i got a scar where all my urges bled

Åh, det börjar bli så svårt att andas nu. Hjärtat slår för fort och hårt och gorillan bygger återigen ett bo på min bröstkorg. Jag är hösten 2006 igen med den lilla skillnaden att jag inte får panik och lägger mig i en krampaktig hög på golvet. Istället känner jag mig förtvivlad. Varför kommer det bara tillbaka och tillbaka? Var det fel att tro att jag blivit frisk? Ska jag tro och oroa mig över att det här ska komma tillbaka och stanna resten av mitt liv? Jag ska till min psykolog imorn igen eftersom jag är tillbaka på ett besök i veckan-nivån. Då kommer de officiella termerna, diagnoserna. Panikångest och depression. Min aptit försvann ut genom fönstret igår och idag kan jag inte andas, så det känns rätt spikat. Helvetes jävla skit.

redan?

Idag fick jag ett erbjudande (läs reklam) från ett stort svenskt klädföretag i ett sånt där kuvert man inte kan återvinna, hem i brevlådan. "Uhum" tänkte jag och öppnade. Vad jag inte var beredd på att det var reklam för årets höstkatalog. Eh. Okej. Det är första april imorgon (vilket förresten märks extra tydligt i år). Det är har bara nästan blivit vår och det här är första veckan med ordentlig sol. Knappt har man börjat hoppats på att sommaren kanske dyker upp i år också förrän man blir påmind om att det inte alls är långt kvar innan det blir höst och hela skiten börjar om igen. Vad är det för jävulskap?!

votre passeport, s'il vous plait?

Jag hämtade ut mitt nya pass i onsdags. Det gick på två röda. Sedan ställde jag mig vid ett avsides bord för att stoppa ner det i handväskan och det nya ID-kortet i plånboken. Nuförtiden tar de ju bilderna på polisstationen istället för att man i förväg ska bege sig till en fotoautomat. Det känns ganska praktiskt. Jag minns exakt hur det var när jag tog den förra bilden för fem år sen i en automat som inte tog en enda bra bild och jag i sista sekund hann kasta mig fram och välja denna innan den automatiskt skulle välja bild nummer ett, vilken var fruktansvärd. Jag ser ut som jag gjorde då på den bilden. Den vart hyfsad. Jag tror till och med att mitt ex fick ett ex.

Nutidens bild är inte i närheten. För det första måste de fixa bättre bildredigerare på polisen, för det är på tok för mycket kontrast och svärta. Eller, skämt åsido, så är jag väl snarare jävligt missnöjd med personen framför linsen. Misslyckad, utsliten och med fett hår. Jag frågade polisen om jag fick le. Det fick jag inte. Så det här är mitt officiella utseende tills jag är 24. Jippie.

PS.

Okej. Som vanligt känns allting rätt mycket bättre efter att jag har sprungit. Å andra sidan har jag nog aldrig tagit ut mig lika mycket som jag gjorde nu. Jag hade helt klart klätt mig för varmt och svetten lackar som aldrig förr. Härligt härligt. Nu gäller det bara att fortsätta i den här takten resten av dagen.

arriving somewhere but not here

Idag är dagen då några tårar får komma fram, blandas med tandkräm och kväljningar när jag försöker nå ända bak till visdomständerna. Idag är dagen då jag äntligen får hulka lite, och inte ens katten är här och hör på. Idag är dagen då jag är så jävla förbannad och ledsen på mitt liv. Och det blöder någonstans på mitt huvud. Jag ska plocka upp mig själv och ge mig ut i solen, alldeles snart. Jag ska bara drömma mig tillbaka till bättre tider först. Gamla familjebilder är det bästa jag vet. Särskilt när min familj är i dem. Kan de inte komma hem snart? Jag är trött på att vara helt ensam.

this is snapshot day

Det märks att det är söndag. Syrran dammsuger och lagar sin säng samtidigt. Jag ska ut och springa och sedan försöka smyga fram lite glass till Beck. Förmiddagen var lugn och skön med en liten promenix. Det såg ju ut att bli så fint väder, men så började det snöa istället.

Bästa sättet att använda sin ipod tycker jag.

Den här bilden (och den här) är enbart i sin existens förklaringar till varför man inte bör fota porträtt med vidvinkel :) Men lite roligt är det allt!

