas carnism, det som får folk att tycka att det är helt normalt och vettigt att äta kött, det är så jobbigt att leva i.
Jag är så fruktansvärt trött på att vara den onormala. Den som hela tiden måste förklara och motivera mitt val. Personen som måste ordna specialmat, stå ut med de mest icke-originella skämten, bli rätt ut hånad och behandlad som om en bara åt bark till middag. Det ska inte vara så svårt att föreställa sig varför en inte vill äta djur. Det bör inte vara så svårt. Jag orkar inte höra på eländet mer.
Tidigare när jag bloggat om böcker har jag nämnt Jack och Aliena, mitt
första riktiga favoritpar i en bok. Scenen när Aliena har tagit sig från
England till Gibraltar och tillbaka norrut till Paristrakten (på
1100-talet, alltså vandrat) och äntligen hittar Jack sitter fast i mig. Sen jag var
tretton är det vad jag jämför all fiktiv romantik med i fråga om hur
mycket det påverkar mig. Det här ögonblicket mellan Buffy och Spike är
good competition så att säga.
PS. Om det inte märks av detta inlägg kan jag avslöja att Buffy-tumblrs upptar ca 50 % av min aktivitet på internet.
Jag kan inte få nog. Det senaste dygnet har jag konsumerat mer än sex timmar tidigare outforskad superhjältefilm. Den postapokalyptiska vampyrboken jag läser för tillfället håller mig fången samtidigt som jag inte riktigt kan släppa spänningen i A Song of Ice and Fire. Jag får anstränga mig för att inte plocka upp nästa del, ignorera skolan och plöja. Samtidigt har jag och Emmy m fl råkat starta TV-seriecirkel där vi ser Joss WhedonsFirefly varje vecka. Har kommit fram till att jag dessutom lyckats se alla säsonger av Buffy en gång till, vilket gör att jag kan släppa henne för tillfället, men ett besök till Science Fiction-bokhandeln ledde till kaotisk shopping spree av serietidnings-versionen. Därefter gick vi på bio, såg Hobbit. Och det jag håller på att skriver just nu är... urban fantasy/fantasy/science fiction/naturromantik-ish. Något säger mig att jag tagit mig an verklighetsflykt deluxe. Om jag inte var tvungen att upprätthålla kontakt med verkligheten, studera för att få CSN-bidrag, utbilda mig så jag kan rädda världen och ha en anledning att duscha åtminstone ibland skulle jag tillbringa alla vakna timmar så här.
En del av mig tycker att jag är galen samtidigt som den andra delen känner sig som en spinnande katt. Jag är mer än nöjd med att behöva hantera verkligheten utanför fiktionen. Kan jag på något sätt slippa undan den är jag hjärtligt tacksam. Verkligheten får mig nämligen att känna såhär:
Min initiala reaktion är nämligen hyfsat aggressiv. Det är bara för frustrerande! Det går ju som vi alla vet inte att diskutera med idioter. När ska det gå upp för folk att alla är samhället? Att du inte kan förändra andra, endast dig själv? Att även om din förskolelärare sa att du var unik så betyder det inte att du är mer värd än andra. För att citera en gammal vän, "ät bajs och dö!" hälsar jag alla antifeminister och rasister.
Slutligen, är det så konstigt när en lever i denna korrumperade och missförstådda värld att det blir nödvändigt att se på färgglada ponys som sjunger, löser simpla problem tillsammans och har tillräckligt mycket spunk för att kunna skjuta alla tankar på flashback till månen? Sluta ifrågasätta, börja uppskatta de simpla tingen här i livet. Exempelvis färgglada djur med drivor av kärlek. Och choklad. Glöm aldrig chokladen!
