tisdag 30 november 2010

Min HTC Wildfire klarar mot all förmodan att spela upp .ogg-filer. Det trodde jag inte. Coolt!

tankar om snö.

I think it's a 0536
Jag är ovanligt icke-förbannad över snön. Kan nästan till och med kanske erkänna att jag faktiskt tycker om den. Dock kommer den åsikten bara hålla i sig till strax efter nyår. När vinterhögtiderna är över fyller den ingen funktion, nyhetens behag är för länge sedan över och det är hög tid för sommar igen! Jag vill städa ut skiten i januari och ha minst 15 plusgrader igen senast i mars. Låter det okej?

Ikväll åkte vi pulka/sopsäck på scouterna. Det kom inte så många ungar varför det inte blev så jävla mycket drag, men det var kul ändå. Det var kul att rulla runt och ha snöbollskrig och åka nerför backen så det sprutade snö i hela ansiktet. Jag kunde för en gångs skulle inte sluta skratta.
I think it's a 0543

söndag 28 november 2010

formalia och småpotatis, men fan vad jag hatar det.

I think it's a 4519
Arbetsförmedlingen är verkligen ett djävulskap. Ett dåligt skämt. Kostymgubbarnas påhitt. När jag först jobbat, blivit utbränd och sjukskrivit mig själv (gjort mig arbetslös) i ett halvår vände jag mig dit i tron att de kunde hjälpa mig att åstadkomma någonting. Notera att någonting verkligen bara innebär ordets exakta mening. Något. Jag trodde inte att jag i deras sällskap på något automagiskt sätt skulle få en anställning, utan snarare att jag kanske kunde få lite tips med CV och såna grejer. Därför blev jag megaförvånad när min handläggare brett berömde mig över att jag orkat ta mig dit och hade sånt förstående över min situation. Den kunde de nämligen hjälpa mig med! Oj så trevligt, tänkte jag. Hen skulle kontakta min psykolog så vi kunde sätta oss alla tre och komma på en bra strategi för att få ut mig i arbetslivet igen. Coolt. Tills hen inte hörde av sig. Tills när jag försökte få tag på henom fick höra att hen var på semester. Tills jag helt plötsligt fick en kallelse från en annan handläggare som krävde min närvaro. Jag vägrade utan pratade istället med henom på telefon och krävde att få veta vad som hände. Nej, den första handläggaren hade då blivit sjukskriven. Varför det nu skulle vara så komplicerat att meddela detta för hens kontakter förstår jag inte riktigt. Den nya handläggaren var mäkta optimistisk och sa att "nej, men vi kan hjälpa dig!" Även hen skulle höra av sig till min psykolog för att sätta upp ett möte. Denna gång var jag aningen mer skeptisk. Och hör och häpna! Inom några månader fick jag ett brev från arbetsförmedlingen där de eftersom jag inte haft någon kontakt med dem på länge ville avskriva mig som arbetssökande. Fuck you, tänkte jag, och ett tu tre var jag avskriven.

Lite över ett år senare är jag väldigt deprimerad, mitt i skiftet mellan två psykologer, två terapier, två vårdinstanser och ska för första gången få sjukersättning för att jag faktiskt inte är i form att jobba, vilket jag inte varit sedan december 2008. Läkaren har till och med intygat att försäkringskassan inte kan sätta mycket mot utlåtandet han givit som anledning till sjukskrivning. Dock krävs det tydligen att man är inskriven som arbetssökande på arbetsförmedlingen för att kunna få sjukersättning. Jag pluggar halvtid. Det fungerar. Jag ska bara sjukskrivas på halvtid. Alltså måste jag påstå mig vara arbetssökande för att få sjukersättning på den halvtid som jag inte pluggar när jag i själva verket inte orkar mycket mer än det. Och jag vill verkligen inte ha något som helst mer arbetsförmedlingen att göra. Oh, the irony.

fredag 26 november 2010

electricity from the pills in me.

Jag vill kräkas upp medicinen. Men egentligen bara nästan, för det är ganska otrevligt att spy. Frågan är om det inte är värt några minuters obehag om det betyder att man slipper biverkningarna. Vad som beror på medicinen och vad som är ren och skär depression är förstås självklart svårt att veta, men säkert spär den på redan jobbiga symptom och gör dem ännu värre.

Sömnen är det mest kännbara. Första veckorna var jag som en klubbad säl och sov hur mycket som helst och när jag väl var vaken var jag rätt sänkt. Nu är det lite tvärtom. Jag har svårt att somna och vaknar tidigare och kan inte somna om. Hittills i mitt liv har jag haft den stora begåvningen att kunna somna lite när som helst och var som helst. Jag har aldrig varit en person som legat och vridit och vänt mig i sängen utan att kunna sova. Jag har somnat snabbt och har jag vaknat har det inte varit några som helst problem att snabbt somna om. Nu är det slut med den friden. Den här veckan har jag sovit två gånger på soffan framför tvn eftersom jag tröttnat på att ligga i sängen och tråka ihjäl. Man somnar alltid framför en film och tills dess har man något att göra. Det är ganska mysigt med täcke och kudde, men fastän jag sov på en soffa i över fem år så måste jag säga att jag var lite mindre då. Lite kortare och lättare. Det är inte helt optimalt. En annan dag började jag nästan gråta när mamma ville laga lasagne till middag eftersom det enligt mig skulle ta alldeles för lång tid. Jag var så trött att det gjorde ont och gick och la mig direkt efter middagen (som fick komma fram på fem minuter). Då kunde jag plötsligt sova 13 timmar för att nästa natt inte kunna somna igen. Jag ska försöka få till en rytm nu så kanske det blir lättare.