Alltså, billigt vidvinkel. Sjukt svårt att få något rakt. Optisk illusion. Me hates it.

Daniel fotade marken var tionde minut. Tydligen var strukturfotografi poppis idag.

Kolla vem vi träffade på! Dagens bonus!

Och ja, vi var ju i stan igår och trängde oss in i folkhavet på megastore. Det ska ju stänga (vid Sergel) och rear för fullt. Gissa hur mycket folk som helt plötsligt är intresserade av att köpa CD-skivor när man sänker priset med 30%? 15 minuters kassakö. Och jag och Daniel. Hittade denna skapelse och fick lov att passa på fastän jag absolut inte har råd (speciellt inte efter lyxshopping mitt i veckan). Den har trots allt hängt på min önskelista i säkert två år. Opeth - Blackwater Park.

like a cancer scare in the dentist's chair

Jag vet inte om jag någonsin varit så nervös i hela mitt jävla liv som jag var i morse i väntrummet. Det kändes som en panikattack utan paniken och utan ångesten. Eller, jo, det fanns lite ångest där också, men inte samma sorts ångest. Kroppen kändes stel och klumpig som ett hönsnät och det gick inte att andas. Jag kunde inte andas för att slappna av, och det var nog det värsta. När de sedan talade om att jo, jag hade ett litet hål i en visdomstand fick jag den här gången också lägga mig på golvet för att andas mig igenom det. Alltså, att laga ett sånt litet hål har jag gjort förut. Med tid och lugnande medel klarar jag av det, garanterat. Det vet mitt huvud, men inte kroppen som alltid överreagerar.

Nu känner jag mig mest lite uppgiven och irriterad. Jag har ju kämpat som en galning med de där tänderna! Dock är det inte så konstigt att det är visdomständerna (som är så pass nya att jag väldigt nyligen faktiskt insåg att de existerade) som fick ta stryk. Tandisen gav mig lite tips om hur jag skulle borsta dem och jag känner mig redo att ta mig an uppgiften! Borrning blir den 29 april, vilket är onödigt långt fram. De senaste månaderna har jag verkligen insett hur överbelamrad vården är. Jag oroar mig mer för mitt eget orande än själva ingreppet, hittills i alla fall. Jag känner mig mest irriterad över att behöva stå ut med mig själv och mitt ältande i över en månad.

PS. Anna Larsson och jag kommer väldigt bra överens. Jag håller med henom i nästan alla henoms kolumner (i SvD). Idag ser jag att även hen reagerade på våldtäktstemat i Beck för någon vecka sen. Läs!

röda rosor på vit bakgrund

Polisen var snäll. En av dem gav mig till och med en komplimang för min halsduk. Den må ludda av sig som en galning, men den är underbar! Och på tal om kläder... För att fördriva lite tid begav jag mig efter besöket hos ordningsmakten till mastodontköpcentret i närheten. Egentligen har jag inga pengar, men jag tänkte mig att jag skulle köpa underkläder, te och annat tråkigt nödvändigt. Det blev inte riktigt så.

För många månader sen hade en känd bloggare på sig ett plagg som jag blev totalt förälskad i. Enda haken förutom den ekonomiska aspekten var att plagget säljs på MQ. De få gångerna jag satt min fot där har jag tänkt att jag aldrig vill komma tillbaka. Men nu, med lite tid till övers, ville jag i alla fall kika på den där toppen. Jag kände mig verkligen som en inkräktare och helt malplacerad bland alla märkeskläder. Jag letade upp det jag letade efter och insåg att plagget inte alls kostade lika många sedlar som jag befarat. Det var till och med möjligt för mig att köpa det, även fast jag egentligen inte alls har råd. Jag provade, ringde mamma, älskade det och bestämde mig för att det stod toss skrivet med stora bokstäver på det. I'm so happy!

Förutom att de har snygga kläder är detta värt att notera om MQ:

1. Det är det enda stället där en person öppnat dörren till provhytten när jag stått där inne. Jag hade precis tagit på mig bh:n igen. Tack så mycket!

2. Personalen hade verkligen gått charmkursen. Expediterna hjälpte kunder som provade kläder och konverserade i kassan. Trevligt!

Och detta är så mycket modeblogg som detta någonsin kommer bli.

jag älskar skogen!

