bokstavligt talat. om tjejen då. bara. förutom tunnelbanelinjer och sl som är krösus.

I november smäller det. Tusen utropstecken. Godnatt.

gamla klassiker dör aldrig.

Lyssnade på ett avsnitt av förra veckans Tankesmedjan i P3 och noterade att Emma Knyckare klippt ut ljudet av Michael Kelso som skriker BURN! i That '70s Show. Freakin' awesome! Jag vet inte hur många gånger jag kollat på de fem första säsongerna av den serien, säkert tio gånger. Minst. Jag och syrran samlade på oss de färgglada boxarna. De duger vilket humör man än är på och vi kan alla avsnitt i princip utantill. Jag gillar perioden när Steven och Jackie är tillsammans. Delvis därför att hn måste kämpa lite för att få kärleksbetygelser och hn för att kunna ge dem.

Jag har efter ett antal veckors nedräkning gjort ordentlig nytta av mitt mini-halsont och skaffat mig en dunderförkylning. Det var på tiden! Idag var jag dock tvungen att besöka psyk och gå på en föreläsning i skolan på kvällen. Jag kämpade mig iväg, knarkade halstabletter och nässpray och spenderade eftermiddagen på Richards säng. Det är hemligheten till att orka en sådan dag. Hn ordnade med varm soppa, choklad och kramar. Bästa medicinen! Nu är jag dock ledig nog att kunna ligga hemma och kurera mig ett tag. Bring it, baby!

mera mardrömmar.

Jag och Fine stod på en brygga på Ingarö-sidan av Grisslingefjärden. Natt. Några prickar på himlen som jag först trodde var stjärnfall innan jag insåg att stjärnfall ritar streck över himlen. De kom närmare och då syntes par av prickar. Flygplan. De kom ännu närmare, glödde. Sedan flög de över våra huvuden, norrut, brinnande jetplan som kraschade in i skogen på andra sidan vattnet. Jag kunde svära på att det var vad jag hade sett. När jag vaknade upp senare på natten och såg avlägsna flammor utanför fönstret visste jag att vi behövde dra på en gång. Mamma och pappa ville inte. Jag fick skrika på dem. Mycket. Kelso stretade emot men jag höll honom hårt, hårt och försökte balansera en kasse med fotoalbum på axeln. Ovärderliga saker får inte brinna inne. Sen flög jag runt, bokstavligt talat, och pratade med folk. Berättade vad jag sett, undrade vad som hänt. Ingen hade sett några flygplan. Inte brandkåren heller. Sen började det om. Eld och lågor, få folk att förstå att vi måste fly för att inte dö. Igen och igen.

Nya avsnitt av grymma sitcoms. Det är en av få anledningar till att hösten kan vara välkommen. Det och att kunna ha på sig mina nya Docs. Rawr!

personer jag blev ytligt förälskade i förra veckan:

1. David Tjeder, lärare i genushistoria på SU. Är överentusiastisk, använder fler adjektiv än vad behövs och drar engelska one liners.

2. Tjejen i kassan på Espresso House i Kista.
"Sitta här eller ta med?"
"Sitta här."
"Åh, vad mysigt!"
Till alla.

3. Random snubbe jag satt bredvid på bussen.
"Have a nice day!"

när man finner sig utan någonstans att bo är det tur att man har vänner

Plötsligt utbröt tumult och på mindre än en timma var kånken packad med det nödvändigaste och jag var på väg hemifrån. Den ryggsäcken är banne mig otrolig. En veckas leverne fick utan problem plats. Jag sov på tältsängar hos underbara vänner som jag aldrig skulle klara mig utan, begravde näsan i tjocka skolböcker för att slippa tänka när jag väl förstått att psyk och soc inte riktigt var för mig. Eller så är det jag som är för frisk för dem. Jag spelade mycket Wordfeud. Det är nice. Jag som haft sug efter alfapet i flera år men ingen att spela mot.

Nu är jag hemma igen. Min lilla röda anteckningsbok är full av klotter. Det var den och jag i en vecka. Mardrömmarna har inte riktigt släppt än. De ligger kvar där inne och försöker omvandlas till ett minne, ännu hellre prosa.

Nu måste jag tvätta. För även om det går att ha sitt liv i en kånk en vecka så kräver det lite backup-arbete.

Hm. Fast nej. Jag tror jag rymmer hemifrån istället. Den som kan inkvartera mig för en natt eller två är jävligt söt. Call me!

le mys d'automne

Solen skiner, himlen är blå och träden visar upp en mer blandad färgpalett än jag är van vid. Jag känner mig lite dålig som knappt stoppat nosen utanför dörren. Kanske blev jag avskräckt när resultatet av att katten gick ut var en present i formen av en död mus? Man tackar, liksom. Nej, det verkar onödigt att tänka på hur mycket jag borde göra när det jag gjorde också var väldigt fint. Te, choklad, film och Richard. That's some good stuff, ey!

