Hört på bussen:

Ungdomar i grupp, ca 15 år.
1: Killarna i min klass har en så rolig lek, asså. De ska kyssa varandra.
2: Va? Vad sa du?
1: Ja, alltså, de ska kyssa varandra så länge de vågar och den som inte drar sig ur vinner.
2: Haha, okej.
1: Men tänk om de skulle börja, liksom, mm~. Du vet!
2: Haha, ja jag vet, herregud!

the time is 9:30 pm, one hour after the participants have eated suger cubes saturated with LSD.

Här firas ingen påsk. Påsk är för kristna och såna som bara gör det som alltid gjorts i någon slags tradig ordning utan att det någonsin ifrågasätts. Vi tillbringade istället långfredagen (aka en ledig dag, woho!) framför TV:n och lördagen på promenad. Väldigt nyskapande må jag säga! Hur som, ett trevligt dygn med Emmy, Micke, Victor och Richardo.

#gnäll

00:09 Spontan gråtattack. Längd ca 30 sek.
01:00 Ligger i skarven mellan mamma och pappas säng. Jag är officiellt fem år gammal igen.
01:25 Pappa hittar mig. Vi utbyter några ord. Han somnar.
01:40 Mamma lägger sig på andra sidan. Om jag inte koncentrerar mig på att andas lugnt får jag panik över den ihållande smärtan i bröstet som aldrig går över.
02:00 Mamma börjar snarka. Jag är trött på att stirra rätt ut i luften.
02:05 Flyr till mitt rum och ringer Kassploj.
02:10 Öppnar ett block och skriver tills jag får kramp i handleden.

03:00 Lägger mig min egen säng. Försöker få sällskap av katten, men efter två minuter springer han iväg. Ny gråtattack.

03:05 Tänker att jag läser tills ögonen håller på att falla ihop för jag står inte ut med att vara ensam med mina egna tankar längre. Envis som jag är vägrar jag ta min sömnmedicin. Jag läser en självbiografi av och om en deprimerad, amerikansk tjej i 20-årsåldern i slutet av 80-talet. Finner detta:

Vi är så irriterande, kan se det mörka i allting, och vårt ständiga missnöje förstör på nåt sätt allting för andra. Det är som att se en film som man tycker är kanonbra, spirituellt upplyftande, väldigt kul trots sina brister, och så är du med nån som går på filmskola eller arbetar som filmkritiker, som tenderar att analysera varje sekund av filmen tills den rena glädjen som du känner därför att du gör det - det finns ingen anledning att förklara varför - utplånas av alla pedanterier och hårklyverier. Det slutar med att denna surkart förstör din kväll, kväver känslan, sabbar nöjet. Ja, så är det att vara med någon som är deprimerad. Bara det att det inte är bara en film eller en kväll. Det är hela tiden.

Endast jag kände till sanningen om livet, visste att det hela var en fruktansvärd nedåtgående spiral som man antingen kunde erkänna eller förneka, men förr eller senare skulle vi alla dö.

-- "Prozac, min generations tröst" av Elizabeth Wurtzel

04:40 Släcker och försöker sova.
06:00 Första uppvaknandet.
10:00 Frukost.

Nästa natt blir det piller. It's gotta be. Måste be läkaren om fler. Jag kan inte ta nätter som denna.

äntligen sommarlov.

På måndagen låg jag och stirrade in i väggen. På tisdagen grät jag i panik. Allt var glasklart i mitt huvud. Jag visste exakt vad som behövde skrivas och jag kände att jag hade koll på fakta och diskussion. Ändå gick det inte. Det var helt omöjligt för mig att skriva en enda begriplig mening. Den kvällen kom min kära moder hem och skrev in den viktigaste strukturen på datorn medan jag berättade för henne hur det skulle se ut. Bara att titta på ordhanteraren ökade pulsen vid det laget.

På onsdag morgon vaknade Richard bredvid mig. Sen har det bara gått bra. När ångesten har flugit som eldsprutande drakar i magen på mig har han pussat mig i nacken och påmint mig att andas. När jag inte ätit ordentlig mat på hela dagen poängterar han försiktigt att vi kanske borde göra middag. Mellan starcraftmatcherna (som gjort min tentabubbla ständigt spräckt av skratt) och det eviga källsökandet har han kilat ner i köket och gjort te. När jag har haft tid på psyket har han följt mig dit och suttit och väntat utanför utan mer än en kaffekopp och musikspelare som sällskap. Det är inte möjligt att ha en bättre pojkvän än mitt mirakel.

PS. Nu ska jag lägga mig i sängen och förhoppningsvis få sova gott för första gången på många månader. Det är första natten med sömntabletter. Undrar om jag kommer skicka roliga sms eller klottra ner hela väggen? Bara några av de roande incidenter som hänt bekanta som ätit sömnpiller. Det blir spännande.

you're just another brick in the wall.

Hur kunde jag låta mig glömma hur tentaångest känns? Topp ett hypotes är att det var en överlevnadsstrategi. Känslan går inte att ta miste på, hur det verkar som om man försöker vända ut och in på sin egen kropp och paniken i att man vet exakt hur det borde gå till och hur vidrigt ont det kommer göra.

16:01 <@meisgreece> Hur ska man kunna koncentrera sig på hegemonisk maskulinitet, statliga utredningar och homosocialitet när man måste tänka "andas in, andas ut" konstant?

to have and to hold - depeche mode

Jag önskar bara att jag visste var jag ska ta vägen, men nu jag letar mig åtminstone fram. Jag står inte stilla längre. Det är viktigare att ha med sig ett anteckningsblock och penna än en bok i väskan. Det tyder på något, att jag måste skriva skriva skriva. Kanske nu när jag börjar lära mig att leva med mina känslor (med fokus på börjar) kan jag uttrycka dem på något lugnare, konstruktivt och vanligare sätt än tidigare. One can only hope.

I need to be cleansed
It's time to make amends
For all of the fun
The damage is done
I feel diseased
I'm down on my knees
I need forgiveness
Someone to bear witness
To the goodness within
Beneath the sin
Although I may flirt
With all kinds of dirt
To the point of disease
Now I want release
From all this decay
Take it away
And somewhere
There's someone who cares
With a heart of gold
To have and to hold

a sixty ton angel falls to the earth.

Det här är ett tillfälle när det skulle lämpa sig att hålla käften och låta bilderna, musiken, tala för sig själv. Jag kan ändå inte låta bli. Faktumet att det var Steven Wilson, Gavin Harrison, Porcupine Tree som postade denna på facebook säger något om hur bra det är. Originalet ligger någonstans i bakgrunden under delar av sången och upptar hela slutet. Det spelar ingen roll. Mångfalden kommer fram ändå, och den är så vacker. Jag blev helt mållös och Kassploj måste trott att jag dött eller något liknande. Kanske gjorde jag det. En bit av mitt hjärta kändes som om det höggs av och smulades sönder. Så bra är det. De som inte gett Porcupine Tree en chans borde vara livrädda över vad de kanske missar. Love of my life.

PS. Påminner mig också lite om Red Hot Chili Peppers video till Tell Me Baby.

Inte jag som tagit bilden och fått glädjen att se Blackfield live.

If you knew the man I used to be
Please hold me under the sea
Or scratch my arms til they bleed
Save me
Will you help me to feel the glow?