Jag blir på så otroligt mycket bättre humör när jag vaknar upp till solsken. Tack världen för det! Jag kom precis in från en skogspromenad. Det var helt underbart, om än halkigt, blött och lerigt. Gummistövlar fullproppade med raggsockor löser det på nolltid. Varje gång jag går på skogsstigar inser jag hur mycket hemma jag känner mig där. När jag var liten lekte vi jämt i skogen. Det finns ett sånt otroligt lugn där. Idag hittade jag dessutom en liten höjd mitt i skogen med fin utsikt som blir ett perfekt fikaställe en annan minst lika solig dag.

Nu ska jag laga en stor kopp te att njuta av innan jag ger mig iväg igen. Jag ska till polisen för att fixa nytt pass och leg (det kommer kosta en förmögenhet!!) och sedan bege mig ut till världens ände för att spendera tid med Daniel.

Ho ho, hi hi, ha ha! Jag och Daniel för ungefär ett år sedan. Men jag är snällare i verkligheten :)

lundi

Igår var det måndag. Det var en lite stressig dag, samtidigt som den involverade en hel del dötid. Jag träffade syrran i hamnen innan jag drog in till stan. Hen var på ett strålande humör, vilket passade utmärkt eftersom det fina vädret sa tack och good byes efter lunch. Vi promenerade runt och kikade, fotade och handlade lite småprylar. Eller, hen shoppade upp halva apoteket och jag tittade på. Hittade en burk vitaminpiller för vegetarianer som jag antagligen hade köpt på stört om jag vore rik. Ska istället göra upp en plan för framtiden. Jag är fullständigt medveten om att kosttillskott inte kan ersätta riktig, bra och varierad mat, men jag vill inte ta några risker. För mig är det inte bara att åka ner till läkarn och ta ett blodprov i fall att något eventuellt gått på tok. Det ska inte gå på tok för jag kan inte med att hamna i blodprovs-situationen. Alltså låter det trevligt med ett litet piller istället.

Total kollaps på bussen in till stan där jag mötte Daniel, åt middag, och drog oss mot vasastan. Det var det avslutande kurstillfället och (nästan) alla hade med sig printade bilder att visa upp. Dessutom fikades det en hel del. Det var väldigt kul. Alltså, bilder är det bästa som finns. En del av de andra hade ett tema på sina bilder och jag ångrade nästan att jag inte körde bara Israel, rakt av. Sedan kom jag på att enda sättet för mig att finansiera skiten var att sälja bilderna vidare till mappa, så det blev några med högre affektionsvärde, så att säga. However. Printa dina bilder! Det är så mycket coolare än att se dem genom en skärm.

Dagens rapport från toss till verkligheten lyder som så att jag mår fruktansvärt och passar på att skrika rakt ut då ingen är hemma. Tack och hej.

tidig vårpromenad?

Termometern visar på sju grader och solen skiner igenom ett tunt molntäcke. Det är okej. Äntligen är det barmark åtminstone på vägarna. Jag går och lyssnar på Liftarens Guide Till Galaxen och ler för mig själv. Blir återigen påmind av hur imponerande det är med människor som kan imitera eller fabricera olika röster. Boken blir mycket mer levande och det blir enklare att hålla isär alla karaktärer. I love it.

but what's normal now anyhow?

wish i was old and a little sentimental

söndag, bilder

Det är skillnad mellan helg och vardag, även fast jag är sjukskriven/arbetslös och inte gör något mer intressant än att gå hemma och plocka dagarna i ända. Det är skönt att vara ensam och bara lyda under mig själv och mina behov på vardagarna, och det är mysigt med familjens sällskap på helgerna. Det känns lite sorgligt såhär på söndagen. Dock är ju imorn inte vilken dag som helst, utan måndag med avslutning på fotokursen. Det ska bli kul att kolla på allas printar och se vilken sorts bilder de valt ut.

Jag kom på idag att eftersom albumet är färdigt måste jag komma på ett nytt projekt att pilla med för att få dagarna att gå. Annars kommer livet kännas lite mer åt helvete rätt så snart. Fasiken. Vad ska jag göra? Jag har inga idéer alls. Resten av söndagen tänker jag i alla fall spendera med högen papper jag fick av den nya psykologen (jag måste fylla i hur många papper som helst om hur jag mår och sover och äter och sånt), Beck och en promenix.