Det som är värst idag och igår är att jag har ont i huvudet, men bipacksedeln specificerar inte hur användandet av värktabletter ska gå till. Jag blir jätteosäker på om alvedon är ok eller inte. Alltså har jag ont och känner att jag inte kan göra något åt det. Så fruktansvärt frustrerande. Mest när man bara vill sova bort skiten och inte kan somna!!!!!!!

Båda gångerna dosen höjdes blev jag jättetorr i munnen i en-två dagar vilket kändes mycket obehagligt. Det är ungefär som att gå omkring och var supernervös precis hela tiden. Inte speciellt troligt.

Inte har jag blivit bättre heller. Jag har visserligen bara ätit den i drygt två veckor så det är inte förväntat att den ska ha gett effekt än, men det är svårmotiverat att äta den när den är så obehaglig. Den känns i kroppen. Utöver symptomen så känner jag att något är lite off. Det är svårt att förklara. Kanske är det hundra procent psykisk, men något är det. Det är små saker som att hjärtat slår lite snabbare och att kroppen är lite skakigare. Hela jag känns annorlunda.

Inget av detta hjälper humöret. Verkligen inte. Jag har aldrig varit så här deprimerad i hela mitt liv. Aldrig har livet verkat mer meningslöst eller jag själv känts mer värdelös. Otroliga mängder tid har jag stirrat i taket eller in i väggen. Den ångest jag de senaste fyra åren känt över att gå och lägga mig är som bortblåst, för jag behöver inte oroa mig för morgondagen. Den är redan förlorad. Att vara vaken fyller ingen funktion. Det är meningslöst. Jag kan lika gärna sova. Om jag nu lyckas somna.




A good impression of myself

Not much to conceal
I'm saying nothing
But I'm saying nothing with feel

I simply am not here
No way I...
Shut up, be happy
Stop whining please

Because of who we are
We react in mock surprise
The curse of "there must be more"
So don't breathe here,
Don't leave your bags

The dust in my soul
Makes me feel the weight in my legs
My head in the clouds
And I'm zoning out

I'm watching TV
But I find it hard to stay conscious
I'm totally bored
But I can't switch off

Only apathy from the pills in me
It's all in me, all in you
Electricity from the pills in me
It's all in me, all in you
Only MTV, cod philosophy

We're lost in the mall
Shuffling through the stores like zombies
What is the point?
What can money buy?

My hand's on a gun
And I find the range, God tempt me
What did you say?
Think I'm passing out

Water so warm that day
I counted out the waves
As they broke into shore
I smiled into the sun

The water so warm that day
I was counting out the waves
And I followed their short life
As they broke on the shoreline
I could see you
But I couldn't hear you

You were holding your hat in the breeze
Turning away from me in this moment
You were stolen
There's black across the sun

onsdag 10 november 2010

2010-11-10

Listan över biverkningar av pillren är enorm! Det är så att det känns ännu läskigare att äta dem. Det verkar som om varenda kroppsligt tillstånd förutom döden är med på listan, till och med koma! Det i kombination med det faktum att jag inte får kombinera dem med alkohol gör mig betänksam i huruvida dessa piller ska göra mig gladare. I alla fall om man ska försöka skämta om det. Vad är bäst? Döden-depp men fungerande kroppsliga funktioner (ingen diarré, muntorrhet, huvudvärk, illamående, muskelspännningar etc) och tillgång till alkohol (vilket gör mig fnissig == gladare) eller lyckopiller som riskerar att min kropp utsätter mig för en trevlig åktur genom biverkningarnas rike och noll tillgång till ovan nämnda fniss? Jag lär ju märka. Jefla fuckers.

söndag 7 november 2010

den 4e november

Jag fick kommenterat att jag med mindre frekvens gör min röst hörd genom denna blogg. Om det eventuellt är någon där ute som undrar samma sak utan att fråga mig rakt ut kan jag härmed ge en kort förklaring, eller i alla fall låta er dra era egna slutsatser av följande text.

Ny diagnos och tid hos läkaren på tisdag för diskussion om lyckopiller och halvtidssjukskrivning. Jag har aldrig gråtit hos någon av mina psykologer innan i torsdags. Jag har alltid undrat varför tidigare behandlingar trots att de hjälpt ändå har lämnat mig med känslan att något är fel. Nu blir det ny terapiform, ny psykolog och ett nytt upplägg. Ett till ett och ett halvt år ska det ta. Ska jag äntligen vara bra sen? Kunna starta ett liv som rör sig framåt? Jag blir bara äldre och allt större del av mitt liv försvinner in i någon slags sankmark av sjuklig svaghet. Jag vill orka och kunna ta mig för lika mycket som alla andra. Vad är poängen med allt när det känns som om fyra års kamp knappt resulterat i någonting? Jag kan inte låta bli att tycka att allt vore så mycket lättare om min existens vore ungefär hundra procent mindre påtaglig i världsalltet. Livet är så fruktansvärt orättvist.