Nu när jag lämnats ensam resten av dagen kan jag ägna mig åt en del annat som behöver göras, som att byta lakan, göra manikyr, fylla i två enorma psyk-formulär och läsa några hundra sidor i boken jag är inne på (fluffigt, romantiskt). Let's rock this saturday night!

dagens tre bra saker:

1. Mamma hittade en skrift från längesen när hon rotade bland gamla saker hon sparat. Jag har ännu inte hunnit fördjupa mig i den, men den utlovar ju onekligen väldigt bildande läsning!

2. Jag mötte upp Metral för att plugga. Vi hann ungefär bara med att åka till Frescati och leta reda på de kompendier jag behöver för terminen, men det var trevligt att hänga ändå. Särskilt eftersom hn var så söt och hade köpt med sig Pocky till mig :)

3. Den bekvämaste skjortan i mannaminne, en höstig klänning och en stickad tröja med vita och rosa ränder från Myrorna. I freakin' love it! Det var egentligen mamma som skulle handla kläder, men jag borde insett att det var kört så fort jag gick med på att gå in i affären.

vad jag tänker på när det regnar ute.

Sängen är min nya hang out-spot. Jag går och lägger mig tidigt, läser tills jag inte kan hålla ögonen öppna och sover sedan tills det inte går att ens halvslumra vidare längre. Jag snittar tio timmar varje natt. Jag närmast kryper upp ut i livet. Idag tänker jag inte låta det sträcka sig längre än husväggen. Det regnar ute. Att plugga går segt. 8 sidor tar mer än en timma att läsa. Jag är olycklig.

I mitt huvud snurrar tankar om barn. Jag vill ha en mage att klappa på, en bebis att gosa med, en lintott att kittla på magen och sjunga ramsor för eller en lillgammal som sitter i knät och ställer frågor om allt som är viktigt och underligt i världen. Inte för att jag ska ha barn eller så. Idag är den sortens enkla glädje den enda jag kan känna samhörighet med. Jag hoppas verkligen att tillfälle ges så jag kan flytta in hos mina sysslingar några dagar i vinter. Att mysa med dem gör mig allt annat än olycklig.

Varför är det så sanslöst nice att gå upp på morgonen och det första man gör äta några godisbitar? Varför? Det är ju inte bra på något sätt!

Glädjen i att...

Känna sig avvisad av världen. Gå och lägga sig klockan nio. Läsa i två timmar. Ha svårt att sova. Vakna konstant mellan mardrömmarna. Inse vid femtiden att blodet rinner och ställa sig i badkaret för att tvätta sig och ignorera kattens fascinerade blickar. Gå och lägga sig igen och försöka övertyga sig om att livmodern inte alls krampar så farligt att man måste gå ur den varma sängen igen för att fixa en varmvattenflaska att trycka mot magen. Ge upp efter en halvtimma. Halvsova i ett hav av skräck till klockan nio. Happy happy!

pre-höst nostalgi.

Morbror Birre åkte hem inatt. Nu är huset lite lugnare. Birre är pratglad, vilket är väldigt trevligt, men ibland lite ansträngande. Särskilt på morgonen när det känns som om man har ett ton tallbarr i huvudet.

Det känns helt fel att tänka, och än mer att erkänna för omvärlden, men det är alldeles för varmt ute nu. Jag har mentalt ställt om till höstläge för länge sen. Det känns väldigt förvirrat att när jag nu klär mig för höstväder svettas som en gris. Jag som har hittat en assoft mockajacka längst in i garderoben och har längtat lite efter mina baskrar. Inte blir det väl bättre när jag fått hem mina röda Dr Martens-kängor heller. Ish.

doing the birthday jammin'

Det finns två riktigt fina saker med att fylla år. Först att man får femtontusen små kommentarer på facebook. Det är lika fint som falskt (för de som egentligen bryr sig hör av sig ändå) men gör mig ändå glad. Det andra är att man får bestämma vad som ska ätas. Jag ropade för thailändskt och mamma lyckades ordna ett bord åt oss på det mysigaste och plojigaste stället på Södermalm. I like! Där var hela fina familjen, morbror Birre och Richard. Vi hade en riktigt mysig kväll, och det är allra viktigast.

Nu ljuger jag alltså inte längre när jag säger att jag är 22. Har ju gjort det ett tag nu. Oopsie!