Bilder jag kom på inte hade redigerats. Togs en dag, jag minns inte vilken, för inte så länge sedan, när jag och Daniel tog en promenad i den smältande snön. Nu har det hunnit komma ny som ska smältas bort. However, bilder:

Någon som har en aning om vad detta är för spår? Det är ju varken katt eller hund och jag funderar på vilket litet djur det är som kan springa omkring i skogarna här...

emmy och tove

Tove drog med Emmy som drog med mig för en snabbfika igår. Jag hade inte träffat Tove sedan sminkkvällen i januari. Hen var korthårig och lika peppigt glad och underbar som vanligt. Jag längtar redan tills jag får träffa henom igen. Jag älskar det där, att bara slå sig ner med något gott att smaska på och bara prata. Särskilt när det är med två så pass fina människor. Det kan jag göra varje dag!

Tove drog efter ett tag iväg på egna äventyr och jag släpade med Ems på lite jeansshopping. Jag hatar verkligen att köpa jeans. Storlekarna ändras hela tiden, och det känns om om det finns få saker som är värre för mitt självförtroende än att försöka komma i ett par jeans som visar sig vara för små. Tack och lov hade det inte ändrats alltför mycket den här gången och jag träffade rätt på en gång. Så fort jag hittat ett par som till stor del uppfyllde mina krav köpte jag dem och drog vidare. Kanske borde man gått till flera butiker och hittat det där gyllene paret som sitter helt perfekt, men sånt tålamod har jag inte, och speciellt inte med jeans. Ems visade sig dock vara ypperligt sällskap. Goda råd och kommentarer och ett idogt letande bland hyllorna som imponerade ;)

För mig beskriver de här bilderna ytterligare behovet av ett vidvinkelobjektiv. Jag börjar driva alla till vanvett med det här tjatet, men... det bara är så. Bilderna är tagna med kitobjektivet jag fick till min Nikon D40. Det är alltså inte så kvalitativt, men det är det bästa jag har. Efter att ha använt det ett tag nu börjar jag också fundera lite över om jag inte borde införskaffa mig ett normalzoom istället för att fast vidvinkel. Typ en 24-70/2,8. Ett sigma förstås. Nikons motsvarighet skulle jag antagligen behöva sälja mig själ för att ha råd med. Och det är nödvändigt med ett fast bländartal, för det här tjafset med 3,5-5,6 är ju galet. Dock lockar ju fasta objektiv med att vara så otroligt fint skarpa och klara. Heh. Egentligen är ju valet inte ett problem eftersom jag inte har råd med något av dem. Dammit.

world without end - ken follett

Nu är den slutläst, boken som hållit mig vaken på nätterna de senaste veckorna. Ettusentjugofyra sidor lång var den. Idag bestämde jag mig för att göra en slutspurt, och istället för att göra saker jag borde gjort så slog jag mig ned bredvid Kelso i soffan och ägnade två timmar åt att läsa ut tegelstenen. Jag känner ett behov av att recensera och utvärdera.

Ja, boken var bra. Jag kan omöjligen påstå något annat. Jag har varit totalt fast och helt förflyttat mitt liv till ett pestdrabbat 1300-tal. Jag har till och med gått läsandes från bussen. Jag kan inte minnas när det hände sist, men det är en härlig grej. Synd bara att det inte är maj och fåglarna kvittrar i bakgrunden. Hur som helst. Även fast jag varit helt fast i boken känner jag mig inte helt nöjd. Kanske har jag läst för många böcker av henom (det står nio stycken i bokhyllan, och fler på biblioteket) och är alltför hemma med Folletts stil. Så fort det börjar gå bra för en karaktär är jag väl medveten om att det borde innebära att faran lurar bakom nästa hörn. Konceptet är lyckat på det sättet att man ständigt undrar hur det ska gå. Det är hela tiden flera bollar i luften, många problem att lösas för många olika karaktärer. Hittills har jag inte tyckt att det varit mer än milt irriterande (man vill ju att det ska gå bra för de karaktärer man gillar!) men den här gången kändes det nästan överdrivet. Om inte några ondingar hade strukit med av pesten hade trovärdigheten rykt. Slutsummeringen, eller de sista kapitlen, kändes också aningen klyschiga à la alla applåderar när de älskande kysser varandra i en hollywoodproduktion.

Även om detta legat i bakgrunden hela tiden är det ändå en väldigt intressant och bra bok. Jag älskar att få en inblick i hur samhället såg ut på medeltiden. Dessutom beskrivs den från olika vinklar, rik som fattig. Genom pestens framfart blir det väldigt intressanta inslag om den tidens sjukvård. Som alltid känns det som om författaren anställt ett helt team researcharbetare, för det finns otroligt mycket välbeskrivna detaljer i helt skiljda ämnen. Det är en del av det som gör henom till en av mina favoritförfattare.

Kort och gott fanns det saker jag gillade och inte gillade om boken. Den var bra. Den kändes som ett riktigt hantverk. Som att se ett gigantiskt marmorblock förvandlas till en detaljrik staty. Dock bekräftar den uppfattningen om att ettan alltid är bättre än tvåan. Pillars of the Earth var och är fortfarande bäst.

projekt:fotoalbum IV - färdich!

Äntligen, äntligen, äntligen är de cirka 1000 bilderna insatta i fyra proppfulla pärmar med hjälp av nästan åtta limstift och en kolasåsflaska. Och hundratals timmar av klipp och klistra. Det känns skönt att kunna städa undan allt material (för inte orkar jag plocka fram och bort det nästan varje dag) för gott och äntligen få rummet i ordninggjort. Vad hela grejen har kostat vill jag egentligen inte tänka på, men... Kanske sju hundralappar totalt. Det kan jag gå med på för något som kommer vara helt ovärderligt i framtiden. Redan nu är det kul att ha det färdiga resultatet. Jag älskar att titta i album!

Och jag älskar printade bilder! In fact ska jag gå iväg nu och hämta upp ett par förstoringar jag har beställt till den avslutande kvällen med fotokursen på måndag. Plus en liten överraskning till farmor. Även fast hon oftast vägrar och blir skitförbannad när man plockar upp en kamera så vet jag att hon verkligen uppskattar när bilderna blir bra och hon får ett exemplar. Vi ska förbi där imorn, så då får hon den här i ett litet kuvert. Syrran tryckte på knappen och pappa berättade roliga historier för att få till bilden. Well done!

bland tage och astor

Simon har bra smak när det kommer till mat. Vi var några stycken som fick komma och smaka igår kväll. Det var hur gott och trevligt som helst och jag åt tills det kändes som om jag skulle spricka. Och så kelade vi med Tage, den keliga katten, och förundrades över Astor, den skygga katten. Jag slumrade till och med lite med Tage på soffan. Simon berättade lite om Tages egenheter, men allt var glömt när jag blev väckt av att hen stod och skrek i hallen och ville ut mitt i natten (det var enklast att sova över). Det tog ett bra tag av ständiga jamanden och konstiga drömmar som alla gick ut på att få henom att hålla käften innan jag vaknade till så pass att jag kunde formulera tanken "släpp ut skrället!" Ändå. Nu när jag fått sova ifred ett tag är hen lika söt igen.

Nu sitter jag och ser på Fresh Prince of Bel Air. Vet inte riktigt vad det är jag gillar med alla dessa 90-tals sitcoms. Antagligen är det mest en nostalgitripp till de serier jag såg när vi bodde i radhus och inte behövde betala för att slippa ha enbart skogstv (när frågan om vilka kanaler man ville lägga till/ta bort från sortimentet kom upp var det ett hushåll som ville ta bort trean och femman, och det var vi). Det var ett tag sedan. Anyhows... Imorn ska jag träffa min nya psykolog (numero fyra) och slänga upp hela mitt privatliv på ett fat igen. Jag känner mig inte så jävla frestad eftersom jag blev så oerhört väl behandlad sist.

Bilder från igår:

mer snö?!?!?

När jag klev ur bussen i måndags kväll trodde jag att det vita på marken bara var en passing phase, ett tunnt lager vitt som lätt kunde smälta undan till nästa dag. Som jag misstog mig. Det snöade hela dagen igår och jag blev till och med tvungen att ge mig ut och skotta. Fy bubblan. Jag som vill ha vår vår vår. NU! Tack och lov kunde jag notera att snön håller på att trilla ner från träden, vilket innebär att det smälter. Dock var det inte lika roligt när jag fick en bunt i nacken, men det är ju för den goda sakens skull... Och snö är faktiskt väldigt tilltalande som fotoobjekt. Men inte mer. Nu får det fanimej vara nog med de här dumheterna.